Arbetarmakt

Nittonhundratalet har bevittnat krig, kriser och ekonomisk stagnation i en omfattning utan motstycke i historien. Trots detta har vårt århundrade också upplevt en ojämförlig tillväxt av produktivkrafterna. Dessa kontrasterande drag vittnar om samma faktum: kapitalismen har inträtt i sitt sista stadium, imperialismens epok. Under denna epok har kapitalismen fortsatt att utplåna återstoderna av tidigare produktionssätt och sammanföra alla de olika ekonomierna världen runt till en stor världsmarknad. Samtidigt har den emellertid i högsta grad utvecklat ojämnheterna och ojämlikheten mellan nationerna. En handfull imperialistiska makter dominerar och exploaterar den stora majoriteten av kapitalistiska länder vilka därför är dömda till olika grader av efterblivenhet och underordnande.

Kapitalismen kännetecknas under sitt imperialistiska stadium av våldsam konkurrens i världsskala mellan de stora monopolen. Detta kommer till uttryck i rivalitet mellan de imperialistiska makter vars ekonomier kontrolleras av dessa monopol. Profitkvotens historiska tendens att falla driver varje monopol till ytterligare koncentration av kapital och kapitalexport i ännu större omfattning. Det är dessa krafter som har lett till skapandet av en arbetsfördelning i världsskala och till världsmarknadens integration. Ändå förblir världen delad i en rad nationalstater vars borgerliga härskare ständigt söker fördelar på sina rivalers bekostnad. Motsättningen mellan dessa tendenser till integration och konflikt leder till ekonomiska kriser, utdragna perioder av stagnation, krig och revolutioner. Detta demonstrerar på tydligast möjliga sätt att produktionsförhållandena – privatäganderätten och produktion för profit – trots den kapacitet för obegränsad expansion som är inneboende i själva produktivkrafterna, uppträder som fjättrar på dessa krafter.

I stora områden av världen har kapitalismen störtats, medan priset för att bevara den på andra håll har varit tio och till och med hundratals miljoner liv i lokala och världsomfattande krig; svält fortsätter att kräva oräkneliga offer i en värld där ”överskott” på livsmedel bränns. Detta vittnar om det faktum att kapitalismen sedan länge har övergått från den tidiga fasen i sin utveckling, när det var ett relativt progressivt system, till sin slutliga fas när den blivit absolut reaktionär – kort sagt till den epok i vilken dess dödskamp äger rum.

Den fråga som mänskligheten står inför är huruvida imperialismen kommer att dra med sig alla klasser i en gemensam undergång eller om arbetarklassen kan leda in de utsugna och förtryckta i en ny samhällsordning, en ordning där en demokratiskt planerad produktion för behov grundad på gemensamt ägande öppnar utsikterna till ett klass- och statslöst samhälle. De objektiva förutsättningarna har funnits sedan länge: teknologi, vetenskap, produktionsmedel och ett mångmiljonhövdat proletariat.

Två gånger under detta århundrade, 1914-23 och 1939-47, har kapitalismen kastats in i sådana akuta och världsomfattande konvulsioner att den ställdes inför möjligheten av sin egen undergång. Två gånger har dess egen rivalitet och dess egna motsättningar frammanat möjligheten av dess globala nederlag i händerna på proletariatet. Vid oräkneliga andra tillfällen har proletariatet i enskilda länder försökt att på ett avgörande sätt göra upp med sina utsugare.

Men proletariatet har ännu inte lyckats finna eller bevara ett ledarskap som är förmöget att fullborda världsrevolutionens uppgifter. Före 1914 samlade Socialistiska internationalen en massbaserad världsrörelse av arbetare, men den genomled urartning och förräderi innan den kunde skapa det nödvändiga centraliserade ledarskapet för seger i den annalkande revolutionära krisen. Endast tillfälligt, mellan 1917 och 1923, var den internationella arbetarklassen i besittning av ett sådant ledarskap i form av Kominterns världscentrum. Sovjetunionens byråkratiska degenerering och stalinismens triumf berövade proletariatet detta ledarskap. Genom att utgå ifrån de lärdomar som dragits av dessa misslyckanden och framsteg, måste proletariatet, om det skall besparas vidare kriser och en tredje, potentiellt slutgiltig världskatastrof, återgå till offensiven. Mänsklighetens framtid vilar på proletariatets framgång i detta avseende.

Den imperialistiska epoken räddades vid dödens avgrund under 1920-, 30- och 40-talet endast tack vare förräderiet från ledarskapet inom världens arbetarklass. Under andra världskriget ledde stalinistiskt och socialdemokratiskt missledarskap, sabotage och faktiskt även undertryckande av arbetarklassen till slakt på femtio miljoner i strävandet efter en ny uppdelning av världen mellan de imperialistiska makterna.

I de imperialistiska kärnländerna hölls arbetarrörelsen tillbaka från att göra upp med sina klassfiender i namn av att först uppnå ett stadium av demokrati och världsfred. I de halvkoloniala länderna predikade bourgeoisin för arbetarnas och fattigböndernas rörelser behovet av ett utdraget utvecklingsstadium under den nationella kapitalistklassens hegemoni.

Trots detta bröt en stalinistiskt inspirerad utopisk samexistens med den imperialiststödda lokala kapitalismen samman i Östeuropa, Kina och Sydostasien efter andra världskriget. Resultatet blev skapandet av arbetarstater där den politiska makten från början usurperades av en parasitär byråkrati, som var oförmögen och ovillig att utveckla en planerad ekonomi i socialistisk riktning eller utbreda den socialistiska revolutionen i internationell skala. Dessa nederlag för proletariatet och dess allierade, iscensatta av deras egna missledare, öppnade möjligheten till en helt ny period av ekonomisk expansion för imperialismen, en period som stod i skarp kontrast till mellankrigstidens olösta motsättningar.

Efterkrigstidens ”tre världar”
En omfattande omfördelning av världen ägde rum i enlighet med de förändrade styrkeförhållandena. USA, som sedan tiden före första världskriget varit den ekonomiskt starkaste imperialistmakten, uppnådde till slut världshegemoni inte bara över de besegrade imperialistmakterna Tyskland och Japan, utan också över de gamla kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike. ”Priset” för denna seger var emellertid ”förlusten” av Östeuropa och senare Kina, Nordkorea och Vietnam.

De rivaliserande kolonialväldena från den imperialistiska epokens första fas gav plats åt en tredelad uppdelning av världen. USA dominerade de större och mindre imperialistiska makterna, Nordamerika, Västeuropa och den västra remsan av oceanländerna från Japan till Australien. Här förde antikommunistiska, borgerligt demokratiska regimer, som vilade på en arbetararistokrati med rötter i proletariatets övre ”aristokratiska” skikt, ett ”kallt krig” mot Sovjetunionen och dess allierade och kämpade för att säkerställa imperialistisk utsugning av den halvkoloniala världen.

Sovjetunionen dominerade, efter att ha övervakat skapandet av degenererade arbetarstater i huvuddelen av sina ockupationszoner efter kriget, ett block till vilket Kina och Nordkorea fogades. I vart och ett av länderna i detta block ledde stalinistiska femårsplaner inledningsvis till tillväxt av proletariatet och ett visst utplånande av de vidriga förhållanden som påtvingats av imperialismen. Trots stalinistisk parasitism och vanskötsel och den byråkratiska polisdiktaturen över arbetarna och fattigbönderna höjde dessa ekonomiska framsteg stalinismens prestige, särskilt i den koloniala och halvkoloniala världen. Senare stalinistiska segrar, till exempel i Vietnam och Kuba, bidrog till att bekräfta denna tendens.

I den underutvecklade ”tredje världen” vann antikoloniala nationella befrielserörelser formell politisk självständighet från de gamla kolonialmakterna bara för att finna sina länder underkastade den amerikanska hegemonin. Oavsett om det var i form av militärdiktaturer eller konservativa demokratiska regimer har den underordnade nationella bourgeoisin strävat efter att bevara förhållandena av superexploatering. En del halvkoloniala regimer drog fördel av det ”sovjetiska blockets” ökade ekonomiska och militära styrka och skapade genom att söka hjälp från detta block ett visst manöverutrymme gentemot de imperialistiska makterna. Sådan hjälp gavs emellertid alltid som en underordnad del av de stalinistiska byråkratiernas utrikespolitiska mål i deras egna manövrer med imperialismen. Ett antal starka halvkoloniala regionala regimer byggdes upp både ekonomiskt och militärt av imperialismen för att uppträda som dess gendarmer i de områden där direkt imperialistisk intervention skulle ha varit för farlig eller kostsam. En varierande grad av självständighet eller underordnande utmärker alltså halvkolonierna och deras härskande klasser liksom en varierande grad av utveckling eller efterblivenhet återfinns i deras ekonomiska utveckling.

Trotskij anmärkte i Övergångsprogrammet att ”mänsklighetens produktivkrafter stagnerar”. Detta påstående var en del av en korrekt perspektivanalys under 1930-talet, som kulminerade i andra världskrigets omvälvningar. Ingen konjunkturell eller periodisk karakterisering är dock hållbar för en obegränsad period. Krigets omvälvningar frigjorde och löste många av de explosiva motsättningar som ledde fram till det. För det första desarmerade den imperialistiska bourgeoisin och stalinismen det explosiva hotet mot deras välde under åren 1943- 47. För det andra medförde den massiva förstörelsen av kapital och arbete under kriget fördelaktigare utsugningsförhållanden för kapitalismen. Krigets inledning blev en katalysator för tillämpningen av vetenskapliga genombrott från tiden före kriget, vilka kom att användas för att skapa en massmarknad för konsumtionsvaror efter kriget. Fantastiska framsteg i tilllämpningen av vetenskap och teknologi ökade i stor omfattning arbetets produktivitet.

USA framträdde ur kriget som den dominerande makten på världsmarknaden. Frankrikes och Storbritanniens kolonialvälden upplöstes effektivt och tillät frihandeln att dominera till USA:s fördel. Under dessa förhållanden var USA-imperialismen förmögen att utforma en världsekonomisk ordning grundad på dollarns överhöghet och övervakad av dess agenturer, Internationella valutafonden, Världsbanken och Gatt. Alla dessa faktorer tagna tillsammans innebar under en hel period att nationell fragmentering av världsmarknaden delvis övervanns. USA:s kapitalexport strömmade till alla hörn i den kapitalistiska världen – skördade överprofiter i den nyligen framsprungna halvkoloniala världen, men utvecklade återigen produktivkrafterna.

I en rad större och mindre imperialistiska makter utmärktes åren av uppgång på 1950- och 1960-talet av ”ekonomiska mirakler”. Lagen om den ojämna och sammansatta utvecklingen fortsatte naturligtvis att operera. Den långa uppgångsperioden, under vilken de cykliska recessionerna var mycket ytliga och uppgångarna starka och utdragna, påverkade också den halvkoloniala världen. Perioder av febrig industrialisering, omfattande jordreformer, urbanisering, åtföljda av stagnation och kris, har utmärkt de senaste fyrtio åren. Ändå har denna nu avstannade utveckling, med undantag för Sydafrika, inte lett till att man hunnit ikapp de imperialistiska länderna. Snarare har utvecklingen underordnats en komplex arbetsfördelning dikterad av de stora imperialistiska monopolen. Storskaliga produktiva investeringar har följt deras jakt efter råmaterial, livsmedel och billig arbetskraft. Denna utveckling av en sammanlänkad världsmarknad övervann regional isolering och regionala särdrag knöt samman vitt skilda länders öden men ökade samtidigt den skriande ojämlikheten och obalansen mellan den imperialistiska och den av imperialismen behärskade världen. Stora befolkningsomflyttningar har ägt rum och skapat stora invandrarsamhällen i de imperialistiska länderna. Mer än någonsin tidigare är varje lands öde och de förtryckta och utsugna klassernas öden sammanbundna.

Den ensidiga och ytterst beroende ekonomiska utvecklingen i de halvkoloniala länderna har lett till urbanisering, men i allmänhet inte till en medföljande industrialisering. I Sydamerika, Afrika och Asien överträffar utspridda slumstäder de imperialistiska ländernas industristäder i storlek. Jordbruket har av den västerländska jordbruksindustrin eller av rika storbönder enbart utvecklats för avlägsna marknader och kan inte tillmötesgå ens de grundläggande behoven hos massorna på landsbygden och i städerna. Huvudlös plundring av naturresurser, skandalöst negligerande av landsbygdens infrastruktur och de självförsörjande jordbrukarnas konsumtionskrav har i Afrika och Asien lett till fruktansvärda svältkatastrofer, översvämningar och hemsökelser som inte är produkter av naturkriser utan av kapitalismens oförmåga att tillmötesgå de mest elementära behoven hos tre fjärdedelar av planetens befolkning. Omkring 800 miljoner människor lever i kapitalistiska länder som är inkapabla att producera det nödvändiga i takt med befolkningens tillväxt.

Med en sådan svag ekonomisk utvecklingsnivå, och tvingade att betala en utarmande tribut till imperialismen, har de flesta halvkolonier inte varit förmögna att upprätthålla borgerligt demokratiska regimer. De lokala härskarklasserna och deras byråkratiska och militära betjänter, understödda och påhejade av de amerikanska ambassaderna och CIA har upprepade gånger understött kupper för att installera blodiga militärdiktaturer – Guatemala 1954, Indonesien 1965, Chile 1973, Argentina 1975.

På världspolitikens scen fick mönstret av inomimperialistisk rivalitet, som präglade perioden före 1914 och mellankrigsåren, lämna plats åt en kamp mellan tre krafter efter 1947. De degenererade arbetarstaterna strävade efter att överleva genom storskaliga rustningsprogram för att möta hotet från imperialismen, inklusive hotet om kärnvapenkrig. Detta lade en enorm ekonomisk börda på planekonomierna i dessa dittills efterblivna länder. De strävade dessutom efter att till sin sida, inom den världspolitiska maktbalansen, vinna över olika nationella befrielsestrider och halvkoloniala regimer i konflikt med imperialismen. Syftet med denna politik var inte att störta det imperialistiska väldet som världssystem, utan att kontrollera det och tvinga det att permanent samexistera med de stalinistiska byråkratierna. I Karibien och Centralamerika, i Mellanöstern, Sydafrika och Sydostasien, stödde Sovjetunionen och Kina nationella befrielsestrider med både stalinistisk och andra typer av ledning i den reaktionära och utopiska avsikten att hålla dem inom kapitalistiska ramar. I fallet med Kuba, Kampuchea och Vietnam tillkom nya degenererade arbetarstater mot Moskvas och Beijings önskan, även om det var med deras motvilliga hjälp. Trots förhöjda perioder av spänning (det första kalla kriget, den kubanska robotkrisen och 1980-talets nya kalla krig), har öppna militära konflikter med imperialistiska styrkor bara brutit ut i den halvkoloniala världen.

Under den långa boomen i de imperialistiska länderna rådde en utdragen period av relativ social fred. Den grundades på stigande reallöner, nästan full sysselsättning och åtminstone i Europa ett exempellöst socialt välfärdssystem. Byråkratierna inom labourpartierna och de socialdemokratiska partierna band arbetarnas massorganisationer till imperialismen. De diktatoriska regimerna i arbetarstaterna och den ”världskommunistiska rörelsens” fegt reformistiska politik innebar att stalinismen i de flesta imperialistiska länder utövade liten attraktion på proletariatet. Kapitalismens prestige tycktes obestridd.

En annorlunda situation existerade i den halvkoloniala världen. Ekonomisk utveckling upplöste de föråldrade produktionssätten och ökade den socialistiska revolutionens klass – proletariatet – tillsammans med dess potentiellt revolutionära allierade i de andra förtryckta klasserna – fattigbönderna, småbourgeoisin i städerna och halvproletariatet. Sovjetunionens, Kubas, Kinas och Vietnams prestige var omätlig. Stalinismen influerade mycket starkt den borgerliga nationalismen, småborgerlig populism och arbetarrörelsen i halvkolonierna. Imperialismen hade ytterst lite prestige utanför de priviligierade eliterna och militärkasten i dessa länder.

En ny krisperiod
De starkt varierande förhållandena i de ”tre världarna” reducerade under två decennier kampens ömsesidiga beroende. Mot slutet av 1960-talet skärptes emellertid motsättningarna i den långa boomen och den amerikanska hegemoni på vilken den var grundad. Amerikansk kapitalexport ledde till för lite investeringar hemma, vilket resulterade i låg produktivitet och därmed nedgång i profitkvoten. De förutsättningar som möjliggjorde den långa boomen (dollarn som den obestridda internationella valutan, USA:s obegränsade tillgång till den halvkoloniala världen, underkapitalisering som ett resultat av krigsskador i Japan och Europa) hade i ökad utsträckning uttömt sig själva. USA:s guldreserv minskade och dess handelsbalans blev negativ. Bördan av att vidmakthålla dollarn i ett bestämt förhållande till guldet förvärrades av de enorma utgifterna för Vietnamkriget. Världens hittills största supermakt hölls stången och besegrades av en liten nations okuvliga befolkning.

Avslutandet av den allmänna imperialistiska stabiliseringsperioden och den ökade interaktionen mellan strider världen över markerades av rörelsen 1968 i vilken studentkamp och arbetarmobiliseringar flöt samman i många länder. Studentradikaliseringen återspeglade den skärpta antiimperialistiska kampen i Asien och Latinamerika, klasskampen i de imperialistiska nationerna och de växande motsättningarna i de degenererade arbetarstaterna (t.ex. kulturrevolutionen i Kina, Pragvåren 1968).

USA var tvunget att avbörda sig sina ekonomiska åtaganden och lyfta över dessa bördor på de tidigare fullständigt underordnade imperialistmakter som nu invaderade dess marknader. För att göra detta måste USA öka trycket på sina allierade. Samtidigt var man tvungen att ta sig ur Indokinakrigets moras. För att möjliggöra detta var det nödvändigt att lätta på trycket mot byråkratierna i Sovjetunionen och Kina och till och med söka deras stöd för att begränsa vågen av motstånd mot imperialismen. Den följande perioden av avspänning var en tid av politiska reträtter för USA. Frukten av denna synliga försvagning av den nordamerikanska kolossen var en uppgång i antiimperialistiska strider mot USA:s gendarmregimer i Fjärran Östern, Mellanöstern, Sydafrika och Centralamerika.

Dessutom bevittnade 1970-talet slutet av den långa boomen och inledningen av en ny period i vilken recessionerna var djupare, mer synkroniserade och hade effekter som de efterföljande återhämtningarna misslyckades med att utplåna. Recessionen 1973-74 ledde till framväxten av massarbetslöshet i en omfattning som inte skådats sedan 1930-talet. Återhämtningen från nedgången åtföljdes av en skarp inflationsspiral allteftersom keynesianskt krisstyre och behovet att upprätthålla välfärdspolitiken förvärrade stagnationen och reallönernas fall i många imperialistiska länder. Ett utbrott av klasskamp ägde rum. Reformistiska, liberala och socialdemokratiska regeringar diskrediterades och var oförmögna att återställa jämvikten i de nationella ekonomierna eller världsekonomin genom keynesianska krisåtgärder.

Under samma period utbröt den iranska revolutionen och ledde till störtandet av shahens regim samtidigt som Somoza störtades och sandinisterna segrade i Nicaragua. Tillsammans med det ryska ingripandet i Afghanistan underminerade alla dessa händelser avspänningen. I Storbritannien (1979) och USA (1980) kom inflationsbekämpande antikommunister till makten som var beslutna att stoppa förruttnelsen, använda den kommande recessionen till att riva ned arbetarklassens landvinningar från efterkrigstiden på hemmaplan och, som de såg det, rulla tillbaka ”kommunismens framryckning” utomlands. Thatcher och Reagan föresatte sig att återställa USA:s hegemoni och höja prestigen hos dess brittiska vapendragare.

Reagans och Thatchers ”marknadsliberalism” kopierades mer eller mindre av alla de stora imperialistiska länderna, även de med socialdemokratiska regeringar. Privatisering av statliga industrier, angrepp på fackföreningarna, uppluckring av lagar och regleringar beträffande säkerhet och nedrivande av välfärdsåtgärder var bourgeoisins teman under 1980-talet.

Trots Thatchers och Reagans framgångar med att ange hastigheten för en ny antistatlig marknadsstrategi för världens härskande klasser, misslyckades de med att återställa en stabil amerikansk hegemoni. I bästa fall har de hejdat tempot i dess nedgång. I Europa har Västtyskland konsoliderat sin ställning som Europeiska gemenskapens (EG) maktcentrum. 1980-talet användes till att ytterligare stärka dess ekonomiska och politiska självständighet från sin amerikanska allierade. Över Atlanten förekom det illa dolda handelstvister och oenighet om hur man skulle reagera på de möjligheter som arbetarstaternas kris representerade.

Japan profiterade mest från nedgången i USA:s hegemoni. Under 1980-talet blev landet en mogen imperialistisk makt och till och med bankir åt USA. Dess grepp över Ostasien förstärktes och utmanar i ökad utsträckning Europa och USA, både i deras egna centrum och i deras inflytelsesfärer. Ännu så länge saknar Japan ett politiskt och militärt komplement till sitt växande ekonomiska förskepp, men har tillkännagett sin beslutsamhet att skaffa sig ett sådant.

Även om USA förblir den överlägset mäktigaste imperialistiska staten kan den inte längre ensam reglera den kapitalistiska världsekonomin: ingen imperialistisk makt är absolut dominerande. Samordning av politik och internationell reglering är avgörande men ändå gör Japans, EG:s och USA:s olika behov och ambitioner detta svårare att upprätthålla jämfört med 1950- och 1960-talet. Från och med början av 1970-talet var USA tvingat att adoptera EG-länderna som medstyrande inom världsekonomin. Nu måste man även dra in Japan.

Under återhämtningen har koncentrationen och centraliseringen av transnationellt kapital intensifierats under trycket av behovet att rationalisera produktionen och skära ner kostnaderna för att möta kraven från globala marknader och operationer. Samtidigt har även utvecklingen i Nordamerika och Europa mot integrerade, liberaliserade, regionala ekonomiska block ökat. Även om detta visade sig vara en huvudkomponent i den globala återhämtningen under 1980-talet skulle en världsomfattande recession förvandla dessa regionala enheter till protektionistiska block, som skulle medföra en smärtsam inskränkning av marknader för de globalt inriktade transnationella företagen.

Ett antal halvkoloniala länder upplevde en stark tillväxt under 1970-talet och började ta på sig storskaliga lån i ett försök att uppnå en ”start” som avancerade industrinationer. Under 1980-talet sjönk de djupare ned i förlamande skulder. En skuldkris i världsskala undveks genom uppskov. Bankerna bevarade huvuddelen av sina tillgångar men till priset av massiv åtstramning, som påtvingats massorna i Latinamerika och Afrika söder om Sahara. Men inställda betalningar från två eller tre större latinamerikanska låntagare (Mexiko, Brasilien, Argentina) kan fortfarande få det amerikanska och europeiska banksystemet på fall.

I de stalinistiska staterna utvecklades en kronisk stagnation under 1960- och 1970-talet. I Kina diskrediterade Maofraktionen allvarligt sig själv två gånger med voluntaristiska kampanjer – ”det stora språnget” och ”kulturrevolutionen”. Deng Xiaopings seger över ”de fyras gäng” innebar att Kina blev pionjär för processen med politisk avspänning och ekonomisk liberalisering. Detta innefattade ett försvagande av den centrala planeringsmekanismen och öppnandet av ekonomin för amerikanska och japanska investeringar. Trots att Sovjetunionen genomled stagnation under 1970-talet doldes detta av de svårigheter som USA-imperialismen stod inför och som dessutom eftersträvade goda förbindelser med Sovjetunionen under den första avspänningsfasen. Brezjnev krossade dissidenterna hemma och tycktes förmögen att utvidga Sovjetunionens makt och inflytande i Afrika och Karibien.

Från kalla kriget till stalinismens kris
Under Reagan tillgrep USA en beprövad taktik: kallt krig och upprustning – en massiv omgång av högteknologiska vapensystem. Om Sovjetunionen försökte uppväga detta, skulle dess redan stagnerande ekonomi hamna i kris. Sovjetunionens och dess allierades utspriddhet i Afghanistan, Södra Afrika, Centralamerika och Sydostasien tillät USA att tvinga in dem eller deras allierade i kostsamma krig: Afghanistan, Kampuchea, Angola och Mozambique, Etiopien, contraskriget i Nicaragua. Dessutom gav den politiskt revolutionära krisen i Polen USA en smärtsam punkt för påtryckningar mot Kreml på ännu närmare håll. Även om Reagans och Thatchers retorik och upprustningsprogram slog tillbaka mot dem genom att återskapa en omfattande fredsrörelse i Västeuropa – vars tryck öppnade sprickor i Nato och mellan EEC och USA beträffande andra världspolitiska skådeplatser (särskilt Mellanöstern och Centralamerika) – utvecklades Sovjetunionens politiska och ekonomiska kris ännu snabbare. Den sovjetiska byråkratin prövade med auktoritär disciplin för att städa upp i korruptionen. Den kom ingenstans. Krisen intensifierades och förde en mer radikal fraktion kring Gorbatjov till makten. Denna fraktion har förbundit sig att öka arbetsproduktiviteten och införa mer kapitalistiska marknadsmekanismer.

Både glasnost (öppenhet) och perestrojka (omstrukturering) är drastiska och till och med desperata kurer för byråkratin som hotar hela dess system med sönderfall. Större öppenhet har tillåtit nationella oförrätter och motsättningar att blossa upp i massomfattande ”sociala rörelser” bland minoritetsnationaliteterna. Den har öppnat de sovjetiska massorna för borgerligt inflytande från väst, om det så är liberalism, chauvinistisk nationalism eller olika former av religiösa fördomar. Detta har gett den sociala kontrarevolutionen möjligheter att bli en verklig fara. Den internationella bourgeoisin sätter stort hopp till en sådan utveckling och ser däri möjligheten av en långsiktig utväg från det kapitalistiska systemets skärpta konflikter. Men det fortsatta försvagandet av byråkratisk kontroll kan även leda till återupplivandet av subjektivt antikapitalistiska strömningar som anarkism, populism, socialdemokrati och betydelsefullast av allt återfödelsen av den revolutionära kommunismen (leninism och trotskism). Gorbatjov har misslyckats med att förbättra arbetarklassens materiella förhållanden. Samtidigt har han angripit dess historiska landvinningar. Detta lägger den objektiva grunden för återupplivandet av arbetarrörelsen i Sovjetunionen. När den politiska revolutionen börjar skaka Kremls grundvalar kommer inte bara Sovjetunionen, inte bara de degenererade arbetarstaterna utan hela världsordningen att börja skaka.

De ledande imperialistiska länderna är fortfarande de mest efterblivna vad gäller den socialistiska revolutionen. Historiskt sett har den nedgående men ännu mäktiga USA-imperialismen lyckats splittra det amerikanska proletariatet med nationella och rasistiska motsättningar och integrera det genom en stadig och massiv ökning av levnadsstandarden för dess uppsvällda arbetararistokrati. Proletariatets politiska kraftlöshet och avsaknaden av till och med en reformistisk politisk organisation är bevis på USA-imperialismens framgångar. I Japan har imperialismen likaså splittrat upp och brutit ett klassomfattande motstånd genom gula fackföreningar och en viss grad av anställningstrygghet som är bunden till de stora monopolen. Även i Västeuropa har klasskampen, trots de explosiva politiska dimensionerna i vissa strider i slutet av 1960- och början av 1970-talet, i allmänhet hållits inom ramarna för facklig kamp och parlamentarisk reformism.

Trots segern för högerkonservatismen i många imperialistiska länder, och trots socialdemokratins och stalinismens ledningskris, återstår ännu ett revolutionärt återupplivande av arbetarrörelsen. Men den socialistiska revolutionens objektiva grundvalar ligger fortfarande i arbetarklassen, en klass som numerärt har vuxit under de senaste fyrtio åren och som nu är mer jämnt utspridd över världen som ett resultat av utvecklingen i de latinamerikanska och asiatiska halvkolonierna. En miljard stark och anförd av mer än hundra miljoner industriproletärer som sin kärna är detta den enda klass som har ett objektivt intresse av att leda den socialistiska revolutionen.

När detta århundrade av krig och revolutioner närmar sig sitt slut, måste världens arbetarklass slutgiltigt göra upp med både borgare och byråkrater. Möjligheterna för det mänskliga släktets frigörelse har aldrig varit större. Under de årtionden av kris som ligger framför oss måste den socialistiska världsrevolutionen segra över både den nedgående och utsugande imperialismen och den fallfärdiga stalinismen. Det finns ingen annan väg för att tillförsäkra mänskligheten en framtid.