Arbetarmakt

Kapitalismen kommer inte ens i sin imperialistiska dödskamp att lämna scenen automatiskt. Den måste medvetet störtas av arbetarklassen. För att detta ska vara möjligt måste ett nytt revolutionärt avantgarde skapas. Detta avantgarde måste ha en medveten strategisk plan, ett program och ett proletärt avantgardeparti.

Idag förblir det centrala problem som mänskligheten står inför: vem leder arbetarklassen? På tröskeln till det senaste inomimperialistiska kriget hamnade kapitalismen i en allmän ekonomisk depression som oundvikligt kastade in hela världen i en revolutionär kris. Trotskijs övergångsprogram, som skrevs under dessa år, hävdade att mänsklighetens kris reducerades till ledarskapets kris. Idag skulle det emellertid vara fel att enbart upprepa att alla nuvarande kriser kan ”reduceras till ledarskapets kris”.

Proletariatet står ännu inte i världsskala inför det nakna alternativet att antingen ta makten eller bevittna utplånandet av alla sina tidigare landvinningar. Ändå når ledarskapskrisen i många länder och faktiskt på hela kontinenter en sådan akut nivå. Även i länder där så inte är fallet plågas arbetarorganisationerna av en kronisk kris, som medför nederlag, stagnation och även tillbakagång som resultat av de reformistiska ledarnas upprepade förräderier. Kapitalismens oförmåga att tillmötesgå miljoner människors behov gör det både möjligt och nödvändigt att omvandla arbetarnas och fattigböndernas defensiva strider till en kamp för makten. Ändå är inte arbetarklassens existerande ledarskap villigt eller förmöget att genomföra en sådan kamp. De är bundna till bourgeoisins intressen eller intressena hos den parasitära byråkratin i de stalinistiska staterna.

Den imperialistiska bourgeoisin har länge använt sina resurser för att utså splittring inom proletariatet och till och med acceptera exisstensen av priviligierade skikt, en ”arbetararistokrati”, vars levnadsstandard var väsentligt bättre än den som arbetarklassens massa åtnjöt. Denna del av arbetarklassenutgjorde den huvudsakliga grunden för en ”arbetarbyråkrati” vars roll var att förhandla med kapitalet och vars spontana politiska åskådning av denna anledning var klassamarbete.

I Europa hade arbetarnas masspartier 1914 kommit att domineras av samarbetsmännens politik. Detta var sant både beträffande partier som det brittiska labourpartiet, som varit ett reformistiskt parti sedan sitt grundande, och de socialdemokratiska partier som vidhöll en formell anslutning till marxismen. Det kulminerade i förräderiet mot arbetarklassen från ledarna för Andra (Socialistiska) internationalen. De blev 1914 rekryteringsagenter för det imperialistiska kriget. När sedan en våg av revolutioner svepte fram över Europa (1917-23) ställde de sig öppet på den borgerliga kontrarevolutionens sida mot de arbetande massorna.

Socialdemokratin antog på så sätt sin slutliga form. Den blev strategiskt sammanlänkad med den kapitalistiska ekonomin och den kapitalistiska staten, visserligen i statskapitalismens och den borgerliga demokratins idealiserade former. Detta var sant även där kapitalismen ännu inte hade utvecklat en fullfjädrad arbetararistokrati och arbetarbyråkrati. I exempelvis Ryssland motsatte sig mensjevikerna, som förespråkade en lång period av borgerlig demokrati som ett nödvändigt utvecklingsstadium, arbetarnas revolution och tog till vapen mot den. För reformisterna var direkt aktion och militär styrka något som bara kunde användas mot motståndare till deras egna borgerligt demokratiska mål, aldrig som medel för att besegra arbetarklassens motståndare.

Kominterns degeneration
Komintern bildades av de som konsekvent bekämpade socialdemokratins förräderier under den revolutionära perioden efter 1917. Under sina fyra första kongresser började Komintern återutveckla det revolutionära programmet för den imperialistiska epoken. Men den urartade till byråkratisk centrism efter 1923 under intryck av den politiska kontrarevolutionen i Sovjetunionen. Världsrevolutionens mål ersattes av den reaktionära utopin om ”socialism i ett land”. De centristiska kommunistpartierna ledde arbetarklassen till blodiga och onödiga nederlag i Kina (1927) och Tyskland (1933).

Efter de tyska massornas nederlag 1933 ansåg Trotskij att Komintern blivit omöjlig att reformera. Senare samma år förklarade han att Komintern efter att ha misslyckats med att inse och korrigera sina misstag var, även om den fortsatte att vara byråkratiskt centristisk, oreformerbar och ”död för revolutionens syfte”. Därför krävde han i första hand byggandet av ett nytt parti i Tyskland och sedan en ny international världen över, även om stalinisterna ännu inte definitivt gått över till kontrarevolutionens läger.

Komintern fullbordade 1934-35 sin utveckling till en kontrarevolutionär international. Den slöt en strategisk allians med bourgeoisin i de så kallade ”demokratiska” imperialistmakterna i namn av en ny ”strategi”, folkfrontens strategi. Denna politik för klasssamarbete påtvingades Kominterns sektioner av Kremlbyråkratin för att tillgodose dess diplomatiska behov. Den stalinistiska byråkratin omvandlade i sina försök att upprätta en utopisk ”fredlig samexistens” med den ”demokratiska” imperialismen och dess allierade de kommunistiska partierna i dessa länder till reformistiska partier som predikade klassamarbete och ”fredlig samexistens” mellan klasserna. Den prisade inför massorna försvaret av deras ”egen” imperialism och följde på så sätt socialdemokratin in i kontrarevolutionens led. Vändningen till socialpatriotism sammanföll med likviderandet av det gamla bolsjevikgardet vid skenrättegångarna i Moskva. I den andra fasen av andra världskriget, efter nazisternas invasion av Sovjetunionen, blev stalinisterna superpatrioter och vann nytt masstöd i länder som ockuperades av nazisterna eller som befann sig i krig med Tyskland.

Idag är dessa partier fientliga till den proletära revolutionen, arbetarklassens självbefrielse och proletariatets diktatur grundad på sovjeter. Trots kommunismens stulna fana förblir de fientliga till mälsättningen med ett kommunistiskt, dvs. klasslöst, samhälle. Som sådana är de inte socialdemokratins motsats utan dess tvilling, som också delar socialpatriotismens och reformismens ideologi. De stalinistiska partiernas lojalitet med den egna bourgeoisin kan inte vara så fullständig som socialdemokraternas på grund av det stöd som de ger och erhåller från byråkratin i de degenererade arbetarstaterna. Trots de långt framskridna tendenserna till ”socialdemokratisering” som uppvisas av vissa partier, kan de inte helt enkelt bara utvecklas till socialdemokrati utan en brytning. Till och med där de stalinistiska partierna praktiskt taget har överskuggat sina socialdemokratiska rivaler och blivit de stora arbetarpartierna, med en politisk praktik som i allt väsentligt är densamma som socialdemokraternas i andra länder, särskiljer de sig genom sitt ursprung, sina strukturer och traditioner, både i arbetarklassens och i bourgeoisins ögon.

Ändå är uppdelningen mellan socialdemokrati och stalinism en uppdelning inom reformismen. Ingen av dem kan tänkas utvecklas till rent borgerliga partier utan inre splittringar enbart på grund av sitt ideologiska övergivande av programmatiska åtaganden om ”socialt ägande” eller ”proletariatets diktatur”. För att detta ska kunna äga rum måste ett brott med deras organiska band till proletariatet äga rum. Inte ens fascismen kunde fullständigt utrota den socialdemokratiska och stalinistiska reformismen. Deras existens kommer bara att upphöra när revolutionärer har vunnit politisk dominans inom klassen.

Både de stalinistiska och socialdemokratiska partierna är den borgerliga världsordningens tjänare, ändå är båda rotade i organisationer som proletariatet har skapat för att kämpa för sina klassintressen. Båda domineras av en privilegierad byråkrati som tjänar den imperialistiska bourgeoisin. Socialdemokratins grundläggande rötter finns inom det kapitalistiska samhället. Stalinismens historiska rötter ligger i Sovjetunionens byråkratiska urartning och av denna anledning i postkapitalistiska egendomsförhållanden. Men stalinismen är inte desto mindre bourgeoisins tjänare, i likhet med socialdemokratin. Genom sin politiska diktatur i Sovjetunionen och de andra degenererade arbetarstaterna blockerar stalinismen vägen till socialismen och diskrediterar själva målet med ett klasslöst, statslöst samhälle – kommunismen. Den blockerar revolutionens internationalisering, sprider chauvinism och klassamarbete. Den befrämjar objektivt potentialen för kapitalistiskt återupprättande inom arbetarstaterna och kommer i en avgörande kris genom sina övre skikt tillhandahålla kadrerna för social kontrarevolution.

Den motsägelsefulla karaktär som stalinismen och socialdemokratin delar sammanfattas bäst i karakteriseringen av dem som borgerliga arbetarpartier. Ingen av dem är kvalitativt att föredra framför den andra. Naturligtvis bevisar inte det faktum att ett parti besitter en socialdemokratisk eller stalinistisk ideologi i sig att det är ett borgerligt arbetarparti. Ett antal partier inom Socialistiska internationalen är borgerligt nationalistiska partier utan några betydande organiska band till det egna proletariatet. Å andra sidan finns det stalinistiska partier vars sociala bas är bönderna eller småbourgeoisin i städerna eller på landsbygden. Ändå bevarar båda som tendenser i världsskala karaktären av borgerliga arbetarpartier.

I vissa länder utvecklades revolutionära strider mot slutet av andra världskriget (t.ex. i Italien, Balkanländerna, Frankrike). Men socialdemokratins och stalinismens kombinerade krafter avledde beslutsamt massornas spontana vilja att göra upp med sina diskrediterade borgarklasser. De socialdemokratiska och kommunistiska partierna kastades, efter att ha utfört sin roll som agenter åt den demokratiska kontrarevolutionen, åt sidan av kapitalisterna vilka sedan överallt där det var möjligt installerade öppet borgerliga partier i spetsen för de uppåtgående ekonomierna under 1950- och 1960-talet.

Mot slutet av 1960-talet inleddes en ny period av intensiv klasskamp i de imperialistiska kärnländerna, överallt initierad underifrån av en självmedveten och välorganiserad arbetarklass. Över hela Europa kämpade de stalinistiska och socialdemokratiska ledarna och deras allierade inom fackföreningarna framgångsrikt för att begränsa dessa strider, hålla dem inom legalitetens och de officiella organisationernas ramar. I Frankrike, Portugal och Spanien gavs stalinismen och socialdemokratin chansen att ännu en gång demonstrera sin kontrarevolutionära lojalitet gentemot kapitalismen. I och med allvarliga nederlag i många av Västeuropas länder vid mitten av 1970-talet kastades den europeiska arbetarrörelsen åter tillbaka och pacifiserades under den följande perioden.

I början av den andra större recessionen 1979-82 hade de existerande ledarskapen framgångsrikt avmobiliserat arbetarklassens motstånd, och lagt proletariatet i de imperialistiska länderna öppet för ett decennium av åtstramning, antifackliga lagar och angrepp på demokratiska rättigheter. I regeringsställning var förrädarna bara alltför glada över att få presidera över och inleda dessa attacker. Under 1980-talet tar sig således ledarskapets kris i de imperialistiska kärnländerna formen av arbetarklassens oförmåga att göra motstånd mot angreppen från de thatcheristiska marknadsliberalerna med sina egna existerande partier, fackföreningar och deras politik.

Genom diskrediterandet av den keynesianska, socialliberala välfärdspolitiken, med dess ”blandekonomi” och statliga ingripanden i ekonomin, kastas de socialdemokratiska och stalinistiska partierna in i en ideologisk och politisk kris. Bourgeoisin vill inte ha deras gamla program och samtidigt är detta program ömkligt otillräckligt för en arbetarklass som drabbats av åtstramning och arbetslöshet. Fackföreningsbyråkratin kan inte uppbåda effektivt motstånd mot attackerna. De centristiska krafterna från 1970-talet har krympt och demoraliserats. Ändå har arbetarklassen slagit tillbaka mot sina fiender. Massiva och bittra arbetarstrider har utmärkt 1980-talet, men ingen av dem har kunnat uppnå en avgörande seger. Endast ett nytt ledarskap och ett nytt program kan lösa den kroniska krisen inom arbetarrörelsen i de imperialistiska kärnländerna.

I de degenererade arbetarstaterna har den stalinistiska byråkratin lyckats diskreditera socialismens och kommunismens själva idé i arbetarklassens ögon. De härskande kasterna har misslyckats med att legitimera sin roll i dessa samhällen, misslyckats med att övervinna den grundläggande invändningen mot själva deras existens; de är inte nödvändiga för – och är verkligen en åderlåtning av – systemet med planerade egendomsförhållanden.

Under decennierna efter kriget har denna kast försökt dämma upp sitt välde genom att kasta sig från marknadsexperiment (för att övervinna stagnation) till skärpning av byråkratstyret inom ekonomin. Dessa erfarenheter har skapat fraktionella slitningar inom byråkratierna och även politiska öppningar för en opposition underifrån.

Arbetarklassen i de degenererade arbetarstaterna har upprepade gånger visat sig vara den mest beslutsamma kraften i denna opposition. Mer än en gång har den kastat sig mot byråkratiska privilegier och politiskt förtryck. Under efterkrigstiden har denna kamp fört arbetarna till randen av proletär politisk revolution. Detta har demonstrerats genom skapandet av sovjeter (Ungern 1956) och potentiella sovjetorgan (fabrikskommittéerna i Polen 1980 och i Kina 1989).

Men frånvaron av en politiskt revolutionär strategi innebär att arbetarklassen har besegrats i varje större politiskt revolutionär kris. Dess spontana kamp har gett upphov till idéer som har tjänat både till att lämna byråkratins makt intakt och i vissa fall till att positivt stärka den kapitalistiska restaurationens krafter.

I Ungern och Polen 1956 ledde slutligen felplacerade förhoppningar om en del av byråkratin arbetarklassen till nederlag. Syndikalism och facklig inskränkthet ledde, som med Solidarnosc i Polen, bort kampen från den politiska makten som mål och avledde den i en utopisk kamp för självständiga fackföreningar som samexisterar med det byråkratiska herraväldet. Även vänsterflygeln inom Solidarnosc saluförde illusionen att självstyrda företag snarare än arbetarstyre över de centraliserade planeringsmekanismerna kunde övervinna kommandoekonomins kris.

I Sovjetunionen stärker nationalismen de borgerliga och klerikala restauratörerna. I Östeuropa och Kina strävar arbetarna efter parlamentarisk demokrati, en stämning som uppkommer ur erfarenheterna av en kvävande autokrati. Den blodiga slakten på de modiga krafterna inom Kinas ”demokratirörelse” av tyrannerna i det kinesiska kommunistpartiet tjänade bara till att stärka den borgerligt demokratiska strömningen inom oppositionsrörelsen.

Men dessa förhoppningar om ”demokrati” utan ett proletärt innehåll är ett grymt bedrägeri som sprids av imperialismen för att underlätta massornas övergång till den kapitalistiska utsugningens läger i dessa länder. Utan revolutionärt ledarskap och ett revolutionärt program kommer stalinismens sönderfall i dess kärnländer bara att tjäna en härskande minoritet inom dessa länder. Som kontrast kommer en majoritet av de multinationella bolagen i de imperialistiska länderna att blomstra.

Utan revolutionärt ledarskap kan inte potentialen för politisk revolution, förkroppsligad av händelser na i Ungern 1956 och Kina 1989, förverkligas. Utan ett sådant ledarskap kommer de härskande stalinistiska partierna fortsätta att vara antingen hantlangare för kapitalistiskt återupprättande eller förebud om militärbyråkratisk vedergällning.

Stalinismen mot permanent revolution
Stalinismens kontrarevolutionära karaktär kommer också till uttryck i dess våldsamma motstånd mot den permanenta revolutionens perspektiv och program i halvkolonierna och överallt där borgerligt demokratiska krav antar revolutionär betydelse. Socialdemokratin har varit mindre livskraftig i halvkolonierna. I dessa länder har arbetararistokratin och fackföreningsbyråkratin i mindre grad varit fast etablerad på grund av kapitalismens underutvecklade natur. Även socialdemokratins fega legalism och parlamentarism har sett till att den försvinner på ett mer fullständigt sätt när demokratin och parlamenten faller offer för bonapartism eller diktatur.

Från Indonesien över Chile till Sydafrika idag har stalinismen klamrat sig fast vid perspektivet med ett demokratiskt stadium som utesluter kampen för arbetarklassens makt, men omfamnar alla slags borgerliga, småborgerliga, klerikala och militärbonapartistiska allierade. Denna folkfrontsstrategi som förebådade den demokratiska kontrarevolutionen efter 1945 har sedan dess resulterat i blodiga och betydande nederlag i viktiga revolutionära situationer.

I Indonesien gick PKI, det största stalinistiska partiet i den kapitalistiska världen, in i Sukarnos vänsternationalistiska regering 1965 under påståenden om att den stod i ledningen för en ”folkets stat”. Obeväpnade och utan varningar från sina ledare slaktades sedan PKI:s massor av militären. Denna katastrof är direkt jämförbar med händelserna i Kina 1927 och Tyskland 1933.

I Chile ledde stalinismen och det socialdemokratiska socialistpartiet arbetarna och fattigbönderna till katastrof. Allendes regering som installerades 1970 var en folkfront vars program begränsades till reformer. Allende avsvor sig från början arbetarnas beväpning och garanterade den reaktionära arméledningen monopol på väpnad makt. Spontan arbetarmilitans ledde ändå till skapandet av cordones industriales, potentiella sovjeter, och även dåligt beväpnade miliser. Den ledde till krav på exproprieringar, som Allende bestämt stod emot. Ekonomisk kris och sabotage skapade klimatet för en statskupp av Pinochet i september 1973, som lämnade tiotusentals döda, torterade eller fängslade och hundratusentals tvingades fly från landet.

I Iran deltog det stalinistiska Tudehpartiet i massornas störtande av shahen, bara för att stödja inrättandet av Khomeinis islamska republik. I den revolutionära lojalitetens namn hjälpte Tudeh den islamska reaktionen i slaktandet av massorna av arbetare, vänsteranhängare och kurdiska rebeller. I gengäld släppte Khomeini lös sin repressiva apparat mot Tudehpartiet.

Som den ledande kraften inom ANC förslösade det sydafrikanska kommunistpartiet en revolutionär möjlighet med sin politik att använda slumstädernas revolter för att eftersträva förhandlingar med den ”upplysta” flygeln av den sydafrikanska imperialismen. Nu slår det till reträtt från alla former av revolutionär aktivitet för att främja den ”globala stabilitet” som Kreml eftersträvar.

Stalinismens och socialdemokratins bankrutt har utsträckt den borgerliga och småborgerliga nationalismens livslängd bland stora delar av arbetarklassen i halvkolonierna. Trots sin förmåga att stundtals tala och handla på ett mer radikalt sätt än arbetarpartierna förblir de nationalistiska massrörelserna och – partierna oförmögna att göra något åt arbetarnas och böndernas situation. Garcías APRA, det mexikanska PRI, FSLN, PLO och Sinn Féin förblir alla strategiskt bundna till kapitalismen. Deras handlingar av olydnad mot imperialismen genomförs bara så länge arbetarklassen är frånvarande från kampen som en självständig kraft. När de väl utmanas av de utsugnas egna krav blir dessa ”antiimperialister” fega försvarare av imperialismen.

Om inte ett revolutionärt parti kan avskära alla dessa krafter från ledningen av arbetarklassen, hotar de med att upprepa sina misstag i de mäktiga klasstrider som väntar. För att förhindra detta är det av avgörande betydelse, under den tid som återstår av 1900-talet, att det klassmedvetna avantgardet bland arbetarna och fattigbönderna världen över omgrupperas kring ett internationellt övergångsprogram.