Kontrarevolutionära arbetarstater?
Trots närmare ett halvt århundrade av militär och ekonomisk rivalitet mellan Sovjetunionen och USA utgjorde Sovjetunionen en av den imperialistiska världsordningens två centrala pelare.

Från 1945 till 1991 uppträdde Kreml, dess satelliter och även dess stalinistiska rivaler, gång på gång för att avleda och avbryta utvecklandet av en revolutionär våg i världen som kunde ha isolerat och i slutänden besegrat imperialismen. Stalinismens kontrarevolutionära roll doldes för miljoner av begränsade krig med imperialismen i Korea och Vietnam, av det militära stöd som gavs av stalinistiska stater till nationella befrielserörelser och framför allt av stalinistiska partiers störtande av kapitalismen. Idag framstår Sovjetunionens fall som en oförmedlad katastrof för många kämpar mot imperialismen och kapitalismen i världen.

Sovjetunionens och de andra degenererade arbetarstaternas sammanbrott representerar en omfattande materiell och moralisk seger för imperialismen. Men det är en seger behäftad med motsättningar. Den inbegriper inte bara det närmast fullständiga utplånandet av Oktoberrevolutionens historiska ekonomiska landvinningar, men också eliminerandet av en kontrarevolutionär agentur för imperialismen inom de utsugnas och förtrycktas rörelser världen över. De kontrarevolutionära konsekvenserna av imperialismens seger är omedelbara och uppenbara. Denna segers pyrrhus-karaktär kommer oupphörligen att framträda under det kommande årtiondet. Den kris som nu möter restaurationsprocessen bidrar i hög grad till den allt djupare period av allmän kris som karakteriserar slutet av tjugonde århundradet.

Efter 1945 ökade Kremls prestige i oerhörd grad av dess seger över den tyska imperialismen och dess påföljande territoriella expansion in i Öst- och Centraleuropa. Den vitala roll som spelades av planekonomin – en av Oktoberrevolutionens viktigaste landvinningar – i Sovjetunionens seger, och dess överlevnad och rekonstruktion under efterkrigstiden bildade de materiella förutsättningarna för skapandet av en hel rad av nya degenererade arbetarstater, politiska och ekonomiska kopior av Sovjetunionen. Sovjetunionens själva existens, och de defensiva manövrer som utfördes av den stalinistiska byråkratin mot imperialismen under perioden för det första kalla kriget, ledde till nederlag för och störtande av ett antal försvagade kapitalistklasser i Östeuropa och senare i den koloniala och halvkoloniala världen.

Dessa störtanden av kapitalismen ägde rum antingen genom de sovjetiska väpnade styrkornas medverkan eller genom stalinistiska partier och gerillastyrkor under deras ledning. I det kubanska fallet assimilerades en ursprungligen småborgerlig nationalistisk rörelse in i stalinismen och omvandlade ön till en degenererad arbetarstat. Under stalinistisk kontroll resulterade emellertid inte dessa segrar över kapitalismen i den proletära revolutionens internationella spridning. Istället skapade de en relativt stabil maktbalans mellan Sovjetunionen och imperialismen. De stalinistiska partierna såg till att alla element av självständig arbetarorganisering utplånades innan likviderandet av kapitalismen. För världsproletariatet var de övervägande konsekvenserna av dessa sociala omvälvningar kontrarevolutionära.

Omständigheterna och hastigheten i var och en av de byråkratiska sociala omvälvningarna skilde sig åt. Men de hade ett antal väsentliga drag gemensamma. I vart och ett av dessa fall kom stalinistiska partier eller stalinistiskt influerade nationella befrielserörelser att leda mäktiga väpnade styrkor i kampen mot fascistisk eller ”demokratisk” imperialism. Den borgerliga statens väpnade styrkor besegrades och upplöstes av de stalinistiska krafterna. Bougeoisin berövades fullständigt eller i hög grad den politiska makten.

Efter att ha gripit makten tog stalinisterna itu med att krossa alla oberoende arbetarorganisationer, och förhindrade skapandet av hälsosamma arbetarstater baserade på arbetarnas demokrati. På detta sätt garanterade de upprättandet av politiska regimer som var identiska med det byråkratiska tyranni som upprättades av Stalin i Sovjetunionen.

Trots omfattande nationaliseringar av industri och expropriering av de halvfeodala jordägarna fanns det från början ingen systematisk expropriering av bourgeoisin som helhet. Trogna sitt kontrarevolutionära program för revolution i stadier hade stalinisterna inledningsvis ingen avsikt att störta kapitalismen. Tvärtom försökte de bevara den genom att bilda en öppen eller dold folkfront – en allians med den nationella eller lokala bourgeoisin – och genom att försöka bevara en allians med de imperialistiska makterna. De ”folkdemokratier” som de upprättade var inte avsedda att vara ”socialistiska” stater.

Genom hela denna fas förhindrade stalinisterna aktivt varje försök från arbetarklassen själv att ta makten från den så gott som besegrade bourgeoisin. I Östeuropa likviderade de sovjetiska ockupationsmyndigheterna systematiskt proletariatets revolutionära avantgarde och alla oberoende politiska partier, fackföreningar, fabrikskommittéer eller potentiella rådsorgan. De försvarade kapitalistiska egendomsförhållanden samtidigt som de försökte utnyttja dem för rekonstruktionen av den sovjetiska ekonomin genom nationaliseringar och gemensamma företag.

Den borgerliga statens väpnade styrkor besegrades och krossades av de stalinistiska styrkorna. Ändå var de stater som blev resultatet av de stalinistiska segrarna inte arbetarstater. Stalinisternas avsikter var att bevara kapitalismens existens. Detta tog man itu med. Stalins mål var huvudsakligen att garantera dessa staters totala underkastelse gentemot Sovjetunionen och bilda en buffertzon eller ett slags defensiv glaciär. Den stalinistiska byråkratin genomförde en förebyggande byråkratisk kontrarevolution gentemot arbetarklassen och fattigbönderna och avbröt den framväxande revolutionära situation som skapats av nazismens sammanbrott. Medan de genomförde denna arbetarfientliga uppgift kunde stalinisterna fortfarande förlita sig på den inhemska bourgeoisins och de imperialistiska makternas aktiva stöd. På detta sätt upprättades en form av dubbelmakt med stalinisternas väpnade styrkor som ersatte bourgeoisins.

Denna situation bestod inte och kunde inte bestå. Stalinisternas avbrytande av den revolutionära vågen efter kriget och krossande av alla oberoende proletära klasskrafter uppmuntrade med nödvändighet en förnyad offensiv från imperialismen och bourgeoisins återstående krafter i Östeuropa. Det fortsatta trycket från stalinistiska krafter på Balkan (utan Stalins godkännande) och den brittiska imperialismens oförmåga att utan hjälp stoppa den gav USA-administrationen en förevändning att sätta igång en ekonomisk och militär kampanj för att stärka de borgerliga staterna på den europeiska kontinenten.

Truman inledde Marshallhjälpen som morot – och skickade tillbaka stora mängder USA-trupper som piska – för att förhindra ytterligare framgångar för stalinisterna och t.o.m. uppmuntra ett tillbakarullande av deras makt i Central- och Öst-europa. Men de första försöken från lokala borgerliga krafter i Östeuropa att använda dubbelmaktens motsättningar och folkfrontsregeringarna för att få stalinisterna att acceptera Marshallhjälpen eller släppa sitt grepp över de väpnade styrkorna framkallade en försvarsreflex från Kreml. Detta visade sig vara ödesdigert för kapitalismen i Östeuropa.

Vid denna punkt agerade stalinisterna, genom att använda sin kontroll över statens represssiva styrkor, för att få bort hotet från imperialismen och dess inhemska borgerliga agenter. De uteslöt bourgeoisins representanter från regeringen och exproprierade kapitalistklassen i dess helhet. De stalinistiska övergångsregeringar som var agenterna för dessa byråkratiska sociala omvälvningar kan bäst beskrivas som ”byråkratiskt antikapitalistiska” varianter av den kategori ”arbetarregeringar” som utvecklades av Komintern. Genom en rad byråkratiska och militära åtgärder rycktes det kapitalistiska systemet upp med rötterna. Industrin och jorden nationaliserades och ett system med byråkratisk kommandoplanering upprättades, direkt utformat efter det sovjetiska.

Dessa byråkratiska sociala omvälvningar utplånade kapitalismen. Men eftersom arbetarklassen som oberoende och medveten kraft var utesluten från denna process resulterade revolutionen i egendomsförhållandena inte i skapandet av hälsosamma arbetarstater. För genuina revolutionära kommunister (trotskister) betyder arbetarklassens medvetande, kampförmåga och revolutionära handlande i sig allt för genomförandet av en framgångsrik proletär revolution. Om de hade varit möjliga skulle begränsade enhetsfronter mellan revolutionära proletära krafter och de stalinistiska partierna och regimerna varit tillåtna under dessa byråkratiska revolutioner. Men trotskisters strategiska mål skulle ha varit att bryta den stalinistiska kontrollen över utplånandet av kapitalismen, att kämpa för genuina organ för arbetarnas demokrati och att tvinga fram tillbakadragandet av de sovjetiska väpnade styrkorna från Östeuropa. Enbart på detta sätt kunde vägen till en socialistisk övergång ha öppnats från början, istället för att blockeras.

Den byråkratiska sociala revolutionen var, trots att den erövrade produktionsmedlen från bourgeoisin, väsentligen en kontrarevolutionär handling. Den ägde rum mot klasskampens rytm och gång. Den kunde enbart äga rum därför att både arbetarklassen och bourgeoisin avväpnats redan innan, därmed lämnades statens styrkor i stalinisternas händer. Exprorieringen av hela kapitalisklassen och undertryckandet av värdelagens verkan innebar emellertid att de egendomsförhållanden som försvarades av dessa stater var proletära, ehuru kontrollerade av en totalitär byråkrati. Liksom i Sovjetunionen, med vars direkta och indirekta medverkan de skapades, var dessa stater degenererade arbetarstater. Till skillnad från Sovjetunionen hade de aldrig varit hälsosamma arbetarstater baserade på arbetarrådens makt. De hade inte genomgått en degenerationsprocess från tillståndet som hälsosam arbetarstat – de var degenererade från födelsen.

Genom hela den process som upprättade dessa stater förhindrade de stalinistiska regeringarna självständiga arbetarmobiliseringar. Dessa skulle ha kunnat dra fördel av den kraft som skapades av bourgeoisins störtande för att utmana stalinisternas politiska diktatur och parasitära privilegier och därigenom inleda en politiskt revolutionär kris i vilken arbetarråd kunde ställa upp en alternativ statsmakt mot den totalitära diktaturen. Omvälvningarna genomfördes av de stalinistiska krafterna som en defensiv reaktion mot imperialismen och som en föregripande åtgärd mot en proletär social revolution. De byråkratiska sociala omvälvningarna var på en och samma gång politiska kontrarevolutioner mot proletariatet. Deras utgång blockerade övergången till socialismen. De försökte förverkliga den reaktionära utopin med ”socialism i ett land” istället för den internationella revolutionen. De var kontrarevolutionära utifrån proletariatets historiska och strategiska mål.

I Kuba spelades nyckelrollen i ett väsentligen likartat byråkratiskt störtande av kapitalismen av 26-julirörelsen, koncentrerad kring Fidel Castros caudillo-gestalt. Detta var en folkfront bestående både av borgerligt nationalistiska och vänsterstalinistiska flyglar. Under dess väg till makten och dess första fas i regeringen förblev rörelsens övergripande taktik och program den revolutionära småborgerliga nationalismens. Oförsonlig fientlighet från USA mot dess seger och på dess angrepp på USA-investeringar i Kuba ledde till en motoffensiv från den kubanska bourgeoisin sommaren 1960. Detta tvingade Castro att ställa sig på samma sida som vänsterstalinisterna i 26-julirörelsen och först eftersträva en allians och senare sammanslagning med det kubanska kommunistpartiet och massiv ekonomisk och militär hjälp från den sovjetiska byråkratin. Kreml var villigt att stöda denna utveckling på grund av sina egna militärstrategiska syften (utplacerandet av nukleära missiler), liksom att öka sitt ideologiska inflytande i ”tredje världen”. Från mitten av 1960 till början av 1962 exproprierade en byråkratisk antikapitalistisk arbetarregering den inhemska kubanska bourgeoisin liksom de imperialistiska intressena. Regimen införde byråkratisk planering och skapade en degenererad arbetarstat.

Även om de degenererade arbetarstaterna inte skapades på samma sätt som Sovjetunionen delade var och en av dem dess kontrarevolutionära karaktär. I Sovjetunionen växte ursprungliga byråkratiska deformationer inom den friska arbetarstaten tills ett kvalitativt steg – den sovjetiska termidoren eller den politiska kontrarevolutionen – omvandlade staten till en degenererad arbetarstat. De andra staterna upprättades som kopior av Sovjetunionen, degenererade från själva skapelseögonblicket. I konsekvens därmed var det program för politisk revolution som utvecklats av Trotskij, som den enda proletära strategin mot Stalins byråkratiska diktatur, helt och fullt tillämplig för dessa stater från deras upprättande. Liksom i Sovjetunionen har byråkratierna i dessa stater konsekvent uppträtt för att hålla tillbaka och avleda antikapitalistisk och antiimperialistisk kamp världen över. Deras strategiska mål var fredlig samexistens med imperialismen.

Byråkratisk planering
Stalinismen trängde in var och en av de nya planekonomierna inom begränsningarna för ”socialism i ett land”. Den förhindrade aktivt den proletära revolutionens spridning till de mer ekonomiskt utvecklade områdena. De avskar ekonomierna i de degenererade arbetarstaterna från fördelarna i tillgång till de högsta koncentrationerna av produktionsmedel och från integrering i en internationell arbetsfördelning. Statsmonopolet på utrikeshandeln tillhandahåller oundgängligt skydd för arbetarstaten gentemot konkurrens från billigare kapitalistiska varor, men målet med detta monopol kan inte vara att inom gränserna för varje arbetarstat reproducera varje bransch inom jordbruks- och industriproduktion som återfinns i resten av världen. Denna väg visade sig vara utopisk (som i Nordkorea och Albanien) och ledde till onödiga och meningslösa offer från arbetarklassens sida. Endast spridandet av den sociala revolutionen till världskapitalismens centrum kommer att möjliggöra ett avgörande genombrott till socialistiskt uppbygge och planerad världsekonomi. Det inskränkta, nationalistiska programmet för ”socialism i ett land” tjänade till att hålla tillbaka utvecklingen av produktivkrafterna – först relativt, men slutligen absolut.

Just därför att den undertryckte den proletära demokratin garanterade byråkratin att dess egen planering blev dåligt informerad och okunnig om både samhällets behov och ekonomins faktiska verksamhet. Den uppnådde imponerande framgångar under det första årtiondet, när det primärt var fråga om extensiv industriell utveckling. I ökad grad visade sig emellertid innovation och ständig teknologisk förnyelse ligga bortom den byråkratiska planeringens kapacitet. Efter att ha avskaffat konkurrensens dynamiska drivfjäder var den härskande kasten oförmögen och ovillig att ersätta den med de direkta producenternas skapande deltagande i planeringsprocessen utifrån sina egna intressen. Resultatet blev en oundviklig nedgång i arbetsproduktiviteten och att man ytterligare på ett katastrofalt sätt kom på efterkälken i förhållande till den imperialistiska kapitalismen.

Byråkratierna kunde uppbåda ekonomiska resurser för att möta behoven från sin egen frikostiga konsumtion och för att försvara sitt tyranniska styre. Men ju längre bort vissa produktions- och distributionssektorer befann sig från dessa prioriteringar desto mer blev endemiska brister och dålig kvalitet normen. Militär- och försvarssektorerna, inklusive underhållet av en omfattande polisapparat, gavs topprioritet för utgifter och uppträdde relativt effektivt. Men när det kom till massornas konsumtionsbehov visade sig byråkratiska planeringsmekanismer oförmögna att tillhandahålla hög kvalitet och rikligt med varor för att underlätta eller förkorta arbetet både i produktionen och i hemmen eller öka fritidens omfattning och kvalitet. Efter en del slående initialframgångar i utbildningssektorn och i social välfärd föll även dessa offer för den byråkratiska planeringens stagnation. Erfarenheterna av misslyckande och nedgång undergrävde slutligen själva idén om ”planerad” produktion i arbetarklassens medvetande, både nationellt och internationellt. Borgerlig propaganda har med allt större framgång spritt ”lärdomen” att detta var det nödvändiga resultatet av varje försök att planera en ekonomi.

Men den stalinistiska byråkratin var inte och är inte ett uttryck för själva planeringens logik. Effektiv planering förutsätter kontroll över produktionen av producenternas egna centraliserade och medvetna vilja. Målen för stalinistisk kommandoplanering fastställdes av en liten kärna planerare, som själva styrdes av en bonapartistisk klick av toppbyråkrater. Planens funktion kom oupphörligen ur balans och stördes av rivaliserande skikt i parti- och direktörsbyråkratin. Den atomiserade och alienerade arbetsstyrkan som varken beslutade eller förstod planens mål betraktade i ökad grad produktionen med apati. Vid mitten av 1980-talet omvandlades kronisk stagnation till en kritisk situation som kastade in de härskande byråkratierna i allt djupare politiska kriser.

Från Moskva till Beijing, från Belgrad till Hanoi, splittrades de i stridande fraktioner. Alla försök att återuppliva deras system med tillsatser av ”marknadskrafter” och så kallad marknadssocialism var dömda att misslyckas. Först i Ungern och Jugoslavien och sedan mest spektakulärt under Gorbatjov i Sovjetunionen störde och desorganiserade dessa åtgärder den byråkratiska planeringen utan att skapa en verkligt kapitalistisk ekonomi. Sönderfall och sammanbrott i produktionen, en hejdlös svart marknad och korruption, gigantiska underskott i statsbudgeten och företagsbankrutter som avvärjdes enbart med hyperinflation, utmärker den fruktansvärda slutgiltiga dödskampen i de byråkratiskt planerade ekonomierna.

För arbetarklassen är syftet med postkapitalistiska egendomsförhållanden övergången till ett klasslöst, kommunistiskt samhälle. De möjliggör planering av produktionen för att möta mänskliga behov, göra slut på förtryck och progressivt utplåna ojämlikhet. Men att göra detta kräver proletariatets medvetna och aktiva deltagande som producenter och konsumenter. Planering kräver de direkta producenternas egen suveränitet, som för första gången i historien har ett omedelbart intresse av att frisläppa produktivkrafterna liksom den skapande förmågan att göra det.

En mångfald arbetarstater måste följa en väg av växande ekonomisk integration och gemensam planering för att på effektivaste sätt använda den internationella arbetsdelningen, som förblir nödvändig även för en ekonomi som bygger socialismen. De stalinistiska byråkratierna kunde inte dra fördel av detta. Det första steget i denna riktning för hälsosamma arbetarstater skulle vara bildandet av gemensamma planeringsorgan tillsammans med en gemensam valuta. Ett sådant system kan bara skapas av revolutionärt handlande från en arbetarklass som är medveten om sina mål. Även om den byråkratiska planeringen överallt befinner sig i sin dödskamp har kapitalismen i slutet av 1900-talet inte visat någon förmåga att snabbt skrida in och finansiera restaurationsprocessen. En utdragen krisperiod i vilken det döende planeringssystemet – berövat sin centrala samordning – förhindrar värdelagens defintiva seger skapar möjligheter för arbetarklassen att göra sig av med sina illusioner om marknaden och återupptäcka programmet för demokratisk planering och arbetarrådens demokrati.

De stalinistiska byråkratiernas fragmentering och fall
De stalinistiska byråkratierna är historiskt illegitima kaster utan något namn på sina privilegier. Från födelsen tenderade de att utveckla fraktioner och flyglar som svar på det långsiktiga trycket från både imperialismen och arbetarklassen. I Sovjetunionen, Ungern, Jugoslavien och Kina utvecklades fraktioner – som slutligen blev dominerande – vilka eftersträvade att helt och hållet nedmontera centralplaneringen och avgöra priser, löner och produktion genom ”marknadsmekanismer”. De strävade efter att göra slut på den ”sociala lönen”, representerad av subventionerade livsmedel, social service och tjänster som direkt varit till nytta för arbetarna som ett resultat av kapitalismens avskaffande.

Dessa förespråkare för decentralisering, den fria marknaden och öppnandet av de degenererade arbetarstaternas ekonomier för de imperialistiska multinationella företagen blev ännu mer öppet restaurationistiska. De kom att misströsta inte bara om den centrala planen utan slutligen om sin egen förmåga att behålla den politiska makten. Denna fraktion var nära förbunden med direktörsskiktet och hoppades framträda som direkta agenter för, om inte medlemmar i, en ny kapitalistklass. Sådana medvetna restauratörer kunde göra sig av med sitt stalinistiska skinn med remarkabel hastighet, vilket händelserna i Sovjetunionen efter 1990-91 demonstrerade. De antog snabbt soc/strong ialdemokratisk, liberal, kristdemokratisk och protofascistisk färg.

Mot slutet av 1930-talet förväntade sig Leo Trotskij att en liten revolutionär fraktion skulle framträda i byråkratin, och som skulle ställa sig på arbetarklassens sida i en politisk revolution. Han tilldelade aldrig denna gruppering någon självständig roll, för att inte tala om att leda den politiska revolutionen. Femtio år senare har ingen sådan fraktion materialiserats under stalinismens dödskamp; inte heller var det eller är det oundvikligt att den skulle utvecklas.

Trotskij kunde 1938 peka på Ignace Reiss, som deserterade från KGB till Fjärde internationalen 1937. Trotskij trodde att Reiss representerade en sådan flygel av byråkratin. Vid den andra extremen kunEfter 1945 ökade Kremls prestige i oerhörd grad av dess seger över den tyska imperialismen och dess påföljande territoriella expansion in i Öst- och Centraleuropa. Den vitala roll som spelades av planekonomin – en av Oktoberrevolutionens viktigaste landvinningar – i Sovjetunionens seger, och dess överlevnad och rekonstruktion under efterkrigstiden bildade de materiella förutsättningarna för skapandet av en hel rad av nya degenererade arbetarstater, politiska och ekonomiska kopior av Sovjetunionen. Sovjetunionens själva existens, och de defensiva manövrer som utfördes av den stalinistiska byråkratin mot imperialismen under perioden för det första kalla kriget, ledde till nederlag för och störtande av ett antal försvagade kapitalistklasser i Östeuropa och senare i den koloniala och halvkoloniala världen.de han peka på Fjodor Butenko – en sovjetisk diplomat på den rumänska ambassaden som avvek till Mussolinis Italien 1938 – som representativ för en potentiellt fascistisk, restaurationsitisk flygel av byråkratin. Trotskij såg majoriteten av byråkratin under Stalin som i färd med att genom allt grymmare totalitära medel försöka undvika att krossas antingen av restauration eller proletär politisk revolution. Samtidigt som han bedömde att Stalins kurs förde honom allt närmare restaurationslägret (i dess fascistiska form) uteslöt han inte möjligheten att Stalin och dennes fraktion skulle motsätta sig ett öppet restaurationistiskt angrepp. Under sådana förhållanden ansåg Trotskij att det skulle uppstå ett behov för revolutionära kommunister att bilda en begränsad militär enhetsfront till Sovjetunionens försvar. Detta senare perspektiv visade sig vara korrekt. Den defensiva enhetsfronten blev nödvändig efter mordet på Trotskij när den tyska imperialismen invaderade Sovjetunionen under det andra imperialistiska kriget.

Stalinismens dödskamp uppsköts under förtio år genom Sovjetunionens seger i andra världskriget. Den fraktionella uppdelningen inom den sovjetiska byråkratin och de andra arbetarstaterna förändrades i grunden under denna period. Segern för de imperialistiska demokraterna i kriget och produktivkrafternas expansion under tre årtionden eller mer efter kriget gav nytt liv och ny vitalitet åt den liberala, fria marknadskapitalismen. Det utövade i sin tur ett annorlunda tryck på byråkratierna i Sovjetunionen och de nya degenererade arbetarstaterna. Slutligen skapade detta en marknadsvänlig fraktion som i ökad grad fick överhanden i förhållandena av stagnation och kris mot slutet av 1970- och under 1980-talet. Tidens gång och utplånandet av den revolutionära generationen från 1917-23, det revolutionära ledarskapets kris, inklusive utplånandet av Trotskijs Fjärde internationalen mot slutet av 1940- och början av 1950-talet, bidrog till att ”Reissfraktionen” försvann. Enbart en djupgående utveckling av självständiga klassorganisationer i en politiskt revolutionär kris och återskapandet av en betydande internationell revolutionär kraft kunde leda till att en sådan flygel av byråkratin åter framträdde. Men en sådan utveckling är inte, vilket det inte heller var för Trotskij, en väsentlig del av perspektivet eller programmet för politisk revolution.

Den dominerande fraktionen i byråkratin under stalinismens dödskamp efter 1985 var den ”marknadssocialistiska” flygeln. Samtidigt blev öppet restaurationistiska krafter allt starkare inom och utanför byråkratin. Gorbatjov, som gav eko åt element i bucharinismen, eftersträvade inte kapitalismens återupprättande. Han siktade först på att utnyttja marknadsmekanismer för att stötta upp den byråkratiska kastens diktatur, som fortfarande skulle baseras på postkapitalistiska egendomsförhållanden. Men de åtgärder han vidtog, och hans allians med öppet restaurationistiska krafter, fragmenterade slutligen partidiktaturen. Detta skapade en dubbelmakt inom den gamla byråkratin. Under sina två sista år tvingades Gorbatjov alltmer höja sig själv över de stridande lägren och gav upphov till en svag form av bonapartism. I besittning av endast ett utopiskt ekonomiskt och politiskt program – omöjligt att förverkliga – manövrerade Gorbatjovs bonapartism mellan de två lägren och lutade sig i tur och ordning på det ena lägret för att motstå trycket från det andra.

I augusti 1991 försökte sig topparna i SUKP:s partibyråkrati och de inre säkerhetsstyrkorna slutligen på en halvhjärtad kupp för att hindra uppstigandet av öppet proimperialistiska och kompradorkrafter ledda av Jeltsin, krafter som var för Sovjetunionens upplösning. Den halvhjärtade kuppen uppenbarade bristen på en solid social bas för den konservativa byråkratin inom befolkningen i stort. Den demonstrerade också en djupgående brist på tro på deras egen mission från de hårdföra elementen i själva byråkratin. Som ett resultat av detta misslyckande ärvde Jeltsin det verkställande maskineri som skapats av Gorbatjov, ökade dess makt och använde det för att befrämja en snabb ”chockterapi” för kapitalistiskt återupprättande. Men kuppens misslyckande och Jeltsins erövrande av den verkställande makten löste inte dubbelmakten mellan rivaliserande delar av byråkratin. Det ökade i stort sett bara denna motsättning och förde fraktionerna i direkt konfrontation med varandra, fria från den återhållande effekten i Gorbatjovs bonapartism.

I Östeuropas degenererade arbetarstater fungerade Gorbatjovs politik efter 1985 som en katalysator för att öka tempot på utvecklingen i ekonomin och påskynda uppgörelsen mellan den konservativa byråkratin och de borgerliga restauratörerna. Gorbatjov tillkännagav 1989 att de sovjetiska väpnade styrkor som fanns förlagda i Östeuropa inte skulle spela någon roll i att skydda de nationella byråkratierna från inhemska protester och krav på radikala reformer. Den snabba framväxten av formlösa ”demokratiska” massrörelser tillhandahöll en solid bas för den demokratiska intelligentsian och den marknadsvänliga flygeln av byråkratin – sociala skikt som är betydligt större i Östeuropa än i Sovjetunionen. Under 1989 och 1990 föll partiapparaten, säkerhetspolisen och de väpnade styrkorna sönder inför massprotester över hela Östeuropa. Mellan 1989 och 1991 förde parlamentariska val regeringar till makten bestående av borgerliga krafter eller partier, folkfrontsliknande regeringar eller reformfraktioner i de stalinistiska partierna (som i Rumänien och Bulgarien). Denna process inkluderade avskiljandet av de baltiska republikerna från Sovjetunionen. Det enda undantaget var Serbien. Till skillnad från Ryssland varade dubbelmakten och fragmenteringen av den statliga överbyggnaden inte länge. I de stater som uppstod ur Sovjetunionens upplösning har den utdragna restaurationsprocessen helt och hållet berott på de objektiva ekonomiska svårigheterna med att omvandla de huvudsakliga produktionsmedlen till kapital.

I Kina har Deng Xiaoping, till skillnad från Gorbatjovs strategi att kombinera omstrukturering (perestrojka) med öppenhet (glasnost) och slutligen demokratisering, försökt kombinera radikal marknadsvänlighet med beslutsamt försvar av partidiktaturen och tillgrep blodig repression på Himmelska fridens torg. Den kinesiska byråkratin har en kortvarig möjlighet att kombinera dessa åtgärder. De innefattar polisdiktatur över arbetarna och stadsintelligentsian å ena sidan och en nästan fri marknad för bönderna med enorma koncessioner till kapitalismen i speciella ekonomiska zoner (SEZ) å den andra. Den historiska faktor som skapade denna möjlighet är böndernas antal och sociala tyngd i befolkningen, och deras roll inte bara i jordbruket utan i kasernerna. Deng har tillåtit en nästan total marknadsekonomi att utvecklas på landsbygden. Hans fraktion har för en begränsad period vunnit böndernas passiva om än inte aktiva stöd, och har således säkrat bonapartismens historiska grundval. Men hela logiken i marknadskrafternas snabba tillväxt på den kinesiska landsbygden och i de speciella ekonomiska zonerna kommer att utöva sitt tryck och fragmentera den kinesiska byråkratin. När den splittras och tvingas föra ut sitt inbördes krig på gatorna, som den gjorde på 1960- och 1970-talet, och återigen mot slutet av 1980-talet, kommer Kina att stå inför det nakna alternativet med social kontrarevolution eller proletär politisk revolution. Också i Kina kommer revolutionärt ledarskap att vara den faktor som bestämmer utgången av krisen.

Hotet från fascismen
Erfarenheterna från Kina, Ryssland och andra arbetarstater bekräftar att inte alla förespråkare för chockbehandling och snabbt återupprättande inifrån den stalinistiska byråkratin är borgerliga demokrater eller liberaler. Inte heller är majoriteten av de auktoritära byråkratiskt konservativa förpliktade till försvaret av planerade egendomsförhållanden. I t.ex. Sovjetunionen utvecklades den konservativa fraktionen i byråkratin snabbt till en storryskt chauvinistisk och antisemitisk kraft, som använder populistiska och nationalistiska paroller för att mobilisera de mest efterblivna delarna av samhället mot arbetarnas och de förtryckta minoriteternas demokratiska rättigheter. Fascistiska eller potentiellt fascistiska partier har uppstått med direkta band till det tidigare KGB och armén. Grupper som Nasji och Vladimir Zjirinovskijs liberaldemokratiska parti avvisar samarbete med imperialismen i väst. De gör detta på grund av att deras program har som mål att återupprätta en specifikt rysk imperialism.

De mest auktoritära elementen inom byråkratin igenkänner i sådana potentiellt fascistiska partier ett bålverk mot hotet av proletär revolution och ett potentiellt alternativ till framtida dominans av utländskt kapital. Tillväxten av fascistiska och halvfascistiska krafter återspeglades tydligast i Zjirinovskijs valframgångar i dumavalen i december 1993. Huruvida den ryska fascismen utvecklas som en organiserad masskraft beror delvis på graden av uppvaknande inom arbetarrörelsen under de kommande åren. Om arbetarnas motstånd kan uppväga restauratörernas ekonomiska och politiska angrepp kommer faran av att de senare vänder sig till en fascistisk massrörelse för att krossa motståndet öka. En annan faktor som skulle kunna befrämja dess tillväxt skulle vara den embryonala ryska bourgeoisins fortsatta svaghet och den utdragna stagnationen i själva restaurationsprocessen. Detta skulle kunna stärka krafter inom byråkratin som stöder en statskapitalistisk väg till restauration. För att förse sig själva med en massbas kan dessa krafter då vända sig till att mobilisera trasproletariatet och småborgerliga massor bakom chauvinistiska och fascistiska paroller och använda dem för att krossa både sina rivaler inom byråkratin och krossa hotet av en explosion av motstånd från arbetarklassen.

Alla restaurationsregeringarna förväntar sig hjälp från imperialismen. Men imperialismen är, även om den varmt önskar fullständigt och slutgiltigt återupprättande av kapitalismen i de degenererade arbetarstaterna, helt enkelt inte i besittning av resurser för att garantera en snabb omvandling, som är fri från revolutionära kriser. Endast i en stat, Tyska demokratiska republiken (DDR), var en sådan snabb restauration möjlig och detta har lagt en oerhörd börda på den starkaste europeiska imperialistmakten. Trots installerandet av restaurationsregeringar existerar det fortfarande en utdragen period i vilken programmet för politisk revolution kan och måste kombineras med ett antikapitalistiskt program mot restauration.

De historiska landvinningar som återstår i arbetarstaterna måste försvaras till det bittra slutet. Endast de som försvarar tidigare landvinningar kan, som Leo Trotskij sade, uppnå nya. Inte bara arbetarklassen i de degenererade arbetarstaterna, utan i hela världen, kommer att lida som ett resultat av deras fullständiga utplåning. I global skala skulle detta lämna arbetarklassen, åtminstone under en viss period, desorienterad och ideologiskt avväpnad. Dessutom förlorar den antiimperialistiska kampen i halvkolonierna i denna process en viktig om än i slutändan otillräcklig källa för vapen och hjälp. Obehindrad imperialistisk tillgång till råmaterial, billig arbetskraft och marknader i de degenererade arbetarstaterna skulle kunna öppna vägen till en ny, förvisso begränsad, expansionsperiod inom den imperialistiska epoken. Detta skulle emellertid också kunna öka den inomimperialistiska rivaliteten och intensifiera en ny uppdelning av världen. En sådan process skulle plågas av konflikter och åter resa dubbelspöket av inomimperialistiskt krig och revolution.

När den byråkratiska planeringen faller sönder kan endast proletär politisk revolution försvara, återupprätta och sedan åter utvidga de planerade egendomsförhållandena och på så sätt förhindra ett stärkande av imperialismen. Världsproletariatet måste stå vid sina bröders och systrars sida i de degenererade arbetarstaterna i försvaret av de återstående planerade egendomsförhållandena. Statsmonopolet på utrikeshandeln, nationaliseringen av industrin och planeringsprincipen måste försvaras mot inre restauration och imperialistiska angrepp. I försvaret av dessa ekonomiska landvinningar försvarar vi förutsättningarna för övergången till socialism, inte byråkratin som presiderar över dem.

För närvarande förlitar sig imperialisterna på ekonomiska hävstänger för att genomföra kapitalismens återupprättande. Men varje stopp, varje allvarligt steg tillbaka i den sociala kontrarevolutionens process, kan leda till direkt militärintervention för att fullborda den mot arbetarklassens motstånd. Världsproletariatet måste fortsätta att stå för det ovillkorliga försvaret av de degenererade arbetarstaterna mot imperialismen och dess agenter. Vi motsätter oss därför varje reduktion i deras militära kapacitet oavsett om det är nukleärt eller konventionellt, vilket skulle göra dem mer sårbara för militär eller diplomatisk utpressning.

För arbetarklassen är det bästa försvaret av planerad egendom ett angrepp på de stalinistiska byråkratier som lett och leder dem till bankrutt. Programmet för proletär politisk revolution liksom för kampen mot imperialismen, är inte bara ett program för ”demokratisering” av de existerande staterna. Det kan inte reduceras till krav på ”folkmakt” som inte identifierar vilken klass som ska inneha makten. Det är ett program för revolution, ett program för upprättandet av den fulla proletära diktaturen mot byråkrater, ”demokratiska” restauratörer och imperialister.

För politisk revolution!
Kärnan i den politiska revolutionens program i de degenererade arbetarstaterna, liksom i den sociala revolutionens program i de kapitalistiska staterna, ligger i sammanlänkandet av de pågående striderna för arbetarklassens omedelbara behov med kampen för politisk makt. Genom att kombinera oförsonligt försvar av arbetarklassens intressen med taktiken för massmobilisering, självständig politisk organisering och införandet av arbetarkontroll, kan revolutionärer förbereda arbetarklassen för maktövertagandet. På alla kampområden måste proletariatet bli medvetet om sina separata intressen och sin separata identitet: den måste bli en klass för sig.

För självständig organisering på arbetsplaterna!
På grund av de degenererade arbetarstaternas karaktär kolliderar varje självständig mobilisering av arbetarklassen omedelbart med det byråkratiska statsmaskineriets makt. Oavsett vilka frågor som leder till sådana mobiliseringar bland arbetarna uppställer denna kollision behovet för arbetarklassen att vinna rätten till organisering. Självständig klassorganisering och självständigt medvetande är en förutsättning för att arbetarna ska kunna agera som en självständig kraft inom de breda massrörelserna i opposition till stalinismen.

Proletariatets sociala makt är rotad i produktionen och klassen måste därför organiseras i produktionen. På varje arbetsplats måste demokratiska massmöten bli den högsta auktoriteten. Arbetarkommittéer, valda och avsättbara av massmöten, måste kämpa för att införa arbetarkontroll i varje avseende på arbetsplatsen, inklusive rätten att strejka och rätten att utöva veto mot ledningen och statliga planer.

För fria fackföreningar!
Utöver arbetsplatsen måste proletariatet ha fackföreningar som är oberoende av stalinisterna, vilket är ett centralt element i dess organisering som klass. Oavsett om dessa bildas som ett resultat av en djupgående utrensning i de existerande ”statliga” fackföreningarna eller skapas på nytt i kampen, måste de vara ansvariga inför och kontrolleras av sina medlemmar. Alla fackföreningens företrädare måste väljas och kunna avsättas, vara fria från ”partiets ledande roll” och avlönade enligt genomsnittet bland medlemmarna.

Från demokratiska rättigheter till en verklig arbetardemokrati
I den kamp som inledde stalinismens dödskamp drogs massorna in i kampen mot byråkratin bakom krav för viktiga demokratiska rättigheter. Uppgiften att bygga ett revolutionärt parti innefattar att föra fram arbetarklassen i spetsen för denna kamp, att leda kampen och att använda revolutionära och proletära organisationsformer för att uppnå dess mål. I denna kamp får inte arbetarna låta byråkratin eller någon del av den bestämma vem som kan och inte kan ges demokratiska rättigheter. Byråkratin har – som helhet eller delvis – visat sig vara restaurationens huvudagent och kan inte på något sätt anförtros att uppträda som väktare av de postkapitalistiska egendomsförhållandena. Byråkratin är enbart intresserad av att tillåta så mycket demokrati som kan göra det möjligt för den att ingå koalitioner med andra krafter, med målet att bli en ny utsugarklass. Arbetarklassen har allt intresse av den mest fullständiga och revolutionära utvidgning av demokratiska rättigheter för att förhindra detta och påskynda utvecklandet av sitt eget klassmedvetande och för att göra det möjligt att känna igen sina fiender och sina allierade.

Där kommunistpartierna fortfarande monopoliserar media och valprocessen kämpar vi för att göra slut på detta.

– Ner med byråkratins censurlagar. Arbetarna måste själva besluta om vad som ska publiceras eller sändas.
– För alla arbetarorganisationers tillgång till press, radio och TV under arbetarkontroll. Arbetarna måste genomföra sitt eget förbud mot propaganda som är fascistisk, uppmanar till pogromer eller är rasistisk. Likaså får de inte ge någon frihet inom pressen eller tillgång till media för prorestaurationistiska krafter som organiserar för att störta arbetarstaten med våld.
– Alla kandidater i valen måste tydligt redogöra för hur de finansierar sina kampanjer. Massorna måste kämpa för ett veto mot varje kandidat som erhåller hemligt finansiellt stöd från regimen eller från kontrarevolutionära agenturer som CIA, kyrkorna eller reaktionära organisationer som inte understöds av regeringen.
– Varje ny lagparagraf som föreslås av byråkratins ”reformistiska” flygel måste fritt diskuteras av arbetarna. Varje paragraf måste placera valda arbetardomstolar i centrum för rättsmaskineriet. För frisläppandet av alla politiska fångar till arbetardomstolar som beslutar om deras framtid.
– För friheten att bilda politiska partier utom för fascister, pogrommakare, rasister och de restauratörer (inklusive de med ursprung i byråkratin) som aktivt organiserar för inbördeskrig, och de som arbetarrörelsen av andra skäl inlagt veto mot. Vi kommer inte att försvara dessa partier från de konservativa stalinistiska regimernas eller borgerliga restaurationsregeringars repression. Men vi erkänner inte heller sådana regeringars rätt att döma om vem som är kontrarevolutionär eller inte. Endast en revolutionär arbetarregering kan göra detta. Arbetarna själva, inte byråkratin, måste besluta om vilka partier de erkänner som lojala gentemot deras egen statsmakt.

Vi kämpar för att avslöja beslöjade restaurationistiska partiers arbetarfientliga program och genom politisk kamp beröva dem masstöd. Vi förespråkar omsorgsfull övervakning av deras aktiviteter och hårda åtgärder mot varje försök att störta den proletära diktaturen. För rätten för varje grupp av arbetare och småbönder att ställa upp kandidater i alla val.

– För krossandet av byråkratins repressiva statsapparat, instrumentet för tyranni mot arbetarklassen och det instrument som används av stalinisterna för kapitalistisk restauration. Denna apparat har utformats av byråkratin efter det kapitalistiska statsmaskineriets mönster. Den politiska revolutionen måste krossa den på vägen till skapandet av hälsosamma arbetarstater. För soldaternas fulla politiska rättigheter och rätt att hålla möten i kasernerna för att välja soldatråd fria från all kontroll av officerarna och befälhavarna. För deras rätt att publicera tidningar och fri tillgång till media. Vi kämpar för de meniga soldaternas och matrosernas rätt att välja sina egna officerare. För rätten för alla återvändande soldater från tjänst utomlands till billiga bostäder för sig själva och sina familjer och rätten till omskolning och ett nytt jobb efter avmobiliseringen.
– För upplösandet av den hemliga polisen och straffandet av alla som är skyldiga till brott mot arbetarna. En demokratisk arbetarstat behöver ingen hemlig polis. Kontrarevolutionära krafters sammansvärjningar kan bemötas av proletära säkerhetskommissioner i enlighet med linjerna från den revolutionära tjekan 1917. Upplös byråkratins stående armé och ersätt den med en revolutionär arbetararmé knuten till arbetarnas territoriella miliser.

Ner med privilegier och ojämlikhet!
Ett av de tidigaste tecknen på segern för den stalinistiska politiska kontrarevolutionen i Sovjetunionen var det arroganta fördömandet av jämlikhet som en småborgerlig avvikelse. Men längtan efter jämlikhet och hatet mot privilegier är, som Trotskij förutspådde, instinktiva och grundläggande element i det proletära klassmedvetandet. På vägen mot det slutliga eliminerandet av byråkratins välde måste arbetarna kämpa för att göra slut på missförhållanden nu. De måste mobilisera för att göra slut på byråkratins groteskt privilegierade livsstil.

– Specialaffärerna måste stängas och de sanatorier, vilohem och fritidsanläggningar som för närvarande reserveras för byråkratin måste öppnas för arbetarna och fattigbönderna. Rollen som parti- eller statstjänsteman/kvinna måste upphöra att vara en väg till privilegier och lyx. Ingen parti- eller statstjänsteman/kvinna bör tjäna mer än den genomsnittliga lönen för en yrkesarbetare. På arbetsplatserna måste en kamp inledas för arbetarnas rätt att avskeda alla tjänstemän och direktörer som man vet har profiterat på korruptionen eller som har förföljt arbetare.

Arbetarkontroll över produktionen och planen
Ekonomiska beslut i en planekonomi är inte dolda bakom en rökridå av ”marknadskrafter” som under kapitalismen. De är politiska beslut som fattas av byråkratin. I konsekvens därmed är varje kamp mot byråkratins beslut, inom vilket område som helst, en utmaning mot byråkratins rätt att kontrollera den ekonomiska planen. Eftersom denna kontroll frambringar stagnation och nedgång försöker byråkratins marknadsorienterade flygel och andra restaurationskrafter avleda arbetarklassens kamp från staten genom att uppmuntra arbetarna att kräva ”självförvaltning” av sina företag, fria från centralplanens byråkratiska inblandning. Doktrinen om ”marknadssocialism” är en reaktionär skenmanöver som är utformad för att stärka den snävaste formen av fabriksisolering, splittra proletariatet som klasskraft och bryta upp den centrala planen. Gentemot den måste revolutionärer kämpa för att göra varje arbetarstrid till en medveten utmaning av byråkratisk makt genom att resa kravet på arbetarkontroll över planen.

– På arbetsplatsens nivå måste detta börja med öppnandet av räkenskapsböckerna för arbetarinspektion och föras vidare på den lokala, regionala och nationella nivån. Denna kamp måste dra in arbetarna i planeringsministerierna för att avslöja de ledande byråkraternas verkliga prioriteringar och deras svindlerier, korruption och rena inkompetens.

Genom att kämpa för att försvara sig mot byråkratins plan och påtvinga planeringen sina egna klassprioriteringar kommer arbetarklassen inte bara att skydda sin levnadsstandard och sina villkor utan också skapa organisationer som kommer att utgöra själva grundvalen för en revolutionär arbetarstat. Dessa organisationer kommer att bli den mekanism genom vilken arbetarstaten uppnår en demokratiskt centraliserad planekonomi. En isolerad revolutionär arbetarstat kommer att tvingas samexistera med och använda marknadskrafter samtidigt som den eftersträvar att övervinna dem. Utan tvivel har aspekter av den stalinistiska politiken enbart tjänat till att hålla tillbaka den ekonomiska utvecklingen av vissa sektorer inom den sovjetiska ekonomin. Ingenstans har detta varit mer uppenbart än inom jordbruket och tillgodoseendet av massornas konsumtionsbehov. I dessa sektorer måste vårt program grundas på följande element:

– Ner med arbetarnas träldom på stats- och kollektivjordbruken. För kollektivjordbruk som styrs av de arbetande själva. Ner med varje återvändande till privata familjejordbruk.
– För demokratisk reorganisering av jordbruken grundad på de arbetandes demokrati, inte funktionärernas nycker. För jordbruksarbetarnas råd bestående av jordbruksarbetare som representerar arbetsenheterna och som är direkt ansvariga inför dem. Jordbruksproduktionen måste integreras i den nationella produktionsplanen.
– För en massiv injektion av fonder för att höja landsbygdens materiella och kulturella nivå till samma nivå som i städerna för att därigenom övervinna den stora ojämlikheten i livsvillkor mellan stad och land.
– Mot alla reformer som ökar det imperialistiska finanskapitalets inflytande på arbetarstaternas ekonomier, mot övergivandet av statsmonopolet på utrikeshandeln, mot de gemensamma projekt (joint ventures) i vilka arbetarnas rättigheter reduceras i jämförelse med de statligt drivna fabrikerna. Vi motsätter oss byråkratins politik med underkastelse inför Internationella valutafonden. De förödande konsekvenserna därav för arbetarklassen är redan fullt synliga i exempelvis f.d. Jugoslavien, Polen och Ungern.
– Vi kräver att byråkratin säger upp de skulder den ådragit sig till det internationella finanskapitalet. En revolutionär arbetarregering kommer att bedöma vilka åtaganden som ska upprätthållas utifrån vad som är i revolutionens intresse. En arbetarrådsstat kommer att uppmana de utsugna massorna världen över att mobilisera för fullständigt uppsägande av utlandsskulden och exproprierandet av de multinationella imperialistiska företagen.

Illusioner om parlamentariska val och församlingar
Konsekvenserna av årtionden av byråkratins politiska repression och ekonomiska inkompetens har skapat vitt spridda illusioner om borgerlig parlamentarisk demokrati. Både byråkratin och den proborgerliga oppositionen har använt dessa illusioner för att blockera arbetarklassens självorganisering och speciellt för att förhindra skapandet av arbetarråd, som tydligast uppstod i den ungerska revolutionen 1956 men som också existerade i mindre utvecklad form i Polen och Tjeckoslovakien under de politiskt revolutionära situationerna under 1950- och 1960-talet och 1980-81. Endast i upproret i Rumänien 1989-90 utvecklades embryon till arbetarkommittéer som spelade en viktig roll i de strejker som hjälpte till att störta Ceaucescus regim. På andra håll improviserades hastigt parlamentariska val med flerpartisystem för att blockera vägen till arbetarklassens självorganisering, direkta demokrati och massdeltagande i politiken.

Vårt program är inte för skapandet av borgerliga parlament i arbetarstater. De är valda av en atomiserad valmanskår som är oförmögen att ställa sina representanter till svars, de är åtskilda från den verkställande makten och kan aldrig bli ett adekvat uttryck för arbetarmakt. Dessa institutioner tjänar direkt byråkratins eller den framväxande bourgeoisins restaurationsplaner. Parlamentariska representanter som inte är möjliga att återkalla, är i hög grad utsatta för korruption från de som har rikedom och makt. När den härskande byråkratin försöker stabilisera sitt styre genom organiserandet av parlamentariska val ställer vi däremot arbetarrådens proletära demokrati. Vi kämpar för att de bildas som kamporgan mot byråkratin och som organ för demokratin i en revolutionär arbetarstat.

Men där och när sådana revolutionära paroller ännu inte finner någon genklang i massornas medvetande eller erfarenheter skulle det vara sekteristisk bankrutt att låta sig nöja därmed. Vi måste söka varje väg till att organisera arbetarklassen för att aktivt ingripa som en självständig politisk kraft. Om detta mot vår önskan är de parlamentariska valens terräng, så är det där som arbetarna måste kämpa.

Vi motsätter oss varje försök av byråkratin att manipulera eller begränsa valprocessen genom att utöva veto över kandidatlistorna eller vilka partier som tillåts delta. Vi kämpar mot byråkratins manipulering av valen. Vi kämpar för att införa principerna för och vissa former av proletär demokrati. Vi kämpar för att arbetarna ställer upp sina egna kandidater som väljs av arbetarförsamlingar på arbetsplatserna och i arbetardistrikten. Vi kämpar för att sådana kandidater ställer upp på ett arbetarprogram mot byråkratvälde, privilegier och mot restauration i alla dess former. Detta kämpande aktionsprogram måste ta upp försvaret av nationella minoriteters rättigheter och försvara alla arbetarnas rättigheter och landvinningar. Vi kämpar för att alla kandidater ska vara direkt ansvariga inför arbetarförsamlingar och inte ska avlönas med mer än genomsnittslönen för en yrkesarbetare.

Revolutionära kommunister bär inte ansvaret för existensen av borgerligt parlamentariska former i en arbetarstat. Folkkammaren i DDR liksom den bedrägligt benämnda högsta sovjet i Sovjetunionen var en skapelse av stalinisterna. De antingen utplånade eller vågade inte skapa verkliga råd av arbetardelegater. Men vi är tvungna att ta massornas demokratiska illusioner på allvar, särskilt när de framväxande borgerliga krafterna försöker använda ”demokratiseringen” av sådana parlament för att skapa ett permanent och stabilt instrument för kapitalismens återupprättande. Vårt mål är att förhindra skapandet av en sådan stabil parlamentarisk regim. När restauratörerna försöker skapa en legal och institutionell grund för kapitalistiskt välde genom bonapartistiska folkomröstningar eller omröstning i existerande odemokratiska församlingar, och där arbetarna ännu inte har någon erfarenhet av arbetarråd eller där minnet av dem har utplånats, kan och måste revolutionärer återvända till det revolutionärt demokratiska kravet på en suverän konstituerande församling. Detta är inte att kräva ett parlament (ett permanent lagstiftande organ, en del av maktfördelningen i en borgerlig regim), utan istället skapandet av en arena på vilken representanter för de stridande klasserna kommer att mötas och kämpa om statens politiska form och klassgrundval – som den förkroppsligas i dess konstitution. Vi tror inte att kampen mellan kapitalistiskt återupprättande och proletär makt kommer att avgöras i någon församling. Men de dolda och öppna agenterna för restauration kan då avslöjas inför massorna.

Uppgiften för revolutionärer i en sådan situation är att bli avantgardet för en revolutionärt demokratisk kamp för att om möjligt slita den politiska demokratins vapen ur händerna på inkonsekventa (halvbonapartistiska) borgerliga demokrater. Vi måste föra fram parollen om en konstituerande församling för att överflygla restauratörerna, som kommer att försöka monopolisera demokratiska paroller medan de i verkligheten strävar efter att starkt inskränka parlamentets makt och omringa detp med bonapartistisk kontroll ifall det skulle komma under massornas tryck. Vi kan göra detta genom att kämpa för den revolutionärt demokratiska rätten att återkalla representanter.

– Varje deputerad måste underkastas omedelbart återkallande från en majoritet av sina väljare. Vi kämpar för att garantera att så mycket som möjligt av valkampanjen äger rum inför massmöten på arbetsplatserna där kandidater kan korsförhöras i detalj om sina program. Vi måste kämpa för fri och lika tillgång till media för alla kandidater, utom fascister eller de som eftersträvar att med våld störta den planerade egendomen.

Naturligtvis kan varje faktisk konstituerande församling visa sig vara en kontrarevolutionär kraft för utplånandet av arbetarstatens egendomsförhållanden. Under sådana förhållanden måste vi avslöja dess avsikter inför massorna och mobilisera arbetarna för att upplösa den.

För arbetarrådens demokrati
För att arbetarklassen ska kunna störta byråkratins diktatur måste den smida sina egna verktyg för att utöva statsmakten. De självständiga organisationer som uppstått i kampen mot byråkratin måste sammansvetsas till verkliga arbetarråd. Det kommer att vara dessa råd som organiserar arbetarklassens massresning, i allians med landsbygdens fattiga, för att krossa hela den stalinistiska statsapparatens repressiva maskineri, som är medlet för att upprätthålla byråkratins politiska diktatur över proletariatet. I likhet med den borgerliga staten, efter vilken den är utformad, är det stalinistiska statsmaskineriets viktigaste element de ”särskilda förbanden av beväpnade män” och deras apparat med spioner, fångvaktare och torterare. Massakern på Himmelska fridens torg bekräftade än en gång att den byråkratiska kasten, även där den är splittrad inbördes, så länge som den dominerande fraktionen har kontroll över denna apparat, kommer att använda den för att försvara sig mot de upproriska massorna. Spjutspetsen i programmet för den politiska revolutionen är således bildandet av arbetarråd och proletariatets beväpning.

Den ryska revolutionen demonstrerade att arbetarrådet är den form genom vilken arbetarklassen utövar statsmakten i en hälsosam arbetarstat. De är rotade i fabrikerna, de proletära bostadsområdena och samhällets förtryckta skikt och organiserar den stora massan av de tidigare utsugna för att bli härskare över sin egen stat. Deputerade till arbetarråden kommer att väljas direkt av arbetarnas massmöten. De är ansvariga inför sina väljare och är därför ständigt avsättbara. Byråkratins styrande delar måste också förnekas rätten att rösta. Vi kämpar politiskt mot de representanter för byråkratin som arbetarmassorna fortfarande har illusioner om. Den politiska revolutionen kommer att bli framgångsrik om byråkraterna drivs ut ur arbetarråden.

Arbetarråden kombinerar både verkställande och lagstiftande funktioner, vilket innebär att en levande arbetarrådsdemokrati kommer att kontrollera statsbyråkratin, reducera den och på längre sikt ersätta den helt och hållet med samhällets självstyre. Sådana organ har inget gemensamt med vare sig de sovjeter som inrättades i Sovjetunionen 1936, som hade en falsk parlamentarisk form, eller Kubas ”folkliga kommittéer”, som existerar för att godkänna byråkratins beslut.

Ner med alla former av socialt förtryck!
Thermidoren i Sovjetunionen markerade inte bara upprättandet av byråkratiskt tyranni över ekonomin och staten utan också ett upphävande av många av de reformer som genomförts efter 1917 för att motverka socialt förtryck. Återinförandet av reaktionär lagstiftning och moraliska normer har sedan dess tjänat som en modell för de andra degenererade arbetarstaterna.

De segrande byråkratierna har eftersträvat att stärka den borgerliga familjen och bestämma dess storlek i enlighet med sina omedelbara ekonomiska och militära behov. Den byråkratiska planeringen övergav målet med socialisering av barnomsorgen och hushållsarbetet. Kvinnorna förblev underkastade den tredubbla bördan av arbete, hushåll och barnuppfostran. ”Reformatörerna” har inte heller för avsikt att upphäva effekterna av Stalins thermidor inom familjen. Gorbatjovs politik med perestrojka stärkte tvärtom en reaktionär kvinnouppfattning. ”Reformatörerna” vill reducera kvinnans huvudsakliga roll till rollen som hustru och mor och tvinga bort henne från vissa produktionsområden.

Ungdomen får lära sig sin ”rätta plats” i undervisningsanstalterna. De mals sönder av stalinismens reaktionära moral och förnekas rätten att fritt uttrycka sig inom kulturens områden. Likaså har de stora landvinningar som Oktoberrevolutionen uppnådde genom att i lagstiftningen försvara homosexuellas rättigheter för länge sedan krossats och den dagliga erfarenheten för lesbiska kvinnor och homosexuella män från Kuba till Östeuropa och OSS är repression och förföljelser. Mot förtryck på grund av kön, sexuell läggning eller ålder kämpar vi för följande krav:

– Mot kvinnorförtrycket – för en verklig socialisering av hushållsarbetet. För att planen ska tillhandahålla de daghem som kan göra detta möjligt. För ett massivt program för att bygga restauranger och kantiner och sociala förmåner för att lyfta av den börda som kvinnor tvingas bära.
– För kvinnors rätt till arbete och lika rätt till de arbeten som inte är föremål för skyddslagstiftning. För att kämpa mot arvet av manschauvinism och förtryck, ett arv som bevarats av byråkratin, kämpar vi för en självständig och proletärt baserad kvinnorörelse.
– Inga inskränkningar av aborträtten, utan fri tillgång till preventivmedel för alla för att ge kvinnorna verklig kontroll över sin fertilitet. Nej till en förutbestämd familjestorlek som påtvingas av byråkratin.
– Avskaffa de reaktionära lagarna mot homosexualitet och frisläpp alla de som fängslats eller dömts till psykiatriska ”sjukhus” på grund därav. För ett slut på all diskriminering mot lesbiska kvinnor och homosexuella män. För ett öppet erkännande av att AIDS existerar i dessa stater, för ett statsfinansierat program för forskning, behandling och undervisning för att behandla de som har AIDS och förhindra eller begränsa sjukdomens spridning.
– Ner med förtrycket av ungdomen. För kontroll av skolorna från elevernas, studenternas, föräldrarnas och utbildningsarbetarnas sida. För kommittéer valda av ungdomar som kontrollerar deras egen underhållning, idrotts- och kulturinrättningar, klubbar etc. Ner med censuren som långt ifrån att skydda ungdomen från reaktionära idéer stympar deras intellekt och kampanda och prisger dem åt dessa idéer. Avskaffa alla lagar som diskriminerar mot ungdomen på arbetsplatserna eller i samhället.

Mot allt nationellt förtryck!
Från sitt grundande hade den revolutionära sovjetiska staten en federal karaktär. Stalinismen behöll formen men tömde den på revolutionärt innehåll. Långt ifrån att vara en frivillig federation av folk blev Sovjetunionen ett nationernas fängelse.

Mönstret med att förvägra minoritetsnationaliteterna rättigheter har upprepats i andra degenererade arbetarstater oavsett om de har en federal karaktär (som f.d. Jugoslavien), enhetliga stater med påstådda ”autonoma regioner” (som Kina) eller inte ger något konstitutionellt erkännande åt minoriteters existens (som Rumänien). Kreml förtryckte också nationer utanför Sovjetunionens gränser och företog invasioner för att krossa proletära revolter mot byråkratiskt välde. Motstånd mot de härskande byråkratierna har således ofta antagit en nationalistisk karaktär. Bland dessa förtryckta folk tar revolutionärer sig positivt an och kämpar för de förtryckta nationaliteternas demokratiska rättigheter som en del av sin kamp för den politiska revolutionen.

Vi motsätter oss varje manifestation av storrysk, kinesisk eller serbisk förtryckarnationalism. Vi stöder alla förtryckta nationaliteters rätt att helt och fullt uttrycka sig inom kulturens alla områden. Detta innebär fullt stöd för deras rätt att använda sitt eget språk i alla offentliga och statliga angelägenheter, liksom rätten att undervisas på det egna språket. Vi kämpar mot all diskriminering i arbetslivet. Vi står för varje förtryckt nationalitets rätt att inlägga veto mot invandringspolitik som beslutats av byråkraterna i förtryckarnationaliteten. Vi motsätter oss varje omvänd diskriminering mot tidigare majoriteter som nu förvandlats till nationella minoriteter i nyligen självständiga stater, som den ryska befolkningen i de baltiska staterna.

För att alla mångnationella arbetarstater ska vara fria federationer av arbetarrepubliker. I allmänhet motsätter vi oss fragmentering av de degenererade arbetarstaterna i deras olika nationaliteter både därför att vi är för största möjliga integrerade territorier för att föra produktivkrafternas utveckling framåt och därför att nationalismen splittrar arbetarklassen och gör den blind för behovet att krossa byråkratin och imperialismen. Detta kan leda arbetare till att ta parti för ”sin egen” nationella byråkrati eller tron att det är möjligt att uppnå ”självständighet” genom restauration och med hjälp av imperialismen.

Den kapitalistiska offensiven försöker slå sönder varje element av klassidentitet och kollektivistiskt medvetande och i deras ställe utveckla individualistiska, religiösa och nationalistiska idéer. I olika republiker, regioner, små områden och även företag försöker restauratörerna sprida idén att endast fullständigt oberoende från den officiella staten kommer att ge dem bättre tillgång till den internationella marknaden, bättre priser för sin export och bättre villkor för att importera och dra till sig investeringar.

Sovjetunionen har sönderfallit i femton självständiga republiker och det finns många fler autonoma republiker och regioner inom dem som har allvarliga separatistiska tendenser. Byråkraterna och nationalisterna som står bakom dessa självständighetsrörelser försöker skapa borgerliga halvkolonier i miniatyr. I de flesta av dem lider andra etniska minoriteter av diskriminering och förtryck. I de baltiska staterna erkänns t.ex. inte de slaviska minoriteterna som medborgare och lider av en ny apartheid. I f.d. Jugoslavien, i Kaukasus, i Moldavien, i Centralasien och i andra tidigare stater i det ”socialistiska blocket” har reaktionära etniska krig brutit ut.

Verklig självständighet för någon av de nuvarande förtryckta nationaliteterna i arbetarstaterna kan bara uppnås på grundval av demokratiskt planerade och proletära egendomsförhållanden. ”Självständighet” under ledning av restauratörer kan bara leda till de nyligen upprättade staternas underkastelse under imperialismen, att de blir halvkolonier. Arbetarklassen skulle bli ännu mer direkt utsugen av den internationella kapitalismen och deras demokratiska aspirationer skulle brutalt undertryckas i profitens intresse. Vi förespråkar inte avskiljande eftersom det försvagar arbetarstaten och hämmar produktivkrafternas utveckling. Men i de konkreta omständigheter där den stora majoriteten av arbetarklassen i en speciell förtryckt n pation har illusioner om separation, reser vi parollen för en självständig arbetarrådsrepublik.

Vilken sida arbetarna ska stöda i en militär konflikt mellan en självständighetsrörelse inom en förtryckt nation och den centraliserade stalinistiska apparaten måste bestämmas efter bedömning av alla de konkreta omständigheterna. Om en nationell rörelse genomförde pogromer mot andra nationella minoriteter eller befann sig i allians med imperialismen för att föra krig mot en degenererad arbetarstat, skulle det vara nödvändigt att ta parti för den stalinistiska centralapparaten utan att ge den något politiskt stöd. Vi kan göra detta medan vi samtidigt reser parollen för en självständig eller autonom arbetarrådsrepublik, som i fallet med Azerbajdzjan 1990.

Där en legitim nationell rörelse å andra sidan är grundad på det arbetande folket, som i Litauen 1990-91, kan vi ta parti för självständighetsrörelsen mot stalinisternas militära repression utan att stöda vare sig dess politiska mål eller dess folkfrontsledning.

Alla dessa nationaliteters främlingskap inför de degenererade arbetarstaterna är produkten av årtionden av grymt nationellt förtryck. Den politiska revolutionens förtrupp måste sträva efter att mildra dessa folks rädsla genom de modigaste åtgärder och vinna dem för bevarandet av deras egen planerade egendom. Detta måste göras genom att ovillkorligt stöda deras rätt till självbestämmande, inklusive avskiljande.

Där majoriteten av det berörda folket kräver självständighet, i massdemonstrationer eller arbetarförsamlingar, i val eller omröstningar kommer vi att stöda uppnåendet av självständighet med alla medel. Att göra på något annat sätt skulle innebära att vi avskär oss från arbetarnas demokratiskt uttryckta vilja och därmed garantera att de kommer att falla under ledning av reaktionära krafter. Endast proletariatets politiska makt och proletära egendomsförhållanden kan emellertid garantera den självständighet som sådana mobiliseringar eftersträvar. Därför är vår positiva paroll i dessa förhållanden för en självständig arbetarrådsstat.

Även där en separatistisk rörelse gett uttryck för en otvetydig socialt kontrarevolutionär plattform försvarar vi rätten till statligt oberoende samtidigt som vi fortsätter kampen mot restauration. Kapitalismens återupprättande är inte en händelse som äger rum samtidigt med uppnåendet av nationell självständighet. Slutet på nationellt förtryck kommer att börja lösa upp banden mellan arbetarklassen och representanterna för motsatta klassintressen. I nyligen självständiga stater måste revolutionära kommunister fortsätta att organisera arbetarna för väpnat försvar av de postkapitalistiska egendomsförhållandena. Under förhållanden av krig (inre eller yttre) i en arbetarstat kan kommunister emellertid tvingas att temporärt underordna rätten till avskiljande för en nationell minoritet försvaret av denna stat mot angrepp från imperialismens och kontrarevolutionens krafter.

Som ett uttryck för vårt motstånd mot den reaktionära utopin om att bygga socialism i ett land, står vi för den bredast möjliga federation av arbetarstater med början i regionala federationer. Den segerrika politiska revolutionen kommer på en frivillig och jämlik grund att återförena republikerna i f.d. Sovjetunionen, Östeuropa och därutöver. I de regioner där stalinismen och dess efterföljare har utsått nationella motsättningar och krig, kämpar vi för federationer av arbetarstater (t.ex. på Balkan och i Indokina) som ett steg mot integration i en socialistisk världsrepublik.

Återvänd till Lenins och Trotskijs proletära internationalism!
Stalinisterna besudlade parollen om proletär internationalism genom att identifiera den med underkastelse under den sovjetiska byråkratins statsintressen. En revolutionär arbetarstats utrikespolitik har som primärt mål inte sitt eget försvar eller ens försvar av och stöd för andra arbetarstater utan försvar av och stöd till alla de som kämpar mot kapitalism och imperialism. Försvaret av en enskild arbetarstat eller en grupp sådana stater är en del av och måste därför underordnas världsrevolutionen. Detta är den proletära internationalismens oförfalskade program. Det är raka motsatsen till de degenererade arbetarstaternas utrikespolitik under det senaste halvseklet, som var kopplad till stalinismens försök att uppnå fredlig samexistens med imperialismen.

Stalinisterna har cyniskt manipulerat och förrått arbetarklassens och de koloniala folkens kamp världen runt. Parallellt med stärkandet av marknadsmekanismerna och kapitalistiska krafter inom arbetarstaterna befinner sig de härskande byråkratierna globalt sett på reträtt inför imperialismen. Stalinismen har alltid fört en väsentligen kontrarevolutionär politik hemma och utomlands. Under 1980-talet i Afghanistan, Kampuchea, Centralamerika och Sydafrika spelade Sovjetunionen en kontrarevolutionär roll både vad gäller sättet för sitt stöd till progressiva krafter och det skamliga övergivandet av dessa krafter i kapitulation inför imperialismen.

Den hemliga diplomati som bedrivits av de stalinistiska byråkratierna måste fullständigt överges. Denna politik var en del av det byråkratiska informationsmonopolet i de degenererade arbetarstaterna och tjänade enbart till att vilseleda och bedra arbetarklassen. Förhandlingar mellan arbetarstater och kapitalistiska stater eller andra arbetarstater måste föras öppet inför arbetarklassen. Kraven från båda sidor måste göras offentliga. Förhandlingar måste användas för att bedriva revolutionär propaganda. Förhandlingarnas karaktär måste uppenbaras för massorna.

Förbindelser med kapitalistiska stater måste också användas som ett vapen av en arbetarstat. Diplomatiska band och handelsrelationer med varje land måste undersökas noggrant. Stalinisterna använde diplomatiska band med kapitalistiska länder för att ursäkta dränkandet av arbetarrörelsen i blod i dessa länder och höja dessa slaktares prestige (t.ex. Kinas förbindelser med Pinochet). Detta var en vanlig praktik bland stalinisterna. Diplomatiska och handelsmässiga förbindelser måste användas för att underlätta byggandet av en arbetarstat och får inte begränsa eller skada bildandet av revolutionära rörelser.

I en situation med direkta militära angrepp på en arbetarstat inom eller utom en politiskt revolutionär kris är det legitimt att eftersträva en väpnad enhetsfront med en annan arbetarstats väpnade styrkor. I denna enhetsfront får inte arbetarklassen låta sina styrkor underordnas sina allierades, utan måste kämpa för att vapen och hjälp ställs under kontroll av deras egna organisationer och argumentera bland den allierade degenererade arbetarstatens styrkor för internationalistisk politisk revolution.

Vi försvarar de degenererade arbetarstaternas rätt att inneha nukleära vapen och använda dem i krig med imperialismen när det är militärt nödvändigt för arbetarstatens försvar. Men vi motsätter oss byråkratins övergripande försvars- och militärpolitik, som har till mål att förverkliga det utopiska målet av fredlig samexistens med världsimperialismen.

En arbetarstats utrikespolitik måste underordnas en revolutionär international. En verklig international kan ställa en arbetarstats utrikespolitik i dess rättmätiga sammanhang med världsrevolutionen. Endast en international kan effektivt försvara arbetarstaterna mot imperialistisk intervention genom att samordna arbetarklassens mobilisering i olika imperialistiska länder.

Bygg leninistiska-trotskistiska partier!
Programmet för politisk revolution kombinerar både ett sammanlänkat system av krav och de strategiska och taktiska medlen för att uppnå dem. Det kan inte uppnås genom arbetarklassens spontana kamp i de degenererade arbetarstaterna. De tragiska erfarenheterna från Ungern, Polen och Kina visar att spontanitet, liksom under kapitalismen, måste knytas till vetenskapligt klassmedvetande i den organisatoriska formen av ett revolutionärt parti. Även om den första kärnan till ett sådant parti kan ha sitt ursprung i intelligentsian, kommer provet på deras ”kommunism” vara erkännandet av nödvändigheten att rekrytera och organisera det arbetaravantgarde som framträder ur den antibyråkratiska kampen. Alla de normer för medlemskap, organisation, internt liv och utåtriktade aktiviteter som utvecklats av det leninistiska bolsjevikpartiet och senare av Vänsteroppositionen och trotskisterna kommer att vara tillämpliga.

Vi avvisar de stalinistiska partiernas ”ledande roll”. De är byråkratins och inte det proletära avantgardets partier. Erfarenheterna av det tjeckoslovakiska kommunistpartiet 1968 och av den ”horisontella rörelsen” inom det polska arbetarpartiet under höjdpunkten i Solidarnoscs kamp pekar emellertid på att proletära mobiliseringar kommer att återspeglas i de härskande kommunistpartierna. Detta beror på att ett stort antal arbetare är instängda som medlemmar i dessa partier. Men vi avvisar illusionen att de härskande partierna kan reformeras eller fredligt utvecklas till centristiska formationer. Dessa partier måste brytas upp som instrument för massmobiliseringar till stöd för den repressiva och privilegierade byråkratin. Ändå ignorerar vi inte det faktum att ledningen i en eskalerande politiskt revolutionär situation kan komma att utmanas av delar av partimedlemmarna eller proletariatet i allmänhet. Enhetsfrontstaktiken riktad till dessa krafter och oppositionsgrupper utanför partiet kommer att vara vital för att bryta loss massorna från dessa nya eller gamla missledare. Där vi inte direkt kan vinna proletära basmedlemmar till trotskismens led, och medvetna om att denna opposition ofta kommer att vara det första uttrycket för politisk självständighet från dessa arbetares sida, måste vi uppmuntra dem att pröva kommunistpartiet som de är kvar i genom att kräva:

– Val på varje nivå, grundade på öppna plattformar och politisk konkurrens i öppen debatt. För avskaffandet av förbudet mot bildandet av fraktioner och spridningen av plattformar, som infördes som en rent temporär åtgärd i Lenins och Trotskijs ryska kommunistparti 1921, men som förvandlades till en repressiv norm under Stalin.
– Det revolutionära partiet, som på nytt smitts i kampen, måste på sin fana inskriva störtandet av de stalinistiska diktaturerna, skapandet av arbetarrådens demokrati, införandet av en demokratisk plan och framför allt utvidgandet av revolutionen internationellt. Om arbetarstaterna genomgår revolutionär förnyelse kommer dödsklockorna att ringa för imperialismen och dess klassherravälde jorden över. Omvandla de byråkratiska fängelserna till verkliga fästningar för världsrevolutionen!

Programmet under restaurationsprocessen
Tack vare den stalinistiska byråkratins ackumulerade förräderier och den utdragna krisen för det proletära ledarskapet har en ny övergångsperiod öppnats – övergången från degenererad arbetarstat till kapitalism. Revolutionärers uppgift är att omdirigera sitt program för att vägleda kampen mot återstoderna av byråkratiskt tyranni och desorganisering och mot kapitalismens återupprättande.

Vägen till restauration har oftast öppnats av att en fraktion inom byråkratin stigit till makten och sedan inlett en rad eftergifter till marknaden. Dessa har med allt större ihärdighet förespråkats av ekonomiska ”experter” inifrån byråkratin från 1960-talet och framåt (Liberman, Ota Sík etc.). De genomfördes först i betydande skala i Ungern. De koncentrerades till att stegvis försvaga och inskränka den centrala planens omfång, skapandet av verkliga eller påhittade marknadsmekanismer mellan företag, punkterandet av statsmonopolet över utrikeshandeln och inträdet i världskapitalismens ekonomiska institutioner, som Internationella valutafonden (IMF). Den utopiska aspekten av detta program var föreställningen att det skulle öka effektiviteten, höja nivån på tekniska innovationer eller ekonomins förmåga att svara på konsumenternas behov. Istället hämmade och störde det den planerade ekonomins verksamhet. Den fortsatta existensen av planekonomin förhindrade utvecklandet av en verklig marknad och skapade istället en massiv ”svart ekonomi”. Den skapade en omfattande kriminell klass innan den skapade en bourgeoisie.

Både i de stater där en marknadsorienterad fraktion i byråkratin försökte genomföra detta program av demokratiska reformer, och i de stater där den försökte bevara sin politiska diktatur intakt, var och kommer resultatet att vara detsamma – en svår politisk kris i vilken tre grundläggande alternativ ställs:

a) återgång till den byråkratiska diktaturen och ett stopp för eller begränsning av marknadsreformerna;

b) maktövertagande av en öppet restaurationistisk regim som tar itu med utplånandet av det centrala plansystemet och genomför en snabb övergång till en situation där värdelagens funktion är den dominerande kraften inom ekonomin;

c) en proletär politisk revolution som inför arbetardemokrati och en demokratiskt planerad ekonomi.

Endast de två senare alternativen har varit och är i grunden livsdugliga. Byråkratisk diktatur – oavsett hur blodigt den återställs eller bevaras – kan aldrig lösa den byråkratiska planeringens dödskamp. Den skapar främlingskap bland massorna och knuffar dem i armarna på de demokratiska restauratörerna. Även om byråkratin i Kina, Korea, Vietnam och Kuba genom repressiva medel försöker undgå Gorbatjovs öde, är utvecklandet av förrevolutionära och revolutionära situationer oundvikliga i dessa länder. Utgången av dessa kriser kommer att bli en situation av dubbelmakt – av kortare eller längre varaktighet – i vilken den gamla byråkratins krafter kommer att falla sönder och den politiska revolutionens och den borgerliga kontrarevolutiones krafter måste ge sig in i en strid på liv och död. Om den politiska revolutionens krafter inte utvecklas och tar makten, så är kapitalismens återupprättande förr eller senare oundvikligt.

Idag är de krafter som medvetet strävar efter att försvara planekonomin och andra proletära landvinningar svaga. Detta har resulterat i en rad borgerliga restaurationsregeringars maktövertagande. Deras första uppgift har varit att lösa upp varje återstående dubbelmakt genom att rensa statsapparaten. Denna utrensning kommer att variera i enlighet med graden av politisk homogenitet i de väpnade styrkorna. Där en betydande del förblir övertygad om livsdugligheten i byråkratiskt styre kan utrensningen anta en våldsam form och till och med leda till inbördeskrig.

Upplösandet av denna dubbelmakt, och förhindrandet av att arbetarklassen ingriper för att upprätta sina egna maktorgan, är vitalt för restaurationsprocessens framgång. Men även upprättandet av ett pålitligt statsmaskineri, som inte bara påminner om den borgerliga statens form utan aktivt försvarar de växande elementen av kapitalism och angriper planekonomins sönderfallande återstoder, för inte restaurationsprocessen till ett slut. Endast när kapitalismens lagar dominerar över den byråkratiska planens lagar, endast när arbetarstatens ekonomiska grundval har utplånats, kan vi säga att processen är fullbordad och att kapitalismen har återupprättats.

De ekonomiska programmen för kapitalistiskt återupprättande har varit extremt varierande. Den enda inledande ”framgången” var integrerandet av DDR i den västtyska imperialistiska staten via en utdragen kombination av statskapitalistiska åtgärder och privatiseringar efter det att planekonomins centrala organ avskaffats. I de andra staterna – där resurserna från en större imperialistmakt inte funnits tillgängliga – har nyliberal chockterapi tillämpats. Detta har inneburit frisläppandet av priser, upplösandet av central planering och resursfördelande institutioner, avskaffande av det gamla bankmonopolet och dess ersättande med ett fullt kommersiellt kreditsystem under vilket förlustgående företag kan och måste gå i konkurs och omvandlandet av företagen till privata och/eller statskapitalistiska truster.

Den massiva ekonomiska nedgång som är resultatet av genomförandet av denna politik ger upphov till upprepade politiska kriser och förrevolutionära situationer. Endast ett fördjupande av arbetarklassens klassmedvetande och militans och framträdandet av restaurationsfientliga försvarare av arbetardemokrati kan vända sådana kriser till en fullt utvecklad revolution. Denna revolution måste ha en sammansatt karaktär. Det måste vara en politisk revolution i bemärkelsen att exproprierandet av en social klass – bourgeoisin – inte är dess centrala uppgift. Men en sådan revolution måste inte desto mindre ha omfattande sociala, dvs. antikapitalistiska uppgifter. Även om den förblir en politisk revolution är den ändå riktad mot störtandet av en borgerlig regim som innehar hela eller delar av statsmakten. Den kommer att ha till uppgift att erövra makten och upprätta en arbetarstat grundad på arbetarråd.

Ett handlingsprogram mot restauration
I de döende degenererade arbetarstaterna, i vilka regeringarna är i färd med att genomföra kapitalismens återupprättande, måste revolutionära kommunister kämpa för ett program av omedelbara krav och övergångskrav för att stoppa och rulla tillbaka den sociala kontrarevolutionen, ett program som i sin helhet bara kan vara programmet för en revolutionär arbetarregering.

– För en minimilön som garanterar inköp av ett bassortiment av varor som beslutas av arbetarorganisationer på basplanet.
– För en rörlig löneskala – automatiska höjningar av lönerna för varje prishöjning bedömda av valda arbetarkommittéer, särskilt bestående av kvinnor och pensionärer – för att helt kompensera varje prishöjning.
– Stoppa alla prishöjningar. Kostnaderna för livsmedel, kläder, transporter, hyror och bränsle måste hindras från att stiga. Den enda valutareform som kommer att tjäna de arbetandes intressen, snarare än spekulanternas, kommer att vara en som genomförs av en arbetarregering.
– Ställ alla privata och statliga varuhus och livsmedelslager under kontroll av beväpnade arbetaravdelningar och under arbetarnas inspektion och distribution. Konfiskera alla varor som hamstrats av byråkrater, svartabörshajar eller privata bolag. Arbetarna måste kontrollera och distribuera all hjälp som erhålls från imperialistiska länder.
– Valda arbetarkommittéer måste inspektera bokföringen i företagen och planeringsministerierna, byråkraternas specialaffärer och bokföringen hos de nya spekulanterna. Endast då kan omfattningen av korruption, svinn och stöld från arbetarstatens produktion bli känd, de skyldiga straffade och en ny plan för produktion och distribution bli möjlig.
– Organisera direkt utbyte mellan städerna och landsbygden. Arbetarna på landsbygden och i städerna måste tillsammans utarbeta rättvisa byteskurser och även priser mellan industrins och jordbrukets produkter.
– Återupprätta rätten och möjligheten till arbete. De existerande arbetslösa måste erbjudas arbete eller ersättning enligt genomsnittlig industrilön. Nej till alla avskedanden utan lika arbete till samma lön. Ockupera alla fabriker, gruvor, verkstäder eller kontor som avskedar anställda eller försöker slå igen. Kräv att byråkratins sysslolösa medlemmar, företagsdirektörer och de parasitära spekulanterna utför meningsfullt arbete i fabrikerna och i jordbruket till en genomsnittlig arbetarlön.
– För arbetarstyre i varje företag. Nej till privatisering även i form av överlåtna andelar som distribueras i sin helhet eller i delar till arbetarna själva. I en arbetarstat tillhör fabrikerna redan enligt lagarna arbetarna. Nej till expropriering av arbetarnas egendom.
– Inga nedskärningar i den sociala servicen. För ett massivt program med husreparationer och byggande av nya bostadshus, daghem, skolor och kliniker. Ingen får göras arbetslös och ingen får vara sysslolös medan människor saknar dessa elementära nödvändigheter.
– För en minimilön för alla, inga pensioner får vara lägre än så och den måste skyddas av en rörlig skala.
– För nödåtgärder som lindrar bostadsbristen. Beslagta den tidigare nomenklaturans och de nyrikas datjor och stora lägenheter. Ockupera alla statliga byggnader som inte tjänar arbetarklassens kollektiva väl och omvandla dem till inkvartering för unga familjer och de arbetslösa.
– Arbetarkommittéer måste göra en inventering av all statlig egendom som den förhöll sig innan restaurationsregeringarna kom till makten. Den tidigare byråkratins tillgrepp och hamstring måste fram i ljuset och alla arbetarstatens resurser återföras till kollektivt ägande. All ”expropriering” av statsegendom måste upphävas.
– Ner med nationell chauvinism. Omedelbar avrättning för organisatörer av pogromer och ”etnisk” rensning. Skoningslös repression mot fascisterna och antisemiterna, rasisterna och chauvinisterna som organiserar angrepp på nationella minoriteter och på kvinnor, lesbiska kvinnor och homosexuella män och arbetarorganisationerna. Ingen plattform, inga ”demokratiska rättigheter” för dessa skadedjur.
– Respektera besluten från minoritetsnationaliteter om självständighet ifall detta är deras beslut. Ovillkorligt försvar av alla nationaliteters demokratiska rättigheter mot gammaldags stalinistisk eller den nya formen av nationalistisk eller religiös repression. På samma sätt som vi försvarar alla minoriteters demokratiska rättigheter i f.d. Jugoslavien, Kina eller staterna i f.d. Sovjetunionen, måste vi försvara de demokratiska rättigheterna för alla storryska, serbiska och hankinesiska arbetare i områden i vilka de nu är minoriteter och kan utsättas för förtryck.
– För en arbetarmilis som försvarar arbetarnas kamp, för att krossa fascisterna och pogromorganisatörerna och krossa kontrarevolutionärernas väpnade uppror.

För att förhindra kapitalismens återupprättande står arbetarna inför en sammansatt uppgift, en kamp mot en borgerlig verkställande makt och en kamp för att rädda återstoderna av de planerade, statsägda produktionsmedlen och distributionen. För att göra det senare måste de ta upp kampen för att störta restaurationskrafterna och installera en arbetarregering baserad på arbetarråd vid makten. Verklig självständighet för någon av de nuvarande förtryckta nationaliteterna i arbetarstaterna kan bara uppnås på grundval av demokratiskt planerade och proletära egendomsförhållanden. ”Självständighet” under ledning av restauratörer kan bara leda till de nyligen upprättade staternas underkastelse under imperialismen, att de blir halvkolonier. Arbetarklassen skulle bli ännu mer direkt utsugen av den internationella kapitalismen och deras demokratiska aspirationer skulle brutalt undertryckas i profitens intresse. Vi förespråkar inte avskiljande eftersom det försvagar arbetarstaten och hämmar produktivkrafternas utveckling. Men i de konkreta omständigheter där den stora majoriteten av arbetarklassen i en speciell förtryckt nation har illusioner om separation, reser vi parollen för en självständig arbetarrådsrepublik. Restaurationskrafterna kan inte fås bort enbart med fredliga medel – ju beslutsammare arbetarna mobiliserar ju mindre kostsam kommer en sådan seger att vara. En arbetarmilis måste i sin tur vinna över de meniga soldaterna.

Det råder ingen brist på vapen eller tillfällen att skaffa sig dem. De flesta arbetare har genomgått militärtjänst. Arbetarna både kan och måste beväpna sig. Med vapen i hand kan arbetarna släcka lågorna från nationalhat, försvara alla minoriteter, försvara strejker och ockupationer. Så fort möjligheten att gripa makten uppstår kan beväpnade enheter knutna till arbetarråden genomföra detta och upprätta en arbetarregering. Arbetarregeringen måste organisera valet av arbetartribunaler för att döma alla de som begått brott mot det arbetande folket under den stalinistiska diktaturen eller under restaurationsregeringarna.

Den centrala uppgiften för en arbetarrådsregering kommer att vara skrotandet av restauratörernas planer och samlandet av världens arbetarrörelse till dess försvar mot de oundvikliga imperialistiska påtryckningarna och blockaderna. Arbetarregeringen måste utarbeta och genomföra en krisplan för att rädda ekonomin från fullständigt sönderfall. Den måste dras upp av arbetarnas representanter och omsättas i handling av arbetarklassen själv. De mest brådskande åtgärderna i en sådan plan måste vara:

– Återupprätta statsmonopolet på utrikeshandeln, för kontroll av all internationell handel genom valda organ för arbetarinspektion. Hamn-, flygplats-, kommunikations- och bankarbetarna kan snabbt besluta om vilken handel som är i arbetarstatens intresse och vilken som är spekulation eller skadligt profiterande. Uppmana arbetarrörelsen i de kapitalistiska länderna att tvinga sina regeringar att ingå handelsöverenskommelser som kommer att främja krisplanen.
– Stoppa all privatisering av de storskaliga produktionsmedlen och åternationalisera alla sektorer som redan sålts. Stäng aktie- och varubörserna. Inspektera alla tidigare uppgörelser och straffa de som är skyldiga till profiterande.
– Återställ statsmonopolet inom bankväsendet. Nationalisera alla privatbanker och inför arbetarkontroll och -inspektion. Maffians, de gemensamma företagens (joint venture) och låtsaskooperativens hamstrade dollar och byråkraternas privatkonton måste konfiskeras av arbetarstaten.
– Vägra erkänna utlandsskulden, inställ alla betalningar och bryt alla band till IMF, Världsbanken och ”Europeiska restaurationsbanken”. Sparka ut alla imperialismens ekonomiska rådgivare.
– Genomför en penningreform i de arbetandes intresse. Pengar som mått på värde måste så korrekt som möjligt mäta den arbetstid som är nedlagd i industrins och jordbrukets produkter. Inflationen under de sista åren av byråkratiskt vanstyre måste föras till ett slut så att arbetarna kan genomföra rationell bokföring, utan vilken planering är omöjlig.
– Omvandla kolchoserna till verkligt demokratiska kooperativ på grundval av en arbetare en röst. Upprätta arbetarkontroll på statsjordbruken. Hjälp småjordbrukarna med kooperation genom tillhandahållandet av kollektiva resurser.
– Småskaliga privatföretag inom industriproduktion, distribution, detaljhandel och service bör lämnas att fungera och även expandera i antal på områden där staten och kooperativen inte kan möta efterfrågan. Denna sektor av privata småkapitalister och småborgare kan t.o.m. vara användbar för arbetarstaten på villkor att deras arbetare är fackligt organiserade och får sina arbetsvillkor och arbetstider reglerade av de lokala arbetarråden och på villkor att deras räkenskaper är underkastade inspektion och beskattning till arbetarstatens nytta.
– Återorganisera en central kommission för samordning av planen och skapa liknande kommissioner på lokal, regional och stadsnivå. De yrkeskunniga statistikerna, ekonomerna och administratörerna måste samlas och sättas i arbete under kontroll av valda arbetarrepresentanter. Det får inte bli någon återkomst av byråkratiska privilegier. Ingen expert ska tjäna mer än en yrkesarbetares lön och alla planeringsorgan måste genomföra besluten från de lämpliga organen för arbetardemokrati.
– Krisplanen måste tillhandahålla resurser för ett massivt byggnadsprogram för att förbättra den sociala infrastrukturen, husbyggande och reparationer, klinik- och skjukhusbyggande och utbyggnad av daghem, skolor och gymnasie- och högskoleutbildning.
– Krisplanen måste snabbt förbättra kommunikations-, distributions- och transportsystemet. Militära fordon och flygplan måste rekvireras för att förbättra transportsystemet, så att inte livsmedlen ruttnar innan de når konsumenterna. Ett långsiktigt program för väg- och järnvägsbyggen, uppdatering av telekommunikationssystemet och skapandet av ett nationellt nätverk av varulager, frysanläggningar och frysfabriker kan se till att jordbrukarnas arbete inte förslösas på ett skamlöst sätt.
– Krisplanen måste som ett av sina centrala mål sätta en rad åtgärder för att förbättra kvinnornas villkor. Förbättringar av varukvalitet, distribution och återförsäljning måste lyfta av kvinnorna den tunga bördan att leta efter livsmedel och det ändlösa köandet. Förbättringar av bostäder, barnkrubbor och daghem, vården av sjuka och äldre måste kombineras med en förnyad kamp för att socialisera hemarbetet och befria kvinnorna, så att de äntligen kan spela en fullt likvärdig roll i det sociala och offentliga arbetet.
– För kvinnors rätt till arbete med lika lön för lika arbete, försvara graviditetsledighet och -ersättning och skyddet av kvinnor för skadligt arbete. Gör motstånd mot försök att tvinga kvinnor att arbeta deltid med lägre lön och under dåliga arbetsförhållanden – förkorta arbetsveckan för alla arbetare. Försvara kvinnors rätt till abort och öka tillgången på preventivmedel.
– Kyrkorna, templen och moskéerna har börjat ställa krav på att organisera skolor och att censurera kultur och utbildning. De får inte ha någon kontroll över skolorna, sjukhusen eller media. För vetenskaplig och rationell undervisning om sexualitet som är fri från klerikala fördomar och tabun.

Arbetarregeringen måste erbjuda internationell solidaritet
Arbetarregeringen måste bestämt bryta med Walesas, Jeltsins och Havels kontrarevolutionära politik, inte bara på nationell utan också på internationell nivå. En arbetarstats allierade kan inte vara de imperialistiska världserövrarna och proletariatets utsugare i de kapitalistiska länderna. Den segerrika politiska revolutionen måste uppmana till direkt stöd för och hjälp till arbetarrörelsen i hela världen och speciellt medlemmarna på basplanet. Den ryska revolutionen 1917 samlade massivt stöd i Europa, Asien och Amerika, så att de ryska arbetarnas heroiska motstånd kunde slå tillbaka den imperialistiska interventionen. Den segerrika politiska revolutionens internationella politik måste i sin tur erbjuda ekonomiskt och militärt stöd till kampen som förs av världens arbetare och förtryckta folk.

– Bort med imperialisternas tassar från Kuba, Vietnam, Nordkorea och de andra byråkratiskt styrda arbetarstaterna. Militär och ekonomisk hjälp mot USA:s embargon, blockader eller intervention. För en socialistisk återförening av Korea, nej till återförening grundad på kapitalistiskt återupprättande i norr.
– Stöd till arbetarna i dessa stater för att genomföra en politisk revolution. Endast revolutionära arbetar- och bonderegeringar kommer att kunna rädda dem. För en världsomfattande allians och i slutändan en federation av arbetarstater. För ekonomisk samordning av alla arbetarstaters planer.
– Stöd till alla nationella befrielsestrider mot imperialismen. Stöd till alla arbetare och förtryckta folk som kämpar mot åtstramning och privatiseringsplaner som dikterats av Internationella valutafonden.
– Motstånd mot utförsäljningarna och förräderierna i Mellanöstern, Sydafrika, Sydostasien, Afghanistan och Centralamerika.
– Stöd till arbetarnas kamp i Östeuropa mot kapitalistiskt återupprättande.
– Stöd till både den omedelbara och revolutionära klasskamp som förs av arbetarna i hela den kapitalistiska världen.
– För en ny frivillig federation av socialistiska republiker i f.d. Sovjetunionen; för en ny frivillig federation av socialistiska republiker på Balkan.
– För en socialistisk världsfederation av arbetarrådsrepubliker.