Arbetarmakt

Alla utsugna klasser utsätts för förtryck. Det systematiska förnekandet av verklig politisk och ekonomisk jämlikhet och personlig frihet är både ett uttryck för och en förstärkning av utsugningsförhållandet mellan den härskande klassen och de direkta producenterna. Men förutom detta klassförtryck finns det andra former av systematisk ekonomisk, social, juridisk och politisk ojämlikhet som särskilt berör kvinnor, ungdomar, olika etniska eller nationella grupper, lesbiska kvinnor och homosexuella män.

Dessa särskilda former av socialt förtryck är ett grundläggande drag i klassamhället. De är rotade i familjens och nationalstatens sociala strukturer. Förtrycket av kvinnor var den första formen av systematiskt förtryck och uppstod tillsammans med klassernas framträdande. Kvinnoförtrycket är fortfarande den mest grundläggande formen av socialt förtryck. Men alla särskilda former av socialt förtryck har omvandlats av varje produktionssätt. De har nått sin mest utvecklade och på många sätt naknaste form i den imperialistiska epoken.

De sociala strukturer på vilka socialt förtryck grundar sig är väsentliga för kapitalismen. Deras funktion är intimt och oskiljaktigt förbunden med utsugningsprocessen, men de skapar ett förtryck som inte är begränsat till arbetarklassen. Kvinnor i alla klasser utsätts för diskriminering och är missgynnade på grund av den speciella roll de har inom familjen i sin klass. Men det är arbetarklassens kvinnor och likaså arbetarklassens ungdomar, svarta, lesbiska kvinnor och homosexuella män som utsätts för det intensivaste sociala förtrycket.

Arbetarklassen är den enda klass som har ett avgörande intresse av och förmågan att störta det system som upprätthåller alla former av förtryck. Endast under arbetarklassens ledning kan förtryckta delar av de utsugna klasserna dras in i kampen för den proletära diktaturen, som är en förutsättning för att göra slut på allt förtryck. Därför måste arbetarklassen hela tiden stå i främsta ledet för kampen mot all ojämlikhet, allt förtryck och all utsugning.

De existerande arbetarorganisationerna förmår ofta inte ta upp kampen mot det sociala förtrycket. Istället är det ofta så att de reformistiska byråkrater som dominerar arbetarrörelsen aktivt uppmuntrar fientliga attityder bland massorna inför de förtrycktas behov och tillstånd. De förtryckta utsätts för sexism, rasism och heterosexism på ett sätt som hindrar deras deltagande i det fackliga och politiska livet. Det revolutionära avantgardets uppgift ligger i att bekämpa dessa fördomar och sätta arbetarklassens massorganisationer i främsta ledet för kampen mot förtryck.

De förtryckta befinner sig själva inte nödvändigtvis i kampens förtrupp enbart som ett resultat av att vara de mest undertryckta delarna av samhället. Kapitalistisk utsugning och kapitalistiskt förtryck producerar inte bara revolutionära kämpar utan också efterblivna och undergivna skikt. Många kan komma att omfatta revolutionära idéer eller dra sig tillbaka till privatlivet. De mest klassmedvetna elementen bland de förtryckta kommer att befinna sig i kampens förtrupp för sin egen frigörelse. Detta avantgardes deltagande i klasskampen som helhet kan se till att deras intressen aktivt tas upp av arbetarklassen.

Särskilda metoder för agitation och propaganda och särskilda arbetsformer behöver användas för att vinna de socialt förtryckta till det kommunistiska programmet och därför kan särskilda organisationsformer bli nödvändiga både för att mobilisera dem till att bekämpa sitt eget förtryck och för att göra det möjligt för dem att ansluta sig till den organiserade arbetarrörelsens led på jämställd fot med alla andra arbetare. Inom arbetarrörelsen måste revolutionärer försvara de förtrycktas rätt att organisera och bilda kommittér för att se till att deras krav tas upp av hela klassen. Under vissa förhållanden har proletära rörelser bland de förtryckta även visat sig nödvändiga för att uppnå dessa mål. Sådana särskilda metoder och organisationsformer har ingenting gemensamt med separatism. De är medel för att underlätta kampenheten inom arbetarklassen och garantera att arbetarrörelsen som helhet går i spetsen för de förtrycktas kamp.

Det revolutionära partiet har först och främst en plikt att se till att det i sitt dagliga arbete och sin interna organisation är medvetet om de förtrycktas behov. Där revolutionära masspartier existerar kan partiavdelningar eller partiledda rörelser bildas. Dessa sektioner ska organisera de förtryckta för kommunistisk kamp som partimedlemmar och föra in kampen mot förtryck i arbetarrörelsens hjärta.

Revolutionära kommunister är emellertid ännu en liten minoritet inom arbetarrörelsen. Därför måste byggandet av partiets massektioner, som organiserats för att utföra särskilda former av arbete, börja förverkligas med hjälp av andra former av enhetsfronten. I många länder har de förtrycktas gemensamma erfarenheter lett till utvecklandet av rörelser och kampanjer bland kvinnor, lesbiska kvinnor och homosexuella män, ungdomar och de som förtrycks på grund av etnisk tillhörighet. Partiet kan inte lämna ledarskapet i dessa rörelser till småborgerliga utopister, socialdemokrater eller stalinister.

Vi stöder byggandet av kämpande enhetsfronter mot förtryck och argumenterar för att de måste grundas på och ledas av proletariatet och använda sig av klasskampsmetoder. I vissa fall kan dessa enhetsfronter anta formen av fullfjädrade rörelser med lokalavdelningar, kongresser och verkställande ledningsorgan. Men i varje fall måste den organisatoriska formen vara relaterad till de konkreta förhållandena. Den tidsperiod under vilken sådana organisationer kan vara nödvändiga avgörs av den utsträckning i vilken vi är framgångsrika i att vinna arbetarrörelsen som helhet till vårt program. Om våra temporära allierade strävar efter att splittra eller sälja ut de förtrycktas kamp kommer vi inte att rygga tillbaka för att splittra dessa organisationer.

Vi ställer denna taktik i motsättning till alla former av autonoma eller klassamarbetande rörelser bland de förtryckta. Där borgerliga krafter är involverade i de förtrycktas rörelser, strävar det revolutionära avantgardet efter att bryta loss arbetarklassen och andra förtryckta klasser från varje allians med dem. Genom att bygga proletära rörelser bland de förtryckta och genom att oförtröttligt kämpa för kommunistiskt ledarskap inom dem bekämpar vi de tendenser till separatism och folkfrontsideologier som uppstår bland de förtryckta. Vårt mål är att bygga kommunistiska rörelser bland de förtryckta, även om inte alla deltagare i sådana rörelser kommer att vara medlemmar i och därför inte heller underställda disciplinen i det revolutionära kommunistiska partiet.

Kampen mot diskriminering
Andra delar av samhället som inte är socialt förtryckta utsätts för diskriminering under kapitalismen. Äldre, handikappade och sjuka, som inte uppfyller kapitalismens krav på lönearbete, förkastas och behandlas som en börda för samhället. Stora grupper av de fattiga stigmatiseras och kriminaliseras för handlingar som begås för att överleva. Andra definieras som mentalsjuka och utesluts ur samhället. Det borgerliga samhället använder marginaliseringen av dessa grupper för att påtvinga hela arbetarklassen sin uppfattning om ”normalitet” och moral och för sin strategi med att härska och söndra.

Exempelvis prisger de äldres påtvingade isolering dem till konservatism och de restriktioner som påtvingas människor med handikapp tillåter dem att utnyttjas som fackligt oorganiserad och billig arbetskraft. Revolutionärer måste stöda de äldres, sjukas och handikappades kamp mot den diskriminering som de utsätts för. Detta kommer att underlätta deras integrering i arbetarklassen och därigenom stärka kampen mot den gemensamma fienden. De måste kämpa för att försäkra sig om att arbetarrörelsen ger alla inom arbetarklassen största möjliga tillgång till sina organisationer, sina möten och sitt sociala liv. Det revolutionära partiet måste se till att det utgör ett exempel för resten av arbetarrörelsen.

Revolutionärer strävar efter att vinna de militanta kämparna bland de som utsätts för diskriminering. Samtidigt som vi stöder all kamp för reformer och förbättringar under kapitalismen, förklarar kommunister att profitmotivet gör det omöjligt för kapitalismen att tillgodose behoven för de som den kastar på sophögen. Dessutom skapar dess rovgiriga natur sjukdom och handikapp. Endast en socialiserad och planerad produktion kan frigöra de nödvändiga resurserna för att helt integrera dessa grupper i samhället och lägga grunden till frigörelse.

Kvinnorna
Imperialismens epok dömer miljoner kvinnor över hela världen till eländet att uppfostra barn och sköta hemmet under förhållanden av oerhörd brist. Kvinnor bär den fulla tyngden av dåliga bostäder, för lite mat och kampen för att avvärja eller hantera effekterna av sjukdomar. Superexploatering i fabriken och i det kapitalistiska jordbruket eller familjejordbruket är likaså normen för majoriteten av kvinnor i världen.

Kvinnor inom alla klasser förvägras ekonomisk, social, juridisk och politisk jämställdhet med män. Den universella karaktären av kvinnors undertryckande får det att framstå som det naturliga resultatet av deras roll vid barnafödandet. Men det systematiska sociala förtrycket av kvinnor började först med klassamhällets födelse och skapandet av den patriarkala familjen som den grundenhet inom vilken reproduktion, barnomsorg och det dagliga överlevandet äger rum. Genom klassamhällets olika former har de särskilda dragen i kvinnoförtrycket förändrats. Men de innehåller alla i sin kärna privatiserat hushållsarbete, ett område av livet som främst eller uteslutande faller på kvinnornas ansvar.

I den imperialistiska epoken utför kvinnor en stor del av arbetet med jorden och i fabrikerna, men deras främsta ansvar förblir hushållet och familjen. Detta innebär att de två könen har ett ojämlikt förhållande till betald anställning, som ligger till grund för kvinnors fortsatta förtryck. I många halvkoloniala länder fortsätter familjen att fungera som produktionsenhet, med kvinnor och barn som integrerade delar i den kollektiva produktionen. Men kvinnor är dock fortfarande ansvariga för hushållsarbetet och uppfostran av barnen och intar en underordnad ställning gentemot hushållets manliga överhuvud.

Kapitalismen har visat sig oförmögen och ovillig att systematiskt socialisera det arbete som utförs i hemmet och är därmed inkapabel att göra slut på kvinnoförtrycket. Tillhandahållandet av socialiserade tvättinrättningar, barnomsorg och kantiner har visat sig vara ett alltför stort avbräck på mervärdet för att kapitalisterna ska tillhandahålla dem, annat än partiellt under ett krigs exceptionella förhållanden.

För de kvinnor inom arbetarklassen som inte arbetar antar förtrycket en till stor del annorlunda form. Även kvinnor inom vissa härskande klasser förvägras fullständiga rättigheter vad gäller egendom och arv och hålls av sina män som dekorativa ägodelar och producenter av arvingar. Deras fortsatta förtryck, samtidigt som det är ljusår ifrån slitet och eländet för världens arbetande kvinnor, beror även det på deras roll i familjen. Produktionen av arvingar kräver strikt monogami av hustrurna. De härskande klassernas kvinnor kan emellertid avbörda sig många av de värsta aspekterna av sitt förtryck genom att anställa arbetarkvinnor för att utföra hushållsarbete och sköta uppfostran av barnen. Dessutom kan de aldrig bli verkliga allierade till arbetarklassens kvinnor eftersom deras andel i det borgerliga samhället innebär att de helt och hållet är förenade med själva det samhälle som är kvinnoförtryckets materiella grund.

I de imperialistiska länderna har antalet kvinnor som är löneanställda ökat massivt sedan andra världskriget. I många länder har nu majoriteten av gifta kvinnor anställning. Även om denna utveckling medför tendenser till att underminera kvinnors ekonomiska och sociala beroende, har de omständigheter under vilka det ägt rum visat sig vara en tveeggad välsignelse för kvinnor. Nu måste de flesta kvinnor kombinera arbetsdagen i fabriken eller på kontoret med hushållsarbetet i hemmet. Det har bara ägt rum en liten ökning av den andel hushållsarbete som utförs av män, vilket innebär att kvinnorna nu har ännu längre arbetsdagar att balansera mot landvinningen att erhålla en lön. Men eftersom kvinnor fortfarande erhåller betydligt lägre löner än män, är deras ekonomiska oberoende till stor del fiktivt. Lagliga restriktioner förstärker kvinnors fortsatta beroende av sina män eller sina fäder i de flesta imperialistiska länder.

Förutom sin roll i reproduktionen av arbetskraft spelar familjen också en viktig roll i upprätthållandet av det kapitalistiska samhällets sociala ordning. Familjen förstärker den härskande klassens dominerande idéer, bevarar mäns, kvinnors och barns respektive roller och inpräntar lydnad och underdånighet. Även när kärnfamiljen upphört att vara den vanligaste formen av hushåll, vilket nu är fallet i många imperialistiska länder, är dess styrka som ”ideal” sådan att den fortsätter att utöva inflytande på varje aspekt av kvinnors liv. Från det slags utbildning som flickor erhåller, över de arbeten som kvinnor utför och till de förhållanden som de eftersträvar – alla är de formade av denna borgerliga ”familjenorm”. Den borgerliga familjen är grundad på monogami och heterosexualitet, med ett intensivt tryck på kvinnor och flickor att anpassa sig. Mäns och kvinnors roller i familjen begränsar båda könens utveckling men har en speciellt repressiv effekt på kvinnor.

Familjen leder till en uppdelning inom arbetarklassen som upprätthålls genom sexismens ideologi. I arbetarrörelsen är detta inte bara en fråga om efterblivna idéer om kvinnors roll. Det inbegriper accepterande av eller deltagande i utestängandet av kvinnor från många fackföreningar. En sådan sexism leder till oförmåga att kämpa för lika lön och vägran att stöda kvinnor i kamp. Även om kvinnoförtrycket inte orsakas av manliga arbetares attityder förstärks det hela tiden av manliga arbetares sexism. Ofta äger detta rum på det mest brutala sätt genom våld och förnedring i hemmet.

Manliga arbetare åtnjuter verkliga materiella fördelar som ett resultat av kvinnoförtrycket. De har en högre status i hushållet och samhällslivet. De försäkrar sig om bättre jobb och löner och har en lättare börda vad gäller hushållsarbetet. Dessa privilegier hjälper till att förstärka sexistiska ideér och sexistiskt beteende inom arbetarklassen. Arbetarklassens män kommer emellertid att erhålla oändligt betydelsefullare landvinningar genom kvinnors slutgiltiga frigörelse – det kollektiva ansvaret för välfärden, frihet i förhållanden, sexuell frigörelse och socialismens ekonomiska landvinningar. Allt detta innebär att arbetarklassens män historiskt sett inte på något avgörande vis tjänar på kvinnoförtrycket, utan hindras i förverkligandet av sina grundläggande klassintressen. Det är den härskande klassen som med hjälp av sina agenter inom arbetarbyråkratin drar fördel av uppdelningen mellan manliga och kvinnliga arbetare.

Kampen mot kvinnoförtrycket i halvkolonierna
Proletära kvinnor är tvingade att arbeta från tidig barndom för ynkliga löner och måste, efter den extremt långa arbetsdagen, göra hushållsarbetet eller ta extraarbete för att garantera familjens överlevnad. Saker och ting är inte bättre för bondekvinnor, som ofta utöver hushållsarbetet också måste arbeta på jorden eftersom deras män är tvungna att arbeta i städerna. Fattigdom, eländiga arbetsförhållanden och arbetslöshet tvingar in många kvinnor i prostitution.

Även om imperialismen underminerar den ekonomiska grunden för traditionella patriarkala system i dessa länder bevaras ändå gamla former av kvinnoförtryck, som hemgift, brudköp, klitorisomskärelse och polygami. Brudbränning i Indien är ett brutalt exempel på detta. Bland kvinnorna i halvkolonierna är analfabetismen till och med högre än bland männen. Trots medicinska framsteg har massan av kvinnor i halvkolonierna ingen kontroll över sin fertilitet och i Afrika och Asien dör en halv miljon barn vid födseln varje år. Endast ett mycket tunt skikt i samhället åtnjuter de fördelar som kapitalismen medför, exempelvis inom utbildning och hälsovård.

Under dessa förhållanden av förtryck är det inte konstigt att tusentals kvinnor har deltagit i den antiimperialistiska kampen i Vietnam, Nicaragaua, Palestina och Filippinerna och betalat ett tungt pris med sina liv. Men deras intressen har alltid förråtts. De småborgerliga och stalinistiska rörelserna har visat sig vara fullständigt oförmögna att genomföra kvinnans frigörelse. PDPA i Afghanistan var exempelvis beredda att stoppa alfabetiseringskampanjen bland kvinnor för att nå en kompromiss med de islamska stamledarna.

Gentemot sådana förräderier ställer vi kampen för kvinnans frigörelse som en oskiljaktig del av varje proletärt revolutionär strategi. Arbetar- och bondekvinnor måste organiseras kring ekonomiska krav och skyddsåtgärder mot våldtäkt, påtvingad sterilisering, kvinnohandel och tvångsinlåsning för sexturism.

Även när kvinnor från halvkoloniala länder undflyr sitt elände dras miljoner invandrade och utvandrade kvinnor in i arbetsstyrkan i det imperialistiska kärnlandet. Där utför de de simplaste uppgifter för mycket låg betalning och under avskyvärda arbetsförhållanden.

Immigrationskontroll och restriktioner för visum eller arbetstillstånd hotar ständigt utvandrade kvinnor. Alldeles särskilt förvägras de tillgång till många arbeten och tvingas på så sätt in i arbetsförhållanden som isolerar dem från andra arbetare, fackföreningarna och arbetarrörelsen. De är ofta anställda som pigor och tjänstefolk åt rika familjer där de förblir oorganiserade och grovt exploaterade. De har mycket ofta ingen rätt till arbetslöshetsunderstöd eller skydd mot godtyckliga avsked. Dessutom förvägras de politiska rättigheter och sociala förmåner. I alla länder kräver vi rätten för tjänstefolk och hemarbetare att organisera sig fackligt, för åttatimmarsdag, en minimilön och rätt till sociala förmåner. Vi kräver att fackföreningarna och arbetarrörelsen vidtar särskilda åtgärder för att organisera denna grupp av arbetare.

För en proletär kvinnorörelse!
För att göra slut på kvinnoförtrycket måste det grundläggande avskiljandet av hushållsarbetet från samhällsproduktionen i dess helhet avskaffas. Endast med kvinnor helt och likvärdigt indragna i produktionen, med hushållsarbetet kollektivt organiserat i en planerad socialistisk ekonomi kan kvinnor bli fria från förtryck. Enbart det socialistiska programmet kan garantera socialisering av hushållsarbete och barnomsorg. Men även under kapitalismen kan vi ta steg mot detta mål genom att kämpa för kvinnors rätt till lönearbete. Där kapitalisterna säger att det inte finns något arbete för kvinnor argumenterar vi för den rörliga arbetstiden, för att dela allt tillgängligt arbete utan sänkt lön. Deltidsarbeten för kvinnor har använts av kapitalisterna för att öka utsugningen av kvinnliga arbetare genom låg lön och ingen anställningstrygghet, samtidigt som de tillhandahåller en flexibel arbetsstyrka. Vi kräver full anställningstrygghet för deltidsarbete kombinerat med kampen för sänkning av arbetstiden för alla arbetare, utan sänkt lön. Vi kräver tillhandahållandet av socialiserad omsorg för barn och andra som inte klarar sig på egen hand för att ge kvinnor möjlighet att delta i samhällsproduktionen på jämställd fot med männen.

Även där kvinnor har dragits in i lönearbete i stor skala har de förblivit ekonomiskt beroende. Kvinnor måste ges samma lön för samma arbete som ett skydd mot den superexploatering som de för närvarande utsätts för. Detta ligger i hela arbetarklassens intresse. Kvinnors låga löner har, långt ifrån att skydda manliga lönenivåer som många reformistiska fackföreningsledare påstått, en tendens att undergräva manliga lönenivåer och därför hela klassens levnadsstandard. För samma minimilön för män och kvinnor på en nivå som beslutas av arbetarklassen. Kvinnors inkomster måste skyddas genom en rörlig löneskala där stigande priser kompenseras genom höjda löner. Arbetarkvinnor kommer att vara viktiga deltagare i kommittéer som avgör prisstegringar och bestämmer lönekrav. För kvinnor i halvkolonierna finns det dessutom ett stort behov av lika rättigheter när det gäller jordinnehav och ägande.

Den ojämlikhet som kvinnor och flickor upplever i undervisning och yrkesutbildning gör dem oförmögna att nå samma yrken som män. Kvinnor måste ges lika möjligheter genom utbildning och vidareutbildning, betald av kapitalisterna och under fackföreningarnas, kvinnliga arbetares och lärlingars kontroll. Flickor måste ha lika tillgång till utbildning. Alfabetiseringsprogram måste införas för kvinnor i länder där det finns en hög nivå av kvinnlig analfabetism.

Eftersom kvinnor fortfarande har huvudansvaret för att uppfostra barnen, så måste det finnas fri barnomsorg för alla under arbetarkvinnors och fackföreningarnas kontroll, för att de ska kunna ha samma möjlighet att ta ett betalt arbete med full betalning för graviditetsledighet. Graviditetsledighet måste göras tillgänglig för fäder. För kvinnor som inte kan få anställning som ett resultat av kapitalismens oförmåga att tillhandahålla socialt stöd för beroende barn eller andra släktingar kräver vi att staten tillhandahåller fullt arbetslöshetsunderstöd på en nivå som beslutas av arbetarrörelsen i varje land. Detta krav måste kombineras med arbetarklassens kamp just för de sociala förmåner som skulle göra det möjligt för kvinnor med barn eller sjuka eller handikappade släktingar att kunna arbeta. Vi är för ett kollektivt tillhandahållande av tvättstugor och restauranger, subventionerade av staten och under arbetarkontroll.

En kvinnas reproduktiva roll innebär också att det finns vissa typer av arbete som kan vara farliga för hennes eller hennes barns hälsa. Skyddslagstiftning måste införas för att förhindra den skada som kan åsamkas genom vissa typer av arbete. Där detta redan har genomförts av kapitalisternas stat har det varit tack vare en kombination av tryck från arbetarklassen och insikten hos delar av den härskande klassen att ohejdad utsugning för kortsiktiga vinster hotar arbetarklassens reproduktion på lång sikt och därmed också själva grunden för profitsystemet. Dessutom har storkapitalister också insett att en sådan lagstiftning kan hjälpa till att slå ut mindre kapitalister. Arbetarklassen måste emellertid övervaka genomförandet av skyddslagstiftningen eftersom kapitalisterna kommer att bluffa och alltid hittar vägar för att undgå lagen så att de kan maximera sin utsugning av kvinnor. Arbetararistokratin och fackföreningsledarna har använt idén om skyddslagstiftning för att utesluta kvinnor från vissa yrkesarbeten och skydda sina skråintressen. Kvinnor får inte uteslutas från något yrke eller någon industri. Kommittéer bestående av kvinnliga arbetare, inte fackbyråkrater, måste avgöra vilka uppgifter, om det finns några sådana, inom ett yrke som kan vara skadliga för kvinnors hälsa.

Kvinnor förvägras systematiskt kontrollen över sina egna kroppar och tvingas att föda oönskade barn eller hindras från att få barn som de vill ha. Kvinnor tvingas också in i arrangerade äktenskap och hindpras från att ta ut skilsmässa. Kvinnor är kort sagt förvägrade kontrollen över sin egen fertilitet. Graviditet måste vara ett val för kvinnor om de ska kunna delta på samma villkor som männen i produktionen och det sociala och politiska livet. Tillhandahållandet av fria preventivmedel och fri abort för alla kvinnor är oundgängligt. I många delar av den halvkoloniala världen utsätts kvinnor för förtryck som härstammar från tidigare produktionssätt och därtill hörande religiösa ideologier. Vi är mot påtvingad omskärelse av kvinnor, som är en del av detta förtryck. Halvkolonierna utsätts också för imperialismens påtryckningar om att lösa sina så kallade ”befolkningsproblem” på bekostnad av kvinnors rättigheter. Ingen kvinna får tvångssteriliseras. Kvinnor förhindras från att delta i samhällslivet genom juridiska, sociala och religiösa koder och utsätts ofta för psykologisk och fysisk förnedring. Tvångsäktenskap och handel med kvinnor måste förbjudas i lag och dessa lagar måste genomdrivas av arbetarklassen. Fulla lagliga rättigheter och förmåner måste göras tillgängliga för kvinnor oavsett deras ålder eller civilstånd. Ner med tvångsbeslöjandet av kvinnor eller deras uteslutande från någon del av det offentliga livet.

Kvinnor kan inte bli befriade om inte dessa krav för kvinnors omedelbara intressen utgör en del av ett program för arbetarklassens makt. Men kampen för omedelbara krav och övergångskrav kan dra in arbetar- och bondekvinnor i arbetarnas gemensamma kamp för detta mål. Om inte kvinnor vinns för en enad arbetarkamp kan de förbli en passiv och till och med efterbliven del av klassen, utsatta för borgerlig propaganda, och särskilt religionen, som de är. Men om de vinns över till en sådan kamp kan kvinnor bryta loss de manliga arbetarna från den sexistiska ideologi som splittrar och försvagar arbetarrörelsen, liksom att försäkra sig om verkliga landvinningar för sig själva när de rycker framåt mot målet med socialistisk revolution och kvinnans frigörelse.

Kvinnor måste rekryteras till fackföreningarna och organiseras för att påtvinga fackföreningsledarna sina krav. Där kvinnor arbetar sida vid sida med män i industrin motsätter vi oss maningen att bilda separata kvinnliga fackföreningar, även där fackbyråkraternas sexism gör kvinnors deltagande mycket svårt. Kampen måste föras för att både förena manliga och kvinnliga arbetare och försvara kvinnors rätt att bilda kommittéer och organisera inom fackföreningarna och på alla nivåer inom arbetarrörelsen. Vi måste kräva att fackföreningsledarna ger pengar till och stöder kampanjer för att rekrytera kvinnor, inklusive deltidsarbetare som måste ges fulla rättigheter och reducerad kontingent.

Vi är medvetna om att arvet från kvinnans roll under kapitalismen som primära vårdare och barnuppfostrare kommer att innebära att många kvinnor dras in i kamp kring organiserandet av välfärden i tider av stegrad klasskamp och revolutionär kris. Det revolutionära partiet måste emellertid agitera för särskilda åtgärder för att försäkra sig om att kvinnor spelar sin fulla roll i alla delar av klasskampen och inte hålls tillbaka från någon form av politisk aktivitet på grund av sin roll för välfärden.

En proletär kvinnorörelse som leds av revolutionärer beväpnade med ett program för proletariatets diktatur, är avgörande om kvinnor ska kunna spela en positiv och vital roll i den revolutionära kampen. En rörelse som drar in breda skikt av arbetarkvinnor är ett viktigt sätt att organisera de kvinnor som är uteslutna från produktionen, dvs. hemmafruar, arbetslösa och handikappade kvinnor. En sådan rörelse, baserad på kvinnor organiserade i fabriker, på kontor, på jordbruken, i bostadsområdena och i fackföreningarna kan på en och samma gång kämpa för kvinnors intressen mot manliga arbetares fördomar och för det revolutionära störtandet av kapitalismen. I arbetarklassens nyckelstrider organiserar kvinnor ofta sina egna kommittéer och grupper. Vilken form dessa kvinnoorganisationer än tar måste revolutionärer argumentera för deras omvandling till en proletär rörelse som drar in alla skikt av kvinnliga arbetare, fattigbönder och förtryckta delar av småbourgeoisin.

I den nuvarande perioden, när revolutionärer inte står i ledningen för arbetarkvinnornas massor, existerar ändå uppgiften att organisera en sådan rörelse. Vi kräver av de socialdemokratiska och stalinistiska ledarna för arbetarklassen att de tillhandahåller resurser och stöd till byggandet av en sådan rörelse. På detta sätt kan vi ingå en enhetsfront med de mest militanta delarna av arbetarkvinnorna och genom gemensamma aktioner och kommunistisk propaganda sträva efter att vinna över dem från deras missledare.
en fråga om efterblivna idéer om kvinnors roll. Det inbegriper accepterande av eller deltagande i utestängandet av kvinnor från många fackföreningar. En sådan sexism leder till oförmåga att kämpa för lika lön och vägran att stöda kvinnor i kamp. Även om kvinnoförtrycket inte orsakas av manliga arbetares attityder förstärks det hela tiden av manliga arbetares sexism. Ofta äger detta rum på det mest brutala sätt genom våld och förnedring i hemmet.

Manliga arbetare åtnjuter verkliga materiella fördelar som ett resultat av kvinnoförtrycket. De har en högre status i hushållet och samhällslivet. De försäkrar sig om bättre jobb och löner och har en lättare börda vad gäller hushållsarbetet. Dessa privilegier hjälper till att förstärka sexistiska ideér och sexistiskt beteende inom arbetarklassen. Arbetarklassens män kommer emellertid att erhålla oändligt betydelsefullare landvinningar genom kvinnors slutgiltiga frigörelse – det kollektiva ansvaret för välfärden, frihet i förhållanden, sexuell frigörelse och socialismens ekonomiska landvinningar. Allt detta innebär att arbetarklassens män historiskt sett inte på något avgörande vis tjänar på kvinnoförtrycket, utan hindras i förverkligandet av sina grundläggande klassintressen. Det är den härskande klassen som med hjälp av sina agenter inom arbetarbyråkratin drar fördel av uppdelningen mellan manliga och kvinnliga arbetare.

Kvinnor i andra klasser, framför allt bondekvinnor men även småborgerliga kvinnor i städerna, och särskilt i de imperialistdominerade länderna, kommer att dras in i denna kamp bakom proletära kvinnors ledarskap. Att följa den feministiska linjen med en kvinnorörelse för alla klasser skulle vara att överge arbetarkvinnornas intressen. Möjligheterna existerar för en temporär allians med delar av den borgerliga kvinnorörelsen i några halvkoloniala länder. Men sådana rörelser måste kämpa och mobilisera för åtminstone borgerligt demokratiska krav (till exempel kongresspartiets kamp i Indien mot hustrubränning). Enad handling är också beroende av propaganda- och organisationsfrihet för alla tendenser som är beredda att kämpa. Det får inte finnas några restriktioner för trotskister i deras revolutionära arbete.

Vi motsätter oss idén om en ”autonom” rörelse eftersom den utesluter möjligheten att kvinnorörelsen vinns för det revolutionära programmet och strävar efter att hindra kommunistiska kvinnor från att ingripa som disciplinerade medlemmar i deras organisation. Kommunistiska kvinnor strävar efter att vinna majoriteten av en proletär kvinnorörelse för att stöda det revolutionära programmet och välja kommunister till sin ledning.

Parollen om ”autonomi” inbegriper också uteslutning av män från kvinnors organisationer och ofta även möten. Arbetarkvinnorna kan inte utplåna kapitalismen och göra slut på sitt eget förtryck utan att enas i kamp med resten av sin klass, dvs. männen. Uteslutandet av män från en kvinnorörelses aktiviteter ställer upp en onödig barriär för kampen mot sexism. Denna kamp måste innefatta uppfostran av manliga arbetare i den gemensamma kampen med kvinnor.

Ungdomar och barn
Arbetarnas och böndernas söner och döttrar utsätts för de mest intensiva former av kapitalistisk utsugning och förnedring. Ungdomar förvägras den mest elementära rätten till självständighet. Ungdomar har ingen laglig rätt att förfoga över sin egen lön, ingen egen tillgång till sociala förmåner och har faktiskt ingen rätt att välja var och hur de ska leva sina liv. Trots detta betraktas ungdomar som tillräckligt mogna för att tvingas in i de väpnade styrkorna där de i miljontal kommer att offras i det militära försvaret av den borgerliga ordningen.

Familjen är den sociala struktur som skapar och bibehåller förtrycket av ungdomar. Detta underordnande är liksom i kvinnornas fall inte ett evigt drag i människans liv utan en produkt av klassamhället. Det är i den individuella familjen som spädbarn och barn växer upp och där den grundläggande uppfostran äger rum. Dessutom tjänar den till att inpränta i ungdomar de regler som de förväntas åtlyda i vuxenlivet. Arbetarbarn uppfostras till att bli lydiga arbetare och på samma sätt lär sig bourgeoisins pojkar att bli effektiva ledare för industrier och generaler i de väpnade styrkorna och flickorna lär sig att bli lydiga hustrur och producenter av framtida arvingar.

Arbetarklassens och fattigböndernas ungdomar utsätts för det mest koncentrerade förtryck: förtryck i familjen samexisterar med superexploatering i produktionen och dålig utbildning. Denna ungdom är ryggraden i låglöneindustrierna. Detta återspeglar ungdomars ställning i familjen: deras lönenivåer utgår i allmänhet från att de är en del av en större ekonomisk enhet. Detta förstärker i sin tur ungdomars beroende av föräldrar. Som elever i skolor och gymnasier ges arbetarungdomar liten eller ingen inkomst alls, dålig utbildning och en utbildning som utformats för att tjäna bourgeoisins intressen.

I sin mest extrema form är ungdoms- och barnarbete ett slags slavarbete med löner som betalas till familjens överhuvud, vanligtvis fadern. Där barnarbete är vanligt, som i många halvkolonier, är det växande barnets välfärd ingenting som de kapitalister bryr sig om som driver dessa barn till dålig hälsa och en tidig grav. Föräldrarnas egen desperata fattigdom är sådan att de inte känner sig ha något alternativ utom att skicka sina barn till superexploateringens helvete. Lagar om skydd för barn ignoreras både av kapitalister och föräldrar och bevisar sanningen i Marx tes att rätten aldrig kan vara högre än ett samhälles ekonomiska grundvalar.

En annan konsekvens av detta ekonomiska och juridiska beroende är repressionen mot unga människors sexliv. I klassamhället är detta en viktig utgångspunkt för inpräntandet av konformitet och lydnad. Barn tillåts inte nå en rationell förståelse av sina sexuella känslor eller samspelet mellan deras sexuella känslor och socialt ansvar. Deras sexualitet förvägras faktiskt varje öppet och ärligt uttryck, t.o.m. de känslor som överensstämmer med den heterosexuella norm som föreskrivs av det borgerliga samhället undertrycks. I stället underkastas unga människor moraliska och religiösa tabun. Dessa tjänar till att fördunkla deras samvete med irrationell rädsla. Hela barnets emotionella liv tvingas att koncentreras och fixeras på deras föräldrar. Med dessa medel ges borgerliga uppfattningar om det individuella och det privata näring gentemot varje ideal om samarbete eller kollektiv.

För att befria ungdomar från deras ekonomiska, juridiska och sexuella underordnande krävs det en omvandling av samhället för att garantera att det individuella familjehushållet inte längre är den enda platsen för utförandet av hushållsarbete och barnuppfostran. Tillsammans med skapandet av villkoren för kvinnans frigörelse kommer detta också att frigöra ungdomen till självständighet från föräldrar, med så mycket eller lite kontakt som de önskar men med samhällets tillhandahållande av bostad, mat, tvätt, kläder och fritidsanläggningar och en barnomsorg tillgänglig för alla.

Ekonomisk självständighet, ordentlig utbildning och frihet från superexploatering är ungdomens nyckelkrav. För de som har anställning måste lika lön för lika arbete uppnås under arbetarkontroll för att övervinna de stora löneskillnader som finns mellan ungdomar och vuxna arbetare. Kortare arbetstid bör gälla för ungdomar när de först blir anställda och de bör ha rätt till längre ledighet än vuxna arbetare. För ungdomar och barn som ännu inte slutat skolan måste arbetet strikt begränsas och arbetsförhållandena övervakas av arbetarklassen och kommittéer bestående av unga arbetare. Skyddslagstiftning är nödvändig för att förbjuda nattarbete, långa arbetsdagar och annat arbete som kan vara skadligt för hälsan och ungdomars utveckling. Lagstiftningen måste stå under kontroll av arbetarna och ungdomarna själva.

Hela klassen måste kämpa för undervisning och yrkesutbildning för barn och ungdomar. Kapitalisterna måste tvingas att tillhandahålla heltidsstudier med finansiellt stöd åt familjer och senare för eleverna. Undervisningen måste vara fri och alla kostnader betalda av staten. Den måste vara mångsidig och tillgänglig för alla och obligatorisk upp till en ålder som arbetarrörelsen kommit överens om. Vi kämpar för avskaffandet av tester och examina som utformats för att begränsa inträdet till utbildningsinstitutioner. Ett stipendium som går att leva på måste betalas till de som stannar kvar i utbildningen utöver skolåldern, på en nivå som fastställts av student-, arbetar- och lärarkommittéer och som skyddas mot inflation.

Undervisning måste vara lika tillgänglig för flickor och pojkar och arbetarrörelsen måste sträva efter att integrera pojkars och flickors skolgång. Den måste vara sekulariserad – ingen religiös propaganda i skolorna, inga statliga fonder till religiösa skolor. Vi kämpar mot borgarklassens partiska undervisningsplaner och för undervisning i arbetarrörelsens historia och den kapitalistiska utsugningens karaktär. I skolor och gymnasier kämpar vi för integrering av undervisning och yrkesutbildning med produktionserfarenheter som syftar till att övervinna distinktionen mellan mentalt och manuellt arbete, vilket är ett kännetecken för all borgerlig utbildning. Samtidigt måste arbetarrörelsen kämpa för att hindra kapitalisterna från att använda studenter, lärlingar och yrkesskoleelever som billig arbetskraft. Vi kämpar för adekvata kultur- och sportanläggningar, för fri diskussion av sexuella, sociala och politiska frågor i skolan. Vi kräver instruktioner för ungdomar i användningen av vapen, samtidigt som vi motsätter oss varje närvaro av polisen eller armén i skolorna, gymnasierna och vid universiteten.

Vi kämpar för att ställa alla undervisningsanläggningar under arbetarklassens och studenternas kontroll. Samtidigt som vi kämpar mot privata undervisningsinstitutioner och för nationalisering av universiteten, kämpar vi för undervisningsinstitutionernas autonomi från den borgerliga staten. Skötseln av alla undervisningsinstitutioner måste vara under de berörda arbetarnas, studenternas och lärarnas direkta kontroll och med representanter för arbetarorganisationerna. Representanterna måste väljas av massmöten med alla berörda på grundval av en person en röst. För skol- och gymnasieelevers rätt att bilda fackföreningar och politiska organisationer, för att arbetarnas representanter ska ha fri tillgång till skolor och gymnasier. Driv ut fascisterna från skolorna, gymnasierna och universiteten. Organ för arbetar- och studentkontroll måste kämpa för rätten att uttala sitt veto mot utnämningar av reaktionära lärare.

Studenter som helhet är inte automatiskt en naturlig allierad till arbetarklassen. Många studenter kommer från över- och medelklassen. Heltidsstudenter befinner sig i en privilegierad ställning eftersom de inte är underkastade arbetarklassens dagliga rutiner. Dessutom kan många studenter erhålla privilegier, och gör det också, som ett resultat av sin utbildning. Ändå kan och måste många studenter – framtida vetenskapsmän, teknologer, advokater och konstnärer – vinnas till den revolutionära arbetarrörelsens sida och därigenom stärka den. Sedan Marx och Engels tid har de bästa elementen inom intelligentsian i varje generation vunnits till den proletära saken. Masskamp av studenter – i de degenererade arbetarstaterna liksom i de kapitalistiska länderna – visar att studenter har en vital roll att spela, skuldra vid skuldra med det proletära avantgardet i kampen för socialismen.

Därför kämpar vi för arbetar- och studentenhet uttryckt genom permanenta band mellan arbetarrörelsen och studentorganisationerna, där studenter kan vinnas till arbetarklassens sida och där studenternas entusiasm och idealism kan hjälpa arbetare på basplanet att övervinna sina byråkratiska och konservativa ledare. Studenter måste ta upp klasskampens taktik – strejker och ockupationer – för att vinna sina krav. De måste kämpa för medlemmarnas kontroll över studentföreningarna, mot statlig inblandning och kontroll. I en del länder existerar det ett skikt av studentbyråkrater som, utan att vara en del av fackföreningsbyråkratin, aktivt propagerar för samma ideologi och metoder för verksamheten. Dessa ledare måste utmanas och studentorganisationerna vinnas för att stöda arbetarnas olika strider.

Den arbetslösa ungdomen måste kämpa för verklig yrkesutbildning och undervisning med fullt ekonomiskt stöd, och dessutom rörlig arbetstid för att dela tillgängligt arbete under arbetarkontroll. För de som inte har arbete måste alla förmåner vara tillgängliga så snart ungdomarna lämnar heltidsstudier för att garantera att arbetslöshet inte resulterar i fullständigt ekonomiskt beroende av familjen.

Inom familjen är föräldrarna de som är omedelbart ansvariga för att genomföra förtrycket av sina barn. Detta är sant även när föräldrarna har progressiva åsikter. Ofta förtrycker föräldrarna sina barn på ett brutalare sätt och behandlar olydnad med våld och förnedring. Ungdomar måste därför ges fulla juridiska och politiska rättigheter inom familjen, liksom överallt annars, för att underlätta brytandet av den dominans och makt som föräldrarna utövar mot dem. Sociala restriktioner som familjen lägger på ungdomar, ofta i relation till religionen, är outhärdligt förtryckande för många unga kvinnor och män. Eftersom familjen förvägrar dem rätten att utöva sina fritt valda sociala och sexuella aktiviteter måste sociala centra tillhandahållas där all utrustning för dessa aktiviteter är fritt tillgängliga. Information och utbildning om sex måste vara tillgänglig vid dessa sociala centra, tillsammans med fria preventivmedel och abortremitteringar. Lagar om minderåriga gör inget för att skydda ungdomar från sexuell förnedring i familjen. De bestraffar ömsesidiga sexuella relationer för individer under en viss ålder. Avskaffa lagarna om minderåriga!

Ungdomar måste också ges fulla politiska och juridiska rättigheter inom offentligheten. Om ungdomar är tillräckligt mogna för att bli inkallade till kapitalisternas armé för att försvara deras utsugarsystem, så är de mogna nog för att fatta ansvarsfulla beslut i fredstid. Rösträtten måste fixeras vid ett lagligt minimum som inte är högre än 16 och beslutas av varje lands arbetarrörelse. Rätten att ingå juridiskt bindande avtal i finansiella och civila sammanhang måste garanteras vid samma ålder.

Ungdomar, huvudsakligen de manliga, är de borgerliga arméernas kanonmat. Oavsett om det är i USA-imperialismens tjänst i Vietnam eller ett avledande krig i Iran, har hundratusentals ungdomar av båda könen cyniskt offrats i reaktionens tjänst. Det är nödvändigt att undervisa ungdomen i en anda av proletär antiimperialism och antimilitarism. Pacifismen förslöar bara medvetandet och bereder vägen för framtida slakt. Ungdomen måste tränas i militärteknik under arbetarrörelsens vägledning. Ungdomar kommer att utgöra ryggraden i strejkvakternas försvarsgrupper och kärnan i den framtida arbetarmilisen.

I tider av akut kris och klasskamp kan unga arbetslösa arbetare som inte har någon erfarenhet av produktion och solidaritet mobiliseras som anhängare till fascistiska gäng eller användas för att bryta strejker. För att övervinna dessa faror måste den organiserade arbetarklassen dra in ungdomen i fackföreningarna. Reducerade kontingenter måste gälla för unga arbetare som ansluter sig till fackföreningarna, men de måste ha fulla medlemsrättigheter. Ungdomar måste organisera sektioner inom fackföreningarna för att trycka på för sina krav, skola sig själva och rekrytera andra unga arbetare.

Det finns stora möjligheter att vinna ungdomar till arbetarklassens revolutionära avantgarde. Naturligt nog är de mer bekymrade om framtiden än någon annan generation och kan snabbt vinnas för en revolutionär och socialistisk världsåskådning. Ungdomar saknar i allmänhet den konservatism som har brutit andan hos så många äldre arbetare. De har inte slitits ned av erfarenheter av reformistiskt missledarskap och förräderier.

En revolutionär ungdomsrörelse måste därför byggas som en nyckelorganisation i kampen för arbetarklassens makt och ungdomens frigörelse. Beväpnat med det revolutionära övergångsprogrammet kommer denna rörelse att dra in ungdomar från andra klasser, främst fattigbönderna och städernas småbourgeoisie. Den måste vara representerad på varje nivå inom arbetarrörelsen. Denna princip gäller med fördubblad styrka i det revolutionära partiet, som måste utgöra ett exempel för hela arbetarrörelsen.

Lesbiska kvinnor och homosexuella män
Sexuellt förtryck har varit ett kännetecken för alla klassamhällen. Införandet av monogami för kvinnor åtföljdes av och var integrerat med framträdandet av privategendom och klasser. Under kapitalismen existerar fortfarande allmänt sexuellt förtryck, särskilt för kvinnor och ungdomar. Kapitalismen har också givit upphov till det systematiska förtrycket av lesbiska kvinnor och homosexuella män. Det kapitalistiska samhället är, trots alla de liberala gester det har visat sig förmöget till under perioder av välstånd, till sin karaktär fientligt mot homosexualitet.

Den centrala ställning som familjen intar ideologiskt och ekonomiskt för kapitalismen innebär att varje grupp som undergräver den monogama heterosexuella ”normen” för den borgerliga familjen betraktas som ett dödligt hot mot samhället och stigmatiseras därför. Lesbiska kvinnor och homosexuella män utgör ett hot mot familjens ideologiska underbyggnad och dess kärnstruktur, genom att demonstrera att sex varken är en rent funktionell aktivitet relaterad till reproduktionen och/eller ett medel för att cementera det monogama heterosexuella äktenskapet. De vittnar om det faktum att sex är en njutbar sysselsättning i sig. Det faktum att lesbisk och homosexuell sexualitet är öppet frikopplad från reproduktion utgör ett hot gentemot den borgerliga familjens legitimitet.

Under kapitalismen har lesbiska kvinnor och homosexuella män systematiskt fördömts, förnedrats och kriminaliserats. Detta har lett till sexuell misär för miljoner individer och skapat en skadlig uppsplittring inom arbetarklassen. Bourgeoisin understöder genom manipulation av undervisning, media, religion och rättssystemet, och med fackföreningsbyråkratins tysta medgivande, idén om att homosexualitet är ”onaturligt”.

Under 1980-talet använde bourgeoisin i de imperialistiska länderna AIDS-epidemins utveckling för att stegra förföljelserna mot homosexuella, särskilt män, som beskylldes för att vara ansvariga för sjukdomen. Inom arbetarklassen har dessa argument i allmänhet accepterats och djupt rotad rädsla för homosexualitet (homofobi) är normen. Denna homofobi skapar ofta grunden för en aktiv och ofta våldsam trångsynthet mot lesbiska kvinnor och homosexuella män i arbetarklassen. Proletariatet i sin helhet har emellertid inget materiellt eller grundläggande intresse av att upprätthålla förtrycket av lesbiska kvinnor eller homosexuella män eller att befrämja denna inskränkthet.

Lesbiska kvinnor och homosexuella män utsätts för diskriminering på alla områden, inklusive rättsliga sanktioner. Samtidigt som detta förtryck berör lesbiska kvinnor och homosexuella män i alla klasser, är det återigen de inom arbetarklassen som berörs mest akut. Förtrycket påverkar anställningsmöjligheter. Män och kvinnor som är öppet homosexuella har mindre möjligheter att få ett arbete, blir isolerade och förnedrade på jobbet och löper större risk att förlora sitt arbete, sitt hem och sina barn. Till skillnad från förtryckta medlemmar av andra klasser har lesbiska kvinnor och homosexuella män i arbetarklassen inget annat alternativ än att söka arbete. Som en konsekvens tvingas de ofta att förneka sin sexualitet och utsätts för de psykologiska lidanden som ett sådant förnekande och undertryckande skapar.

Arbetarklassen måste kämpa för ett slut på all rättslig diskriminering mot lesbiska kvinnor och homosexuella män. Detta är en grundläggande demokratisk rättighet. Staten ska inte ha någon rätt att blanda sig i människors sexualitet när det gäller frivilliga förbindelser. Avskaffandet av minderårighetsbestämmelserna är nödvändigt för att beröva polisen och domstolarna ännu ett vapen för att trakassera och förnedra unga lesbiska kvinnor och homosexuella män. Diskriminering på varje område – inklusive anställning, bostad och vårdnad om barn – måste bekämpas. Arbetarklassen måste försvara och bedriva kampanjer för lagliga rättigheter. Staten måste tvingas att tillhandahålla information om sexualitet i skolan utan att utesluta homosexualitet, vilket vanligtvis händer idag. Religiös trångsynthet mot homosexuella måste sopas bort ur klassrummen.

Miljoner lesbiska kvinnor och homosexuella män utgör en del av arbetarklassen. Den stora majoriteten erkänner inte sin sexualitet utav rädsla för förföljelser. De som har gjort det har som en konsekvens fått utstå lidanden. Arbetarklassens organisationer måste vinnas för att stöda alla homosexuellas rätt att vara öppna om sin sexualitet, göra motstånd mot trakasserier från polis eller fascister, försvara rätten till arbete och förtjäna sitt levebröd. En atmosfär av ömsesidig respekt för människor med annorlunda sexuell läggning måste ersätta den atmosfär av sexistisk och heterosexistisk inskränkthet som för närvarande genomsyrar världens arbetarrörelse.

Lesbiska kvinnor och homosexuella män i arbetarklassen måste ha rätt att bilda kommittéer inom arbetarklassens organisationer för att kämpa mot homofobi och för fullständig politisk och social jämlikhet. För att föra kampen utöver särskilda del- eller lokalfrågor behöver dessa grupper sammanlänkas med speciella enhetsfronter och kampanjer som skulle kunna utgöra en del av en proletär rörelse för de lesbiska kvinnornas och de homosexuella männens frigörelse. Revolutionärer kommer att kämpa för politiskt ledarskap i sådana enhetsfrontsorganisationer för att vinna lesbiska kvinnor och homosexuella män till programmet för deras frigörelse och revolutionär socialism.

Det systematiska förtrycket av lesbiska kvinnor och homosexuella män kommer inte att upphöra så länge den borgerliga familjen framhålls och försvaras som modellen för samhällslivet. Det är därför som kampen för att göra slut på denna form av förtryck måste sammanbindas med programmet för arbetarklassens makt. En sådan revolution kommer att kunna befria lesbiska och homosexuella proletärer från de materiella försakelser som de påtvingas som ett direkt resultat av deras förtryck och utsugning under kapitalismen och göra slut på det tillstånd av sexuell misär som fördärvar livet för miljoner över hela världen.

Rasförtryck
Moderna nationer kan inte identifieras med så kallade raser. Rasförtryck är produkten av den borgerliga nationens framväxt. Under den tidiga kapitalismens merkantilistiska period var slaveri grundläggande för den primitiva kapitalackumulationen i vissa länder. Utbredningen av kapitalistiska kolonialimperier förde med sig det systematiska förvägrandet av grundläggande mänskliga rättigheter och till och med utplåning för ursprungsbefolkningarna. Rasismen har antagit sin mest elakartade form i den imperialistiska epoken: ekonomiska katastrofer, revolutioner och krig har gett liv åt en modern pseudovetenskaplig rasism. Den existerar både som en febrig fantasi hos småbourgeoisin och som ett medvetet verktyg för den imperialistiska bourgeoisin.

”Rasproblemet” i vårt århundrade handlar inte om rasskillnader utan är en funktion av rasismen: förtrycket av människor på grund av deras (påstådda) ras. Offren för denna systematiska rasism är många. I förgrunden befinner sig judarna, som utsattes för folkmord under andra världskriget, och de svarta i Afrika, Karibien, USA och de som har emigrerat till Europa. I Sydafrika har den svarta majoriteten länge trälat under apartheids grymma förtryck. Dessutom drog boomen efter kriget miljoner arbetare från halvkolonierna till de imperialistiska kärnländerna, från en halvkoloni till en annan och från mindre utvecklade till mer utvecklade imperialistiska länder. Dessa invandrade och utvandrade arbetare utsätts också för rasförtryck.

Offren för rasförtryck förvägras systematiskt demokratiska rättigheter. Polisens och statens rasism regnar ner över dem. Detta tjänar ytterligare till att uppmuntra våldsattacker från enskilda rasister, gäng och organiserade fascister. De etniskt förtryckta utsätts för diskriminering i undervisningen och i alla former av välfärdsförmåner. De underkastas superexploatering i arbetet. När kapitalismen går in i en recession lider etniska minoriteter mest av arbetslöshet och låga löner.

För de arbetande massorna bland de rasförtryckta finns det ingen kapitalistisk lösning på deras förtryck. Kapitalismens tendens att integrera och stratifiera invandrarsamhällen tjänar alltid de småborgerliga och borgerliga skikten på bekostnad av de fattigaste massorna. Även denna tendens vänds ofta till sin motsats när kapitalismen tillgriper naken rasism och nationell chauvinism i sina krisperioder. Slakten på över sex miljoner judar under Hitler demonstrerar epokens barbariska potential. Oavsett vilken nivå av ”lika möjligheter” eller ”positiv diskriminering” som uppnås, kommer alltid imperialismens skarpa omsvängningar i politik och ekonomi att lämna de förtryckta prisgivna till det desperata finanskapitalets folkutrotande ”slutliga lösning”.

Revolutionära kommunister bedriver agitation och propaganda inom de förtryckta grupperna för ett strikt åtskiljande av arbetarnas klassintressen från bourgeoisin, småbourgeoisin och prästerskapet. Av denna anledning kan det revolutionära partiet sätta upp särskilda organisationsformer men det motsätter sig bestämt maningen till separata politiska partier för någon rasgrupp, oavsett vilket ultraradikalt politiskt innehåll det ges. Separatism och nationalism leder till en återvändsgränd beträffande kampen för att göra slut på förtryck och superexploatering.

Erfarenheterna av den svarta kampen i USA uppvisar både fallgroparna och den revolutionära potentialen i kampen mot rasförtryck. Under den långa efterkrigsboomen levde de svarta under en ”demokratisk” konstitution och det formella avskaffandet av slaveri låg ett århundrade tillbaka. Ändå blev svarta under dessa årtionden av ”blomstring” i massiv omfattning berövade rösträtt, superexploaterade och underkastade en form av apartheid i sydstaterna. Det svarta motståndet började med passiva protester, ledda av det svarta prästerskapet och intelligentsian, och utvecklades till massrevolt och väpnade sammanstötningar med polisen och nationalgardet.

Men det ställdes inför en omfattande ledarskapskris. Den integrationistiska småbourgeoisin var å ena sidan beredd att demobilisera massrevolten till förmån för reformer och ökad tillgång till lokala och statliga administrationer. Den radikala oppositionen gentemot denna utförsäljning – Svarta pantrarna, Malcolm X – var å andra sidan oförmögen att helt och fullt bryta med separatismen och gerillastrategin. Avskurna från massan av vita arbetare och från det svarta samhällets massor krossades avantgardet av den amerikanska staten. Efter att ha framtvingat detta nederlag inkorporerade USA-imperialismen en svart bourgeoisie och en professionell politikerkast och lämnade den överväldigande majoriteten att ruttna bort i Amerikas sönderfallande innerstäder.

Endast imperialismens störtande och frigörandet av produktivkrafterna från den nationella kapitalismens bojor kan få bort rasförtryckets materiella rötter. Kampen mot rasismen måste utgöra en integrerad del av det revolutionära partiets program och aktivitet i varje period. Det måste fokusera sitt övergångsprogram kring de etniskt förtrycktas dagliga kamp mot diskriminering i undervisningen, löner, anställning och arbetsvillkor. Partiet måste samla massor av heroiska kämpar bland de etniskt förtryckta männen, kvinnorna och ungdomarna kring detta program.

Den officiella arbetarrörelsen i de imperialistiska kärnländerna återspeglar, eftersom de leds av klassamarbetsmän och socialchauvinister, den härskande klassens rasism och chauvinism och är ofta dess instrument. Men det finns ingen väg till befrielse för de förtryckta annat än genom kampen för att vinna majoriteten av arbetarklassen till enad handling mot rasismen.

Revolutionära kommunister kämpar inom arbetarrörelsen för enad handling mot alla rasistiska angrepp och lagar och för arbetarnas försvarsgrupper mot rasistiska och fascistiska attacker. Vi kämpar för fullständiga medborgerliga och demokratiska rättigheter för alla etniska grupper och nationella minoriteter och invandrade och utvandrade arbetare. Vi kämpar för att avskaffa all invandringskontroll i de imperialistiska länderna. I halvkolonierna är vi emot koloniala bosättningar och stöder införandet av tidsbegränsning och andra restriktioner för vita bosättares medborgarskap. Vi är mot alla nya koloniala bosättningar från kapitalisters och rika jordbrukares sida. Detta är det enda undantag vi gör i vår allmänna opposition mot invandringskontroll i halvkoloniala länder.

Det är skandalöst att föreslå att de etniskt förtryckta ska förbli passiva eller lugnt uthärda rasismen tills massan av vita arbetare och deras organisationer har vunnits för ett antirasistiskt perspektiv. Vi kräver att arbetarrörelsen stöder självförsvar mot rasistiska attacker. För att underlätta för de etniskt förtryckta att organisera mot rasismen inom arbetarrörelsen och helt och fullt delta i hela arbetarklassens kamp, är vi för de förtrycktas rätt att bilda kommittéer och att representeras på varje nivå inom arbetarrörelsen, inklusive det revolutionära partiet.

Klasskampen och hela systemet av övergångskrav upphävs inte i de förtryckta samhällena, oavsett det akuta gemensamma förtryck som de kan utsättas för. Samtidigt som det är möjligt att ingå begränsade taktiska överenskommelser med organisationer som inte är proletära i dessa samhällen måste de grundas på enad handling och det striktaste åtskiljande av program. Arbetarklassen i de förtryckta samhällena måste alltid mobiliseras mot sina egna utsugare oavsett deras ras och för kvinnors, ungdomars, lesbiska kvinnors och homosexuella mäns frigörelse.