Arbetarmakt

Arbetarklassen behöver ett revolutionärt parti för att upprätta proletariatets diktatur. Endast ett revolutionärt parti, som vinner över majoriteten av den organiserade arbetarklassen i de revolutionerade fackföreningarna, fabrikskommittéerna, arbetarmiliserna och arbetarråden, kan ta makten. Endast ett parti kan behålla makten gentemot kontrarevolutionen, skydda den mot byråkratisk degeneration och utbreda revolutionen internationellt. Byggandet av ett leninistiskt parti i varje land är revolutionärers grundläggande uppgift.

Det revolutionära partiet måste avskilja sig från alla reformistiska eller centristiska element samtidigt som det erbjuder alla skikt inom arbetarklassen den fastaste kampenhet. Varje tendens att underordna partiet enhetsfrontsorgan eller upplösa det i en permanent front som endast vänder sig till massorna på grundval av den minsta gemensamma nämnaren kommer att leda det revolutionära partiet in i centristisk urartning. Det argentinska MAS under 1980-talet erbjuder ett klassiskt exempel på denna fara.

Det leninistiska avantgardepartiet fungerar på grundval av demokratisk centralism. Demokrati i valet av ledare och fastställandet av strategi och taktik skolar kadrer som är kritiska och självständiga. Ett fritt uttryckande avLesbiska kvinnor och homosexuella män meningsskiljaktigheter är således väsentligt. Byråkratism skolar bara eftergivna verktyg, inte militanta kämpar. När allvarliga och utdragna meningsskiljaktigheter uppstår i partiet kan bildandet av organiserade tendenser och t.o.m. fraktioner vara ett ”nödvändigt ont”. Därför måste rätten att bilda tendenser och fraktioner skyddas vaksamt. På samma sätt som stalinismen har korrumperat och devalverat ordet ”kommunism”, så har den förvandlat den leninistiska partiorganisationen till en byråkratisk karikatyr grundad på livlös monolitism.

Centraliserad disciplin är ett väsentligt medel för att koncentrera hela det revolutionära avantgardets kraft mot bourgeoisin och dess stat. Den gör varje handling från partiets sida effektivare. Disciplin kan vara en fråga om liv och död under utförandet av arbete i illegala förhållanden eller inför brutal repression. I konsekvens därmed är den revolutionära organisationen inte en diskussionsklubb. När politiska dispyter avgörs genom omröstning i organisationen, är det alla medlemmars plikt att på ett lojalt och systematiskt sätt genomföra alla beslut och handlingar som följer av en sådan omröstning. Efter genomförandet av sådana beslut och handlingar är det helt och fullt tillåtet att värdera den omstridda politiken och försöka förändra den. En sådan verkligt demokratisk centralism är avgörande i alla partibyggets stadier.

Mycket ofta kommer partibyggets inledande stadium att främst ägnas åt propaganda. Där det bara finns en handfull revolutionärer i ett givet land kommer huvuduppgiften vara att klargöra de mest grundläggande programfrågorna. Ändå syftar vi alltid till att pröva och tilllämpa vårt program genom ingripande i klasskampen överallt där det är möjligt. Allt eftersom organisationen växer för att bli en kämpande propagandagrupp kommer den i ökad utsträckning att delta i masstrider, kämpa för ledningen och lägga fram praktiska förslag om hur strider kan vinnas och dra lärdomarna av dem för att vinna över klassens mest avancerade element till det revolutionära programmet.

Övergången från den kämpande propagandagruppen till det leninistiska kamppartiet kan inte uppnås genom att kasta in en handfull kadrer i tomt ”massarbete” eller genom opportunistisk anpassning i situationer av stegrad klasskamp. Där det existerar betydande vänstergående centristiska krafter inom centristiska eller reformistiska partier kan det vara nödvändigt att inträda i sådana organisationer, med det dubbla målet av förenad kamp mot högerflygelns ledare i partiet och uppbygget av en revolutionär tendens. På detta sätt kan de bästa klasskämparna samlas kring perspektivet att bygga ett revolutionärt parti. Denna taktik är inte på något sätt ett oundvikligt stadium i partibygget. Inte heller har det något gemensamt med det strategiska ”djupa inträde” som praktiseras av olika högercentristiska ”trotskistiska” organisationer sedan slutet av 1940-talet. De har blivit djupt nedgrävda i de reformistiska partierna och har för länge sedan övergett kampen för det revolutionära programmet.

Ett verkligt revolutionärt parti utövar ett starkt inflytande på klassens avantgarde. Det består av kommunistiska kadrer, har en betydande nationell inplantering i proletariatets avancerade sektorer och är förmöget att organisera masstrider. I revolutionära och förrevolutionära situationer måste partiet utvecklas till ett massparti för att organisera massorna för maktövertagandet.

För ett revolutionärt massparti
I många länder i den imperialistdominerade världen och även i vissa imperialistiska länder har årtionden av kapitalistisk tillväxt sett en massiv tillväxt av proletariatet och dess fackföreningar utan en korresponderande tillväxt av dess politiska partier. Arbetarna och fackföreningarna förblir ofta lojala mot borgerliga eller småborgerligt nationalistiska partier, eller t.o.m. olika former av bonapartism. Under sådana förhållanden kommer kampen för att bygga ett revolutionärt parti vara nära sammanvuxen med kampen för arbetarklassens politiska självständighet.

Under 1930-talet i USA förde Trotskij fram parollen om ett arbetarparti baserat på fackföreningarna som ett sätt att övervinna de amerikanska arbetarnas politiska efterblivenhet och möta det upplevda behovet av politisk organisering i kölvattnet på de massiva klasstriderna vid mitten av 1930-talet. Detta var inte på något vis en uppmaning att bilda ett reformistiskt, socialdemokratiskt parti, utan en taktik som Trotskij förde fram i kampen för ett revolutionärt parti.

Parollen för ett arbetarparti är i allmänhet ett viktigt sätt att propagera för klassoberoende och avslöja byråkraternas underkastelse under borgarna och kan tillfälligtvis bli ett skarpt agitatoriskt vapen. Uppmaningen att bilda ett arbetarparti är en maning till fackföreningarna att bryta med bourgeoisins öppna partier och kämpa för uppbygget av ett parti som omfattar hela arbetarklassen. De skall upphöra med att pantsätta arbetarklassens lojalitet till dess klassfiender. Fackföreningarna är centrala för denna uppmaning eftersom den i allmänhet kommer att bli operativ under förhållanden av stegrad klasskamp under vilka ett massivt inflöde av radikaliserade arbetare i fackföreningarna har ägt rum (USA under 1930-talet, Syd-afrika och Brasilien under 1980-talet).

Om revolutionärer inte använder arbetarpartitaktiken och ingriper i dess tillkomstprocesser finns under sådana förhållanden fara för att reformisterna själva mycket väl kan leda de radikaliserade arbetarna mot skapandet av ett reformistiskt parti eller en omförhandlad pakt med de borgerliga eller småborgerliga partierna.

Arbetarpartitaktiken är inte ett oundvikligt stadium i arbetarklassens politiska utveckling. Dess agitatoriska användning kommer att vara beroende av de konkreta förhållandena i varje land. Vi är emellertid helt klara över att vi i kampen för skapandet av ett arbetarparti föreslår att det skall grundas på det revolutionära programmet. Vi kämpar för att förhindra att en reformistisk eller centristisk snara placeras kring proletariatets hals. Men detta partis karaktär kan inte fastslås i förväg som ett ultimatum. Dess karaktär kommer att avgöras i striden mellan revolutionärer och missledare.

Där det inte finns någon tradition med politisk massorganisering inom arbetarklassen tillåter den po-litiska kampen inom arbetarpartiet, för att försvara arbetarnas intressen, polarisering av de existerande politiska tendenserna inom arbetarklassen. Detta visas av utvecklingen i det brasilianska arbetarpartiet (PT) under 1980-talet.

Den revolutionära internationalen
Imperialisterna och deras drabanter i halvkolonierna och arbetarstaterna samordnar sina handlingar mot proletariatet i internationell skala genom FN, Internationella valutafonden, Världsbanken, Comecon och militärblock som Nato och Warszawapakten. Mot deras ”internationaler” måste vi bygga en revolutionär och proletär massinternational för att övervinna den chauvinism och rasism som det borgerliga samhället påtvingar världens arbetarklass. Målet för denna international kommer att vara det revolutionära utplånandet av kapitalistiskt och stalinistiskt styre världen över. Den kommer att ta ledningen i befriandet av hela mänskligheten från både utsugning och förtryck. Proletariatets internationella diktatur kommer att lägga grunden för ett socialistiskt världssystem och vidta steg för att utplåna varje spår av den gamla ordningen på vägen mot världskommunismen.

Före och efter revolutionen är uppgiften att skapa ett revolutionärt program och parti en internationell uppgift. Det kan inte bli fråga om att först kämpa för att bygga stora nationella partier och sedan sammansluta dem i en massinternational. Nationella partier som byggs i isolering kommer att duka under för nationell inskränkthet och ensidighet. I de imperialistiska länderna kommer detta att inbegripa en tendens att anpassa sig till ekonomism och socialchauvinism. I halvkolonierna kommer det att leda till eftergifter för småborgerlig nationalism och avtrubba proletariatets klassoberoende. I de stalinistiska staterna kommer det att resultera i anpassning till den stalinistiska byråkratins ”reformflygel”. Om det nationella trycket i varje land skall övervinnas är det livsavgörande att utveckla ett globalt perspektiv och ingripa i den internationella klasskampen. Det är alltid väsentligt att skapa praktisk solidaritet mellan arbetare i olika länder.

Ingen proletär revolutionär international existerar idag. Socialistiska internationalen föll samman i reformism 1914, när dess viktigaste sektioner stödde sin ”egen” bourgeoisie under första världskriget. I dag uppträder den som ett samordnande centrum för socialdemokratiska reformister och deras arbetarfientliga planer.

Komintern föll politiskt samman 1933 under stalinismens förödande tyngd när dess politik underlättade Hitlers makttillträde. Stalin upplöste den 1943 på ett cyniskt sätt. Banden mellan kommunistpartierna och de härskande kasterna i de degenererade arbetarstaterna är emellertid fortfarande starka. En dold byråkratisk international sammanlänkar en majoritet av världens kommunistpartier med Moskva. Men Kreml innehar inte längre något lojalitetsmonopol. Eurokommunismen skapade ett avstånd mellan Moskva och kommunistpartierna i väst och för andra tillhandahåller Kuba och Kina en alternativ källa till inspiration och fonder. Allt detta vittnar om den fortsatta sönderfallsprocessen i den stalinistiska världsrörelsen.

Den sista revolutionära internationalen, Fjärde internationalen (FI), grundad av Trotskij 1938, existerar inte längre. FI var grundad på perspektivet att den snabbt skulle komma att leda miljoner under den revolutionära kris som framkallats av andra världskriget. Detta ägde inte rum eftersom stalinismen och socialdemokratin framträdde stärkta ur konflikten. FI fortsatte emellertid att använda sitt förkrigsperspektiv med förestående krig och revolution. Försvagad av stalinistisk och imperialistisk repression, och efter att ha genomlidit politisk och organisatorisk förvirring och oordning under kriget, var FI oförmögen att staka ut en kurs för världens arbetarklass under de nya förhållanden som öppnades efter andra världskrigets slut.

Mellan 1948 och 1951 rörde sig Fjärde internationalen allt längre bort från den marxistiska metoden när den gjorde en rad politiska anpassningar och överlät den ledande rollen i klasskampen till påstått ”centristiska” krafter av stalinistiskt, socialdemokratiskt eller småborgerligt ursprung. Det första och mest dramatiska exemplet var Jugoslavien. Efter splittringen mellan Tito och Stalin 1948 förklarade FI att Tito inte längre var stalinist och motsatte sig parollen om politisk revolution i Jugoslavien.

Denna degeneration underbyggdes av ett perspektiv med ett överhängande världskrig, som snabbt skulle omvandlas till ett internationellt inbördeskrig. Misslyckandet med att återutveckla programmet och perspektivet ledde till antagandet av en systematisk centristisk metod vid Fjärde internationalens världskongress 1951; FI utplånades politiskt. I den bolivianska revolutionen 1952 stödde FI det nationalistiska MNR:s borgerliga regering och slösade kriminellt bort den proletära maktens potential. FI upphörde 1951 att existera som en revolutionär organisation. Den upphörde 1953 att existera som en enhetlig organisation när den splittrades i stridande centristiska fraktioner, av vilka ingen representerade en politisk kontinuitet med den revolutionära Fjärde internationalen 1938-48.

Efter 1953 blev Internationella sekretariatets (IS) sida av splittringen pionjärer för FI:s högercentristiska avvikelser. I sin senare inkarnation efter 1963, Fjärde internationalens förenade sekretariat, har denna strömning konsekvent anpassat sig till olika stalinistiska, småborgerligt nationalistiska och socialdemokratiska strömningar. Huvudoppositionen till IS efter 1953 utgjordes av Internationella kommittén (IK).

Trots en viss partiellt riktig kritik av IS fortsatte IK i grunden att använda det centristiska FI:s metod. Den brittiska sektionens djupa entrismarbete i labourpartiet var helt igenom opportunistiskt. Den knäböjde för småborgerlig nationalism och maoism. Dess kännetecken var ett katastrofperspektiv som bokstavligt lyfts ut ur 1938 års övergångsprogram.

I likhet med de ”socialistiska” och ”kommunistiska” internationalerna fortlever arvet efter Fjärde internationalens politiska och organisatoriska degeneration idag. Det existerar flera internationella centristiska strömningar som gör anspråk på dess arv och som vi befinner oss i politisk kamp med. Men de delar alla samma oförmåga att använda Lenins och Trotskijs metod för att vägleda världens arbetarklass till seger. Uppgiften i dag är klar: byggandet av en ny revolutionär kommunistisk international.

FRKI är verktyget för skapandet av en ny leninistisk-trotskistisk, revolutionär massinternational. Vi påbörjar inte denna kamp från början. Vi befinner oss i den politiska traditionen från Marx och Engels Första internationalen, de revolutionära internationalisternas kamp inom Andra internationalen, de fyra första kongresserna med Lenins Kommunistiska (Tredje) internationalen, Trotskijs kamp för försvaret och återutvecklandet av det revolutionära programmet och Fjärde internationalens revolutionära ståndpunkter från 1938-48. Vi börjar därför vårt arbete på grundval av de senaste 150 årens strider och programmatiska landvinningar.

Kampen mot centrismen
Centrismen intar en ställning mellan revolutionär kommunism och reformism och kombinerar eklektiskt teori som stulits från den förra och anpassning till den senares ”praktiska politik”. Den är inte ett nytt fenomen. Ända sedan den marxistiska rörelsens början för ett och ett halvt århundrade sedan har centrismen utvecklats i form av organisationer som rör sig åt höger från den revolutionära politiken (Socialistiska internationalen före 1914, det stalinistiska Komintern under 1920- och början av 1930-talet, Fjärde internationalen i slutet av 1940- och början av 1950-talet). Men i likhet med pivertisterna i det franska SFIO vid mitten av 1930-talet och tendenser inom den ungerska revolutionen 1956, har vi också bevittnat centristiska tendenser som rör sig åt vänster och bort från reformismen.

Centrismen är organiskt inkapabel att leda arbetarklassen till seger. Den gör välljudande ”revolutionära” deklarationer samtidigt som den vägrar förbinda sig för en definitiv strategi eller ett konkret program. Oförmögen att förena teori och praktik är centrismens teoretiska metod i grunden baserad på impressionism: ett lättsinnigt utvecklande av ”nya teorier” för en ständigt ”ny” verklighet, som trampar på marxismens doktrin och metod. I revolutionens snabba vändningar tillåter centrismens vilda sicksackande livsviktiga möjligheter att passera och återlämnar initiativet till socialdemokratins och stalinismens kontrarevolutionära krafter. Därav dess fara för arbetarklassen. Varje gång centrismen har lett arbetarna i en avgörande konflikt (Tyskland 1919, Italien 1920, Kina 1927, Spanien 1937, Bolivia 1952, 1971 och 1976, för att nämna några) har resultatet blivit förödande.

Exemplet POUM under spanska inbördeskriget visar hur en centristisk organisation kan förhindra byggandet av det revolutionära partiet. Långt ifrån att leda massorna till seger tillhandahöll POUM vänsterkamouflage för stalinisternas kontrarevolutionära folkfront och dolde anarkisternas förräderi och hjälpte på så sätt till att röja väg för Francos krossande av den spanska arbetarklassen.

Centrismen är fr.a. ett rörligt fenomen – utveckling eller degeneration – till vänster eller höger. Men i frånvaro av både revolutionära masshändelser och en kraftfull revolutionär attraktionspol kan centrismen vara förmögen att bevara sig själv under utsträckta perioder och anta en förstelnad existens. Sådan var karaktären hos Karl Kautskys tilltagande centrism inom Socialistiska internationalen före 1914. En sådan högercentrism är konsekvent reformistisk i praktiken men är beredd att använda pseudorevolutionär fraseologi fram till övergången till det reformistiska lägret. Sådan är karaktären hos många organisationer världen runt som gör anspråk på att vara ”trotskistiska”.

Sekterismen fruktar arbetarklassens levande strider. Den rättfärdigar sin inaktivitet i namn av ”att bevara principerna”. Sekterismen avstår från arbetarnas massorganisationer och föredrar att gömma sig i falska ”revolutionära” organ. Den har kort sagt inget gemensamt med revolutionär marxism och allt gemensamt med centrismen. Trots vad förhärdade sekterister vill föreställa sig, är sekterism och opportunism inte motsatser utan produkten av samma politiska metod: båda saknar tilltro till arbetarklassens förmåga att mobilisera sig kring det revolutionära programmet. Opportunisten försöker späda ut programmet och sekteristen avstår från beslutsamt ingripande i klassen på grundval av detta program. De två metodernas väsentliga identitet visas av den centristiska Kommunistiska internationalens sekteristiska svängningar mellan 1928-33 och Förenade sekretariatets ultravänsterism (1967-74).

Kampen mot all slags centrism har varit ett avgörande inslag i byggandet av varje revolutionär international. Marx och Engels kämpade mot anarkisterna, Lenin och Luxemburg ledde kampen mot Socialistiska internationalens centristiska ledning. Komintern vann över de vänstercentristiska syndikalisterna i Frankrike och det tyska USPD och bröt loss vänsterflygeln från det italienska PSI. I kampen för att bygga Fjärde internationalen riktade Trotskij sin polemik mot de centristiska krafter som framträdde ur Komintern (t.ex. Bordiga, Treint, Souvarine) och från socialdemokratin (t.ex. Independent Labour Party – ILP – i Storbritannien och Pivert i Frankrike). Samtidigt föreslog han enhet i handling med centrister överallt där det var möjligt. Det är på detta sätt som vi orienterar oss mot dagens centristiska krafter.

Övergången från centrism till revolutionär politik inbegriper inte bara en utveckling utan en beslutsam brytning. Den är inte en gradvis eller oundviklig process. Den stora majoriteten av centristiska organisationer har inte blivit revolutionära. Antingen har de fallit sönder (som ILP och POUM under 1930-talet) eller så har de degenererat till reformism (MIR-organisationerna i Latinamerika). Där centristiska partier har blivit betydande massformationer kan de inte balansera länge mellan reform eller revolution. Således utvecklar PUM i Peru och Democrazia Proletaria i Italien allt mer uttalat reformistiska flyglar.

Former av instabil centrism har också uppträtt under de senaste förtio åren under intryck av maoismen och den kubanska revolutionen, främst i halvkolonierna. Även om den kinesiska kulturrevolutionen (1964-69) i verkligheten var en byråkratisk fraktionsstrid slog den maoistiska flygelns radikala frasmakeri an en sympatisk sträng både bland motståndare till Moskvastalinisterna och antiimperialistiska krafter. Maoistiska grupper i Västtyskland, Italien och ett antal halvkolonier grundades på radikaliserade, i allmänhet ungdomliga krafter och många genomgick en kort period av centristisk utveckling. Maoismens reaktionära verklighet, som den uttrycktes i massakern på proletära krafter i Wuhan och Guangdong under kulturrevolutionen, och de vänskapliga förbindelserna med Nixon och Pinochet, kopplat till den europeiska socialdemokratins uppstigande, förde denna period till ett slut i början på 1970-talet. I den halvkoloniala världen gick MIR-grupperna, som föddes under guevaraismens och den kubanska revolutionens inflytande, snabbt tillbaka till socialdemokratiska, småborgerligt nationalistiska eller t.o.m. öppet borgerliga partier. Centristiska tendenser, som återigen är annorlunda till ursprunget, har utvecklats i samband med stalinismens kris i de degenererade arbetarstaterna. De kombinerar revolutionär fientlighet mot regimen med förvirrade och ofta socialdemokratiskt influerade program.

Den huvudsakliga form av centrism som för närvarande existerar i internationell skala är den som har sina rötter i Fjärde internationalens degeneration. Organisationer som utvecklats ur dessa rötter har fört fram partiell kritik av socialdemokratin, stalinismen eller Fjärde internationalens degenererade fragment. Många har försökt återupprätta en revolutionär kontinuitet och ändå har dessa försök, i alla de fall som vi känner till, misslyckats. Ingen av dessa grupper har varit förmögen att konsekvent föra fram ett revolutionärt program för massorna och inte heller genomföra det i kamp vare sig på daglig grund eller i de viktigaste revolutionära situationerna under de senaste förtio åren. I allmänhet har deras fel varit av liten omedelbar konsekvens för utgången av världsproletariatets strider tack vare deras avsaknad av inplantering. Ändå har centrister som påstår sig vara trotskister spelat en viktig roll i misslyckandet för revolutionen i Bolivia 1952 och i bortslösandet av en massrörelse i Sri Lanka 1964 och Peru 1978-80.

Dessa organisationer har alla, korrumperade av opportunistisk anpassning, upprepat det centristiska FI:s misstag genom att sätta sitt hopp till den ”revolutionära processen” och svansa efter den ena eller andra ”vänstertendensen” inom reformismen eller den småborgerliga nationalismen, med förhoppningen att de skall visa sig vara det nya verktyget för den kroppslösa ”världsrevolutionen”.

Detta är sant för FS:s systematiska anpassning. De anser att Nicaragua är en hälsosam arbetarstat och kämpar inte för att störta den byråkratiska Castroregimen i Kuba. Det är också fallet med Internationella arbetarförbundet, grundat av Nahuel Moreno, som först anpassade sig till peronismen och sedan stalinismen i sitt hemland Argentina. Det återfinns inte mindre uppenbart i det svansande efter småborgerliga nationalister och reformister som ledde den lambertistiska strömningen, som grundade Fjärde internationalen (Internationellt återuppbyggnadscentrum) till att hylla algeriska nationalister som ”bolsjeviker” och som idag leder dem till att föreslå uppbygget av en ”arbetarinternational” kring ett reformistiskt program, som är centrerat kring borgerligt demokratiska krav. Den internationella tendensen kring den brittiska Militantgruppen, som döljer sitt ursprung i Fjärde internationalen, siktar mot att omvandla socialdemokratiska partier. Grupperingarna kring det brittiska Socialist Workers Party och den franska organisationen Lutte Ouvrière svansar efter den spontana arbetarkampen och använder sig inte operativt av ett övergångsprogram. Det faktum att dessa organisationer har fortsatt att existera i en eller annan form under förtio år vittnar om deras isolering från den internationella arbetarklassen, inte om styrkan eller riktigheten i deras politik.

Krafterna för en ny international kommer att inkludera många av de bästa klasskämpar som för närvarande finner sig fångade i de centristiska organisationerna. Sektionerna i vår egen internationella organisation har alla sitt ursprung i brytningar med centrismen. Splittringar, fusioner och omgrupperingar kommer att visa sig nödvändiga och för FRKI är det särskilt viktigt att ge sig in i polemik och gemensam handling med de centrister som falskeligen gör anspråk på att vara trotskister. Däri utgår vi från Trotskijs uppmaning att sätta ”programmet först!”

Bygg FRKI, bygg en revolutionär kommunistisk international!
Imperialismen är en formidabel fiende. Den har omfattande resurser som den använder för att korrumpera och betvinga proletariatets reformistiska ledare, den utvecklar en omfattande statlig apparat för att förtrycka och döda arbetare över hela världen. Men den kan inte stoppa klasskampen, som oupphörligen flammar upp ur kapitalismens grundläggande motsättningar. Varje expansions- och välståndscykel ger kampen nytt självförtroende. I varje kris reser den de utsugna till ytterligare angrepp på världens härskare.

Oavsett om tillfället att vräka alla kapitalismens agenter ner i avgrunden kommer förr eller senare behöver världens arbetarklass ett internationellt revolutionärt parti. FRKI har påbörjat byggandet av ett sådant världsparti för den kommunistiska revolutionen. Vi har börjat med utarbetandet av en rad revolutionära ståndpunkter i internationella nyckelstrider och med återutvecklandet av det internationella revolutionära programmet. Denna uppgift är nästan femtio år försenad, men när vi tar itu med den grundar vi vårt program på den oförfalskade trotskismens, den revolutionära marxismens politik och metod. Vårt mål är uppbygget av ett nytt världsparti för den kommunistiska revolutionen, en återgrundad leninistisk-trotskistisk international.

Är FRKI långt från detta mål? Är dess krafter för små inför en utmaning av denna omfattning? Det är sant att våra krafter är svaga, mycket svagare än Trotskijs Fjärde internationalen vid dess grundande 1938. Vi har ännu bara en handfull kadrer i en handfull länder. Men vi har ingen rätt att låta detta faktum skrämma oss eller avskräcka oss från att ta upp kampen. Trots en lång period av imperialistisk stabilitet förblir den imperialistiska epoken krigens och revolutionernas epok. Men händelser äger inte rum i jämn takt och inte heller byggs partier bara genom en långsam ackumulation av kadrer. Det kommer perioder av kris och revolution när åratals eller årtiondens uppgifter kan genomföras under veckor eller månader. Men för att proletariatet ska kunna dra nytta av sådana perioder måste vi ha ett program att bygga på och kadrer för att ge ledning. Därför finns det ingen tid att förlora. Vi måste lägga grunden nu. Vi uppmanar alla militanter, som gör anspråk på det internationella proletariatets revolutionära traditioner, som känner motvilja inför centristisk vacklan, vi uppmanar alla arbetarkämpar, som upprörs av reformismens, den småborgerliga nationalismens och fackföreningsbyråkratins förräderier:
Anslut er till oss!