Arbetarmakt

Under 1989 skakades världsordningens grundvalar. Omfattningen av upproren i Östeuropa och Sovjetunionen kan knappast underskattas. De kommer att på djupet påverka dessa staters framtid och stalinismen som en kraft inom världens arbetarrörelse. Även om jordbävningens epicenter återfinns i Moskva har dess chockvågor nått Washington, Tokyo, Bonn och London. Från Centralamerika till Sydafrika har stalinismens kris varit märkbar.

Med början i valnederlaget för förenade polska arbetarpartiet i februari, och senare upplösningen av det ungerska stalinistpartiet, antände de eftergifter som gjordes i fråga om fri- och rättigheter i de två staterna den tändhatt som skulle komma att explodera hela laddningen under de stalinistiska regimernas monolit i DDR och Tjeckoslovakien.

I dessa länder ersattes under loppet av några veckor kretsarna med övervakade intellektuella dissidenter av massrörelser som omfattade miljontals människor. Utan Kremls stöd, och t.o.m. dess försäkringar, föll Honecker och Jakes med buller och bång från sina piedestaler. Oppositionella som hållits fängslade inbjöds till dialoger och förhandlingar. En tidsålder av maktdelning, pluralism och fria val utlovades.

Dessa händelser gav genljud i ”väst”. Den tyska imperialismen steg fram för att ge uttryck åt sitt eget projekt med ett återförenat kapitalistiskt Tyskland. USA-administrationen och dess brittiska bihang överrumplades utan en politik som gick utöver en inneboende önskan att återupprätta kapitalismen i Östeuropa. I Gorbatjov och ”reformatörerna” igenkänner de människor som är villiga att assistera dem i upprivandet av de planerade egendomsförhållandena, men imperialisterna är djupt osäkra beträffande hur långt de ska gå med ekonomisk hjälp och upplösandet av allianser.

Även om USA hade resurser jämförbara med Marshallhjälpen, som räddade Västeuropa åt kapitalismen under 1940-talet, skulle introducerandet av investeringar i den storleksordningen i stater där kapitalistklassen ännu återstår att återupprätta vara ett vågspel av stora mått. Likaså är upplösandet av Nato under förhållanden där de hårdföras återkomst till makten är långt ifrån omöjligt en risk som de inte vågar ta. Om de inte gör några substantiella eftergifter, vad kommer då att hända med reformatörernas ofullbordade ”reformer”?

Av dessa anledningar har det första uppblossandet av glädje bland de imperialistiska ledare som satte igång det nya kalla kriget gett plats åt dystra muttranden om faran för instabilitet. De predikar behovet av försiktighet och bevarandet av allianser – även och särskilt bland ”fienden”. Bushs och Thatchers, Kohls och Mitterands regeringar fruktar alldeles tydligt revolutionens spöke, även när det tycks medföra gåvan av en kapitalistisk restauration. Varför? Därför att de över allt annat fruktar klasskampens frisläppande i dessa länder – en kamp i vilken de kan tvingas ta sida, en kamp som kommer att ge upphov till intressesprickor och konflikter bland dem själva.

USA, Storbritannien och Frankrike fruktar att Tyskland och Japan – deras besegrade rivaler för förtio år sedan – kan inleda en helt ny bana av politisk och militär självständighet och rivalitet. För de anglosaxiska makterna kommer troligen varje fundamental förändring att bli till det sämre.

Om världsimperialismens krafter är tvungna att kyla av sin offentliga glädjeyra med privat oro, så är världsstalinismens krafter i full oordning. De som i likhet med eurokommunisterna hade kommit nära socialdemokratin under avspänningsperioden i mitten av 1970-talet välkomnar inte bara sammanbrottet för byråkratins ohämmade diktatur, utan skriker också av glädje inför den planerade egendomens överhängande sammanbrott. Liksom alla konvertiter försöker de överträffa de gamla trosbekännarna genom ivern i sin hängivenhet för ”blandekonomin” och marknadskrafterna – kort sagt för kapitalismen. Ingen skymf är stor nog för att kastas mot den gud som svek. Inte bara stalinismen utan också Oktoberrevolutionen förtalas. Den betydelsefullaste politiska händelsen under 1900-talets historia är nu till besvär för de som besinningslöst vill kasta sig i armarna på socialdemokratin.

De före detta stalinistiska partierna i Öst- och Västeuropa håller på att bilda en upphetsad och oordnad kö vid portarna till Socialistinternationalen. ”Gramscis och Togliattis parti” kan knappast vänta på att omvandla sig till det italienska labourpartiet och begrava sitt förflutnas symboler – hammaren och skäran.

Detta skamlösa firande kan inte annat än oroa de medvetna arbetare som felaktigt identifierat stalinismen med en militantare klasskampspolitik, och uppfattade den som något slags byggare av socialismen. Denna oro kommer att delas av många inom socialdemokratins vänsterflygel och subjektiva revolutionärer som, även om de aldrig trodde att Sovjetunionen och dess satelliter var ett socialistiskt paradis på jorden, åtminstone betraktade dem som bastioner mot världskapitalismens ohöljda dominans. I den halvkoloniala världen ser även nationella befrielsekämpar med allvarlig oro på sammanbrottet för makter som, ehuru nyckfullt och i eget intresse, vid vissa tillfällen försåg dem med vapen, utbildning och en exilplats.

Ändå måste vi säga till dessa avantgardekämpar att det inte är socialismens ”gud”, kommunismen eller planekonomin som har misslyckats, utan stalinismens monstruösa avgudabild. Under halva detta århundrade stod den till synes orubblig. Ändå fanns det en röst som förutsade dess fall – Leo Trotskijs röst.

Trotskij analyserade de fruktansvärda motsättningar som låg under den monolitiska fasaden. Han förutsade – visserligen med för kort tidtabell – dess sönderfall, men hans fel låg i tidsaspekten och inte i substansen. Det var ett liknande fel som de vilka under tidigare perioder begicks av Marx, Engels och Lenin och alla de för vilka teori är en vägledning till revolutionär praktik och inte en form av intellektuell tröst. Det var Trotskij som insåg att inget byråkratiskt tyranni som upprättats på grundval av postkapitalistiska egendomsförhållanden kunde överleva. De senare hade bara en mening, kunde bara utvecklas och expandera, kunde bara besegra kapitalismen i världsskala om de var verktyg för det medvetna, revolutionära proletariatet. Han insisterade gentemot stalinismens och imperialismens samlade krafter, gentemot tredje och andra internationalen, att Stalin inte var fullföljaren av Lenins arbete, utan dess utplånare, inte världsrevolutionens store ledare, utan dess dödgrävare.

Därför måste trotskisterna utrotas i Sovjetunionen, vilket de också blev i tiotusental för femtio år sedan. Stalins mördande hand sträcktes ut mot ledarna för den unga och svaga Fjärde internationalen och slog slutligen ned Trotskij själv. Trots detta underminerar och utplånar historien, hur smärtsamt och ibland långsamt den än tycks arbeta, allt som är grundat på våld och bedrägeri, oavsett hur mäktigt och imponerande det kan förefalla. Stalinismen har visat sig vara ett illegitimt, temporärt bakslag i proletariatets kamp för sin egen befrielse.

Mitt i dånet och knallarna från stalinismens sönderfall har vi, trotskisterna, minst av allt någon anledning till pessimism eller sorg. Inte heller ska vi hänge oss åt självbelåtenheten hos socialdemokratins korrumperade ledare. Vi vänder oss – fulla av revolutionär optimism – till arbetarna i de degenererade arbetarstaterna. De väcks till kamp för elementära medborgerliga rättigheter, för en anständig levnadsstandard, mot de byråkratiska privilegiernas obscenitet och drivs till att återskapa en levande arbetarrörelse, fabrikskommittéer och fackföreningar. Vi vänder oss till dessa arbetare, medvetna om att de ledare de kan finna i första ögonblicket kommer att vara mer eller mindre dolda agenter för världsbourgeoisin. Men om denna bourgeoisie framgångsrikt tränger in i arbetarstaterna, kommer den inte bara att medföra erbjudanden om konsumtionssamhället, utan också grov ojämlikhet, arbetslöshet och massfattigdom. Detta garanterar att klasskampen kommer att fortsätta mot bourgeoisin och dess agenter ifall kapitalismen triumferar.

Här och nu ringer vi i alarmklockorna mot övergivandet av den nationaliserade egendomen, monopolet på utrikeshandeln och den centraliserade planen. Med dem försvinner de partiella och otillräckliga förpliktelserna till full sysselsättning och rätten till arbete. Med dem försvinner den likaså otillräckliga sociala servicen och välfärdssystemet. Dessa otillräckliga landvinningar – som diskrediterats genom stalinisternas identifiering av dem med ”den reellt existerande socialismen” – måste byggas ut och inte överges. De utgör förutsättningarna för övergången till verklig socialism och kan användas som sådana så fort de befrias från de byråkratiska tyrannernas grepp.

Den reellt existerande kapitalismen är ingen konsumtionsdröm – som i viss utsträckning bara förverkligats för den uppsvällda medelklassen och arbetararistokratin i väst. Kapitalismen är fattigdom, exploatering och svält för tre fjärdedelar av mänskligheten. Ödet för de flesta arbetarstaterna, om arbetarklassen inte förmår försvara sina landvinningar, kommer att vara snarlikt – halvkolonial underkastelse och superexploatering.

Arbetarklassen kan och kommer att höja sig till denna uppgift och det finns bara ett program som är adekvat för uppgiften, trotskisternas program. Ändå har detta program, som Trotskij skrev det, för länge sedan övergetts av de flesta bland de som nu kallar sig hans anhängare. Detta program – Övergångsprogrammet – har länge samlat damm på bokhyllorna medan hans efterträdare har apat efter och parodierat varje övergående mani och tillfälligt mode inom världens arbetarrörelse: stalinism, socialdemokrati, maoism, castrism, sandinism, feminism och olika ekologiska rörelser. Likt kameleonter har de enbart uppträtt i sin omgivnings färger. Som ett resultat har Leo Trotskijs program inte tagit några verkliga steg framåt under förtio år. Denna situation var historiskt förklarlig utifrån stalinismens och socialdemokratins temporära styrka och epigonernas förräderi (Mandel, Lambert, Healy m.fl.).

Men de historiska förändringar som nu äger rum öppnar vägen för det trotskistiska programmets triumf. Förutsättningarna är att programmet utvecklas och förs vidare för att möta uppgifter som inte fanns för femtio år sedan, och att en internationellt organiserad kraft existerar för att kämpa för nya revolutionära partier och en ny international. Men den allra viktigaste förutsättningen är att programmets försvarare och byggarna av det internationella partiet ”försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter” och, med Marx ord, ”att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning.”

Idag innefattar denna samhällsordning den imperialistiska kapitalismen och den döende stalinismen. Vårt manifest, vårt program, är avsett för lösandet av den långa ledarskapskris som stalinismen och socialdemokratin tillfogade världens arbetarrörelse. Det är programmet för arbetarklassens revolutionära självbefrielse och befriandet av hela den exploaterade och förtryckta mänskligheten.

Arbetare – i de halvkoloniala, stalinistiska och imperialistiska länderna – framåt mot den socialistiska världsrevolutionen!

London, december 1989