Arbetarmakt

När FRKI i december 1989 publicerade Trotskistiska manifestet var vi redan medvetna om den historiska karaktären av den kris som utvecklades i Östeuropa, Sovjetunionen och Kina. Mot bakgrund av massakern på Himmelska fridens torg och massdemonstrationerna som ledde till genombrytandet av Berlinmuren skrev vi:

”Omfattningen av upproren i Östeuropa och Sovjetunionen kan knappast underskattas. De kommer att på djupet påverka dessa staters framtid och stalinismen som en kraft inom världens arbetarrörelse.”

Under de senaste fem åren har Tyskland återförenats och kapitalismen återupprättats i dess östra del. I hela Östeuropa störtades stalinisterna från makten eller omvandlade sig till kvasisocialdemokrater och hjälpte till med kapitalismens återupprättande. Medan den tjeckiska republiken genomförde en ”sammetssplittring” från Slovakien, föll Jugoslavien samman som ett resultat av ett inbördeskrig, brutalare än något som skådats i Europa sedan 1945. Även Sovjetunionen överväldigades av dessa historiska händelser. Under tre ödesdigra dagar i augusti föll en kupp från de hårdföra stalinisterna samman. Boris Jeltsin grep detta tillfälle, och därmed makten. I snabb följd förbjöd han SUKP – avskaffade nomenklaturasystemet, bröt sönder de centrala planeringsorganen och upplöste i december Sovjetunionen som en sammanhängande stat.

Många så kallade trotskistiska grupper, särskilt de med en stalinofil inriktning, drog slutsatsen att Rysslands övergång tillbaka till kapitalismen nu var fullbordad. I skarp kontrast till denna identifiering av ”Oktobers landvinningar” med den stalinistiska byråkratins öde vidhöll FRKI att kapitalismens återupprättande, långt ifrån att vara fullbordat, bara hade börjat. För oss var aldrig frågan om existensen eller överlevandet av den stalinistiska byråkratiska regimen i Moskva det avgörande elementet i vår definition av Ryssland som en degenererad arbetarstat. I denna inställning följde vi i stort sett bara Trotskijs briljanta förståelse av den degenererade arbetarstatens karaktär och de interna motsättningar som dömde den till antingen politisk revolution eller sammanbrott.

Trotskij insisterade på att en sådan stats proletära karaktär, vars politiska överbyggnad hade genomgått en fullständig degeneration, enbart vilade på karaktären av de produktionsförhållanden som underbyggde denna struktur. Under mer än sextio år låste en rad byråkratiska planer in värdelagen – ekonomisk huvudregulator under kapitalismen – och hindrade den från att bli den styrande kraften i det ekonomiska och sociala livet. Det var därför helt naturligt att vi på en gång avvisade påståendet att de stalinistiska regimernas fall, även där de ersattes av en medvetet prokapitalistisk regim, innebar det kvalitativa steget till kapitalismen. Tvärtom betonade vi att restaurationens avgörande ögonblick skulle komma i det slutliga utplånandet av planekonomins relationer, som under en hel period överlevde det formella avskaffandet av centraliserade produktionsbeslutande organ, och tog sin tillflykt i tillfälliga arrangemang mellan och inom industriella nyckelföretag och det sparsamt reformerade banksystemet.

Ändå har vi riktat en befogad minutiös uppmärksamhet mot den föränderliga politiska kartan under de senaste fem åren i Östeuropa och f.d. Sovjetunionen. Komplicerade former av dubbelmakt har kommit upp till ytan och undertryckts. Bonapartistiska, halvbonapartistiska och parlamentariska krafter har kämpat för dominans. Nya borgerliga eller tidigare byråkratiska regeringar har åkt in och ut ur regeringen. Mäktiga gestalter från den gamla regimen har drivits från makten bara för att finna sig upplyfta igen när arbetarklassen i dessa döende arbetarstater söker efter en respit från ”chockterapins” malström.

En komplicerad blandning av borgerlig försiktighet, byråkratiskt undanglidande och defensivt motstånd från arbetarklassen har dominerat scenen i Östeuropa och f.d. Sovjetunionen under de senaste fem åren. Detta gav oss i sin tur motivationen att skriva om detta kapitel i Trotskistiska manifestet. Ända sedan stalinistiska partier upphörde att utgöra det regerande skiktet, samtidigt som produktionsförhållandenas sociala karaktär inte har förändrats, har vi stått inför en övergångssituation av betydande komplexitet. En historiskt unik kombination av uppgifter konfronterade arbetarklassen efter 1991, som till sin kärna är en blandning av de sociala och politiska revolutionerna. Spektrat av kombinerad taktik återspeglas nu i detta nya kapitel.

Eftersom vi både förstod orsakerna till sammanbrottet i de sovjetiska och östeuropeiska planekonomierna, och eftersom vi inte hade några illusioner om byråkratins och dess statsstrukturers djupgående kontrarevolutionära karaktär, fyllde inte deras sammanbrott oss med förtvivlan. Vi hade aldrig förväxlat byråkratin med historiens verkliga subjekt, med klasspolitiken. Vår uppmärksamhet fokuserades således på arbetarklassen och dess potentiella allierade och den vitala nödvändigheten av att vinna dem för ett försvar av de planerade egendomsformerna även under själva restaurationsprocessen. Vi förväntade oss aldrig att en betydande del av byråkratin skulle skynda till deras försvar. Vi trodde inte att någon märkbar del av den skulle göra det, åtminstone inte i Ryssland och Östeuropa. Det var och är arbetarklassen som måste rädda de planerade egendomsformerna om de ska räddas.

I förordet 1989 till Trotskistiska manifestet skrev vi:

”Här och nu ringer vi i alarmklockorna mot övergivandet av den nationaliserade egendomen, monopolet på utrikeshandeln och den centraliserade planen. Med dem försvinner de partiella och otillräckliga förpliktelserna till full sysselsättning och rätten till arbete. Med dem försvinner den likaså otillräckliga sociala servicen och välfärdssystemet. [...] Den reellt existerande kapitalismen är ingen konsumtionsdröm – som i viss utsträckning bara förverkligats för den uppsvällda medelklassen och arbetararistokratin i väst. Kapitalismen är fattigdom, exploatering och svält för tre fjärdedelar av mänskligheten. Ödet för de flesta arbetarstaterna, om arbetarklassen inte förmår försvara sina landvinningar, kommer att vara snarlikt – halvkolonial underkastelse och superexploatering.”

Under åren sedan dessa ord skrevs har vi uppfyllt våra löften och utarbetat aktionsprogram mot kapitalismens återupprättande med arbetarklassens demokratiska makt utövad genom arbetarråd och en demokratiskt centralplanerad ekonomi som mål. Vi utarbetade aktionsprogram för Tyskland i den korta övergångsperioden från slutet av 1989 till sommaren 1990, för den långa utdragna process som började i Ryssland i januari 1992, för Kuba när dess kris och Castros eftergifter till marknaden inleddes 1993. I alla de degenererade arbetarstaterna där restaurationsprocessen är i gång, oavsett om det är den längst gångna som i Tjeckoslovakien eller Polen eller där den bara tagit de första stegen, har vi analyserat dessa åtgärder och utvecklat vårt program för att bekämpa dem. Kärnan i vår inställning är arbetarklassens centrala roll.

Vi tänkte oss verkligen inte att den politiska revolutionen skulle vara en automatisk process, som skulle utvecklas spontant. Vi var väl medvetna både om den djupa diskreditering av själva uttrycket socialism som stalinismen genom dess ekonomiska fuskverk och dess diktatoriska brutalitet medfört. Händelserna under de senaste fem åren har definitivt visat en sak. Sjuttio år av stalinistisk diktatur, i kombination med den byråkratiska planeringens ekonomiska nedgång under de senaste femton åren, skapade en miljö i vilken arbetarklassen förhindrades från att organisera sig som en klass för sig. Som ett resultat därav insåg vi att den första generationen av massornas ledare skulle bli prokapitalistisk, att den skulle leda massorna till nederlag, kanske historiska nederlag. Men vi noterade:

”Oavsett utgången av denna kamp kommer återkomsten för en öppen klasskamp och ett öppet politiskt liv, hur borgerligt och småborgerligt dess inledande former än är, att visa sig vara de enda förutsättningarna i vilka en ny, och i slutändan revolutionär arbetarrörelse kommer att byggas.”

Det fanns faktiskt inget alternativ för arbetarklassen utom att lära sig av erfarenheterna. Revolutionära kommunisters plikt är att hjälpa till i detta lärande, att ge det en vetenskaplig karaktär, att varna, att förbereda, att göra allt i sin makt för att förkorta perioden av nederlag och desorientering. Samtidigt som vi bevarar vår programmatiska oförsonlighet både mot marknadsmani och demokratiska förvillelser, är det vår plikt att förbli hos massorna och hjälpa dem genom att använda revolutionär taktik, så att de kan göra sig av med sina illusioner om parlament, privatisering och nationalism.

För att göra detta krävdes en skärpning av vårt program med revolutionärt demokratiska krav för att avslöja de restaurationistiska ”demokraterna”. Det krävde att vi skärpte våra paroller genom ett tydligare återformulerande av Lenins och Trotskijs program för den ovillkorliga rätten till självbestämmande ända till och inklusive rätten att avskiljas för förtryckta nationer även i en arbetarstat. Här visade sig, liksom vi fann när vi utarbetade Trotskistiska manifestet under 1980-talet, ett ärligt erkännande av levande erfarenheter, tillsammans med ett metodologiskt återvändande till det oförfalskade programmet hos Oktoberrevolutionens ledare, vara nyckeln till att utarbeta ett nytt program för 1990-talet och vidare. I konsekvens därmed har FRKI:s tredje kongress antagit ett nytt femte kapitel i Trotskistiska manifestet, ”Mot kapitalistiskt återupprättande! För proletär politisk revolution!”

Oktober 1994