Arbetarmakt

Det marxistiska programmet är grundat på den vetenskapliga socialismens principer. Det analyserar hela den sociala och politiska utvecklingen utifrån den dialektiska materialismens ståndpunkt. Det hävdar att klasskampen är historiens drivkraft och erkänner arbetarklassen som den enda konsekvent revolutionära klassen. Medan det allmänna marxistiska programmet förkroppsligar den dialektiska materialismens teoretiska metod och socialismens strategiska mål, har emellertid de stora programmatiska bidragen i den marxistiska rörelsens historia varit fokuserade på de praktiska uppgifter som följer av dessa grundläggande principer. De förkroppsligar strategin och taktiken för att uppnå de allmänna målen och åtskiljer inte dessa frågor från programmet. Det finns ingen mur mellan strategi, taktik och principer i det marxistiska programmet. Detta är tydligt från Kommunistiska manifestet ända till Övergångsprogrammet 1938. Med denna metod påbörjade vi arbetet med att utarbeta FRKI:s program.

Socialdemokratin fortsätter att saluföra minimi- och maximiprogrammet, som först framträdde under epoken för kapitalismens fria konkurrens. Detta program karakteriserades av det rigida åtskiljandet av minimikrav (ekonomiska eller politiska reformer som var möjliga att uppnå inom kapitalismens ramar) och socialismens slutmål. Detta åtskiljande av programmets två element, som fanns inarbetat i den tyska socialdemokratins Erfurtprogram, var grunden för dess opportunistiska tolkning och tilllämpning inom den framväxande reformistiska flygeln i Andra internationalen. Våra dagars socialdemokrati skiljer sig från sina klassiska föregångare enbart i den ständigt tilltagande kraftlösheten i sina hovsamma böner om minimala reformer och dess ständigt minskade användning för högtidstal om socialismen.

I den fria konkurrenskapitalismens epok var arbetarklassen tvungen, särskilt i Europa, att kämpa för en rad ekonomiska och politiska rättigheter för att kunna bygga en organiserad massrörelse av fackföreningar och politiska partier. I denna process utkristalliserades emellertid en reformistisk byråkrati ur arbetararistokratin. För denna byråkrati var valda delar av minimiprogrammet uppnådda genom rent fredliga, lagliga och parlamentariska metoder mål i sig själva. Detta stod i skarp kontrast till Engels och Lenins ståndpunkt, som hävdade att de bara var medel för att utveckla en verklig kamp för socialismen. Den imperialistiska epokens inträde stärkte betydligt den reformistiska byråkratin. Genom att utnyttja minimi- och maximiprogrammets metodologiska svaghet tvingade den fram det rigida åtskiljandet av kampen för reformer från varje revolutionärt perspektiv för kapitalismens störtande. Reformismens strategiska mål var att försäkra sig om en position med inflytande inom kapitalismen. För detta ändamål försökte den få kontroll över arbetarstrider och omvandlade parlamentarisk valtaktik till den centrala strategin för att uppnå reformer under kapitalismen.

Världsstalinismen och till och med delar av den småborgerliga nationalismen missleder massorna med en variant av minimi- och maximiprogrammet: stadieprogrammet grundat på teorin om socialism i ett land. Detta program och denna teori utformades av den konservativa byråkratin i Sovjetunionen på 1920-talet under perioden för dess politiska kontrarevolution mot arbetarklassen. Enligt stadieprogrammet innebär Sovjetunionens existens att det är möjligt för revolutioner att genomgå ett demokratiskt stadium före den fredliga utvecklingen mot socialism. Teorin hävdar att detta demokratiska stadium (omväxlande kallat avancerad demokrati, folkdemokrati, antiimperialistisk demokrati) är åtskilt från ett socialistiskt stadium. Kapitalismen måste bevaras under det demokratiska stadiet och socialismen kan sedan gradvis och fredligt utvecklas enligt de unika lagar som gäller för varje land.

Detta återupplivande av mensjevismen är en cynisk politik från byråkratins sida för att begränsa striderna mot kapitalismen och bli belönade för sina tjänster med en ändlös period av fredlig samexistens med imperialismen. Denna variation på minimi- och maximiprogrammet är, även i dess ”vänsterform” vilken hävdar att genomförandet av det demokratiska stadiet inte kan överlåtas till bourgeoisin utan måste ledas av proletariatet, en snara kring halsen på proletariatet och de förtryckta. Dess konsekvenser är alltid kontrarevolutionära, antingen genom en kapitalistklass som är förmögen att omgruppera sig under det ”demokratiska” stadiet (Chile, Portugal, Iran) eller genom en stalinistisk byråkrati som tvingas likvidera kapitalismen för att försvara sig själv, men endast på villkor att den redan framgångsrikt har politiskt exproprierat arbetarklassen – som i Östeuropa, Kina, Indokina och Kuba.

Vare sig det uppträder i sin stalinistiska eller socialdemokratiska form, har minimi- och maximiprogrammet spelat ut sin progressiva roll och förvandlats till ett medel för att förhindra inte bara kampen för socialismen utan även effektiv kamp för att vinna eller försvara reformer. Kapitalismen kan varken tillhandahålla permanenta och systematiska sociala reformer eller en bestående och fulländad borgerlig demokrati. För att lösa sina återkommande kriser tvingas bourgeoisin angripa varje verklig ekonomisk landvinning tillsammans med arbetarklassens politiska rättigheter. Byråkratins kamp för att anpassa sig till ett sådant system kan bara innebära att man även offrar minimiprogrammet för profitsystemets behov. Försvaret av arbetarklassens intressen kräver ekonomisk och politisk krigföring mot kapitalismen, till och med för att uppnå en anständig lön eller garantera ett arbete.

Minimi- och maximiprogrammets begränsningar är kännbara över hela planeten. Imperialismen är oförmögen att genomföra radikala och bestående jordreformer eller bära upp en parlamentarisk demokrati i större delen av den halvkoloniala världen. Trots uppgångsperioder och kapitalismens medföljande reformer för delar av världens arbetarklass, är detta skenbara rättfärdigande av minimiprogrammet endast ett ytfenomen. Även proletariatet i de högst utvecklade länderna behöver i ökad utsträckning ett program som förbinder de omedelbara försvarsstriderna med epokens huvuduppgift, kampen för arbetarklassens makt. För att föra den spontana klasskampen vidare mot socialistiska mål behövs en bro. Programmet med övergångskrav är en sådan bro.

Sådana krav framställdes först i systematisk form i Trotskijs övergångsprogram. Men Marx och Engels formulerade en uppsättning med övergångskrav redan i Kommunistiska manifestet 1848. Senare formulerade Lenin och bolsjevikpartiet, följda av Kommunistiska internationalen (Komintern) vid dess fyra första kongresser, fokuserade handlingsprogram som baserades på övergångsmetoden. Men Trotskijs arbete från 1938, Fjärde internationalens programmatiska grundval, var det klaraste och fullständigaste uttrycket för den programmatiska utveckling som ägt rum inom marxismen under de föregående nittio åren. Vid varje stadium berikades marxismens programmatiska deklarationer allt eftersom det kapitalistiska samhället utvecklades. Vid varje tillfälle har marxisterna funnit det nödvändigt att förfina och omarbeta programmet i erfarenhetens ljus, som med Trotskijs ord är det mänskliga förnuftets högsta kriterium. Trotskij skrev 1938 ett skarpt fokuserat handlingsprogram som vände sig till dagsfrågorna och besvarade dem i ljuset av erfarenheterna från de två föregående decenniernas kamp och kriser i världen. Det förkroppsligade lärdomarna av de första tre internationalernas sammanbrott, liksom de bidrag de lämnade under sina politiskt hälsosamma år. Det var ett återutvecklat program för den revolutionära marxismen.

Femtio år senare tvingar oss en djupgående utveckling inom världsimperialismen, världsstalinismen, halvkolonierna, arbetarklassens och de förtrycktas kamp i hela världen att vidareutveckla Övergångsprogrammet. Detta har vi gjort och vårt program är, liksom programmet från 1938, en utveckling av den revolutionära marxismens tidigare program fram tills nu, inte ett brott med dem. Det står på skuldrorna av den revolutionära marxismens tidigare landvinningar. Det grundar sig på deras metod och innesluter alla deras väsentliga drag, såväl som många av deras krav. I likhet med de föregående programmen måste det brytas ned till handlingsprogram för särskilda länder, konjunkturer eller sektorer i kampen. Sådana handlingsprogram kommer, liksom Trotskijs eget Ett handlingsprogram för Frankrike, att innehålla alla nyckelelementen ur det allmänna programmet, men kommer med skärpa att fokusera dem mot en särskild situation eller ett visst land.

Vårt program är ett världsprogram för den socialistiska revolutionens världsparti, fokuserat mot de brännande problem som karakteriserar de krisdrabbade sista åren av det tjugonde århundradet. Det är ett program för övergång till den socialistiska revolutionen och är som sådant med full kraft tillämpbart i såväl imperialistiska som halvkoloniala länder. Men det är lika mycket ett program för övergång till socialism inom arbetarstaterna. Det vänder sig till de brådskande uppgifter som arbetarna står inför i de länder där kapitalismen har avskaffats, men där den stalinistiska byråkratin politiskt har exproprierat arbetarklassen och där den verkliga övergången därför har blockerats. Det är en vägledning till handling för de miljoner som kämpar för att lösa de problem som mänskligheten står inför. Det är ett program som kan bana vägen till ett samhälle grundat på tillfredsställandet av mänskliga behov, inte profitbegäret eller behoven hos en parasitär byråkrati.

Samtidigt som vårt program till sin kärna innehåller ett fokuserat handlingsprogram av samma slag som i 1938 års program, tvingas det också ta itu med problem som inte behandlas i detta dokument. I egenskap av ett vidareutvecklat program har det varit tvunget att konfrontera det faktum att den revolutionärt marxistiska rörelsens kontinuitet bröts 1951 i och med Fjärde internationalens urartning i centrism. En period på närmare förtio år har gått sedan denna degeneration. Perspektiv, taktik och strategi har under dessa förtio år aldrig analyserats på ett revolutionärt sätt och inte heller förkroppsligats i ett konsekvent revolutionärt program. Lärdomarna av de viktigaste händelserna under denna period – skapandet av degenererade arbetarstater, den långa imperialistiska boomen, de antiimperialistiska striderna och lärdomar av de viktigaste klasstriderna och revolutionära situationerna – har inte inarbetats i en serie program, teser och dokument. Istället är meritlistan för de centrister som framträdde ur Fjärde internationalen en förteckning över systematiska fel och olika opportunistiska eller sekteristiska förvanskningar av det marxistiska programmet.

Vårt program är därför inte grundat på en obruten rad revolutionära ståndpunkter och kan inte som programmet från 1938 basera sig på femton års dokument, ståndpunkter, teser och program (från Vänsteroppositionen och fram till grundandet av Fjärde internationalen). Det är tvunget att vara mer analytiskt och utförligare än vad 1938 års program behövde vara. Om Trotskij ansåg att han 1938 var tvungen att ta med fler kommentarer än vad som var lämpligt i ett program, så har vi tvingats göra det i ännu större utsträckning. I den meningen är det inte bara ett försök att vägleda miljoners kamp, utan också ett försök att klart definiera FRKI gentemot de många varianter av centrism som gör anspråk på att representera trotskismen. Det måste också för militanterna i dessa tendenser, liksom i andra organisationer inom världens arbetarrörelse, demonstrera de lärdomar vi måste dra av den föregående perioden och svaren på den kris som kommer att uppstå i framtiden.

Vårt program är naturligtvis långt ifrån det sista ordet om den internationella klasskampen och revolutionens taktik och strategi. Sedan 1984 har Rörelsen för en Revolutionär Kommunistisk International (nu Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International – FRKI) formulerat resolutioner och teser om den internationella klasskampens viktigaste frågor. De utgör ett supplement till detta program. Dessutom är vi medvetna om att diskussioner med militanter från länder där FRKI ännu inte har någon närvaro kommer att göra det möjligt för oss att berika och ytterligare utveckla den internationella karaktären av vårt program. Men vi är i grunden övertygade om att vi har producerat ett program som tjänar som fundament för en sådan utveckling.

Detta program, som i sin metod, sin analys, sina krav och sin taktik och strategi förkroppsligar den revolutionära marxismens levande anda, lägger grunden för återupprättandet av en autentisk trotskism i världsskala.