|
Den 30 juli 1903 samlades 70 delegater från Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti (RSDAP) i ett mjöllager i Bryssel. Råttor sprang runt deras fötter och utanför försökte en grupp belgiska poliser och några civilklädda agenter från tsarens hemliga polis, ochranan, lista ut vilka delegaterna var.
Polisens övervakning var så omfattande att hela kongressen, bara efter ett par dagar, packade sina väskor och tog sig över kanalen till London.
Detta var partiets andra kongress. Egentligen fanns det ännu inte något enhetligt parti. Delegaterna hoppades att kunna ena de underjordiska socialistiska grupper som var utspridda över hela det vidsträckta tsarimperiet och de rivaliserande politiska fraktionerna bland emigranterna.
Men vid kongressens slut hade rörelsen splittrats i två skarpt motsatta tendenser, bolsjeviker och mensjeviker, vars skiljaktigheter bara fördjupades under det följande årtiondet tills de blev två åtskilda partier. Vilka skillnader var det som orsakade denna splittring?
De ryska marxisterna hade funnits sedan början av 1880-talet, grupperade kring Georgij Plechanov och gruppen Arbetets frigörelse.
Men i mitten av 1890-talet började saker och ting att förändras. En våg av strejker utbröt i Rysslands nya industriella centrum. De yngre marxisterna såg i denna kamp möjligheten att få kontakt med den breda massan av arbetare. I Sankt Petersburg grundade Vladimir Lenin och Julius Martov Kampförbundet för arbetarklassens frigörelse för att just göra detta.
Det innebar att gå utöver de skolningscirklar för arbetare som hittills hade utgjort deras arbete. Det innebar att fokusera på de vardagliga problem som arbetare stod inför – svältlöner, böter för misstag, långa arbetstider, diktatorisk arbetsledning och gripanden av aktivister.
De unga revolutionärerna spred flygblad som uppmanade till kamp och som förband detta med behovet av att störta tsarens regering. Trots gott mottagande från arbetarnas sida, föll de snabbt offer för statens repression. Både Lenin och Martov häktades i december 1895 och fängslades i Sibirien. Inte desto mindre spred sig dessa nya metoder – agitation – över Ryssland som en präriebrand.
Skillnader i inställning framträdde dock snart bland socialdemokraterna. En del av dem överväldigades av framgången med agitation kring lokala och omedelbara frågor och kom att betrakta talet om en revolution som allt mer irrelevant och till och med som ett hinder för kampen om ekonomiska frågor – åtminstone för tillfället.
Kampen mot tsaren, hävdade de, borde överlåtas åt liberalerna och studenterna. När allt kom omkring väntade sig varje marxist att det som Ryssland stod inför var en borgerligt demokratisk och inte en socialistisk revolution. Den skulle frigöra kapitalismen från feodalismens och tsarens fjättrar.
Denna inställning kom att kallas ekonomism. Den innebar att överge revolutionär agitation till förmån för facklig verksamhet och legala reformer. Egentligen var ekonomismen den ryska versionen av den ”revisionism” som Eduard Bernstein förespråkade i Västeuropa. Det han ”reviderade” var det marxistiska programmet för social revolution och oberoende arbetarpartier som kämpar för den, vilket hade segrat inom arbetarrörelsen under 1870- och 1880-talet. Det var början till ett medvetet reformistiskt perspektiv.
I exilen i Sibirien reagerade Lenin starkt mot ekonomisterna. När Lenin kom tillbaka från sin sibiriska exil 1900, var han besluten att bekämpa ekonomismen och upprätta ett parti på ett revolutionärt program. Men han hade också dragit en del långtgående slutsatser om partiet. Han kritiserade amatörmässigheten hos ”agitatorerna” på 1890-talet. De behärskade inte teknikerna för illegalt arbete.
De äldre generationerna av ryska populister – Narodnaja Volja (Folkets frihet) – hade varit mästare på sådana tekniker. Men de missbrukade dessa metoder, sprängde eller sköt ner brutala tsaristiska polischefer och reaktionära ministrar med förväntningen att heroiska aktioner skulle sätta igång ett massomfattande bondeuppror. Detta misslyckades fullständigt. De ryska marxisterna utarbetade en kritik av hela denna strategi – individuell terrorism – som ineffektiv i jämförelse med arbetarklassens revolutionära kamp.
När Lenin talade om behovet att lära sig konspiratoriska metoder, var det för att göra det möjligt för revolutionärerna att nå fram till arbetarna i fabrikerna, liksom studenterna på universiteten och i slutändan också bönderna.
Lenin ville skapa en organisation som också kunde övervinna bristen på politisk enhetlighet i den ryska socialdemokratin.
Professionell organisation
För det första måste ekonomismen besegras. Detta kunde bara göras genom att ena rörelsen i ett ”professionellt” centraliserat parti och med ett gemensamt program. Det måste kunna fungera under förhållanden av sträng illegalitet. En revolutionär tidning som kunde spridas illegalt över hela Ryssland var det första steget.
Lenin sammanstrålade med sin gamla kamrat Martov från Sankt Petersburg. Tillsammans besökte de Georgij Plechanov och kom överens att starta en ny tidning, Iskra (Gnistan). Lenin och Martov använde tidningen för att bygga ett nätverk av ”agenter för Iskra” som smugglade in den i Ryssland, spred den lokalt och kämpade för dess idéer. Lenin formulerade detta arbetssätt i broschyren Vad bör göras? – som publicerades av Iskra 1902.
De attraherade snart de mest militanta, revolutionära elementen bland studenterna och arbetarna, inklusive den unge Leo Trotskij.
Målet för iskraiterna var att hålla en kongress utomlands men med delegater från Ryssland, som helt och hållet skulle omvandla RSDAP i enlighet med Iskras uppfattningar. Resultatet blev den andra kongressen i juli– augusti 1903.
När delegaterna samlades visste alla att det skulle bli en hård strid. Iskra hade redan majoritet men stod mot ekonomisterna och en mäktig organisation som var känd som Bund – Allmänna förbundet (Bund på jiddisch) av judiska arbetare i Ryssland och Polen.
Bund var till hälften en fackförening och till hälften ett politiskt parti och extremt militant men allierade med ekonomisterna. Dessutom hade de antagit en mer nationalistisk färg. De var med på kongressen för att kräva att den erkände deras fullständiga autonomi som ”den enda representanten i partiet för det judiska proletariatet”.
Med tanke på alla olika nationaliteter i det ryska imperiet kunde denna princip inte begränsas till judarna. Om den erkändes, skulle den medföra ett federalt parti, till skillnad från ett centraliserat parti. Splittringarna mellan nationaliteterna skulle ha bevarats inom arbetarpartiet, istället för att arbetare från alla nationaliteter förenas på en klassgrund.
Efter en lång debatt avvisade kongressen med en tydlig majoritet Bunds förslag. Bunds delegater drog sig då tillbaka från mötet, tillsammans med ekonomisterna, som också ville ha ett löst parti så att de inte skulle vara bundna av kongressens beslut.
Men strax innan deras uttåg ägde en oväntad händelse rum. Under diskussionen om partiets stadgar utbröt en debatt om kriterierna för medlemskap, som kom att splittra Iskra-gruppens delegater. Lenin hade föreslagit följande formulering: ”En medlem av RSDAP är en som accepterar dess program och stödjer partiet både ekonomiskt och genom personligt deltagande i en av partiets organisationer.”
Martov motsatte sig detta och ersatte den sista delen med ”en som personligen arbetar regelbundet under ledning av en av partiets organisationer”. Vad denna till synes obetydliga, rent organisatoriska punkt handlade om stod blev tydligare i debatten. Martov förklarade: ”Ju större spridning beteckningen partimedlem får, desto bättre. Vi kan enbart glädjas om varje strejkande, varje demonstrant, när han förklarar sina handlingar, förklarar sig vara partimedlem. För mig har en konspiratorisk organisation enbart mening när den omsluts av ett brett socialdemokratiskt arbetarparti.
Faktum är att hans förslag gick helt emot kärnan i iskraiternas kamp för ett starkt, disciplinerat parti. Ett sådant parti var till för de som var villiga att ta riskerna och lära sig det illegala arbetets hantverk. Andra kan och bör grupperas runt partiet.
Lenins svar var: ”Det får inte förutsättas att partiorganisationerna enbart ska bestå av professionella revolutionärer. Vi behöver de mest skiftande organisationer av alla typer, grader och schatteringar, med början i de extremt snäva och hemliga och med slut i mycket breda, fria, lösa organisationer.”
Men för Lenin skulle den inre kärnan av illegalt organiserade ”professionella revolutionärer” som vigde sitt liv åt revolutionärt arbete ge politisk ledning åt hela raden av halvlegala och förhoppningsvis legala organisationer. Lenin gjorde åtskillnad mellan arbetarrörelsen och partiet, som nödvändigtvis är en förtrupp.
Martovs breda parti
Martov var för ett brett parti med oklara gränser och följaktligen en svagare kapacitet för beslutsam aktion – ett recept för en fortsättning av just den situation som kongressen skulle lösa. Det var därför ingen överraskning att ekonomisterna och Bund röstade för den – och gav Martov segern.
Men efter att bundisterna och ekonomisterna tågade ut (eftersom deras förhoppningar om ett federalt, decentraliserat parti lidit nederlag) hade de som röstat för Lenins snävare definition av medlemskap nu övertaget över Martovs anhängare. Detta skulle snart leda till en vidare och avgörande splittring.
Explosionen kom när Lenin lade fram en plan för tre sammanhängande ledande organ för det nya partiet. Detta inbegrep minskning av Iskras redaktion från sex till tre, inrättandet av en centralkommitté baserad i Ryssland och ett partiråd bestående av representanter från de två första organen för att samordna de två sidorna av organisationen.
Lenin föreslog sig själv, Plechanov och Martov till redaktionen. Martov argumenterade, när han insåg att han skulle vara i minoritet, för att behålla den gamla redaktionen med sex medlemmar, vilket skulle ge honom majoritet över Lenin och Plechanov.
Martovs förslag blev ordentligt besegrat. Kort därefter tillkännagav han och hans anhängare en bojkott av alla ledande organ i RSDAP. Lenins majoritetsanhängare – på ryska ”bolsjeviker” – och Martovs minoritetsanhängare – ”mensjeviker” – blev beteckningar som levt kvar.
Kort efter kongressen slöt sig Martov till ekonomisterna och Bund. Tillsammans inledde de en ondsint och principlös kampanj mot Lenins påstått ”skoningslösa centralism” och ”diktatoriska tendenser”. I sin polemik kallade de honom för Robespierre, jakobin, terrorist, despot, självhärskare och byråkrat. Även Trotskij skrev en skandalös broschyr – Våra politiska uppgifter – på samma tema.
Dessa mensjevikiska anklagelser har senare plockats upp av socialdemokrater efter 1914, av anarkister, av kalla krigets historiker som Richard Pipes. De har ekat genom århundradet ända tills idag.
Det finns egentligen inget som är mindre sant. Lenin kämpade för en principiell föreställning om partiet som bestående av hängivna aktivister som är lojala med ett revolutionärt program. I tider av illegalitet var det nödvändigt med en hemlig och underjordisk kärnorganisation. Även då var Lenin för att skapa band med lösare massorganisationer som så snart demokratiska rättigheter vunnits skulle komma närmare och till och med sammansmälta med det egentliga partiet.
Partiets uppgift var att ge ledning åt arbetarklassen och genom arbetarklassen år andra förtryckta och utsugna klasser, nationer och raser i kampen mot kapitalismen.
Den revolution som utbröt i Ryssland 1905 drev mensjevikerna ordentligt åt vänster. En återförening av partiet ägde rum 1906. Men den var nästa helt baserad på Lenins villkor. Ironiskt nog antogs även Lenins avvisade formulering om partimedlemskap utan motstånd 1907.
Likvidationism
Enheten varade inte länge. Efter revolutionen 1905 gick mensjevikerna åter till höger. De ville ha ett parti som det brittiska labourpartiet. De ville likvidera partiets illegala kärna. De ville överlåta den ledande rollen i varje framtida revolution åt liberalerna.
Lenin och bolsjevikerna återgrundade 1912 RSDAP (bolsjevikerna) utan mensjevikerna. Den stora revolutionen 1917 bekräftade att frågorna i splittringen 1903 inte varit tillfälliga. Mensjevikerna bildade en regering med liberalerna mot de revolutionära arbetarna. Bolsjevikerna ledde den revolutionära majoriteten av arbetarklassen till erövringen av makten.
Därför är bolsjevismens födelse för etthundra år sedan något som alla revolutionärer idag bör fira. Den inledde den nödvändiga splittringen mellan reform och revolution. Alla som idag vänder ryggen åt bolsjevismen, som proklamerar att splittringarna 1903 och 1917 är överspelade eller irrelevanta, ger oss en varning om att de kommer att uppträda som mensjeviker i nästa århundrades stora revolutioner.
Andy Yorke
Översatt ur Workers Power (London) nr 277, juli/augusti 2003
|
