Mordet på Anna Lindh är ett attentat mot arbetarrörelsen

Mindre än ett dygn efter Lindhs bortgång saknas trovärdiga uppgifter om gärningsman och motiv till detta attentat. Vi avstår därför i nuläget från spekulationer runt bakgrunden till mordet på Sveriges utrikesminister. Däremot är det uppenbart att det som hänt får politiska följder som socialister måste förhålla sig till.

Arbetarmakt anser att detta mord är ett angrepp på arbetarrörelsen i Sverige. Detta trots att vi betraktar den nuvarande ledningen för arbetarorganisationerna som våra fiender. Det finns två övergripande skäl till vår ståndpunkt. För det första saboteras klasskampen genom att arbetarsidan demobiliseras. Precis som efter mordet på Palme så sjunker den klassmässiga medvetenheten till förmån för idéer om nationellt samförstånd. 1986 var ett stort fackligt uppror på väg som sköts upp till följd av Palmes död. Det skapades också en mängd politiska myter om Palmes radikalism och den påstått "gamla goda socialdemokratin" innan hans bortgång. Dessa myter har kraftigt bidragit till att skymma de historiska rötterna till högervridningen i socialdemokratins ledning. Redan nu kan vi se samma tendens till både klassöverskridande nationell samling och romantisering kring Lindhs politiska handlingar. Den borgerliga staten kommer med all sannolikhet att få ökade befogenheter till kontroll och repression, även med delar av arbetarklassens goda minne. De slipade strategerna inom den reformistiska byråkratin kommer också att flytta fram sina positioner inom arbetarrörelsen. Lindh kritiserades med rätta stenhårt från bland annat fackligt håll för sitt ogenerade vänslande med högerpolitiker och industrialister inom ramen för Ja-kampanjen. Redan nu har det moraliserats över denna kritik och den påstådda roll som den har spelat i att "hetsa" mot Lindh. Persson & Co kommer samvetslöst att utnyttja Lindhs personliga tragedi för att tysta kritiker inom de egna leden. Av alla dessa skäl menar vi att arbetarsidan demobiliseras i klasskampen.

För det andra anser vi att aktionen mot Lindh har skett med metoder som är helt främmande för dem som marxister och arbetarrörelsen traditionellt har använt sig av. Individuella terrorattentat i fredstid tillhör inte vår arsenal. Framförallt så tillhör det inte våra metoder för kamp inom arbetarorganisationerna. Snarare är det de socialdemokratiska ledarna själva, och de stalinistiska givetvis, som har använt sig av sådana metoder historiskt sett. Vi minns mordet på Rosa Luxemburg som den tyska socialdemokratins ledning låg bakom. Vi står fast vid vår politiska linje: det var och är nödvändigt att ersätta Lindh och hennes gelikar inom arbetarrörelsen med en ny ledning, en revolutionär ledning för ett reorganiserat arbetarparti på kommunistisk grund. Men i denna stund betonar vi än en gång att så bara kan ske genom ett massivt uppbrott underifrån där vanliga arbetare går samman och bryter med de nuvarande ledarna. Så länge det inte är revolutionärt inbördeskrig har individuella attentat bara en reaktionär uppgift att fylla.

Anna Lindh lovordas nu från höger till vänster inom etablissemanget, i sann klassamarbetsanda. Utan att förringa den personliga tragedin för hennes familj, är det marxisters uppgift att tala klarspråk om vem Sveriges bortgångne utrikesminister egentligen var. Göran Persson påstår på hans första presskonferens efter att Lindh dödförklarats att "Det var fredens och solidaritetens sak som var henne". Det var det INTE! Hon var en passionerad företrädare för den "lilla men hungriga imperialistmakten Sverige". Men hon var mer än så. Lindh var i det närmaste en agitator för stärkandet av det europeiska imperialistiska blocket på världsscenen. Hon var inte mot krigsövergreppet på Irak. Den svenska socialchauvinistiska regeringens linje, artikulerad av henne, gick ut på att erövra en större roll för EU i kriget mot Iraks oskyldiga folk och i den efterföljande ockupationen samt exploateringen. De europeiska imperialisterna ville ha en koalition med USA under FN-flagg för att inte sidsteppas. Lindhs krumbukter under Irak-kriget hade inget med omsorgen med Iraks människor att göra. Däremot hade den mycket att göra med omsorgen för den globala maktbalansen i den inomimperialistiska rivaliteten rörande intressezoner i de halvkoloniala länderna. Lindh sjöng ofta FN:s lov. Samma FN som genom sina barbariska sanktioner mördade cirka en halv miljon irakiska barn. Samma FN som agerade täckmantel åt CIA:s spioner de så kallade vapeninspektörerna. Lindh var minister i en regering som skärpt asylpolitiken dramatiskt och skickat tillbaka mängder av vänsteranhängare till länder som Iran, där de har gått grymma öden till mötes. Till slut har Lindh själv blivit ett offer för våld. Detta var inget vi önskade men vår uppgift är i detta läge att påminna om att "fredsduvan" Lindh själv hade blod på sina händer, precis som hennes kollegor i den socialimperialistiska regeringen. I dag minns vi offren för Sveriges och EU:s utrikes- och asylpolitik!

Debatten om huruvida mordet kommer att gynna Ja- eller Nej-sidan är en bisak för Arbetarmakt. Vi anser att valet mellan krona och euro är ett icke-val mellan två borgerliga alternativ. Det är fullt möjligt att det som hänt kommer att avspegla sig i ökat stöd för Ja-sidan. Det blir i sådana fall en framgång för en borgerlig lösning på bekostnad av en annan lika borgerlig lösning. För Arbetarmakt kvarstår därmed uppgiften att slåss för ett oberoende socialistiskt alternativ till borgerlighetens och reformisternas olika "lösningar". Ingenting som har hänt ändrar på det behovet.