Centristerna i den antikapitalistiska rörelsen:
Kan de erbjuda en väg framåt för antikapitalismen?

Reformister och centrister

Mellan reformister och centrister finns vissa skillnader. Både reformister och centrister vill helst av allt inte diskutera kontroversiella och avgörande frågor, som t.ex. vilka metoder, vilken organisation och vilket mål den antikapitalistiska rörelsen bör formulera. Reformisterna är politiskt bundna till den borgerliga staten och ofta även ekonomiskt (någon form av ekonomiska eller indirekta privilegier). Dessa representanter spelar i takt med detta en konservativ roll och försöker leda rörelsen inom sina egna snäva ramar. Deras bas är privilegierade mellanskikt såsom välavlönade arbetare och tjänstemän.

Men i den antikapitalistiska rörelsen finns betydande radikala krafter som vill gå längre än vad det innebär att hålla sig inom snäva reformistiska, "inomkapitalistiska" ramar. Där finns också en minoritet av marxistiska revolutionärer. Dessa har dock inte lyckats vinna majoritet för ett revolutionärt program, för krossandet av kapitalismen. Sammantaget finns alltså en rörelse som är radikal och många gånger på det subjektiva planet antikapitalistisk. Dess sammansättning består av radikala ungdomar, invandrare och politiska flyktingar, militanta fackföreningsaktivister, för att nämna några av de dominerande ingredienserna. Där finns såklart också NGO-aktivister och allehanda byråkrater men även om de inte är i majoritet har de via ledande positioner ett oproportionerligt stort inflytande på grund av ESF:s nuvarande organisationsform.

Sett med reformisternas ensidiga perspektiv är den antikapitalistiska rörelsen något man måste försöka tygla. Detta blir svårt att göra helt på egen hand då man i regeringsställning deltar i den kapitalistiska exploateringen. Logiken i reformisternas egen kompromisspolitik leder närmast självklart till att radikala element söker ett alternativ.

Där kommer centristerna in i bilden. Centrismen kännetecknas av vacklan mellan reformistiska och revolutionära ståndpunkter vilket framförallt får sitt mest karaktäristiska kännetecken i en frasradikal retorik men kompromissande i handling (i förhållande till sina vänner reformisterna). Att vara centrist betyder alltså att man framställer sig som revolutionär i ord men agerar som reformist i handling.

Centristiska organisationer får en bas i rörelsen som en konsekvens av att reformisterna själva är oförmögna att kanalisera den radikala energi som rörelsen alstrar i och med sin radikalare sammansättning. Många radikala aktivister vänder sig till dessa ledare då de anser att de öppna reformisterna är för försiktiga eller sviker kampen. Vilka är då dessa grupper och kan de utgöra ett alternativ för de som insett behovet att krossa det kapitalistiska systemet?

I Paris kommer vid sidan av öppna reformistiska krafter som ATTAC, reformistiska fackföreningsledare, partier och NGO-organisationer, centristiska krafter som LCR och SWP att ha ett stort inflytande. Det är två viktiga grupper som har en tyngd då de har kanaler för att nå ut till hela massrörelsen. De säger sig vara antikapitalister och dessutom socialister. Men vad betyder dessa tillkännagivanden för deras agerande? Lever de upp till den socialistiska etikett de själva saluför sig med?

Fjärde Internationalens förenade sekretariat

Ligue Communiste Révolutionnaire (LCR) är den franska, och största, sektionen av Fjärde Internationalens förenade sekretariat (USFI), där också svenska Socialistiska Partiet är medlem. De kommer att ha en viktig position på årets ESF och deltar aktivt i förberedelserna. LCR är ett parti med platser i såväl franska församlingar som i EU-parlamentet. Man har bl.a. varit med och byggt upp ATTAC i Frankrike.

LCR kommer från början från den trotskistiska rörelsen och har sitt ursprung i trotskisternas fjärde international. Man gör åtminstone i namnet på sin internationella tendens anspråk på att representera en kontinuitet med denna. I praktiken har man dock för länge sedan övergett de trotskistiska principerna och pendlar i dag mellan ren reformism och centrism. FSFI berättigar sin ofta öppna reformistiska politik med ett perspektiv som kort sammanfattat går ut på att det i dagsläget är onödigt att göra någon kvalitativ åtskillnad mellan revolutionär socialism och reformism, då ju all kamp för reformer måste ses som progressiv i en period då de klassiska reformisterna (socialdemokratin och dess motsvarigheter) går åt höger och själva angriper just reformer.

I praktiken rättfärdigar detta perspektiv en opportunism i förhållande till deras reformistiska samarbetspartners i rörelsen, en ovilja att kritisera dessa och att formulera ett eget revolutionärt alternativ att kämpa för. Trots detta talar de om behovet av socialism, ett samhälle där ekonomin styrs demokratiskt samt behovet av att avskaffa kapitalismen. I debatt med dessa är det därför viktigt att hålla sig till en konkret diskussion om vad deras agerande betyder i praktiken.

Här under följer en kortare redogörelse över några avgörande situationer de senaste åren då FSFI ställts på prov:

Exempel nummer 1: ATTAC

USFI har okritiskt hjälpt till att bygga ATTAC-projektet (som ju har sin största bas i Frankrike). Revolutionära trotskister var vid grundandet inte mot att arbeta inom ATTAC eftersom organisationen attraherade många människor som ville kämpa mot de globala orättvisorna. En förutsättning för den typen av arbete är dock att revolutionärer måste föra fram sin kritik av ATTAC-ledarnas tillkortakommanden vad gäller deras reformistiska projekt, deras vilja att dra in klassfiendens representanter i rörelsen och till och med ge dessa viktiga positioner i organisationen. Bara genom en ett principiellt förhållningssätt till ATTAC skulle revolutionära krafter ha kunnat vinna organisationen för den antikapitalistiska kampen.

ATTAC har sedan starten i slutet av 90-talet visat på sin oförmåga att erbjuda ett seriöst alternativ för antikapitalister. En av organisationens absoluta frontfigurer, Susan George, gav t.ex. sitt stöd till USA:s krig mot Afghanistan, även om hon senare inför publiken på ESF i Florens kände sig tvungen att ångra detta. Även deras mål; att genomföra en s.k. Tobinskatt på internationella transaktioner, är ett helt otillräckligt projekt. ATTAC-ledningen har dessutom som svar på frågan om hur denna skatt skall genomföras hänvisat till globala kapitalistiska institutioner som Internationella Valutafonden och Världsbanken, med andra ord samma institutioner som är ett direkt verktyg för imperialismens utsugning av den halvkoloniala världen.

Revolutionärer talar klarspråk om vad vi vill göra med dessa: Det kan inte vara tal om att reformera dessa institutioner då de skapats och upprätthålls av de imperialistiska supermakterna med USA i spetsen. Att reformera dessa är en utopi som leder till en felaktig strategi för den antikapitalistiska rörelsen. Siktet bör fortsättningsvis vara inställt på att krossa dessa imperialistiska institutioner. Men en sådan radikal kritik ville inte USFI ställa sig bakom då man såg ATTAC som en "dörröppnare" (SP:aren Håkan Blomqvist på ett ATTAC-möte i Stockholm våren 2001) som man bör stödja utan alltför mycket invändningar.

Exempel nummer 2: Franska presidentvalet

LCR uppmuntrade indirekt till stöd för den nuvarande presidenten Jacques Chirac i det franska presidentvalet 2002! Bakgrunden var ett presidentval där först och främst de traditionella reformistiska arbetarpartierna visade sin oförmåga att få stöd för en nyliberal politik. Både socialistpartiet och deras trogna uppbackare i kommunistpartiet gjorde ett valfiasko. Vid sidan om betydande valframgångar för det populistiska, rasistiska Front National, och deras presidentkandidat Jean-Marie Le Pen, gick dessutom LCR själva starkt framåt tillsammans med ett annat centristiskt parti (Lutte Ouvrière) i första valomgången. Tillsammans fick de strax över 9.5 procent eller omkring 2.5 miljoner röster. Ett förhållandevis betydande antal radikala franska arbetare och ungdomar lade sina röster på kandidater som i valkampanjen framställt sig själva som revolutionärer och kommunister.

Då detta faktum borde ha föranlett dessa "revolutionärer" att stå fast vid en självständig politik som svar på reformisternas bankrutt, jämte rasistiska och borgerliga valframgångar, ställdes LCR inför ett avgörande prov i andra valomgången då valet stod mellan de två kandidater som fått flest röster, Front Nationals Le Pen samt de borgerliga republikanernas Chirac. I stället för att uppmana till en blankröst i ett val mellan två för arbetarklassen dåliga alternativ och istället kämpa för en enhetsfront mot såväl Chirac som Le Pen uppmanade LCR till en röst mot Le Pen utan att säga mera i ett val där borgaren och reaktionären Chirac var alternativet som torgfördes av hela det politiska etablissemanget. Inofficiellt erkände LCR-ledare i intervjuer också att det indirekt betydde att man var för en röst på Chirac.

Resultatet blev en närmast total uppslutning kring Chirac från högern och vänstern. Istället för att kämpa för att ge presidentvalet så lite legitimitet som möjligt bidrog LCR till att ge Chirac en framgång vars omfattning verkligen förvånade med tanke på hur dåligt ansedd han var av många fransmän innan valet. Ur antirasistisk synvinkel hade Chirac redan diskrediterat sig själv fullständigt. Chiracs eget parti hade innan valet i sina försök att ta rasistiska röster från Front National drivit en kampanj mot den tilltagande kriminaliteten i de invandrartäta förorterna. Man delade ut fyra miljoner flygblad med en svart hand på framsidan som underförstått symboliserade kriminaliteten bland invandrare. På valmöten ägnade Chirac talartiden åt att tala om den "nya brottsvågen". Politiskt var han för ett ökat stöd till den rasistiska poliskåren och mindre socialt stöd till invandrare. Trots detta proklamerade LCR i enlighet med sin valtaktik Chiracs seger som en framgång för de antifascistiska krafterna!

Vad LCR borde ha gjort: Om LCR hade varit revolutionärer, som man sade sig vara i valkampanjen, hade man uppmanat till en blankröst i presidentvalet. Med en effektiv kampanj hade man då kunnat vända utgången till en situation där regimen oavsett vilken president den fått skulle ha extremt liten legitimitet. Med andra ord, en sådan taktik hade kunnat öppna för ett verkligt ifrågasättande och en masskamp mot den franska borgerliga regimen. Dessutom hade det tjänat till att höja den politiska medvetenheten hos många av de franska väljarna som nu valde att rösta för en borgerlig kandidat som ett sätt att bekämpa rasismen. Hade en sådan taktik kunnat vinna gehör? Absolut, hundratusentals franska arbetare och studenter gick ut på gatorna i protest mot Le Pens framgångar i åtskilliga städer i första omgången för att visa sin beredskap att ta upp kampen mot såväl fascism som nyliberalism.

Exempel nummer 3: Öppet samarbete med Lulas regering i Brasilien

En annan senare skandal för USFI gäller deras brasilianska sektion Demokratiska Socialister, som arbetar inom Lulas Arbetarparti. Där har man gått så långt att man deltar i den folkfrontsregering (som inkluderar borgerliga ministrar) som kom till makten i det senaste valet. Detta gör man med förevändningen att man i arbetarnas intresse måste vara med och ta ansvar för den nya regeringen som röstats fram av arbetare och bönder. I sin egen press kritiserar man också Lulas och hans närmaste förtrognas politik.

Heloísa Helena, en av de mest kända vänsterparlamentarikerna och DS-medlem, deklarerade tidigare att hon inte tänker rösta för nedskärningar mot arbetare. Men DS har på flera sätt redan svikit sitt förtroende, i första hand genom att överhuvudtaget ingå i en borgerlig regering! Vad innebär då den parlamentariska DS-vänsterns linje i det politiska arbetet? Vad gör man i praktiken? Facit över DS agerande sedan valet talar sitt tydliga språk. Heloísa Helena svek sitt löfte om att gå emot alla nedskärningar då hon och 5 andra riksdagsmän för DS i Arbetarpartiet röstade för partiledningens plan på sänkta pensioner. Bara 2 av DS 8 parlamentariker valde att lägga ned sina röster! Motiveringen som följde i DS uttalande var att man ska fortsätta kampen inom partiet, men att man i detta läge böjer sig för partidisciplinen.

En av DS rutinerade ledare, Miguel Rosetto, innehar posten som jordbruksminister i regeringen. Han är ansvarig för genomförandet av den jordreform som så väl behövs för att sopa bort jordoligarkins förhatliga styre. Miljoner fattigbönder tvingas ockupera mark för att kunna bruka den jord som till överväldigande del befinner sig i en liten jordägarelits händer. Men regeringen har inte en tanke på att genomföra en radikal jordreform. Tvärtom fördömer den jordproletärernas och fattigböndernas organisation MST som genomför ockupationerna. Lula har till och med gått så långt att han ger sitt stöd till de beväpnade högermiliser som bekämpar jordockupanterna med terror. Han har offentligt sagt att han anser att de stora jordägarna har rätt att försvara sin egendom.

Detta gör Lula för att kunna behålla alliansen med jordägarnas politiska representanter, de kapitalistiska ministrar som han bjudit in i regeringen. Om det nu kan bli obegripligare än så här så har Rosetto inför sina väljare förklarat att "bönderna måste visa tålamod". I sin iver att få sitta kvar i den regering – som i och med sin karaktär och sina metoder är en direkt fiende till arbetarnas och böndernas intressen – har DS gått så långt att man delvis försvarat alliansen med de kapitalistiska ministrarna. Raul Pont, DS-medlem och f.d. borgmästare i DS fäste Porto Alegre, hävdade i en brasiliansk dagstidning att "många affärsmän och godsägare inser att den finansiellt grundade modellen är uttömd och de vet att de också måste anstränga sig". Som om kapitalistiska ministrar plötsligt skulle komma på bättre tankar och av egen fri vilja lämna ifrån sig makten?

Trots att DS gjort så pass mycket för att vinna Lulas och partiledningens respekt så har de inte undgått att befinna sig i skottlinjen. Ledningen har nyligen hotat att utesluta en DS-senator och tre medlemmar i kongressen då de uttryckt kritik mot planer på sänkta pensioner. Med andra ord, DS fortsätter att förödmjuka sig själva genom att fortsätta delta i den borgerliga regeringen. Trots att Lula förbereder sig på att kasta ut dem med huvudet före så fortsätter DS att försvara sitt agerande för sina medlemmar och väljare.

Internationella Socialistiska Tendensen och Socialist Workers Party

En annan internationell tendens med ett trotskistiskt ursprung som har ett betydelsefullt inflytande i den antikapitalistiska rörelsen och säger sig representera ett socialistiskt alternativ är Internationella Socialistiska Tendensen och deras största parti, Socialist Workers Party i Storbritannien. SWP har varit aktiva i den antikapitalistiska rörelsen och antikrigsrörelsen sedan en tid tillbaka. De har inför årets ESF skickat betydande delegationer till de planeringsmöten som hållits i form av representanter för olika frontorganisationer som IST grundat. I England spelade man en viktig roll i att mobilisera till demonstrationen mot Bush och Blairs krigsplaner den 15 februari.

Exempel nummer 1: SWP och antikrigsrörelsen

Två miljoner gick ut på Londons gator i en protest som skakade makthavarna och labourregeringen. Lindsey German, en av SWP:s ledare och talare på demonstrationen delade på denna historiska tillställning plattform med vänsterreformistiska fackföreningsledare som Billy Hayes (Communication Workers) och Bob Crow (RMT – brittiska järnvägsfacket). Dessa talade inte på demon i egenskap av att vara en pådrivande kraft som är beredda att kämpa hela vägen mot krigsplanerna. Tvärtom befann sig dessa ledare i spetsen för sina medlemmar just eftersom de pressats till en antikrigsståndpunkt av dessa. När kriget bröt ut visade de sig också oförmögna att mobilisera till kamp mot Blairs regim. Vad gjorde då Lindsey German i denna unika position? Hon fördömde helt korrekt Bush och Blairs krigsplaner. Och sade riktigt att "tillsammans kan vi stoppa kriget".

Men hon sade inte något i stil med: "Det är med stolthet som jag delar plattform med Billy och Bob här idag. Stå nu fast vid era ord och förbind er själva till att leda era medlemmar ut i strejkaktioner då kriget börjar. Vi som gått ut idag kommer att stödja er och kämpa vid er sida! Annars kommer slakten av det irakiska folket att börja!"

Var detta ett utslag av Germans egen vacklan? Tveklöst var det så, men denna vacklan går att återfinna i SWP:s centrism. Det är ok att vara socialister i ord. Men i handling, när agnarna bör skiljas från vetet, framstod inte German och SWP som mer villiga att bekämpa krigsplanerna än de pressade vänsterreformisterna! Detta har i sin tur att göra med SWP:s linje som likt LCR i korthet går ut på att man inte skall kritisera sina samarbetspartners i den antikapitalistiska rörelsen. Detta kan bara betyda en rutten kompromiss utifrån ett revolutionärt perspektiv.

Det är just i det avgörande ögonblicket, när marxister har möjligheten att inför tiotusentals, hundratusentals, ja till och med miljontals människor som i London den 15 februari, ställa rörelsens ledare mot väggen och avkräva dem ansvar som det är så viktigt att hålla fast vid sina principer. Hade Lindsey German ställt krav på sina samarbetspartners och utlovat sitt fulla stöd, hade SWP sänt ut signalerna: Här är ett parti som är seriöst och som är berett att gå hela vägen. Här är ett parti som är berett att ställa sig i spetsen för en kamp mot Tony Blairs labourregering och som inte kompromissar med hans underhuggare! Men så icke. Och vad har utgången blivit?

SWP missade tillfället och med detta möjligheten att rekrytera nya medlemmar till sitt parti, åtminstone i den skala man förväntat sig. Och i sin iver att vara sina samarbetspartners till lags försökte man också kontrollera rörelsens utveckling så att den skulle hålla sig inom ramen för sin egen kompromissande politik. Bland annat kämpade man aktivt mot en resolution, som framlades av Workers Power på People’s Assembly som sammankallats av Stop the War Coalition den 15 mars, som var en uppmaning att bygga sociala forum på olika orter med målet att ge rörelsen en fastare, mer permanent, struktur. Tidigare hade SWP motsatt sig detta med argumentet att man inte kan importera kampstrukturer från ett annat land med andra förutsättningar. Argumentet som användes på People’s Assembly var att tidpunkten var fel. Men när kommer SWP någonsin att anse tidpunkten vara rätt?

Exempel nummer 2: Försök till folkfront med ledare för de muslimska befolkningsgrupperna

För tillfället har man gjort en ny opportunistisk vändning och har nyligen börjat kämpa för ett valblock tillsammans med ledare för muslimska befolkningsgrupper. Detta valblock lanseras som ett block för "fred och rättvisa" och plattformen kommer om SWP får sin vilja igenom med största sannolikhet att vara begränsad till reformistiska krav. Det vore självfallet inte fel att försöka dra in muslimer i ett socialistiskt projekt, om det nu var detta som var tanken.

John Rees, en av SWP:s ledare, har själv argumenterat för den nya alliansen med korrekta påståenden som att "den överväldigande delen av de muslimska grupperna är arbetarklass". Men SWP går inte till arbetarna i de utsvettningsfabriker i England som många unga muslimer arbetar i, de går inte till arbetarna i dessa grupper. Istället går de till de klerikala ledarna och försöker få med sig dessa "ledare" i ett valblock, som högst kan tänka sig att underteckna en plattform med sparsmakade reformkrav.

De muslimska grupperna utgör så klart ett klassamhälle som kan liknas vid en social pyramid. Högst upp i toppen finns de politiska ledarna och under dem en mindre grupp av industrimän, en del rika kapitalister samt deras allierade. Även om basen är "överväldigande arbetarklass" så betyder inte detta med automatik att de muslimska ledarna representerar gruppens och de muslimska arbetarnas intressen. Tvärtom. Och följaktligen har SWP varit beredda att kompromissa i flera för socialister grundläggande frågor. I plattformen har man förklarat sig vara beredd att stryka frågor som kampen för homosexuellas rättigheter och kvinnans rätt till abort.

Från att tidigare ha förkastat tanken på att ställa upp i val med argumentet att detta oundvikligen skulle leda till kompromissande och förborgerligande ägnar sig samma parti nu åt att göra en fetisch av frågan om att vinna parlamentariska platser. Ett utmärkt exempel på SWP:s och IST:s centristiska metoder vilka leder till skarpa svängningar från sekterism till den grövsta opportunism.

Detta är gemensamt för alla centristiska opportunister. Deras politik utvecklas i förhållande till andra krafter och är inte självständig från dem. Tvärtom är den senaste taktiken ett försök från SWP att hitta en genväg då de misslyckades med att vinna betydande skikt av militanter ur den nya generationens antikrigsrörelse.

Vilken väg framåt?

Reformisterna liksom SWP och LCR och deras internationella tendenser har själva producerat och framlagt perspektiv och program för rörelsen. De är bra på att kritisera den nuvarande världsordningen, det kapitalistiska systemet och peka på ohållbarheten i detta. Från talarstolarna på årets ESF kommer de att framställa sig som radikala förkämpar för solidaritet och rättvisa. Men de kommer ovilligt att svara på frågan om vilket alternativ de förespråkar till det nuvarande systemet.

Inget av de större vänsteralternativen på ESF presenterar ett klart alternativ till kapitalismen. Det har organisationerna klart och tydligt visat i sin vacklande hållning i en rad för revolutionärer avgörande test. Detta är så klart ett hot mot rörelsen då en ny generation av antikapitalistiska ungdomar och arbetare söker just efter ett alternativ. Om centristerna tillåts stå oemotsagda och representera den mer "kritiska" delen av rörelsen finns risken att de leder in rörelsen i ytterligare en återvändsgränd. Därför är det en plikt för alla revolutionärer att förhålla sig kritiskt även till de synbart antikapitalistiska organisationerna i den antikapitalistiska rörelsen.

Vad som behövs i den antikapitalistiska rörelsen är ett alternativ till reformisternas försök att kontrollera rörelsen. Men detta vänsteralternativ måste kunna staka ut vägen till seger. Politisk klarhet och principfasthet är ett av riktmärkena för Arbetarmakt och Förbundet för Femte Internationalen när vi beger oss till ESF i kampen för ett revolutionärt program, revolutionära aktioner och för grundandet av en ny femte international.

Gunnar Westin