"Vi vill ha ett starkt Amerika, herre över sitt eget öde, ett Amerika som stolt kan stå emot Förenta Staterna, Ryssland, Kina eller vilken annan makt som helst som försöker undergräva dess ekonomiska och politiska oberoende. Å andra sidan anser de som har din ideologiska bakgrund att lösningen på våra missförhållanden består i att frigöra oss från den skadliga 'yankeedominansen' med hjälp av en inte mindre skadlig 'sovjetdominans'." (s. 758)
Efter att Castro avvisat Miamipakten blev Che mer öppen om sin "marxism". Tvärtemot den officiella kubanska åsikten att vägen till socialistiska idéer inom 26-julirörelsen uppstod som ett resultat av en "organisk sammansmältning" med massornas liv under kriget, stod det klart att Che från första början var en systematisk propagandist för sitt program. Under sommaren 1957 skickade det kubanska stalinistpartiet, PSP, en ung kader, Pablo Ribalta, för att arbeta med Che och inrätta en skola för politisk skolning i bergen.
Anderson noterar att "de unga kämparna var oskrivna blad på vilka Che gjorde ett beständigt intryck", och en ung kämpe mindes ett samtal bland dem vid den här tiden: "det finns ett stort mysterium som omger hans böcker, och de läser dem på natten i en sluten krets. Det är så han arbetar, först rekryterar han de som står honom närmast, och senare sprider dem det bland trupperna." (s. 298)
Castros inställning till marxismen var dubbeltydig. Han var varken kommunist eller antikommunist. Samtidigt som Che var ideologiskt bunden till den sovjetiska ekonomimodellen vid den här tiden, skrev Castro artiklar i slutet av 1957 som försvarade fri företagsamhet, argumenterade mot förstatligande och för en junta av intellektuella ur medelklassen för att leda det nya Kuba. I en intervju sommaren 1958 förklarade Che för en journalist att Fidel var "revolutionär nationalist" och han själv "marxist" (s. 309).
Å andra sidan insåg Castro betydelsen av att arbeta med de kubanska stalinisterna eftersom de kontrollerade viktiga fackföreningar i städerna och även hade betydande stöd bland småbönderna. Även om PSP från början motsatte sig gerillakriget, gick det snart över från solidaritet till att aktivt sträva efter att arbeta med 26-julirörelsen i llano-områdena och skicka medlemmar för att kämpa i sierrans rebellarmé.
Men högerflygeln motsatte sig samarbete med PSP. Konflikten kom till ett avgörande när generalstrejken, som utlysts till april 1958, slutade i ett misslyckande inte minst därför att llano-ledningen vägrade arbeta med PSP. Efter detta vände sig Castro mot llano-ledarna i direktoratet, och gjorde sig av med dem på dess möte den 1 maj. Castro insåg att om den politiska revolutionen mot Batista skulle lyckas så måste folkfronten inkludera PSP.
Che använde sig av det förändrade styrkeförhållandet för att fördjupa samarbetet med PSP under krigets sista månader. Under hösten 1958 gick Ches kolonn ner till Las Villas och Escambray och knöt nära band med PSP:s egna kolonner vilka tidigare undvikits av 26-julirörelsens ledare.
Det var Che som ledde rebellarmén i den avgörande striden om Santa Clara i december 1958. I och med denna seger föll den kubanska armén och staten samman. Batista flydde utomlands. En generalstrejk såg till att Havanna relativt lätt föll i rebellarméns händer.
Skapandet av en degenererad arbetarstat i Kuba
Che anlände till huvudstaden den 2 januari 1959. Under de följande 18 månaderna bestod regeringen av vänsterinriktade prostalinister och godsägarvänliga nationalister. Den var egentligen en folkfront. Vid den här punkten hade majoriteten av 26-julirörelsens ledare, inklusive Castro, inga avsikter att störta kapitalismen i Kuba. Men samtidigt som Castro utnämnde medlemmar av högerflygeln till viktiga ministerier och USA omedelbart erkände den nya regimen, låg inte makten hos dessa ministrar. Den låg i rebellarmén och rebellerna var beslutna att Arbenz fiasko inte skulle upprepas i Kuba. Den USA-vänliga högern tilläts inte dela makten.
Under de första månaderna av 1959 var Che och Raúl Castro ansvariga för att övervaka återuppbyggnaden av statsmaskineriet, speciellt armén. Det ägde rum omfattande utrensningar av de som inte kunde omskolas och återintegreras i den nya väpnade styrkan. G-2 sattes upp som en ny hemlig polis, med en medlem av PSP:s politbyrå som ställföreträdande chef. Che startade också politiska skolningsklasser i den kubanska armén i mars 1959 vilka omfattade Sovjetunionens samhällsstruktur, Lenins liv etc.
Che var direkt inblandad i utmätandet av revolutionär rättvisa mot de som var skyldiga till de värsta brotten under Batistas regim. Mer än 1 000 krigsfångar hölls fängslade. Rättegångar, vilka Anderson kallar "ärliga om än summariska tillställningar" (s. 387), organiserades med försvarare och åklagare. Offren tillläts inte presidera över någon av dessa rättegångar vilka ofta varade sex till åtta timmar. Che var överåklagare i appellationsbänken. Under de första månaderna åtalades flera hundra och avrättades av exekutionsplutoner för sin roll i tortyr och mord. Eduardo Galeano, en uruguayansk journalist, kallade Che för "revolutionens jakobin" (s. 609).
Statsapparatens återuppbyggnad i Kuba gick jämsides med genomförandet av en rad sociala reformer. Che drev från början på för mer radikala åtgärder än den officiella regeringspolitiken. I ett tal den 27 januari, "Rebellarméns sociala planer", manade han till en mer radikal jordreform, ett program för industrialisering, protektionism och omdirigering av marknader bort från USA.
Han krävde att Kubas mineraltillgångar, elproduktion och det USA-ägda telebolaget (ITT) skulle förstatligas. Han argumenterade också för åtgärder som att förkorta arbetsdagen för att öka sysselsättningen, vilket Castro avvisade.
Men de åtgärder som genomfördes under det första året var nog för att skapa stor splittring i folkfrontsregeringen. Under sommaren 1959 orsakade jordlagen bråk inom 26-julirörelsen och en polarisering ägde rum mellan Castro och Hubert Matos, där den senare tog sig an jordägarnas sak. Castro insåg att sådana åtgärder var nödvändiga om han skulle bevara sin sociala bas bland 26-julirörelsens anhängare på landsbygden. Motståndet tvingade Castro att avskeda en grupp borgerliga ministrar i juni. I juli framkallade Castro strejker och demonstrationer med krav på president Urrutias avgång för att han accepterat USA:s anklagelser om "kommunistisk infiltration".
Alla ministrarna ersattes av sådana som var lojala mot Castro från 26-julirörelsen. För ögonblicket tillät Castro borgerliga ministrar att fortsätta ha hand om de ekonomiska ministerierna. En ytterligare omgång av USA-inspirerade angrepp och kritik i oktober och november tvingade emellertid Castro att splittra folkfrontsregeringen för gott. Han avskedade de återstående borgerliga ministrarna utom en. Han rensade upp i försvarsministeriet och minskade armén med 50 procent. Che genomförde under tiden organiserandet av den första folkmilisen.
Den nya regeringen, byggd kring vänsterflygeln i 26-julirörelsen och PSP, var fortfarande förpliktad att försvara den kubanska kapitalismen även om den angrep storgodsägarna och aggressiva USA-intressen. Den genomförde en rad radikala åtgärder för att omvandla jordägandet. I januari 1960 exproprierade regeringen alla större boskapsrancher utan ersättning och alla sockerplantager, inklusive de USA-ägda. Den 19 januari övertogs alla stora jordegendomar.
Trots sin radikalism och sin kontroll över de väpnade styrkorna, gjorde regeringens förpliktelse att försvara kapitalismen den till en vänsterversion av vad det revolutionära Komintern beskrev som en "borgerlig arbetarregering". Men den kubanska revolutionen stod nu vid ett vägskäl. Denna period med en borgerlig arbetarregering utgjorde en vattendelare mellan Castros ursprungliga maximiprogram och den mer radikala sociala omvandling som Che föreställt sig från början.
USA:s handlingar under första hälften av 1960 tvingade Castro att röra sig ännu mer i Ches riktning. Försök att diversifiera Kubas handelsförbindelser, genom att sälja socker till Sovjetunionen och få olja i utbyte, ledde till motstånd från USA. När oljebolagen vägrade att raffinera inkommande sovjetisk råolja övertog regeringen alla oljeraffinaderier den 29 juni. Detta följdes snabbt i juli av ett dekret som tillät förstatligande av all USA-egendom i Kuba. Mellan augusti och oktober förstatligades 166 USA-företag liksom alla privata kubanska industrier. Mot årets slut var 80 procent av all kubansk industri i statens händer.
Inte vid någon punkt var den kubanska arbetarklassen inblandad i denna process som en självständig kraft. Inte vid någon punkt kom initiativet till dessa omfattande åtgärder från arbetarnas egna organisationer. Självständiga och demokratiska arbetarråd, i likhet med de som gjorde revolutionen i Ryssland 1917, existerade inte. I Kuba var arbetarklassens roll begränsad till en armé för uppvisning, som svarade på regeringens uppmaning att demonstrera till förmån för de åtgärder som ledarna vidtagit.
Precedensfallet för denna utveckling låg inte i Kominterns kategorier av arbetarregeringar, inte heller i den ryska revolutionen 1917. Den låg i den stalinistiska byråkratiska revolution som följde efter andra världskriget. Inför imperialistiska påtryckningar hade stalinisterna tvingats agera mot kapitalismen för att garantera sin egen överlevnad. Men deras störtande av kapitalismen var en byråkratisk handling som helt uteslöt arbetarklassen från politisk makt. De satte upp vad vi har betecknat som byråkratiska antikapitalistiska arbetarregeringar. Samma process rullades nu upp i Kuba.
Det faktum att regeringen under sommaren 1960 övergick till att vara en byråkratisk antikapitalistisk arbetarregering var inte bara resultatet av USA:s fientlighet. Den hade förberetts under en lång period genom konsolideringen av ett återuppbyggt statsmaskineri och en enpartistruktur under Ches och Raúl Castros ledning.
Men den var också möjlig därför att Sovjetunionen i allt högre grad var berett att tillhandahålla den ekonomiska, diplomatiska och militära ramen för Kuba att bli en degenererad arbetarstat så snart beslutet fattats att expropriera kubansk och nordamerikansk kapitalistisk egendom.
Åter var Che i händelsernas centrum och smidde denna nya förbindelse mellan Sovjetunionen och den kubanska regeringen. Andersons bok för fram nya bevis i detta avseende.
Sovjetunionens inblandning
Anderson skriver att "ett mysterium som bestått under årens lopp är frågan om när sovjeterna blev inblandade i den kubanska revolutionen". Den officiella linjen hos de som varit involverade i Kremls kubanska politik vid den här tiden säger nu att "den sovjetiska bollen började rulla först efter Castros rebellseger" (s. 414), även om inledande informella kontakter mellan kreml-agenter och Che går tillbaka till Mexico City 1955. Men Anderson hävdar att alla bevis tyder på att Kreml började bli aktivt intresserat av den kubanska revolutionens öde från och med mitten av 1958 när segern föreföll möjlig, just vid den tid när PSP började sätta in sin tyngd bakom Castros flygel av 26-julirörelsen i sierran.
Vid den här tiden var SUKP-ledningen emellertid mycket "skeptisk" eftersom "revolutionen inte var resultatet av PSP:s strategi, partiet kontrollerade den inte" (s. 415).
Avdelningen för Latinamerika vid SUKP:s centralkommitté såg den naturligtvis som en borgerlig revolution, även om den välkomnade dess USA-fientliga hållning. När PSP anlände till Moskva 1959 för att övertyga Kreml om att en "socialistisk kurs" låg öppen för Kuba, lät sig Kreml inte övertygas. Relationerna mellan USA och Sovjetunionen var dessutom relativt stabila vid den här tiden.
Först den 1 oktober 1959 anlände den förste kremltjänstemannen och talade med både Che och Castro. Båda sidor var överens om ett långsamt öppnande av diplomatiska och handelsförbindelser med Sovjetunionen. Vice premiärminister Mikojan besökte Kuba i februari 1960 på en handelsvisit som ledde till undertecknandet av ett nytt sockeravtal och garantier om krediter för industrialisering.
Mikojans samtal i Kuba antydde, enligt Andersons intervjuer, att både Che och Castro "ville ha ett socialistiskt Kuba och behövde Sovjetunionens hjälp för att genomföra det." I det här stadiet begärde de inte militär hjälp men en månad senare när ett fartyg fullt med belgiska vapen sprängdes i Havanna, begärde Castro vapen. Chrustjev samtyckte och detta följdes snabbt av återupprättandet av diplomatiska förbindelser i maj.
Det var vid den här tiden, med militär hjälp säkrad, som Castros regering "kände sig stark nog för att ta itu med amerikanerna" (s. 466). Under sommaren 1960, när vapen och rådgivare anlände varje vecka, började den kubanska regeringen expropriera USA- och kubanskägd industri.
Che befäste de nya banden mellan den kubanska byråkratiska arbetarregeringen och Kreml genom att närvara vid firandet av oktoberrevolutionens årsdag i Moskva, följt av en två månaders resa i Östeuropa och Kina i november och december 1960.
Under hela 1961 var Che i främsta ledet för att ytterligare övervaka den inhemska konsolideringen av en stat och partiapparat jämförbar med en stalinistisk enpartistat: angreppen och repressionen mot stalinismens vänsterinriktade trotskistiska kritiker; sammanslagningen mellan det gamla PSP:s och 26-julirörelsens apparater till ett nytt parti (ORI) i juli 1961. Che förde befälet över styrkor just utanför Havanna i april när det nya militära maskineriet avvärjde hotet från den USA-stödda invasionsstyrkan i Grisbukten. Efter denna sammanstötning var det Che som gång på gång drev på för att få sovjetiska robotar placerade i Kuba, och som två gånger reste till Moskva för att förhandla fram uppgörelsen.
Anderson avslöjar att Che i augusti 1961, under en resa till Brasilien, mötte en medarbetare till president Kennedy för hemliga samtal och skadeglatt påpekade att fiaskot i Grisbukten slutligen hade beseglat den kubanska revolutionens öde - dess stalinisering. Medarbetarens rapport noterade Ches åsikt att "de kommer att upprätta ett enpartisystem med Fidel som partiets generalsekreterare. Deras band med Öst härrör ur naturliga sympatier och gemensamma åsikter om samhällsordningens maktstruktur." (s. 518f)
Framför allt kontrollerade Che, som chef för nationalbanken och INRA, de två avgörande ekonomiska organ som från början av 1962 bidrog till att förbereda en gemensam ekonomisk plan för den kubanska ekonomin. Planens genomförande markerade den byråkratiska arbetarregeringens sista handling i dess uppgift att skapa en degenererad arbetarstat.
Ches stöd för ett "enpartisystem" i Kuba 1961 gav uttryck åt hans stalinistiska inställning till demokrati under övergången till socialismen. Castro vägrade att diskutera hållandet av något slags val och trodde att varje demokratisk församling bara skulle vara en "spegel för vår oenighet" och hjälpa den kubanska revolutionens fiender. "Enhet" kring Fidel som den revolutionäre bonapartisten var revolutionens enda och väsentliga skydd.
Che instämde i vägran att hålla val. Men han trodde att övergången till socialismen krävde en institutionaliserad roll för massorna. Han sade 1961 till Maurice Zeitlin att "vår uppgift är att vidga demokratin inom revolutionen så mycket som möjligt och ... garantera kanaler för folkviljans uttryck."
Men vilket slags "uttryck för folkviljan" tänkte sig Che? När Che 1961 sammankallade "Konferensen om produktionen", var det, som K. S. Karol påpekar i sin bok Guerillas in Power, under tre hela dagar, "ingen som så mycket som reste frågan om folklig demokrati eller arbetarkontroll."
Faktum är att Che inte trodde på arbetarstyre av industrin eller att staten skulle vara omedelbart och direkt ansvarig inför massan av arbetare genom suveräna arbetar- och bonderåd. Hans stalinism ledde till tron att intressena hos folket och dess stat var identiska och att "avantgardet" - dvs. ledningen - befann sig i den bästa positionen för att tolka dessa intressen.
Men Che trodde faktiskt på något mer än bara övervakning från hemliga polisen och folkomröstningar då och då. Han bidrog till att från början skapa olika former för "uttryckandet av folkviljan". Kvartersdomstolarna och kommittéerna för revolutionens försvar (CDR) var instrument för kontroll och övervakning men de var också forum för dialog. Men det var en dialog mellan den organiserade ledningen och de oorganiserade och atomiserade massorna. Utan rätten att bilda grupper, fraktioner och partier, kunde de allsmäktiga ledarna aldrig ersättas. De var inte organ för makt och kontroll utan istället kanaler för kommunikation från toppen och nedåt till massorna och säkerhetsventiler för att registrera elementärt missnöje.
Vid den tid när Che lämnade Kuba 1965, hade hans åsikter om massornas roll i demokratin blivit ännu mer paternalistiska. I Människan och socialismen i Kuba ger han ett exempel på hur denna "direktdemokrati" fungerade:
"Vi använder den nästan intuitiva metoden att hålla våra öron öppna för de allmänna reaktionerna inför de problem som ställs. Fidel Castro är mästare på detta... På de stora offentliga mötena kan man iaktta något av dialogen mellan två stämgafflar vars vibrationer framkallar nya vibrationer hos den andre... en dialektisk enhet som existerar mellan individen och massan."
Denna nedlåtande inställning till de kubanska massorna, denna vägran att ge dem verklig makt i de beslut som berör deras liv är en av de sämsta aspekterna av arvet efter Che Guevara.
Ches förlorade illusioner om Sovjetunionen och sympatier för maoismen
Till skillnad från Che vägrade Castro före 1961 att förklara sig som något slags socialist. Men Anderson antyder att Castro antagligen var förbunden till revolutionens "socialistiska kurs" mycket snart efter Batistas störtande (om inte före), men att han spelade ett skickligt spel för att vinna tid åt den kubanska revolutionen 1959-60 genom att försöka lugna USA. På detta sätt kunde han omstrukturera statsapparaten och bygga upp Kubas militära försvar innan han (och inte USA) framprovocerade den oundvikliga brytningen med Washington.
Egentligen försökte Castro genomföra programmet för den "olivgröna" revolutionen och "tredje vägen" mellan kommunism och kapitalism under två hela år innan det nordamerikanska och kubanska kapitalets motstånd mot 26-julirörelsens program för en radikal jordreform och diversifierade handelsförbindelser ställde Castro inför dilemmat: överge det eller gå längre än han själv ville.
Han valde det senare och tillkännagav slutligen den kubanska revolutionens "socialistiska" karaktär under invasionen vid Grisbukten i april 1961. Under de följande två åren skulle Castro överglänsa Che i sin lojalitet gentemot Sovjetunionen, samtidigt som Che genomgick en process av desillusionering i förhållande till "socialismen" i Sovjetunionen och åstadkom sympatiskt buller om Kina.
Efter den offentliga sinosovjetiska splittringen i oktober 1961 använde de gamla mot Moskva lojala stalinisterna i PSP sitt inflytande för att få in sitt folk i statsapparaten och partiet i Kuba. Castro hade inte för avsikt att bli galjonsfigur åt de kubanska stalinisterna, för att kastas åt sidan när de hade konsoliderat sitt grepp om makten. I mars 1962 angrep Castro PSP-ledarnas "sekterism" och rensade ut partiets ledare Anibal Escalante. Che var mycket nöjd med detta eftersom "han avskydde de heligare-än-du-apparatjiks i partiet som strävade efter att påtvinga hela Kuba sig själva och sina egna ideologiska riktlinjer".
Che prisade så tidigt som under sitt besök i Kina i december 1960 den kinesiska revolutionen som ett exempel för Kuba, något som retade hans sovjetiska uppbackare vid en tid när en brytning var på väg mellan Moskva och Peking.
De enda kinesiska teknikerna i Kuba var faktiskt de som var knutna till Ches ministerium och Che gav arbete åt folk som förlorat sitt jobb på grund av PSP:s utrensningar. Han blev som industriminister snabbt desillusionerad över den dåliga kvalitén på sovjetisk teknisk hjälp och utrustning. Från sin första resa till Sovjetunionen var han chockerad och irriterad över nivån på den ryska byråkratins privilegier, och 1964 kallade han Ryssland för en "svinstia" på grund av de förhållanden arbetarna fick hålla tillgodo med.
Den kubanska robotkrisen i oktober 1962, när Kreml retirerade inför Kennedys ultimatum, var en vändpunkt för Che. Han uppmanade upprepade gånger till användning av robotarna mot USA och insisterade på att om han haft befäl över dem skulle han ha fyrat av dem. Che fördömde Kremls förräderi.
Skillnaderna mellan Che och Castro hade 1963 blivit betydande. Vid ett besök i Moskva under våren samma år tog Castro entydigt ställning för Moskva i den sinosovjetiska splittringen. Castro åkte återigen till Moskva i början av 1964 och återvände mer lojal än någonsin gentemot Moskva, och gjorde allt för att lovorda "fredlig samexistens" med USA.
Che fördömde tvärtom "den fredliga samlevnadens" strategi. Anderson poängterar också att Guevara i offentliga sammanhang blev "utomordentligt kritisk till de västerländska kommunistpartierna för att de antagit 'den fredliga parlamentariska strategin för makten'. Han sade att detta skulle överlämna arbetarklassen bunden till händer och fötter till den härskande klassen." (s. 545)
Samtidigt som Castro, ända fram till tiden för Ches död, var beredd att stöda Ches "utländska äventyr" på taktiska grundvalar som ett förhandlingsverktyg gentemot USA, var Che strategiskt bunden till ett allmänt program av antiimperialistiska krig riktade mot av USA uppbackade stater. Med det som mål intensifierade Che sina ansträngningar 1962 och 1963 för att organisera gerillastyrkor för krig i Argentina, Nicaragua, Dominikanska Republiken, Bolivia och Peru. Detta oroade Kreml, eftersom de ville undvika fler sammanstötningar med USA efter robotkrisen och var rädda för att Ches perspektiv för gerillakrig i Latinamerika skulle åstadkomma precis detta.
Anderson skriver:
"För Che var termen 'fredlig samexistens' en styggelse, inte stort mer än ett blidkande av det imperialistiska systemet uppklätt i diplomatiskt språk. För ögonblicket höll han tyst, men det fanns inte längre någon tvekan om att hans och Fidels vägar börjat skiljas åt. Fidels mål var att konsolidera Kubas ekonomiska välbefinnande och sin egen politiska överlevnad, och för detta var han beredd att kompromissa. Ches uppdrag var att sprida den socialistiska revolutionen." (s. 587)
Castro gav sig in på en blidkningsoffensiv under sommaren 1964 i ett försök att influera utgången av det förestående presidentvalet i USA. I ett tal den 26 juli erbjöd han sig att upphöra med hjälp till andra revolutionärer och leva inom "normerna för internationell lag" (s. 602). Han erbjöd sig att avsluta stödet till Latinamerikas revolutionära rörelser om fientligheterna mot Kuba upphörde.
Che ignorerade detta och höll ett offentligt tal vid samma tid i Santa Clara och hävdade att det var alla kubaners gemensamma plikt att bekämpa imperialismen "överallt där den framträder och med alla vapen som står till vårt förfogande" (s. 603). Den 15 augusti i Havanna argumenterade Che skarpt mot fredlig samexistens och uppmanade återigen till kärnvapenkrig, om det var nödvändigt, för att besegra imperialismen.
Fram emot sommaren 1964 var Kreml naturligtvis i hög grad misstroget mot Che:
"I direkt motsättning till 'den fredliga samexistensens' politik, hade hans oupphörliga maningar till väpnad kamp, hans betoning av gerillakamp på landsbygden och hans envisa beslutsamhet att träna, beväpna och finansiera oppositionella i kommunistpartierna - till och med trotskister - trots protester från deras nationella organisationer, lett till en växande misstro i Moskva att han deltog i Maos spel." (s. 579)
Slutligen åkte Metutsov, medlem i SUKP:s centralkommitté, till Kuba och sammanträffade med Che. Han drog slutsatsen att även om han ansåg Che vara en sund "marxist-leninist": "kan man verkligen säga att Che Guevara var smittad av maoismen på grund av hans maoistiska paroll att geväret kan skapa makt. Och han kan säkerligen betraktas som trotskist eftersom han åkte till Latinamerika för att stimulera den revolutionära rörelsen" (s. 585).
Ches förhållande till sin gamle kamrat Raúl Castro, som nu samarbetade nära med Sovjetunionens försvarschefer, hade 1964 "stadigt försämrats till den punkt där de blev motståndare." (s. 597)
Den ideologiska schismen mellan Che och Kreml var också uppenbar i debatterna om Kubas ekonomiska politik. Från 1961 hade Che, som nationalbankens överhuvud, argumenterat för att Kuba kunde uppnå socialism och kommunism samtidigt genom att organisera industrin och jordbruket i enlighet med en enhetlig ekonomisk plan. Han argumenterade för en planmodell som i hög grad var centraliserad och byråkratiserad, ett system för budgetfinansiering, vilket i strukturen liknade Sovjetunionens kommandoekonomi under Stalin på 1930-talet, men med en stor skillnad.
Guevara var mycket kritisk mot att använda materiella incitament för arbetarna som det huvudsakliga medlet för att stimulera högre produktion och prestationer. Istället hävdade han, återigen genom att falla tillbaka på maoismen, att "den nya människan" och "kommunistiskt medvetande" enbart kunde uppnås om arbetarklassen förstod och handlade utifrån idén om uppoffring för kollektivets bästa. Med detta som mål införde Che "frivilliga arbetsbrigader" på lördagar.
Under åren 1962-64 rasade dessutom en teoretisk debatt som återspeglade denna fråga: nämligen huruvida "värdelagen" fungerade under övergången till socialismen. Che erbjöd inga nya insikter i denna debatt men hade i allmänhet rätt i sin kritik av PSP-ekonomerna som gav uttryck åt den stalinistiska uppfattningen att den fanns kvar och att den bara var mer "genomskinlig" och därför möjlig att kontrollera under socialismen.
Ett av Ches sista arbeten (fortfarande opublicerat) var en våldsamt kritisk uppsättning marginalkommentarer till Stalins lärobok om Sovjetunionens politiska ekonomi. Che förstod att detta teoretiska fel hade ett större mål, nämligen att rättfärdiga den tilltagande trenden i östblocket att använda marknadsindikatorer (såsom företagens vinst) som verktyg för en ekonomisk politik vilken Che hävdade ledde tillbaka till kapitalismen.
Men Ches egna åsikter om övergången till socialismen var helt igenom stalinistiska på det sättet att de grundades på stalinismens utgångspunkt med socialism i ett land, en omöjlighet i princip och verkligen absurt för en liten och föga utvecklad ö som Kuba. Men i likhet med Mao gav han en starkt voluntaristisk betoning åt denna process. Che skar av medvetandets utveckling från dess materiella grund i den massiva utveckling av arbetsproduktiviteten som kommer att bli nödvändig för att övervinna den allmänna varubristen och som samtidigt tillåter en omfattande reduktion av arbetstiden. De två senare villkoren är avgörande för varje kvalitativt språng i gemenskapstankar och solidariska idéer och för att göra egoistiska och själviska ekonomiska motiv överflödiga och kontraproduktiva.
Ches tro på att massan av arbetare kunde hoppa över detta genom subjektivt engagemang för extraarbete hängde helt ihop med hans allmänt äventyrliga, i motsats till en rutinartad, byråkratisk inställning till ledarskap och mobiliserings- och omvandlingskraften i ledningens exempel.
Ches idéer befann sig 1964 under tilltagande angrepp inom den kubanska staten, vilket återspeglade kremliniseringen av den byråkratiska apparatens ideologi och struktur. Som ett resultat av Castros besök i Moskva 1964 insåg Che slutligen att den materiella grunden för hans program för övergången - en upptrappad industrialisering av Kuba - åsidosattes till förmån för Kubas fortsatta beroende av socker.
Che besökte Sovjetunionen i november 1964 för att för sista gången argumentera för antiimperialistiska krig i Latinamerika. Men samtidigt som Kreml var berett att tolerera lågintensiv praktisk hjälp till gerillastyrkor i de länder där kommunistpartierna var förbjudna, ville de inte sanktionera eller tolerera en allmän strategi för gerillakrig, speciellt inte på USA:s bakgård.
Che kallades till ett möte med Vitalij Korionov, ställföreträdande chef för centralkommitténs avdelning för Amerika, och blev tillsagd att kommunistpartierna i Venezuela och Bolivia hade protesterat till Kreml om Ches ställföreträdande krig. Che var oförsonlig och Korionov drog slutsatsen:
"Argentinaren var besluten att gå vidare med den väpnade kampen i Latinamerika, han misstrodde Kremls fredliga samexistenspolitik, och i den sinosovjetiska schismen stod han på den kinesiska sidan." (s. 615)
När han återvände till Havanna, bojkottade Che den kongress med de latinamerikanska kommunistpartierna som hölls och talade på andra håll i Kuba, och kritiserade skarpt den moderata strategin för regionen. Enligt Andersons källor i Kuba hade Che, när han återvände till landet i november, bestämt sig för att avgå ur regeringen, "efter att ha bestämt sig för att de sovjetiska påtryckningarna på Fidel för att han skulle acceptera Kremls socialistiska modell i Kuba var överväldigande." (s. 616)
Ches sista strider
I ett avskedsbrev till sina föräldrar, skrivet i mars 1965, skrev Che Guevara:
"Jag återvänder till spåret med min sköld på armen. Inget väsentligt har förändrats, förutom att jag är mer medveten, min marxism är djupare och mer utkristalliserad. Jag tror på den väpnade kampen som den enda lösningen för de folk som kämpar för att göra sig fria och jag är konsekvent när det gäller mina övertygelser." (s. 633)
Den 1 april 1965 lämnade han Kuba och gav sig iväg till Kongo. Den 24 april anlände Che och tretton kubaner till den central-afrikanska staten för att arbeta med den kinastödda Kongolesiska Befrielsearmén.
Det tog inte lång tid för Che att inse att armén hade en usel disciplin, var dåligt motiverad, dåligt ledd, dåligt tränad och förolämpade bönderna i det "befriade område" som gränsade till Tanganyikasjöns västra delar. Vid de få tillfällen då han kunde få befrielsearmén att angripa fienden sprang soldaterna ofta sin väg, eller sköt slumpvis både på fiende och vän.
Det hjälpte inte att en intern strid ägde rum inom armén, huvudsakligen i Kairo och Dar-Es-Salaam (Tanzania), vilket höll befälhavarna borta från fronten. Che var i stort sett hånfull gentemot de ledare som (i likhet med Laurent Kabila) föredrog att köras omkring i sina Mercedes i huvudstäderna i vänligt sinnade afrikanska stater istället för att verkligen delta i kampen.
I september var situationen på marken ett fiasko. I oktober gav Che upp hoppet om att reformera den existerande rebellarmén och föreslog att man skulle sätta upp en ny, som rekryterats från bönderna och under hans befäl. Men han hindrades från att göra det.
I oktober började regeringens offensiv, ledd av vita legosoldater, vilken snabbt vann terräng. Den 13 oktober ledde en kupp inom den kongolesiska regeringen till en OAS-stödd uppgörelse mellan den och rebellerna, en uppgörelse som inkluderade tillbakadragandet av utländska trupper.
Vad som var ännu viktigare var att den tanzaniska regeringen i ljuset av OAS-uppgörelsen avslutade sitt politiska och logistiska stöd till rebellarmén från andra sidan sjön, och Kreml lät detta följas av en vädjan till kubanerna och Che att upphöra med sitt ingripande. Che försökte vinna tid, men den 24 oktober invaderades hans viktigaste läger. Den sista månaden ledde till fler döda kubaner och ett fullständigt nederlag innan deras slutliga evakuering den 22 november.
Efter denna katastrof hölls Che gömd under tre månader på den östtyska ambassaden i Dar-Es-Salaam där han kom ikapp med sin dagbok. Den har först nyligen blivit tillgänglig i Kuba och Anderson använder den för att pussla ihop berättelsen om kampanjen. Den första sidan slår fast: "Detta är berättelsen om ett misslyckande." (s. 672)
Men det rubbade inte hans tro på den strategi han valt. Han insisterade på att: "Jag har tagit mig ut med större tro än någonsin på gerillakampen." Han skulle göra ett försök till att starta ett antiimperialistiskt krig. Efter att ha gömt sig ytterligare tre månader i Prag, återvände Che i hemlighet till Kuba i juli 1966. Hans närvaro medgavs aldrig, men Castro lät honom förbereda sitt sista, ödesdigra äventyr.
Castro uppmanade Che att åka till Bolivia istället för Peru vilket Che föredrog. När det bolivianska kommunistpartiet fick höra detta, klagade partiet i Moskva men lyckades inte hindra Che från att ge sig av mot Bolivia i november 1966.
På nyårsafton 1965 hade Che ännu bara 24 män med sig (nio bolivianer). Nästan från början var Guevaras kampanj åtföljd av otur, dåligt omdöme och öppet förräderi från det lokala kommunistpartiet. I vad hans hustru kom att kalla "en handling av medvetet bedrägeri" av "den man som förrådde hennes man", den bolivianske partiledaren Mario Monje, utlovade den stalinistiske bossen först stöd till kriget men uppmanade sedan alla bolivianer i gruppen att ge sig av. Han tillhandahöll aldrig det utlovade logistiska stödet från städerna.
Därnäst arresterades den franske journalisten Régis Debray och den argentinske gerillakämpen Roberto Bustos, som var Ches kommunikationslänkar med Kuba och Argentina, när de lämnade regnskogen, och därmed avskars gerillakolonnen från all hjälp utifrån.
Che tvingades slutligen in i ett förtidigt överlevnadskrig när kolonnens närvaro upptäcktes av osympatiskt inställda bönder. Som om detta inte räckte, fördömde det tjeckiska kommunistpartiet, när väl nyheten om Ches kampanj läckte ut internationellt, hans aktiviteter i Bolivia. När det ungerska kommunistpartiet följde upp detta med kritik av Che och lovord för det chilenska kommunistpartiet, fördömde Che dem för att vara "ynkryggar och lakejer".
Under de sista veckorna gjorde Che, svältande, sjuk och med förluster av män och utrustning, det ödesdigra felet att förflytta sig in i ett oskyddat område vid Andernas utlöpare. Gerillakrigarna rörde sig under dagtid och armén visste genom bönderna var de var. Den 8 oktober fanns det bara sjutton gerillakrigare kvar när den sista eldstriden bröt ut i en liten ravin nära byn La Higuera. De flesta i Ches kolonn dödades. Che övermannades när hans automatgevär krånglade.
Bunden och nersmutsad hölls Che över natten i byns skola. En CIA-agent, Félix Rodríguez, som flög in när nyheten om Guevaras infångande nådde honom, berättade för Anderson att CIA motsatte sig att Che avrättades, eftersom de ville att han skulle förhöras och visas upp inför världspressen. Men den bolivianska generalstaben i La Paz beordrade avrättning.
En sergant, Mario Terán, anmälde sig som frivillig och den 9 oktober klockan 13.10 gick han in i skolan och tömde magasinet i sitt maskingevär i Ches kropp.
Hans kropp, minus händerna som amputerats för bevisning och verifiering, begravdes snabbt och i hemlighet två dagar senare nära en liten start- och landningsbana i den närbelägna staden Vallegrande. Det återstår ännu att finna Ches kvarlevor.
Anderson avslöjar att "i Kuba erkänns det utanför protokollet att Ches bolivianska operation var en total katastrof från början till slut" (s. 767). Även Che påstås ha sagt till sina infångare att han misslyckades "tack vare den effektiva organisationen i Barrientos politiska parti, det vill säga hans corregidores och politiska borgmästare, som tog ansvar för att varna armén om våra rörelser." (s. 767)
Officiellt ges det naturligtvis inga sådana raka erkännanden i Kuba om vare sig det kongolesiska eller bolivianska fiaskot, och ännu mindre något försök att göra ett bokslut över gerillakrigföringen som strategi, varför den lyckades med att göra en politisk revolution i Kuba och misslyckades så gruvligt i Kongo och Bolivia, för att inte nämna misslyckandena för andra av Che stödda gerillaingripanden i Argentina, Nicaragua och Dominikanska Republiken 1961-64.
Strategins misslyckande är tydligt och även en del av Ches anhängare var motståndare till hans "focistiska" politik i övervägande urbana och proletära samhällen, som Argentina, där Che insisterade på att den också skulle fungera. Focismen upphöjer den lilla, rörliga, landsbygdsbaserade gerillagruppens - focon - roll till kampens absoluta ledning. Alla andra aspekter av kampen underordnas focon, och är primärt ett medel för att stödja den. Massaktioner stimuleras av focon, vilken naturligtvis inte är ansvarig inför de massor som den försöker stimulera till kamp. Focon är "revolutionens själ", som Che uttryckte det.
De grundläggande problemen med denna strategi avslöjades på ett grymt sätt i Bolivia. Den kunde inte fungera i Bolivia eftersom arbetarklassen, speciellt tenngruvornas arbetare, redan hade etablerat sig som den revolutionära avantgardekraften i samhället, starkt influerade av centristisk trotskism och vänsternationalism i MNR:s form. Bönderna hade dessutom omvandlats till en klass av små jordägare genom de jordreformer som följde på den bolivianska revolutionen 1952. Focon kunde därför inte tända ett bondekrig för jord eller ingripa i politiken inom en starkt organiserad och klassmedveten arbetarrörelse.
Revolutionära marxister avvisar inte någon form av kamp. Om klasskampen utvecklas till ett krig om territorier kan gerillakrig kanske spela en väsentlig roll, speciellt som defensiv störningsoperation mot en starkare fiende, där öppen strid mot en fientlig militärstyrka skulle vara självmord.
Som en strategi för att gripa den politiska makten har gerillakriget, med starkt stöd från städerna och dess arbetarrörelse, två gånger under efterkrigstiden lyckats störta en hatad diktator i Latinamerika. Detta var undantag. Både i Nicaragua och Kuba var denna framgång beroende av den uppseendeväckande svaghet som känntecknade den statsapparat som gerillakrigarna stod inför, bristen på stöd för den härskande oligarkin från USA-imperialismen och det faktum att huvuddelen av den nationella bourgeoisin hade gått över till gerillan.
Den kubanska staten föll, som Robin Blackburn slog fast, sönder inför utmaningen från mindre än 3 000 gerillakämpar i januari 1959 därför att staten hade fallit sönder innan och "saknade varje avgörande institution eller ideologisk struktur".
Även där den geografiska terrängen är bäst lämpad för utdraget gerillakrig (lätt försvarad terräng i vilken rörelser är svåra att upptäcka), fordrar det fortfarande en minimal uppsättning av sociala och politiska förhållanden för att det ska kunna överleva och växa. Che erkände själv att MNR:s politik i Bolivia med jordreform och organisering bland bönderna hade skapat ett skikt som misstrodde sina så kallade befriare.
De framgångsrika gerillaarméerna har kunnat säkra betydande befriade territorier i vilka statens armé har bannlysts och därför inte kunnat genomföra kännbara repressalier mot bönderna för att de stöder gerillan eller förser den med förnödenheter. På detta territorium har dessutom böndernas förtroende kunnat vinnas på grundval av jordreform, medicinsk hjälp eller alfabetiseringskampanjer som medfört påtagliga förbättringar i deras dagliga liv.
Ur politisk synvinkel kan gerillakrigföringen inte rubba statens grundvalar i samhällen vilka är fundamentalt urbana och industrialiserade och i vilka arbetarklassen och städerna har en stor social makt, eller i vilka den nationella bourgeoisin och sociala och ideologiska institutioner är starka. EZLN:s öde i Mexika idag bevisar detta.
Men även trots sina få exceptionella "framgångar" (den kubanska revolutionen urartade längs samma väg som en degenererad arbetarstat, den nicaraguanska FSLN-regeringen störtade inte kapitalismen, demoraliserade sin sociala bas och förlorade makten), måste gerillakrigföringen avvisas som strategi. Den är oförenlig med strategin för en socialistisk arbetarrevolution - en revolution som genomförs av massan av arbetare genom deras egna demokratiska organisationer, deras egna rådsorgan och deras egen milis, och under ledning av ett revolutionärt arbetarparti.
Gerillakrigföringen är oundvikligen elitistisk, dvs. det är en strategi för politisk makt som, även när den är framgångsrik som i Nicaragua och Kuba, lämnar massorna - speciellt den urbana arbetarklassen som måste skapa socialismen - politiskt exproprierad från början. Che tillhandahöll själv en politisk förklaring till detta.
Che var alltid klar över att den kubanska revolutionen genomfördes för folket och inte av folket. I hans focostrategi valdes ledarna inte utan blev valda tack vare sina handlingar. De initierar kampen, kämpar mot övermakten och förtjänar genom sina segrar rätten att bli åtföljda och åtlydda.
Che trodde att massorna kunde dras in bakom detta snävt baserade "avantgarde", men eftersom de bara kunde börja övervinna sin efterblivenhet och sitt förtryck under övergången till socialism och inte före, kunde inte arbetarklassen, som klass, förväntas vara medveten om sin historiska mission under kapitalismen. Den måste därför ledas vid handen. En sådan ideologi leder, även om den under exceptionella omständigheter kan vinna politisk makt åt gerillaarmén, oundvikligen till byråkratisering och förtryck.
Guevaras marxism
När Che marscherade in i Havanna den 2 januari 1959 var han en ärlig antiimperialist. Han var också en övertygad förespråkare för gerillastrategin. I sin grundläggande metod var han således revolutionär, förvisso en småborgerlig revolutionär. Olyckligtvis var han också en hängiven stalinist.
Han hade på avstånd beundrat "framgångarna" i Sovjetunionen under Stalin och var besluten att efterlikna dem i Kuba efter maktövertagandet. Men han hade länge varit kritisk mot de latinamerikanska kommunistpartierna för deras avvisande av den väpnade kampen. Som medlem av Castros rebellarmé inympade han sin stalinism på den småborgerliga nationalismens revolutionära tradition, i Kuba exemplifierad av José Martí.
När den politiska makten vunnits blev Che arkitekt för den degenererade arbetarstaten i Kuba, efter att ha varit en av nyckelgestalterna i Kubas inkorporering i Sovjetunionens ekonomiska och militära inflytelsesfär.
Tillsammans med Raúl Castro var Che medelpunkten för att alltmer dra in PSP i ledande positioner i den kubanska stats- och ekonomiapparaten och 1961 sammansmälta element av 26-julirörelsen och PSP under Castros ledning till ett nytt parti.
I likhet med Stalin efter 1924 trodde Che på möjligheten av "socialism i ett land". Hans program kunde således inte leda till en framgångsrik socialistisk arbetarrevolution baserad på suveräna arbetarråd. Han motsatte sig idén att den politiska makten skulle ligga hos arbetarna själva, och inte hos dess självvalda avantgarde. Han var beredd att undertrycka kritik och gick, efter att ha eliminerat den kubanska revolutionens fiender inom högerflygeln, vidare med att förfölja och fängsla vänsteravantgardet, såsom de kubanska trotskisterna 1962.
Men genom allt detta var hans "socialistiska" strategi, både för Kuba och för resten av världen, inte helt och hållet i överensstämmelse med den ryska stalinismens program och ideologi som de framträdde i sin helt och fullt kontrarevolutionära förklädnad efter 1933.
Viktiga åsiktsskillnader återstod även när Guevara hjälpte till med att bygga upp en stalinistisk stat i Kuba, åsiktsskillnader som fördjupades under åren 1961-64.
Kreml (liksom Castro) var berett att tolerera en begränsad användning av väpnad kamp i sökandet efter ett fördelaktigare styrkeförhållande inom den fredliga samexistensens ramar. Guevara var fiende till denna kontrarevolutionära strategi i stalinismens kärna.
I Kongo stödde Kreml en uppgörelse som lämnade Che isolerad. I Bolivia var det kommunistpartiet som gjorde en hel del för att sabotera hans ansträngningar och som måste ta på sig en del av skulden för hans död.
Hans antiimperialism härstammade inte ur någon snäv nationalistisk kamp mot imperialismen. Som kubansk kämpe i fjärran länder slog han ner sina pålar överallt där det fanns en internationalistisk plikt att kämpa mot imperialismen och dess lokala agenter.
Frågan återstår om han därför, i sin desillusionering över Kremls politik, helt enkelt överlät sin lojalitet på Beijing? Influenserna från maoismen finns där för den som vill se: lärdomarna han drog av Maos gerillakrig för sin kubanska kampanj och andra kampanjer, hans betoning av moraliska incitament i byggandet av socialismen, hans sympati för Kina i den sinosovjetiska splittringen, hans samarbete med den kinesiskstödda rebellarmén i Kongo och Beijings retoriska fördömanden av Kremls utrikespolitik tycktes sammanfalla med Ches eget hat mot doktrinen om "fredlig samexistens".
Men Guevara var lika lite representant för den kinesiska byråkratins utrikespolitik som för Kremls, eller ens den kubanska byråkratins. När han bröt med Kreml rörde han sig åt vänster. Hans antiimperialism stötte samman med den stalinistiska utrikespolitikens imperativ. I den utsträckning som han förblev den antiimperialistiska kampen trogen överallt där den fördes, gick hans utveckling mot en form av centrism.
Samtidigt som den inte var identisk med Stalins centrism under senare delen av 1920-talet, var den lik denna form av "byråkratisk centrism", dvs. Ches opportunism var uppenbar i hans anslutning till programmet för socialism i ett land, men hans vänsterism var uppenbar i hans genuina övertygelse om behovet av en oförsonlig kamp mot imperialismen med användning av det revolutionära våldets metoder. Och denna vänsterism innebar en delvis brytning med stalinismen som den utvecklades efter 1933.
Subjektivt ville Che, som Trotskij sade om Stalins politik i den kinesiska revolutionen 1926, seger för revolutioner mot imperialismen och dess lokala agenter.
Che var inte, som Bresjnev eller Mao, kontrarevolutionär, beredd att dränka revolutioner "utomlands" i blod för att skydda en byråkratisk diktatur i ett land.
Che var verkligen obeveklig motståndare till "den fredliga samexistensens" strategi, stalinismens kännetecken framför alla andra efter 1935. Det var inte bara det att han inte trodde på vattentäta stadier mellan de demokratiska och socialistiska revolutionerna, han underskattade betydelsen av de demokratiska uppgifterna till och med i Latinamerika.
Men detta förvandlar inte Guevara till trotskist, och innebar inte att han rörde sig mot trotskismen. I bästa fall trodde Che på en "oavbruten" revolution, från det revolutionärt demokratiska, antiimperialistiska "stadiet" till kampen för en byråkratiserad och degenererad arbetarstat.
Kontinuiteten mellan dem företräddes av gerillaorganisationen och dess ledning, inte av massorna som medvetet kämpar för och går utöver demokratiska och antiimperialistiska till socialistiska mål, och i den kampen skapar organ för en ny, högre form av demokrati - arbetarråd. Che hade ingen föreställning om proletär demokrati och ställde däremot upp en blandning av paternalistisk populism och övervakade institutioner för "folkviljan".
Mystiken kring Che består delvis av att han dog i strid mot en brutal klassfiende, delvis i att han dog innan han blev konsoliderad medlem av ett bestämt socialt skikt - byråkratin i en degenererad arbetarstat. Han hånade den ryska byråkratin för dess privilegierade livsstil. I Kuba avsade han sig alla sådana privilegier för sig själv och sin familj samtidigt som han var en nyckelmedlem av regeringen.
Men hans rykte dröjer också kvar därför att han aldrig behövde konfrontera en av arbetarklassen ledd revolution. Om han hade gjort det under någon av sina kampanjer, så skulle han på grundval av sin politik vid tiden för sin död ha varit tvungen att motarbeta och besegra en sådan revolution. Antingen det eller också skulle han ha tvingats att definitivt bryta med stalinismen.
Det är möjligt att han, om han hade levt vidare, och reflekterat över misslyckandena med sina kampanjer i Kongo och Bolivia, hade gjort detta.
Framför allt skulle han ha tvingats inse att det verkliga misslyckandet i hans sista kampanjer berodde på det faktum att han baserade sin strategi på fel klass.
Hur bör historien döma honom?
För Anderson är Che "en varaktig symbol för passionerat trots mot ett förskansat status quo." Samtidigt som detta otvivelaktigt fångar något av hans tidlösa lockelse bland upproriska ungdomar, vänder det vår uppmärksamhet bort från vad vi kan lära oss av Guevaras skiftande doktrin liksom hans handlingar.
Den mexikanske sociologen Jorge Castańeda, som har publicerat en ny biografi över Che, insisterar på att det i ideologiska termer inte finns något "utrymme i Latinamerika idag för idéer om väpnad kamp, om det kollektiva goda, inte ens om offer."
För Castańeda innebär det kalla krigets slut, och den ytliga "demokratiseringen" av regionens stater, att inget, oavsett vilka förtjänster Che kan ha haft, kan vinnas genom att studera Guevaras liv.
Men han har fel. Den våldsamma och ihärdiga kampen för att störta förtryckande och utsugande regimer och det imperialistiska allianssystem som underbygger sådana regimer är lika relevant som någonsin. Che må ha haft en felaktig strategi för att erövra makten men det fanns knappast någon bättre kritiker, som inte var trotskist, när det gäller att nagla fast imperialismens brott. Han uppmanade oss att aldrig sluta fred med imperialismen eftersom den kommer att slå tillbaks mot oss ända tills vi överantvardar den till graven.
Sartre sade att Che var "den mest fullständiga människan i vår tid". Vi behöver inte tillgripa en filosofs smicker för en handlingsmänniska. Men trotskister, som i grunden är oense med Ches strategi, och faktiskt också hans mål - en byråkratiskt degenererad arbetarstat - kan mycket väl erkänna och respektera hans karaktär och attribut. Hans oförsonliga kamp mot imperialismen, hans fysiska mod, hans fullkomliga osjälviskhet, bredden i hans intellektuella nyfikenhet och hans hängivelse för sina idéer, som han omfattade av verklig övertygelse och inte dogmatism, är egenskaper som varje revolutionär måste sträva efter att besitta.
Även om Che Guevara inte bröt med stalinismen som ideologi, förblev han, ända till slutet, subjektiv revolutionär och inte byråkrat.
Mark Abram
Översatt ur Trotskyist International nr 22,
July-December 1997
Castros "kubanska väg" från populism till stalinism
Den kubanska revolutionens "unika" drag har framkallat ändlös förvirring i den "trotskistiska" rörelsen, och har tävlat med det programmatiska kaos och en påföljande revisionism som föddes ur splittringen mellan Tito och Stalin 1948. Det grundläggande problem som ställs av den kubanska revolutionen är hur en småborgerlig, nationalistisk rörelse inte bara kunde störta en proimperialistisk militärdiktatur (en politisk revolution) utan gå vidare under samma ledning till att störta kapitalismen och upprätta en självutropad "socialistisk stat" som till sin typ var omöjlig att skilja från Kina, Vietnam etc.
Ur detta problem följer frågor som hänger samman med grunderna i den revolutionära marxismens teori. Motsäger den kubanska revolutionens erfarenheter den marxistiska föreställningen om begränsningarna hos småbourgeoisin som klass och den småborgerliga nationalismen som program för social revolution? Motsäger den kubanska revolutionens erfarenheter den marxistiska teorin om staten?
De "anpassningar" av den revolutionära marxismens grunder som genomfördes av alla delar av den rörelse som gjorde anspråk på att vara trotskistisk, för att "förklara" de kubanska händelserna, var alla revisioner av första graden. Den permanenta revolutionen reduceras till en objektiv kraft, en historisk process som tvingar fram sin vilja oberoende av människornas medvetande även i förhållande till den socialistiska revolutionen. Dess småborgerliga agenter kan vara "omedvetna marxister" eller "omedvetna trotskister". Därför är ett revolutionärt parti ett önskvärt, men inte väsentligt, verktyg för denna process. Revolutionära arbetarregeringar kan existera utan "den proletära demokratins normer", dvs. utan rådsliknande organ som uttrycker och utövar arbetarklassens revolutionära tryck. Slutligen kan den proletära diktaturen existera "utan den proletära demokratins normer" och ändå kvalitativt vara en sund arbetarstat - som inte behöver en politisk revolution.
Dessa ståndpunkter, som utvecklades av Joseph Hansen och det nordamerikanska SWP, och som tillhandahåller grunden för det återförenade Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat (USFI), upprepade på ett mer naket sätt det teoretiska och programmatiska sammanbrott som ägde rum efter 1948. Den kubanska revolutionens betydelse aktualiserades igen i samband med den nicaraguanska revolutionen och den följande splittringen i USFI (1979-80). De frågor som den reste är därför inte av enbart historiskt intresse, utan har en brinnande relevans för kampen för revolution idag.
Kubas hela historia före 1959 dominerades av dess koloniala och sedan halvkoloniala status. Från att ha varit en spansk koloni övergick landet i USA-imperialismens händer. Formell självständighet var ett tomt skal både under parlamentariska nationalistiska regimer och under repressiva militärdiktaturer. Försök till konstitutionella "revolutioner" som den 1933-34 avbröts bryskt av USA-stödda militärkupper. Den underliggande orsaken till detta var Kubas integration i och underordning i förhållande till USA:s ekonomi. Liksom med alla halvkolonier i den imperialistiska epoken, omvandlade inte denna integration Kuba till en balanserad och utvecklad kapitalistisk ekonomi. Kuba dominerades av sockerproduktion för den nordamerikanska marknaden. I början av 1950-talet stod sockerproduktionen för 36% av Kubas BNP, för 80% av dess exportinkomster och 83% av all odlad jord upptogs av sockerodling. Med 41% av arbetskraften bunden till jordbruksproduktion och 20% till turism var Kubas ekonomi bunden till sockerbehovet hos den nordamerikanska befolkningen och dess bourgeoisis nöjen och syndiga leverne. Denna bourgeoisie ägde direkt en stor del av ekonomin, och 35% av det kapital som investerats i socker var USA-baserat. Mot slutet av 1950-talet var mer än en miljard USA-dollar investerade i Kuba.
En liten klass av latifundister (mindre än 3 000 av dem ägde 70% av jorden) och en komprador- och rentierbourgeoisie uppträdde som agenter för USA-imperialismen. Endast en liten del av de kubanska egendomsägande klasserna var förmögna till någon varaktig opposition mot USA-imperialismen och även dem vände sig tvärt emot Castros revolution så snart den började genomföra begränsade åtgärder för jordreform. Den kubanska revolutionen bekräftade helt och hållet det trotskistiska påståendet att den koloniala och halvkoloniala bourgeoisin i den imperialistiska epoken är fullständigt inkapabel att leda kampen för nationellt oberoende och en självständig (kapitalistisk) ekonomisk utveckling.
Å andra sidan dominerades inte de folkliga klasserna av bönder som kroniskt var berövade jord. Det kubanska samhället var mer urbant än ruralt (57% urbant gentemot 43% ruralt 1959). Landsbygden i sig dominerades dessutom inte av jordhungriga småbönder utan av landsbygdsproletärer som led av kronisk och omfattande arbetslöshet, otrygga anställningsförhållanden, låga löner och avskyvärda sociala förhållanden. Sockerraffinaderierna var välorganiserade i fackföreningar, liksom de urbana arbetarna i allmänhet. CTC (den kubanska fackföreningsfederationen) organiserade hälften av den totala arbetsstyrkan.
Kuba ägde en revolutionärt nationalistisk tradition, traditionen från José Martí och Antonio Maceo och upprorskriget mot Spanien och sedan USA:s kolonialism (1895-98); en tradition med paralleller under den imperialistiska epokens tidiga år (i Kina, Mexiko, Turkiet, Iran etc.). Ön hade också bevittnat ett reformistiskt, konstitutionellt försök att bryta med USA-dominansen. Demokraten doktor Grau San Martin fördes 1933-34 till makten och drevs ifrån den hundra dagar senare genom en militärkupp iscensatt av Fulgencio Batista. Castros 26-julirörelse var politiskt och programmatiskt en fortsättning på dessa rörelser. Det fanns ingen skillnad gentemot Graus Autenticos från 30-talet eller Chibas Ortodoxos från 40-talets slut. Fidel Castro var medlem i det senare partiet. Det program som Castro därför stod för var politiskt och ekonomiskt oberoende och demokrati.
Historien skall frikänna mig, Castros starkt friserade (och omredigerade) tal från de anklagades bänk efter rättegången som följde på angreppet mot Moncadakasernerna var renodlad "chibaism" i sitt politiska program. Det utlovade återupprättande av konstitutionen från 1940, en "regering genom folkliga val", en jordreform för att begränsa stora jordinnehav och förstatligande av USA-ägda elektricitets- och telefonföretag. I december 1956 hade Castro till och med avsvurit sig förstatligande av allmännyttiga företag och förklarade: "Utländska investeringar kommer alltid att vara välkomna och säkra här." (Citerat i A. M. Ritter, Economic Development of Revolutionary Cuba, New York 1974, s. 66) Hans åsiktsskillnader med Chibas och ortodoxopartiet, som förde traditionen vidare efter Chibas död, var att han (liksom Maceo och Martí), medan de (och Grau och Autenticos före dem) var borgerligt nationella reformister, var en borgerligt nationalistisk revolutionär, dvs. han använde revolutionära kampmetoder, inte konstitutionella.
Men 26-julirörelsen formulerade aldrig ett exakt program. Den höll aldrig någon konferens eller valde en ledning. Den var i allt väsentligt en militär apparat för att störta Batista. Den var i sig en folkfront i miniatyr. Inom dess vänsterflygel fanns gestalter som Raúl Castro och Ernesto Che Guevara som var starkt influerade av stalinismen och i hemlighet inte hade några invändningar mot att störta kapitalismen. Inom dess högerflygel befann sig antikommunistiska gestalter som Hubert Matos och Faustino Perez.
26-julirörelsen - en koalition mellan klasserna
I städerna var ledarna för 26-julirörelsen heltigenom antikommunistiska borgerliga nationalister. Inte heller var de en obetydlig kraft. Frank País i Santiago och Faustino Perez i Havanna kontrollerade omfattande motstånds- och sabotagerörelser och försåg gerillan på landsbygden med vapen och pengar. Stadsledarna var våldsamt antikommunistiska och öppna försvarare av privategendomen. Faustino Perez återspeglade åsikterna i denna grupp i sin inställning till den "extremistiske" Castro när han våren 1958 betonade: "Castro kommer inte att ingå i den provisoriska regeringen... Vi ska skapa ett klimat av förtroende och säkerhet för investeringar av nationellt och utländskt kapital". (Citerat i H. Thomas, Cuba: The Pursuit of Freedom, New York 1971, s. 981)
Till vänster fanns gestalter som Raúl Castro, f.d. medlem av kommunistiska ungdomsförbundet och avgjort prokommunistisk (stalinistisk). Guevara betraktade sig antagligen som marxist från 1954 och framåt. Hans erfarenheter av den USA-stödda kuppen mot Arbenz i Guatemala 1954 och läsningen av Lenins Staten och revolutionen ledde honom till att avvisa "den fredliga vägen" till revolutionen.
Alla delar av 26-julirörelsen var i hög grad misstrogna mot, om inte fientliga till PSP, de kubanska stalinisterna. PSP hade en historia av samarbete med Batista och fördömde öppet castristerna före 1958 som "äventyrare". Men våren 1958 lade Blas Roca, den stalinistiske ledarveteranen, sin tyngd bakom Carlos Rafael Rodriguez, ledaren för den procastristiska flygeln av PSP, och mot Anibal Escalante. Ett antal PSP-kadrer inklusive Rodriguez skickades till Sierra Maestra, basen för Castros gerillakämpar, där en hemlig pakt ingicks mellan PSP och castristerna i mars 1958. Det står därför klart att 26-julirörelsen inte bara var en småborgerlig rörelse utan snarare en koalition mellan borgerliga och proletära (förvisso politiskt småborgerliga, dvs. stalinistiska eller protostalinistiska) krafter.
I januari 1959 kulminerade det två år långa inbördeskriget mellan 26-julirörelsen, dess "rebellarmé" och Batistas regim i störtandet av Batista. Batista hade lett en korrumperad militärdiktatur som uppträtt som agent för USA-imperialismen i dess kubanska halvkoloni sedan 1953. Revolutionen 1959 var emellertid inte en kupp eller statskupp. På landsbygden antog den under 1958 karaktären av en seriös rörelse bland landsbygdsproletärer och fattigbönder. I städerna hade den stöd av viktiga delar av det nationalistiska borgerliga och småborgerliga skikt som grupperade sig i Direktoratet och Civilt Motstånd.
Batistas regim, som befann sig under angrepp av ett vitt spektrum av det kubanska samhället och övergivna av sina USA-uppbackare, föll samman efter misslyckandet för dess offensiv sommaren 1958. En generalstrejk i Havanna garanterade den gamla regimens fullständiga sönderfall. Överkommandot och stora delar av arméns officerskast, domarna och statsbyråkratins toppar flydde i stor omfattning. Castro underkastade de som stannade kvar en långtgående utrensning med hundratals skjutna och tusentals fängslade. Den gamla arméns enheter integrerades med rebellarmén och ställdes under befäl av 26-julirörelsens officerare och befälhavare.
Från januari 1959 existerade det, som ett resultat av detta sönderfall, en specifik form av dubbelmakt, en fragmentering av statsmakten. Bourgeoisins grepp om armén var mycket svagt på grund av förlusten av större delen av offierskåren och hela överkommandot, men betydande delar av flygvapnet och de gamla regementena fanns kvar och kunde ha bildat grunden för ett återbekräftande av bourgeoisins kontroll över armén. Å andra sidan fanns den 3 000 man starka rebellarmén som i januari 1959 till mellan "tre fjärdedelar till fyra femtedelar" bestod av landsbygdsproletärer och småbönder under ledning av tendenser som var PSP-vänliga eller populistiska och centristiska. (L. Huberman och P. M. Sweezy, Cuba: Anatomy of a Revolution, New York 1960, s. 78) Effekten av detta var att vänsterflygeln i 26-julirörelsen förde befälet (exempelvis Raúl Castro i Oriente) vilket gav en omedelbar knuff till att gå med på krav från arbetarna och bönderna. I februari tilldelades 22 500 familjer jordlotter på 67 tunnland. I Camaguey hölls å andra sidan reformer tillbaka av högeranhängare som Hubert Matos och uppbackade av sådana som Diaz Lanz (chef för det gamla flygvapnet). Således gick maktdualismen rakt igenom armén och även 26-julirörelsen. Fidel Castro spelade rollen av en bonaparte - en "lider maximo" som balanserade mellan och dolde denna uppdelning.
Det verkliga styrkeförhållandet var emellertid högst ofördelaktigt för bourgeoisin. Dess verkliga styrka låg i 26-julirörelsens proborgerliga, klassamarbetande politik, i Castros ovilja att bryta med det utopiska projektet med nationell självständig kapitalistisk utveckling för Kuba. Den låg också i Raúl Castro/Guevara-flygelns oförmåga att bryta med sin "lider maximo" och ställa sig i spetsen för (och därmed potentiellt under kontroll av) arbetarna och fattigbönderna. De vägrade att öppet ge uttryck åt klasskrav gentemot bourgeoisin. De gav inte röst åt proletariatets historiska mål. Slutligen låg den i PSP:s folkfronts/stadie-program som gav den försvagade bourgeoisin en hedersplats i folkfronten. Dessa krafter, och inte den kubanska bourgeoisins inneboende svaghet, var orsaken till perioden av dubbelmakt under nio månader.
Det castristiska projektet under denna period var att bevara folkfronten och samtidigt slå mot element bland arbetarna/fattigbönderna eller bourgeoisin om någon av dessa klasser skulle försöka välta balansen på ett avgörande sätt till sin egen favör. Därför orsakade en våg av strejker och jordockupationer i januari och februari en allvarlig brytning mellan "lider maximo" och PSP (ett militärt block existerade från mars, en facklig pakt från november 1958).
I april 1959 klassificerade Castro kommunismen, peronismen och fascismen som enbart olika slag av "totalitarism". Castro förklarade att den kubanska revolutionen var "humanistisk" - kapitalismen föder hunger medan kommunismen "tar bort friheten". Den kubanska revolutionen var inte röd utan "olivgrön". (T. Draper, Castroism: Theory and Practice, New York 1965, s. 37 och H. Thomas, s. 1219)
I början av 1959 stod polis under ledning av 26-julirörelsen vid sidan av när medlemmar i Havannas Civila Motstånd plundrade det kontor som innehades av Hoy, PSP:s tidning, en aktion som fick dess redaktör, Carlos Rafael Rodriguez att förklara att PSP hade gått under jorden tidigare och kunde göra det igen. (H. Thomas, s. 1199) I maj 1959 fördes en giftig kampanj mot PSP i Revolucion, 26-julirörelsens tidning. Stalinisterna fördömdes som "antirevolutionära", och därmed jämställda med kontrarevolutionärerna. Speciellt valde man ut PSP:s uppmuntrande av strejker för löneökningar och deras inblandning i böndernas jordockupationer i San Luis för angrepp. (H. Thomas, s. 1220)
Castro tvingas bryta med sina borgerliga allierade
Castros antikommunistiska kampanj uppmuntrade emellertid oundvikligen den kubanska jordägarbourgeoisins motstånd mot hans egen jordreform. Även om det var en försiktig kapitalistisk reform, låg dess genomförande hos INRA (dvs. i verkligheten hos rebellarméns väpnade gerillakämpar), i en situation där förväntningarna hos böndernas och landsbygdsproletärernas massor hade väckts av revolutionen. Det första försöket till förstatligande och de metoder som användes för att genomdriva dem fick nordamerikanska och kubanska företag att reagera snabbt. Den kubanska jordägande klassen och kapitalisterna gick, och bekräftade därmed den permanenta revolutionens teser att ingen av den borgerliga revolutionens grundläggande uppgifter kan genomföras i koloniala eller halvkoloniala länder under bourgeoisins ledning, eller någon påstått "nationell" eller "revolutionär" del av den, i sin helhet över i kontrarevolutionens läger. Castro tvingades vidta åtgärder mot de mest högljudda motståndarna till jordreform i sin egen regering. En grupp borgerliga ministrar avskedades i juni. I juli mobiliserade han arbetarna och bönderna i en generalstrejk och massdemonstrationer för att bli av med den borgerlige presidenten Urrutia, och rensa upp i flygvapnet.
Castros tvekan inför att bryta sina band med bourgeoisin kan ses i hans vacklan inför att rensa ut alla de borgerliga ministrarna. USA-imperialismens och dess agenters aktiviteter i Kuba lämnade honom dock inget val. Den 11 juni publicerade USA en skarp protest mot jordreformen, och krävde "snabb, adekvat och effektiv kompensation". Castro stod inför ett val: antingen ge efter ifråga om jordreformen och stärka bourgeoisin och dess allians med USA-kapitalet, och därmed driva bort sin bondebas, eller gå vidare med reformen och slå till mot högerflygeln.
Han valde det senare. Dagen efter USA:s not krävde Castro att olika borgerliga ministrar - Sori Marin, jordbruksminister, Elena Mederos, hälsovårdsminister, Luis Orlando Rodriguez, inrikesminister, Angel Fernandez, justitieminister och Agramonte, utrikesministern - måste avgå.
Alla dessa ministrar ersattes av betrodda medlemmar av 26-julirörelsen, ofta nära medarbetare till Castro. Medan bourgeoisins "politiska representanter" rensades ut, lämnades de "ekonomiska representanterna" orörda - borgerliga gestalter som Fresquet (finansminister) och Bunilla (handelsminister) blev kvar på sina poster, medan Pazos blev kvar som chef för Kubas nationalbank.
Dessa aktioner tvingade Castro till att närmare förlita sig på sin egen vänsterflygel och följaktligen tillbaks in i ett block med PSP. I oktober-november tvingade kontrarevolutionära aktiviteter och en ekonomisk kris orsakad av kapitalistiskt sabotage från USA och inhemska borgare Castro att beslutsamt slå till mot bourgeoisin utanför och innanför 26-julirörelsen, och faktiskt göra slut på den senare som en folkfront, eller till och med som en "rörelse" överhuvudtaget. Hubert Matos arresterades och åtalades och 26-julirörelsen rensades från "antikommunister". Armén reducerades till hälften och döptes om till "Revolutionära Väpnade Styrkorna". Försvarsministeriet rensades fullständigt och ställdes under Raúl Castros befäl. Organiserandet av en väpnad milis av arbetare och bönder inleddes och den stående armén integrerades med milisen. Castro tvingades att agera tillsammans med 26-julirörelsens vänsterflygel, sin bror, Guevara och Rodriguez, gentemot de kubanska kapitalisternas politiska och militära agenter, och driva ut alla de borgerliga ministrarna ur regeringen. Fresquet vid finansministeriet var det enda undantaget, men Guevara tog över nationalbanken, och den egentliga ekonomiska makten och politiken hade sitt ursprung där. Således hade folkfronten upphört i november 1959, tillsammans med maktdualismen.
Detta gjorde det nödvändigt med ett närmande till den största politiska kraften inom den kubanska arbetarklassen, det 18 000 medlemmar starka PSP. Efter att fullständigt ha kastat ut dem från CTC-ledningen i februari-mars, och bildat ett block med de proborgerliga arbetarbyråkraterna i Frente Obrero Humanista i november-januari 1959-60, tvingades Castro nu ingå en ny allians med dem, och rensa ut sina tidigare anhängare. Vänsterflygeln i 26-julirörelsen var nu på uppåtgående och processen att grunda en förenad partiapparat för att ersätta rörelsen inleddes i december 1959. Oavsett Castros åsiktsskillnader med delar av PSP-ledningen, hade han nu oåterkalleligt förenat sitt öde med PSP. Denna fusionsprocess med ett politiskt småborgerligt stalinistiskt arbetarparti innebar emellertid inte en omedelbar brytning med USA-imperialismen eller en medveten och beslutsam marsch mot socialismen. Även om Castros fusion med PSP gav regeringen yttre likheter med en arbetar- och bonderegering, var den inte en revolutionär arbetar- och bonderegering.
Den var inte antikapitalistisk i sina handlingar eller sitt program, och den stod inte under kontroll av demokratiska beväpnade organ för arbetarnas och böndernas makt, dvs. arbetarråd och en demokratisk arbetar- och folkmilis. Den inledde sitt liv som en borgerlig arbetar- och bonderegering, men född under speciella omständigheter. För det första hade bourgeoisin förlorat alla hållpunkter för kontroll av sin väpnade apparat (den borgerliga statens fundamentala bastion hade krossats). Därefter kunde bourgeoisin enbart återvinna sitt styre genom väpnad kontrarevolution, dvs. genom väpnad revolt utanför statsmaskineriet. För det andra förnyade bourgeoisin, hjälpt och påhejad av USA-bourgeoisins högerflygel (Nixon och CIA), sitt kontrarevolutionära inbördeskrig. För det tredje beväpnades arbetarna och bönderna, och även om de inte hade något egentligt alternativt ledarskap till vänsterledarna i 26-julirörelsen, utgjorde de ett väpnat bålverk mot kapitulation, och utövade ett tryck för avgörande åtgärder mot kontrarevolutionen.
Denna regering var i verkligheten en "regering av den småborgerliga demokratins partier". Dess program och avsikterna hos dess ledare gick inte utöver borgerliga begränsningar, dess sociala rötter var stadens och landsbygdens arbetare och fattigbönderna. Den var i den bemärkelsen en borgerlig "arbetar- och bonderegering", dvs. en regering som i Kominterns teser 1922 beskrevs som "tolererad av den försvagade bourgeoisin i kritiska tider som ett sätt att bedra proletariatet beträffande statens verkliga klasskaraktär, eller med hjälp av korrumperade arbetarledare avvärja proletariatets revolutionära offensiv och vinna tid".
De växande klasskonflikterna i Kuba, det alltmer organiserade uttrycket för de beväpnade arbetarnas och böndernas önskningar, motståndet genom sabotage, gerillaaktivitet etc. från den kubanska bourgeoisin och dess agenter i den statliga byråkratin, samt USA-imperialismens fientliga slag tvingade denna regering "att gå längre än de själva önskar på vägen mot en brytning med bourgeoisin". (L. Trotskij, Övergångsprogrammet, Stockholm 1977, s. 46)
Försök från denna regering att lätta på USA-imperialismens strypgrepp över dess ekonomi genom att ingå ett handelsavtal med Sovjetunionen ledde till en dramatisk försämring av relationerna med USA. I juni 1960 vägrade nordamerikanska oljebolag (och det europeiskt kontrollerade Shell) att raffinera sovjetisk olja. Castros regering svarade genom att förstatliga dem. I juli svarade USA genom att upphäva överenskommelsen om att köpa sockerskörden - enbart en överenskommelse med Sovjetunionen och Kina att köpa socker räddade ekonomin undan katastrof.
Mellan augusti och oktober 1960 förstatligade regeringen alla USA-ägda sockerbruk, elektriska installationer och industrier för telekommunikationer, alla banker och alla stora och medelstora industrikoncerner ägda av nordamerikanskt och kubanskt kapital. Mot slutet av 1960 var 80% av Kubas industriella kapacitet förstatligad och jordreformen hade fått dramatiskt ökad fart. Under imperialismens tryck ställdes Castros regering inför ett val: antingen underkasta sig imperialismen eller vidta de nödvändiga åtgärderna för att bryta imperialismens och dess agenters makt genom att expropriera dem.
Samtidigt som den castristiska regeringen tvingades bryta med bourgeoisin och genomföra antikapitalistiska åtgärder, var den form som detta antog annorlunda än vad Trotskij föreställt sig. Från sommaren 1960 hade Castros regering blivit en byråkratisk antikapitalistisk arbetarregering - en regering som tvingas angripa och bryta bourgeoisins ekonomiska makt, men genom varsamt kontrollerade byråkratiska åtgärder och mobiliseringar. Castros regering kunde genomföra denna expropriering relativt "fredligt" eftersom den redan hade brutit bourgeoisins politiska och militära makt inom staten, och kunde använda de revolutionära väpnade styrkorna och milisen gentemot inre motstånd. Det största hotet mot regeringen kom från ingripande av USA-imperialismen antingen direkt med trupper eller indirekt genom beväpnade kubanska kontrarevolutionärer.
Castro går samman med stalinisterna
Det var detta hot som gjorde det nödvändigt med kontrollerade massmobiliseringar under castristernas kontroll (lojalt understödda av PSP). Därför organiserades kommittéer till revolutionens försvar (CDR) i september 1960 medan milisen, som integrerats med de revolutionära väpnade styrkorna (RAF), nådde 150 000 sommaren 1960. Milisen, som bestod av arbetare som genomförde åtta timmars militär träning efter arbetet, hade den uppstramade rebellarmén som kärna, och dess officerare var betrodda castrister. Ledarna för milisen i provinserna var ofta ledare för G2, den militära och politiska underrättelsetjänsten. CRD-kommittéerna leddes av José Matar, en ledande PSP-medlem.
Milisen minskades när hotet från ett USA-ingripande avtog. Efter nederlaget för invasionen vid Grisbukten i april 1961 återinfördes kommandostrukturer för divisioner i RAF, och 1964 avväpnades milisen vilket lämnade RAF som statens enda väpnade styrka.
I november 1960 trädde ett handelsembargo från USA i kraft vilket fullständigt avskar Kuba från dess traditionella marknader i Nord- och Sydamerika (80% av den kubanska importen kom från USA och från USA-ägda oljebolag i Venezuela). Enbart stödet och hjälpen från det stalinistiska blocket (främst Sovjetunionen) tillät den kubanska regeringen att utveckla en fungerande ekonomisk strategi. Mot slutet av 1960 ledde Guevara en handelsdelegation till Sovjetunionen och Östblocket, vilket resulterade i att hela sockerskörden för 1961 gick åt. Vid samma tid (slutet av 1960) anlände en grupp tjeckiska tekniska rådgivare för att hjälpa till med att organisera ett planeringsorgan. I februari 1961 var regeringens departement och organ fullständigt omorganiserade för att passa till den nya planekonomins uppgifter. Juceplan omvandlades till det centrala planeringsorganet, som utarbetade den första planen vilken var i funktion från början av 1962.
De omfattande förstatligandena 1960, exproprieringarna av USA-imperialisterna och den kubanska bourgeoisin och upprättandet av monopolet på utrikeshandeln utgjorde förutsättningarna och fastslog nödvändigheten av statlig planering. Från och med införandet av den första femårsplanen 1962 kan vi tala om skapandet av en degenererad arbetarstat i Kuba.
PSP-kadrerna spelade en central roll i bemannandet av planens administrativa apparat och denna ökade betydelse, plus deras viktiga roll i bevarandet av disciplinen inom fackföreningarna, erkändes i sammanslagningen mellan 26-julirörelsen och PSP i Integrerade Revolutionära Organisationen (ORI) i juli 1961. Denna organisation skulle sedan bli det kubanska kommunistpartiet 1965.
"Sammanslagningen" tog faktiskt formen av ett övertagande av den stalinistiska partiapparaten från castristernas sida, ett projekt som orsakade betydande konflikter med "det gamla gardet" bland stalinisterna. När ORI:s nationella direktorat tillkännagavs bestod det av tjugofem medlemmar: fjorton från 26-julirörelsen, tio från PSP, en från Revolutionära Direktoratet. (E. Gonzalez, Cuba under Castro, Boston 1974, s. 102) I oktober 1961 hade kontor för ORI öppnats i nästan varje stad (100 av 125 kommuner). Anibal Escalante, veteranstalinisten som hade getts ansvar för att organisera ORI, såg till att betrodda stalinister besatte de ledande positionerna i städer och provinser. Castro insåg detta hot och fördömde i mars 1962 Escalante för "sekterism" och för att skapa ett "kontrarevolutionärt missfoster". Escalante uteslöts från direktoratet efter att hastigt ha avrest till Prag. Ett ORI-sekretariat organiserades med castrister på fem av sex poster - Blas Roca var den enda PSP-medlemmen. PSP:s styrka reducerades ytterligare 1964 när rättegången mot Marios Rodriguez, som hade spionerat för Batistas räkning i mitten av 50-talet, men också arbetat för PSP, användes för att avslöja PSP:s samarbete med Batista, vilket ledde till ytterligare uteslutningar av PSP-medlemmar.
När det kubanska kommunistpartiet organiserades i oktober 1965 kunde castristernas styrka ses i det faktum att av 100 medlemmar i centralkommittén hade 72 militära titlar, dvs. var betrodda castrister från rebellarmén. Hela den åtta medlemmar starka politbyrån var castrister. Från 1961 hade castristerna medvetet föresatt sig att bygga ett stalinistiskt parti som sin egen avbild - ta över PSP-apparaten och rensa den på dess gamla ledning. Kampen inom ORI förklarar den tid det tog att grunda det kubanska kommunistpartiet.
Sommaren 1960 hade Castro på ett avgörande sätt brutit med den återstående kubanska och nordamerikanska bourgeoisin. Men frånvaron av arbetarråd och ett revolutionärt kommunistiskt parti bestående av proletariatets avantgarde garanterade att utgången av dessa händelser inte var en revolutionär arbetarregering, dvs. en brygga till proletariatets hela och direkta politiska makt, utan en byråkratisk antikapitalistisk arbetarregering. Denna regering under Castros fraktion och PSP, med materiell hjälp från byråkratin i Kreml, blev en brygga till en kvalitativt byråkratiserad arbetarstat, där arbetarklassen och dess avantgarde från början var berövad den politiska makten.
I ett tal i februari 1961 hänvisade Guevara vagt till "arbetarråd" som kunde "godkänna planer och direktiv". Dessa blev till tekniska råd som skulle bli transmissionsremmar för regeringens mål. I augusti 1961 omorganiserades fackföreningarna för att underlätta samarbete i uppfyllandet av regeringens produktionsmål. I april 1964 skyllde Guevara den dåliga sockerskörden på avsaknaden av arbetsdisciplin. I november 1962 hölls CTC-kongress och förbundskongresser för att "tillstyrka" regeringens program. Guevara fastslog att tveksamheten från en del fackliga ledare att godkänna de nya avtalen "inte skulle tolereras". (Hispanic American Reports, juni 1962, vol. XV, nr 9)
Identitetskort för arbetare och strikta lagar om arbetsdisciplin infördes 1962. En lag framtvingade 1964-65 straff för brott mot arbetsdisciplinen. De kommissioner för klagomål som inrättades 1961 avskaffades som varande "för medgörliga". Med arbetsministern Martinez Sanchez ord skulle lagen "stärka arbetsdisciplinen och öka produktionen och produktiviteten. Den kommer att tillämpas på det slags arbetare som är en kvarleva från utsugarsamhället... Det finns fortfarande arbetare som inte tagit det revolutionära steget och tenderar att diskutera och protestera mot varje åtgärd som kommer från administrationen". (Citerat i P. Binns och M. Gonzalez, "Cuba, Castro and Socialism", i International Socialism, London våren 1980, nr 8, s. 18)
Medan landvinningar åstadkoms för och av arbetarklassen (exproprierandet av bourgeoisin, förstatligad och planerad ekonomi, statsmonopol på utrikeshandeln), usurperades makten av den castristiska bonapartistklicken och en privilegierad byråkrati från arbetarklassen. Således hade den kubanska omvälvningen en övervägande kontrarevolutionär karaktär. Den var inte kvalitativt annorlunda än de omvälvningar som skapade de andra degenererade arbetarstaterna. När Castro genomförde detta program, bevisade han att han blivit stalinist. Denna regim kunde från sin tillkomst endast störtas genom politisk revolution.
Många av de drag som härrörde från den castristiska rörelsens småborgerliga populistiska urprung förblev hybridiserade med de väsentliga dragen i en stalinistisk diktatur. Kommittéerna för "folkmakt" och så vidare var aldrig organ för arbetarklassens makt eller proletär demokrati. Medan regimens ursprung i en antiimperialistisk revolution gav Castros makt en överväldigande popularitet, som aldrig setts i Sovjetunionen eller Östeuropa, existerar inte några vägar för en fredlig övergång till arbetarklassens politiska makt i Kuba.
Under samma period förföljdes de kubanska anhängarna till Fjärde Internationalens Internationella Sekretariat, för att sedan fängslas av castristerna och PSP. Vid ungdomskongressen i Havanna 1960 fördömdes de delegater som identifierade sig med Voz Proletaria, den kubanska sektionens tidning, offentligt i PSP:s press som CIA-agenter. Tidningens tryckpress och plåtarna till Trotskijs Den permanenta revolutionen, som var under publicering, slogs 1961 sönder och tidningen undertrycktes. Senare blev anhängarna till Voz Proletaria antingen fängslade eller deporterade som "kontrarevolutionärer".
Är småbourgeoisin en revolutionär klass?
Den motsättning som kan förefalla existera mellan ståndpunkterna hos Lenin, Trotskij och de stora revolutionära marxisterna vad beträffar småborgerliga politiska formationers roll försvinner om de kubanska händelsernas fulla dynamik förstås. Småbourgeoisin kan verkligen inte bli en härskande klass - dvs. den kan inte upprätta en statsmakt som försvarar dess eget klassherravälde på samma sätt som småskalig varuproduktion inte kan bli det dominerande produktionssättet utan alltid domineras av storskalig egendom som tillhör ett annat produktionssätt - slaveriets, feodalismens eller kapitalismens. Den kubanska revolutionen motsäger inte på något sätt denna marxistiska bedömning av den mellanliggande klassen.
Småborgerliga partier kan emellertid bli verktyg för andra klassers styre. Genom en process av inre differentiering utvecklades grupperingen kring Castro från småborgerlig nationalism till småborgerlig stalinism. Den castristiska klicken assimilerades av egen vilja in i det stalinistiska partiet och dess program samtidigt som den avsatte större delen av partiets tidigare ledning och sammansmälte dess program med element av småborgerlig nationalism (böndernas centrala roll, gerillakrig på landsbygden, etc.), liksom Mao hade gjort tidigare. Således blev Castro 1962 , efter att 1959 ha varit en bonaparte för den försvagade kubanska bourgeoisin, en bonaparte "för" den politiskt expropriade kubanska arbetarklassen. Trotskij hävdade 1938 att "erfarenheten" (dvs. av Ryssland, Spanien och Frankrike) bekräftade oförmågan hos den småborgerliga demokratins partier att skapa en "regering oberoende av bourgeoisin". Han trodde att exceptionella omständigheter kunde tvinga dem att gå längre än de ville, att upprättandet av en sådan regering var "högst osannolik" och att även om det inträffade, skulle "den bara utgöra en kort episod på vägen mot den verkliga proletära diktaturen". (Trotskij, s. 47)
Förverkligandet av detta "högst osannolika" alternativ i Trotskijs förutsägelse och på ett sätt och med ett resultat som han inte förutsett, undergräver inte varken den marxistiska metoden eller trotskismens grundvalar. Det fordrar tillämpandet av denna metod för att förstå dessa händelser, och utveckla programmet som en vägledning till handling för proletariatet i situationer som oundvikligen bara vagt hade förutsetts av Trotskij själv.
Det villkor som öppnade "den kubanska vägen" till upprättandet av en degenererad arbetarstat var Sovjetunionens fortsatta existens och spridningen av degenererade arbetarstater. Utan politisk, ekonomisk och militär hjälp från Sovjetunionen skulle Castros regering i slutändan ha lidit nederlag - antingen inför kubansk/nordamerikansk kontrarevolution eller inför det kubanska proletariatet under ledning av ett trotskistiskt avantgardeparti. Den sovjetiska byråkratins beredskap att hjälpa Castro med att undvika sådana alternativ berodde på Kremls taktiska oenighet med imperialismen och dess strategiskt kontrarevolutionära fientlighet mot arbetarklassens maktövertagande.
Önskvärdheten av Kuba som robotbas orsakades av den allvarliga ojämnheten i militär kapacitet mellan Sovjetunionen och USA mot slutet av 1950-talet. USA-bourgeoisins vägran att diskutera överläggningar om vapenbegränsningar, trots sovjetiska eftergifter beträffande utplacerandet av offensiva missiler i Natoländer 1958, ledde Sovjetunionen till att söka efter en motvikt. Sådant som att Chrustjov lämnade toppmötet 1960 signalerade inte ett övergivande av "fredlig samexistens", utan ett sökande efter en bättre förhandlingsposition. Den kubanska revolutionen var just en sådan politisk motvikt. Kennedys program för upprustning när han valdes till president 1960 gjorde detta ännu mer nödvändigt. Även om oligarkin i Kreml inte planerade eller sporrade Castro till att skapa en degenererad arbetarstat i Kuba (inte mer än de gjorde i Jugoslavien, Kina eller Vietnam), samtyckte ekonomiskt och militärt utifrån sina egna statsintressen.
I många fall kan vi se att det var castristerna själva som drev på snabbare än vad vare sig Sovjetunionen eller dess agenter i Kuba gillade. Förstatligandena i augusti 1960 mottogs kyligt av PSP. Escalante förklarade vid PSP:s åttonde kongress att revolutionen skulle försöka hålla den nationella bourgeoisin "inom det revolutionära lägret". Blas Roca sade att "en del förstatliganden kunde kanske ha undvikits", och att "privatföretag som inte är imperialistiska... behövs fortfarande". (Thomas, s. 1212) Medan PSP försökte bevara sin allians med "fredsälskande" delar av kapitalet, förklarade Guevara vid den första latinamerikanska ungdomskongressen: "Om jag blev tillfrågad huruvida vår revolution är kommunistisk, skulle jag definiera den som marxistisk. Vår revolution har med egna metoder upptäckt de vägar som Marx pekade ut." (Thomas, s. 1212)
Castro-regimens betydande massbas, förräderiet från ledarna i Kreml i samband med den kubanska robotkrisen i oktober 1962 (besluten att förflytta robotarna och erbjudandet om FN-observatörer i Kuba - fattades båda utan konsultation med eller deltagande av kubanerna), tillsammans med den begränsade ekonomiska hjälpen, predisponerade Castro, Guevara och de andra till en relativt självständig utrikespolitik, speciellt under åren 1966-68. Under den perioden förespråkade Castro och praktiserade Guevara en gerillastrategi med målet att skapa regimer som liknade Castros. Politiken ledde till skarpa sammanstötningar med de latinamerikanska stalinisterna, och slutade med fullständigt fiasko.
Denna politik övergavs fullständigt 1971-72 till förmån för stöd till en ortodox folkfront i Chile och ett uttalande om de unika "nationella vägar" som ska följas i Latinamerika. Från 1972, i och med Kubas inträde i Comecon, kom Kuba att i utbyte mot sovjetisk ekonomisk hjälp tillhandahålla en insatsstyrka för ingripande i Afrika. I Angola hjälpte Kuba MPLA mot Sydafrika, men stödde också MPLA-ledarnas tillslag mot vänsternationalister och arbetarklassens aktiviteter. I Etiopien understödde kubanska trupper den nationellt förtryckande Derguen i dess försök att framtvinga sin dominans över Eritrea.
Den stalinism som Castro försökte dölja med populism blev kort sagt alltmer uppenbar. Hans stöd på senare tid till nedslåendet av Solidarnosc i Polen är helt och hållet i konsekvens med hans politiska inriktning sedan början av 1960-talet.
Översatt ur The Degenerated Revolution,
Workers Power/Irish Workers Group 1982
