Vilken väg för motståndet mot ockupationen i Irak?

Segrarna för det irakiska motståndet i Falluja och Najaf vittnar om en sådan tendens. I en intervju som cirkulerat på olika e-postlistor från den 15 maj med Abduljabbar al-Kubaisi, ledare för Iraks Patriotiska Allians, kommenterade denne betydelsen av segern i Falluja i April:

"Det hela resulterade i en folklig mobilisering och en resning som överträffade alla våra förväntningar. Alla deltog efter sina förutsättningar. Där fanns t.o.m. gamla kvinnor som bar ammunition till motståndskämparna vid fronten. Folket och de beväpnade motståndskämparna etablerade sin egen kontroll över staden. Men det hände inte bara i Falluja utan även på flera andra håll. I t.ex. Samara tog det flera veckor för de amerikanska ockupanterna att slå ner upproret. De förlorade även kontrollen i Bagdad för en period."

Den antikapitalistiska rörelsen och dess missledare

Senast var det Naomi Klein, författare till "No Logo", som i den brittiska tidningen The Guardian uttalade sitt stöd för en övergångsregering baserat på den gamla Baath-konstitutionen från 1970, kontrollerad av FN-trupper från de omgivande staterna. Ett argument som hon framför är att hon inte tror att irakierna vill leva under sharia-lagstiftning. Detta är antagligen ett mycket korrekt antagande men Kleins islamofobi leder henne i nästa andetag att misslyckas med att se en irakisk och socialistisk lösning på problemet. Kommer en kapitalistisk konstitution, vilken godkänner rätten till privategendomen och därmed berättigar exploateringen av arbetarna och de fattiga, verkligen att utgöra en språngbräda till frihet för irakierna? Och kommer verkligen de omgivande staterna (Jordanien, Saudiarabien, Iran, Syrien och Turkiet), stater vars arméer har sitt eget folks blod på sina händer, att kunna backa upp demokratiska rättigheter och garantier för en sekulär rörelse i Irak?

Vad som föranleder småborgerliga opportunister som Naomi Klein att vackla och falla för vad man skulle kunna beskriva som en alternativ imperialistisk lösning med demokratisk fasad kan man undra. Påtryckningarna från den reformistiska flygeln, samma reformister som ser till att Naomi Klein och kompani får reserverade platser på de sociala forumens främsta podium, som är beredda att sälja ut allt vad kamp och krav heter för möjligheten att få komma in i värmen kring köttgrytorna (de kapitalistiska regeringarna i Väst) är sannolikt en förklaring. En annan är uppgivenheten och misstron gentemot alla lösningar som överskrider den borgerliga legalitetens ramar, vilket på ett vis hänger ihop med den förra.

Motståndet mot kvinnoförtryck från islamister och religiösa ledare inom den irakiska motståndsrörelsen har förstås sitt eget berättigande. Men när det irakiska Kommunistpartiet så skamligt samarbetar med ockupationsmaktens impotenta styrande råd är det icke att förvånas över att islamister och religiösa ledare som utmanar ockupanterna lyckas samla en hel del stöd bland de desillusionerade irakiska massorna. När den antikapitalistiska rörelsen borde sluta upp och ge sitt stöd till motståndet och stödja alla progressiva steg i den kamp som förs, för att om möjligt också via den internationella solidariteten påverka och delta i den kamp som sker, gömmer sig representanter som Klein bakom en skepticism och en perspektivlöshet som inte kan annat än verka som en broms på rörelsen och, paradoxalt nog, innebära ett indirekt stöd för fundamentalismen då den fyller ett tomrum. Nämligen det vakuum som skapas då progressiva krafter avstår från att delta i en högst legitim kamp. Klein är inte ensam om sitt vacklande. Få är namnen på de intellektuella och de ledare inom rörelsen som tagit ställning på ett konsekvent sätt för rätten att göra motstånd mot den imperialistiska ockupationen. Många gånger motiveras det med en ovilja att behöva förknippas med islamistiska krafter inom motståndsrörelsen i Irak.

Vem har rätt att försvara sig?

Marxister har inte mycket till övers för islamisternas och de religiösa ledarnas program. Islamisterna har fler än en gång visat sitt sanna reaktionära ansikte. Deras yttersta mål har varit att etablera en klerikal diktatur som kraftigt begränsar de demokratiska fri- och rättigheterna och spärrar in kvinnan i hemmet. Många kommunister har dessutom fallit för deras kontrarevolutionära terror.

Samtidigt mobiliserar de islamistiska och religiösa ledarna de irakiska massorna mot ockupationen. Kommunister har ett intresse av att vinna dessa människor bort från islamismen. Att dessa ledare i dagsläget befinner sig i spetsen för kampen, och faktiskt har betydande massor som stödjer dem i sak, innebär att kommunister måste utarbeta en taktik som gör det möjligt att konkurrera med dem. Risken är å ena sidan att kommunisterna hamnar vid sidan om kampen och därmed isolerar sig själva. Å andra sidan finns risken att kommunisterna, om de ger sig in i kampen, sugs upp av islamisterna och bara blir dess lydiga underhuggare. Så hur kan vi undvika sekterism respektive en opportunistisk urartning? Att besvara frågan om vem som har rätt att försvara sig och ta vara på erfarenheterna i tidigare revolutionär och antiimperialistisk kamp ger en nyckel till en förståelse för en revolutionär taktik som kan besegra såväl den imperialistiska ockupationen som den politiska islamismen.

Kampen för demokratiska rättigheter och frigörelse från imperialistiskt förtryck

Marxister ställer sig i fronten för kampen för demokratiska rättigheter. Såväl i en nation som internationellt försvarar och kämpar vi för att utvidga rättigheter för arbetare att organisera sig i fackföreningar och partier, för kvinnors rätt till arbete och rätten att bestämma över sin egen kropp, att överallt delta på lika villkor osv.

Men samtidigt uppmärksammar vi också att det under den globala kapitalismen finns imperialistiska länder liksom det finns halvkoloniala länder som förtrycks av de förra. Formellt sett är de flesta länder i den tredje världen självständiga. De var tidigare kolonier som styrdes direkt militärt av de imperialistiska länderna huvudsakligen i Väst. Under åren av kolonialt direktstyre styrdes länderna av imperialismens militärregimer. Dessa utbildade lydiga officerare och generaler och de privilegierade en liten elit av inhemska kapitalister samtidigt som huvudsyftet med deras närvaro alltid var att bereda marken för de egna företagens utsugning av de fattiga ländernas naturresurser, råvaror och andra tillgångar.

När de imperialistiskt understödda diktaturerna föll framförallt på 50- och 60-talet betydde det i många fall att de regimer som installerades paradoxalt nog ändå förblev lojala till imperialisterna (med undantag för de kolonialländer där befrielserörelserna inte ingick kompromisser med imperialisterna: Kuba, Vietnam m.fl.). I majoriteten av fallen betydde det att de nya härskarna tillät att den ekonomiska imperialismens utsugning av det egna landet kunde fortgå. De fick formell självständighet i form av nationell suveränitet och en egen flagga men var ekonomiskt fortfarande i händerna på imperialismen, dess företag och de mäktiga bankirerna (som gömmer sig bakom imperialistiska institutioner som IMF, Världsbanken, WTO m.fl.). Karaktäriseringen av dessa länder som halvkoloniala nationer uttrycker just detta dubbla förhållande.

Försöken att införa demokratiska fri- och rättigheter föll ofta på att dessa ledare var rädda för vad befolkningen i de egna länderna skulle ta sig för då de gavs rätten att organisera sig självständigt från statsapparaten. De kapitalistiska demokratier som etablerades i Sydamerika, Afrika, Asien och Mellanöstern under efterkrigstiden karaktäriserades av sin instabilitet och otillräcklighet. Detta har sin grundläggande förklaring inte först och främst i att dessa länder och dess befolkning på ett subjektivt plan inte var redo för införandet av demokrati (en populär borgerlig teori), utan framförallt på att den borgerliga demokratin var otillräcklig som instrument för frigörelse.

Fattigdomen i de halvkoloniala nationerna överstiger den i Västvärlden mångdubbelt. I flera halvkolonier får bara en minoritet tillgång till utbildning. Betydande delar av befolkningen svälter under flera tider på året, sjukvården klarar inte av sina uppgifter osv. De som har arbete får oftast en lön som knappt räcker till att skaffa mat. Särskilt jordfrågan är en het potatis med oftast en majoritet av befolkningen i de fattiga länderna arbetandes på landsbygden och då ofta för någon av de jordkapitalister som kontrollerar merparten av den bördiga jorden.

Av allt detta följer att införandet av borgerlig demokrati i dessa länder inte en lösning på de enorma sociala problemen. Tvärtom leder försvaret av kapitalistiska och förkapitalistiska egendomsförhållanden till att en progressiv utveckling mot verklig frigörelse bromsas och blockeras. För att kunna frigöra de fattiga massorna måste socialistiska metoder praktiseras. Bara socialistiska metoder parallellt med kampen för demokratiska fri- och rättigheter kan leda till verklig frigörelse för de halvkoloniala länderna.

Slutsatsen som följer av detta är att i konflikter mellan imperialistiska länder och halvkoloniala nationer tar trotskister konsekvent ställning för de halvkoloniala länderna och deras ovillkorliga rätt att försvara sig mot imperialistiskt förtryck. På borgarens hycklande tal om demokrati kontra diktatur svarar vi att en förutsättning för garanterandet av demokratiska fri- och rättigheter i halvkolonierna är att de får utvecklas oberoende av imperialismen. Frigörelse från imperialistiskt förtryck är ett måste om landet skall kunna ta sig upp ur sin kroniska fattigdom och införa verkliga varaktiga demokratiska rättigheter. I förlängningen är den permanenta revolutionens strategi det enda som kan lyfta halvkolonierna ur sin position som undertryckta. Med det menar trotskister att den demokratiska antiimperialistiska revolutionen måste växa över i en social revolution och bildandet av socialistiska revolutionära arbetarregeringar, för att kunna försvara de vunna landvinningarna och avancera framåt, höja landets ekonomiska och kulturella nivå osv. Denna strategi pekar också följdriktligt ut arbetarklassens självständiga agerande som nödvändig komponent i denna process.

Ta ställning för det halvkoloniala landet!

Det halvkoloniala Irak är inget undantag från detta. Saddams regim var under lång tid uppbackad och ivrigt påhejad av den amerikanska imperialismen. När vi säger att vi är för imperialismens nederlag i Irak betyder detta inte att vi är anhängare av vare sig Saddams diktatur eller islamistiskt/religiöst styre. Vi erkänner helt enkelt rätten för irakierna att styra över sig själva samtidigt som vi förespråkar en demokratisk socialistisk lösning på problemet.

Slutsatsen blir alltså att irakierna som halvkolonial nation har all legitim rätt att bekämpa den imperialistiska ockupationen. Det är i grunden en demokratisk fråga om rätten för halvkoloniala länder att bryta sig loss från imperialismen. Denna rätt erkänner vi som ovillkorlig. Oavsett vad vi anser om de politiska krafter som står i spetsen för detta legitima motstånd så måste vi erkänna dem just rätten att slå tillbaka mot ett orättfärdigt förtryck.

Ett återkommande fenomen i den antiimperialistiska kampen har varit, och är än idag, att i direkt konflikt med imperialismen tenderar även delar av den halvkoloniala bourgoisin och småbourgoisin att dras med i kampen mot det imperialistiska förtrycket. Detta gör den för att även den har ett intresse av att frigöra sig från imperialismens dominans, vilket håller tillbaka den halvkoloniala borgarklassen i sin utveckling. Därför kan dess politiska representanter hamna i spetsen för en massrörelse som även kommunister vill orientera sig mot.

Den kommunistiska internationalen utvecklade under sin sunda leninistiska period ett taktiskt förhållningssätt för den antiimperialistiska kampen i den koloniala och halvkoloniala världen. Frågeställningen var: Hur kan kommunister i ett land dominerat av imperialismen delta i antiimperialistisk kamp tillsammans med borgerliga och småborgerliga element i spetsen för en massrörelse, ledare som inte delar kommunisternas slutmål, och samtidigt kämpa för en socialistisk strategi som aktivt leder in kampen mot den socialistiska revolutionen?

På KI:s andra världskongress antogs de huvudsakliga riktlinjerna (som sedan utvecklades av den fjärde kongressen). Lenin förde då fram möjligheten att samarbeta med borgerliga och småborgerliga rörelser på två villkor. För det första att de verkligen förde en kamp mot imperialismen, för det andra att de inte satte upp några restriktioner mot kommunisternas självständiga aktivitet med syfte att organisera arbetarna och bönderna mot imperialismen. Med en sådan taktik orienteras kommunisternas arbete inte bara mot masskampens arena, den föreskriver också det absolut avgörande villkoret, att kommunisternas samtidigt måste kämpa för sina egna perspektiv och sin politik.

Risken för opportunistisk förvrängning av enhetsfrontstaktiken - bildandet av folkfronter

Kina 1927

Detta fick inte vänsteroppositionens ledare Leo Trotskij att överge taktiken om den antiimperialistiska enhetsfronten, tvärtom så pekade han ut den opportunistiska förvanskningen av denna som den huvudsakliga orsaken till misslyckandet för de kinesiska kommunisterna. Senare utvecklade Komintern under stalinisternas ledning taktiken om Folkfronten som ett sätt att organisera den antiimperialistiska kampen och kampen mot fascismen. Detta var öppet en kapitulation inför ett reformistiskt stadietänkande som gick ut på att Kommunistpartierna i kampen mot imperialism och fascism helt skulle underordna sig kampen för den borgerliga demokratin, och de ledde också till katastrof i de fall där taktiken praktiserades (inte minst under spanska inbördeskriget 1936-38).

Men det finns även moderna exempel som visar på risken av opportunistisk urvattning av taktiken som en konsekvens av en opportunistisk kapitulation (i form av stadietänkande) inför fenomen som politisk islamism.

Iran 1979

Samtidigt hade den shiitiske ledaren Khomeini lanserat en kampanj för upprättandet av en islamisk stat. Khomeini gjorde sig till uttolkare av radikal antiimperialism och lyckades successivt kombinera detta med sitt till en början mer dolda konservativt reaktionära budskap. Men Khomeinis tidigare handlingar hade visat karaktären av hans reaktionära politik. Tidigare hade han motsatt sig rösträtt för kvinnor och varit motståndare till en jordreform. Trots denna meritlista gjorde den iranska vänstern ett stort misstag då man i Khomeini åtminstone till en början såg början på den demokratiska fasen av revolutionen. När Kohmeini började sin kampanj på allvar var den iranska vänstern för sent ute. Med stöd från organiserade gangstergäng och med ekonomisk uppbackning betydande delar av bourgoisin och den övre småbourgoisin (basarkapitalister, handelsmän m.fl.) kunde han successivt samla makten i sina händer samtidigt som han krossade vänstern och arbetarrörelsens organisationer.

Historiens lärdomar visar entydigt upp att det inte finns något färdigt utstakad väg till segern mot imperialismen och den socialistiska revolutionen. När kampen skall avgöras är insatsen hög och taktiska misstag kan leda till ett mycket högt pris för de progressiva krafterna. Men det är trots allt bättre att göra misstag än att inte delta alls. Kommunisterna måste agera som en subjektiv kraft, inte avsäga sig sin avantgarderoll. Med en korrekt taktik förankrad i en riktig strategi kan det revolutionära partiet spela en avgörande roll och förändra historien. En felaktig taktik och strategi kan också korrigeras om detta sker i tid. Det vore hur som helst ett misstag att förlita sig till "processen" med utgångspunkt i olika stadieteorier. Detta kommer att leda till nederlag p.g.a. den politiskt kapitulerande innebörden i konceptet som sådant. Det finns det många historiska lärdomar som vittnar om.

Är den antiimperialistiska enhetsfrontstaktiken applicerbar på Irak i dagsläget?

De religiösa ledarna och islamistiska grupper är alltså inte de enda som deltar i motståndet. Men låt oss fokusera på de religiösa ledarna. De har onekligen en stark position och har via moskéerna en mycket viktig tribun för propagandaspridning. Dessa representerar inte arbetarklassen i någon egentlig mening. Detta ledarskap är först och främst politiska representanter för den av imperialismen förtryckta bourgoisin och småbourgoisin. De har inte någon avsikt att bilda en socialistisk republik utan ser först och främst till sina egna snäva klassintressen. De vill helt enkelt sparka ut imperialisterna för att de själva skall kunna få privilegiet att härska över den irakiska befolkningen.

Tidigare nämnde vi att politiska representanter för bourgoisin och småbourgoisin under de förhållanden som karaktäriserar konflikter mellan imperialistiska och halvkoloniala länder kan hamna i spetsen för de förtryckta massorna. Moqtada al Sadr är ett exempel på en sådan ledarfigur. Han är inte en traditionell shiitisk ledare. Snarare omtalas han som något av en uppstickare, en "ynglig", och han representerar framförallt de fattigaste skikten bland shiiterna. De är också bland dessa han rekryterar sina motståndskämpar till Mehdi-armén, som står under hans kontroll.

Något av stor vikt är att det samlade motståndet mot ockupationen, om än tillfälligt, lyckats överbrygga den uråldriga religiösa motsättningen mellan shiiter och sunniter. Flera exempel styrker detta. Under kampen om den sunnitiskt dominerade staden Falluja i april donerade shiiter i Sadr-staden i Bagdad blod till de sårade samt erbjöd husrum och skydd till dem som tvingades på flykt. På Fallujas gator demonstrerade sunniter som respons med avbilder på Moqtada al Sadr för att visa sitt stöd den kompromisslöshet han förespråkade. Samtidigt donerade sunniter blod till de sårade i de shiitiska städerna Karbala och Kadhemiya då dessa utsattes för amerikanska attacker.

Då imperialisterna dessutom belägrade staden Najaf, där Muqtada Al-Sadr med sina anhängare i Mehdi-armén, blev detta en närmast symbolisk parallell och skapade den situation som ytterligare fungerade som en katalysator på den framväxande irakiska nationalismen. De förnedrande tortyrbilderna från det av amerikanska soldater kontrollerade fängelset Abu Graib kan inte annat än ytterligare ha bidragit till denna tendens till enhet mot ockupanterna.

Att ledarna för motståndet står under ett stort tryck från massorna att agera till fördel för kampen kan skymtas av många av de uttalanden som dessa ledare gjort. Medvetenheten inom rörelsen uttrycktes inte minst då al Sadr offentligt uppmanade det amerikanska folket att göra sig av med Bush och om möjligt se till så att denne inte får sitta kvar ytterligare en presidentperiod. Detta är en betydande skillnad gentemot det synsätt och den elitistiska sekterism som organisationer som Al Qaida och de mer extrema fundamentalisterna inom den s.k. salafitiska rörelsen förespråkar där man jämställer hela det amerikanska folket med dess president och stat. Det tyder antagligen på att irakierna är medvetna om att de måste appellera till internationell solidaritet i kampen mot ockupationen.

Trots detta positiva steg vore det felaktigt att sätta någon större tillit till Moqtada al Sadr och de religiösa ledarna och deras förmåga att leda motståndskampen. Dessa ledares metoder är helt igenom småborgerliga vilket inte minst visas av att de inte brytt sig om att appellera till den organiserade arbetarrörelsen och försöka dra in den i den väpnade kampen. Istället sätter man sin tillit till en elitistisk gerillastrategi. Denna kan förvisso vara effektiv men för en varaktig seger mot imperialismen måste en nyckel vara arbetarrörelsens involvering i motståndet.

Uppgiften för kommunister borde vara uppenbar. Motståndet mot ockupationen är i sig en källa till radikalisering och till kamp. Det vore rent brottsligt att negligera detta, istället borde aktiva kommunister delta i motståndskampen och propagera för sina idéer. Den antiimperialistiska enhetsfrontstaktiken är den taktik som är bäst anpassad för att kunna ta itu med problemen. Det öppnar upp för kommunistiskt deltagande i kampen mot ockupationen samtidigt som den förpliktigar kommunister att inte hymla med sin kritik av den nuvarande ledningen och arbeta för att höja den politiska medvetenheten bland arbetarna och bönderna i landet. Taktiken förenad med den permanenta revolutionens strategi erbjuder en möjlig öppning för att slå tillbaka imperialisterna än mer effektivt med arbetarnas massaktioner och militans och en öppning för att avslöja, och ersätta, det nuvarande ledarskapet.

Den irakiska vänstern

Det irakiska kommunistpartiets bankrutt är skamlig men den var inte oväntad. Partiets hela historia vittnar om principlöshet och opportunism. Därmed är det nästan ännu skamligare att vissa av partiets systerpartier i framförallt Europa inte klart tagit avstånd från partiet och dess linje. Vänsterpartiet i Sverige undviker konsekvent att ta klar ställning för motståndet i enlighet med detta. Partiledaren Lars Ohly undvek, om än skickligt retoriskt, att ta ställning för motståndet i sitt tal till den tusentals demonstranterna i Stockholm på första maj.

En annan organisation som spelat en viktig roll i att organisera och bygga upp fackföreningar och kvinnoorganisationer är Arbetarkommunistiska Partiet i Irak. De står för mycket som alla marxister borde hålla med om; att motståndet måste föras med arbetarnas organisationer, att dessa bör organisera sig i miliser och råd och sträva efter att bilda en arbetarregering baserad på dessa råd. Men vad de saknar är ett vettigt svar på frågan om det motstånd som tar sig uttryck i demonstrationer och militära aktioner gentemot ockupanterna. I den senaste resolutionen från partiet slår man huvudet på spiken då man ger uttryck för att se ockupationen och motståndet mot den som två onda sidor av samma mynt:

"På den ena sidan i den här konflikten står Amerika som terroriserar med sin ockupation och militariserar hela samhället med bomber med tanks och luftvärn och väpnade trupper. På den andra sidan av konflikten finns politisk islam och dess styrkor som kidnappar människor, utför självmordsbombningar och mord som terroriserar den irakiska befolkningen. Båda sidor i denna konflikt håller folket som gisslan och driver samhället mot mer kaos och blodspillan."

Det arbetarkommunistiska partiet i Irak (AKPI) kräver alltså indirekt att massorna går med på deras program före de vunnit massorna för detta. I ett uttalande från den 10 april skriver man:

"Det frihetsälskande folket i Irak och det Arbetarkommunistiska partiet i Irak förbinder sig att kämpa för att separera sina anhängare från båda polerna av konflikten..."

Man uppmanar dessutom folket att organisera sig för att med vapen i hand bekämpa "båda former av terrorism" och ta makten över sina bostadsområden och städer.

Trotskister delar den grundläggande kritiken av den politiska islamismen och är motståndare till dess förtryck av kvinnornas och ungdomens politiska rättigheter etc. Men AKPI:s position är felaktig och skamlig eftersom den innebär att partiet uppmanar socialister att inte bara stå vid sidan om, utan dessutom behandlar motståndet på samma sätt som ockupationen. Inför en växande massrörelse mot ockupationen misslyckas därmed partiet fatalt med vad som borde vara huvuduppgiften, nämligen att ställa sig i spetsen för motståndet och utmana de religiösa ledarnas mandat i den. Partiets svar på de akuta uppgifterna i stället ett skolexempel på den sekterism som, tvärtemot att erbjuda ett reellt alternativ i situationen som den är, innebär att partiet kommer att isolera sig självt och sin kader.

Ett indirekt pris för denna sekterism innebär också att partiet bidrar till att driva det irakiska folket, även kvinnorna och barnen, i händerna på den politiska islamismen som ju åtminstone kämpar mot ockupationen medan "kommunisterna" ger sitt stöd till status quo, med andra ord ockupationen. Även om detta inte är avsikten blir det en oundviklig konsekvens då det är exakt dessa argument de islamistiska och religiösa rekryterarna kommer att använda sig av för att övertyga inte minst ungdomen om att bryta med de "gudlösa marxisterna" och ansluta sig till motståndskampen under sin egen ledning.

Stöd till den irakiska motståndskampen?

Vårt svar är att arbetarklassens politiska organisationer inte bara bör organisera de arbetslösa och fackföreningarna. De bör också delta i och försöka bygga allianser med krafter från alla sociala klasser i Irak som vill kasta ut de amerikanska och brittiska trupperna.

Detta betyder inte att revolutionärer ska tiga ner vissa krav och överge någon del av sin politik. De som står i spetsen för motståndskampen är med största sannolikhet de som kommer att ges makten då ockupanterna lider ett mer avgörande nederlag och tvingas lämna landet. För att kunna komma i ledningen för kampen mot ockupationen, och för att kunna återbygga landet och skapa verklig frihet för det irakiska folket, måste arbetarrörelsen avsätta fundamentalisterna och de religiösa ledarna, som befinner sig där nu.

I och med att motståndsrörelsen är en rörelse med stöd från massorna finns också möjligheten att vinna massorna bort från islamisternas politik och bort från inflytandet från deras organisationer. Det finns en möjlighet att påvisa falskheten i deras ledarskap och den återvändsgränd som det ledarskapet i slutändan innebär för de irakiska massorna. Vi skulle säga: Varför är det så att vissa av de islamistiska ledarna kompromissar med ockupationsregimen? Varför är det så att när de arbetslösas organisation startar upp ett kontor i Falluja så bränns det ner av islamistiska gangstergäng? Endast genom den konfrontationen kan det bli möjligt för de irakiska kommunisterna att avslöja islamisterna, placera sig i ledningen för kampen mot ockupationen och också i kampen för en social revolution. Det kan i vissa fall betyda att allianser och samarbete inom ramen för enhetsfronten periodvis blir omöjliga att genomföra med fundamentalisterna p.g.a. av deras reaktionära sekterism.

Det är också sant att all kamp inte är progressiv. Det finns reaktionära kampmetoder som man måste ta avstånd ifrån. Det är i mångt och mycket en fråga om taktiken, men principer finns här också. När islamisterna kräver total underkastelse under deras ledarskap är det så klart ett reaktionärt sätt att föra kampen på. Under sådana omständigheter är samarbete uteslutet eftersom det skulle tvinga kommunisterna att stå under islamistiskt kommando och tillintetgöra deras egen organisering. I den situationen blir det också nödvändigt att organisera försvarsmiliser som kan skydda den revolutionära kadern och arbetarna från islamistiska attacker.

Då de religiösa ledarna och islamisterna förhindrar kvinnor från att delta i motståndet är detta också något som måste bekämpas och kritiseras som sabotage mot kampen. När islamister använder sig av självmordsbombare mot civila mål så är vårat svar att den typen av aktioner snarare tenderar att stärka förtryckarna samtidigt som det leder kampen in i återvändsgränder. Det är en förkastlig och reaktionär taktik som bör ersättas med militant och beväpnad massaktion.

När islamister står i spetsen för demonstrationer som protesterar mot att de amerikanska trupperna stänger ner alla irakiska tidningar som är kritiska mot ockupationen däremot så är det trots ledarskapet ett legitimt krav och har revolutionärer möjlighet bör de intervenera och försöka vinna stöd för sitt synsätt och sin kritik. Samma sak gäller om islamister deltar i försvaret av en stad som t.ex. Falluja, eller när irakiska motståndskämpar som tillhör islamistiska organisationer genomför överfallsaktioner mot imperialismens trupper. Det är legitimt i sig och enda sättet att kunna utmana islamisternas ledarroll är att inte låta dem vara de enda som försvarar staden eller de enda som för den militära kampen. Här är samarbete inte bara möjligt, det är också önskvärt för att förstärka kampen mot imperialisterna.

Kommunisters program för motståndet

• Först av allt måste man kämpa för att inga vapen sätts i händerna på vare sig de ockuperande styrkorna eller den av ockupanterna upprättade irakiska poliskåren. Varje kraft som tar order från den amerikanska militärledningen är en fiende till det irakiska folket.
• Motståndet förblir svagt och kan ännu inte på allvar mäta sig i öppen strid med koalitionens avancerade styrkor. Motståndet måste förena sina styrkor och sina militära kommandostrukturer.
• Brist på samarbete mellan olika gerillagrupper leder till ineffektivitet och misstag som kan undvikas. Men en förenad kommandostruktur avhjälper bara en del av problemet. Om inte motståndet föresätter sig att involvera arbetarklassen och de fattiga kommer det fortsätta vara en elitistisk elit av gerillamän som leder kampen.
• Ett beväpnat folk kan å andra sidan utöva demokratisk kontroll över den väpnade kampen och dessutom erbjuda betydligt effektivare skydd för de som tvingas gömma sig från upprensningsaktioner från ockupanterna.
• Det första centrala kravet bör vara för omedelbara val, under kontroll av det väpnade folket och deras gräsrotsorganisationer. Sådana val är omöjliga att genomföra så länge ockupationen fortlever.
• De demokratiska kraven på val till en konstituerande församling blir därmed ett krav som måste kopplas till motståndet och kravet på att imperialismens trupper måste lämna landet.

Kommunister måste vara de som mest bestämt kämpar för arbetarnas rätt att organisera sig och bilda självständiga fackföreningar och arbetarpartier. Detta måste kopplas till krav om arbetarkontroll över industrin, upplösandet av de imperialistiska multinationella bolagens affärskontrakt och expropriering av de större kapitalisterna (även irakiska kapitalister) i landet. Vinsten av detta bör gå till hela det irakiska folket oavsett religiös hemvist för att öka landets levnadsstandard och kulturella nivå.

För att motarbeta allianser mellan imperialismen och korrupta ledare för de förtryckta måste kommunister resa krav på och kämpa för att motståndsrörelsen erkänner de förtryckta minoriteternas rättigheter såsom kurderna deras rätt till självständighet och en egen stat om de så önskar. Slå in en kil mellan kurderna och imperialismen!

Sist men inte minst måste rätten att utöva vilken religion man än bekänner sig till garanteras samt den sekulära principen att ingen religion skall stå över någon annan samt att den kommande makten måste vara avskiljd från moskéernas inflytande.

De brännande demokratiska frågorna för den irakiska befolkningen kan bara lösas genom revolutionärt motstånd. Den irakiska arbetarklassen kan och måste spela en aktiv roll inte bara i kampen för att kasta ut imperialismen ur landet utan även för att rekonstruera den irakiska nationen, förbereda socialismen och sprida revolutionen till de omkringliggande arabländerna.

Avsaknaden av ett revolutionärt ledarskap får inte föranleda aktivister i den antikapitalistiska rörelsen från att uttala sin ohöljda solidaritet med motståndet. Tvärtom måste vi ta ställning för det irakiska folket och den irakiska arbetarklassens rätt till väpnat motstånd. Att resa dessa krav på de lokala såväl som internationella sociala forumen, att sätta press på rörelsens ledare på dessa såväl som i fackföreningsrörelsen i de övriga forumen där arbetarrörelsen och arbetarungdomen finns - detta måste ses som en del i kampen för att avsätta de reformistiska och småborgerliga ledarna i rörelsen. Kampen för att den antikapitalistiska rörelsen tar steget till organiserandet av en Femte International, ett globalt parti för socialistisk revolution, skulle vara den bästa tjänsten åt de i dagsläget svaga socialistiska krafterna i motståndets Irak.

Gunnar Westin