Rapport från förberedelsemöte inför ESF

Församlingen för att förbereda Europas Sociala Forum i London i november samlades i Berlin den 17–18 juni, medan "programarbetsgruppen", vilket nu verkar vara rutin vid dessa möten, möttes två dagar innan själva församlingen.

Denna internationella grupp förefaller ha gjort verkliga framsteg i fråga om programmet sedan den upprättades efter förberedelsemötet i Istanbul i april. Den möttes i Paris i maj för att sammanställa förslag och förfina dem innan mötet i Berlin. Även om denna process innehöll det vanliga schackrandet mellan de stora krafterna, har ESF nu 6 "axlar" med 4 eller 5 plenum i varje. De sträcker sig från frågan om ockupationen av Irak till G8-mötet 2005.

Den enda fråga som tydligt lyste med sin frånvaro var frågan om förtrycket av ungdomen. Den socialistiska ungdomsorganisationen Revolutions ingripande i denna process såg till att en utdragen strid om denna fråga präglade mötet i Berlin, liksom vid mötena i Istanbul och London.

Det grundläggande problemet förblir att en del delegater i församlingen, speciellt representanter från Socialist Action och Socialist Workers Party i Storbritannien, vägrar att inse att ungdomar över huvud taget är förtryckta. Detta trots att ungdomar, vilket ofta påpekades under de fyra dagarna, lider av att förnekas politiska och ekonomiska rättigheter.

De befinner sig i främsta ledet när det gäller försök att göra arbetsmarknaden "flexibel" på arbetsplatser med låg facklig organisering – exempelvis är den genomsnittlige facklige medlemmen i Storbritannien 46 år gammal. Globaliseringen minskar tillgången till sjukvård och utbildning över hela världen och påverkar direkt världens ungdomar. Detta innebär att den fjärdedel av världens befolkning som är HIV-positiv, under 25 år och många ungdomar slås ut från utbildningen eller lever i en fruktansvärd studentfattigdom.

Programgruppen gick, som ett resultat av dessa argument från kamraterna i Revolution, och det tryck som det gav upphov till, med på att göra det till ett genomgående tema – dvs. det ska tas upp av ett antal av plenarsessionerna. Ändå återkom kamraterna från Socialist Action två gånger till processen med ett dokument som inte ens erkände denna överenskommelse. Detta gav upphov till en omfattande dispyt när programdokumentet återfördes till församlingen på söndag eftermiddag.

Frågan om politiska partier, och dessutom själva frågan om politisk representation, fördes tyst bort från dagordningen för plenarsessionerna. Förbundet för Femte Internationalen hävdade att i ett sammanhang av kris för socialdemokratin i Europa, när arbetarklassens traditionella partier nästan utan undantag har skrivit under på den nyliberala dagordningen, måste frågan om arbetarklassens politiska representation och politiska partiers förhållande till de sociala rörelserna vara en fråga som forumet i London tar itu med.

Högerflygeln, och föga förvånande de med band till socialdemokratiska partier – framför allt en del av de franska fackliga aktivisterna – var helt emot att ta upp denna fråga. SWP föreföll hålla med argumenten från F5I, men vägrade ta ställning för att istället privat säga att de, genom sin kontroll över organisationskommittén i Storbritannien, skulle se till att ett "mycket stort seminarium" skulle hållas om frågan – ett exempel på tendensen till byråkratiskt manövrerande istället för principiellt motstånd och debatt.

När den egentliga församlingen samlades inleddes den med en politisk debatt om den internationella situationen. Diskussionen fokuserades på de nyliberala angreppen över hela Europa och den fortsatta krisen för den av USA ledda ockupationen av Irak. Inläggen framhöll alldeles riktigt den ökade polariseringen mellan höger och vänster i europeisk politik efter valet och den fortsatta krisen för regeringspartierna, även om de ironiskt nog också återspeglade polariseringen av de sociala rörelserna mellan deras vänster och höger.

Vänstern manar till en kampanj för massaktioner, högern manar till ett reformprogram för ett socialdemokratiskt EU. Denna polarisering kom att uppträda på nytt i de sociala rörelsernas församling nästa dag och kommer att vara en viktig faktor i förberedelserna inför församlingen och forumet i London.

Sessionerna på eftermiddagen fortsatte med rapporter från de olika arbetsgrupperna. Först kom det praktiska, där saker och ting verkar gå snabbt framåt – det är nu säkert att forumet i London kommer att hållas – men frågan återstår hur dyrt det kommer att bli. Kostnaderna kan bli ett hinder för kamrater från andra delar av Europa som inte är vana vid priserna i London.

Resan kommer åtminstone att kosta så mycket som 150 pund – en mycket högre summa än vid något tidigare forum. Det blev inte mycket debatt eller någon dispyt om frågan; delegaterna resignerade inför det faktum att det ’finna inga pengar’, vilket bekräftats av organisatörerna från SA och SWP vid alla tidigare möten.

Det var rapporten från programgruppen som orsakade verkliga fyrverkerier på söndag eftermiddag. Kamrater från Revolution argumenterade för ett självorganiserat utrymme i forumets hjärta, i Alexandra Palace, för att unga människor inte ska ghettoiseras utan helt involveras i själva forumet och låta dem utmana sitt förtryck genom självorganisering.

Detta förslag hade nu stöd från 20 ungdomsorganisationer och fick mer stöd i själva församlingen. På sitt typiska sätt försökte SWP och SA återigen tvinga bort förslaget från dagordningen. De lyckades emellertid inte med detta eftersom talen från kamrater i Revolution fick stöd från andra delegater och en diskussion bordlades efter att programdokumentet godkänts med tillägg om ett "genomgående ungdomstema". Huruvida det kommer att materialiseras i protokollet från mötet (som ställs samman av SA och SWP) återstår att se.

I en cynisk manöver från SWP, efter ett separat möte med sina anhängare, försökte alla deras representanter tala under programdiskussionen och gjorde ungefär samma inlägg för att avsiktligt förlänga diskussionen och tvinga bort ungdomsutrymmet från dagordningen på grund av tidsbrist. Lyckligtvis, för demokratins och det öppna deltagandets skull, hade de ingen framgång.

Samtidigt hade den frihetliga och autonoma miljön också ett förslag om processen efter att ha haft ett möte på fredagskvällen. De ville ha rätt till självorganiserade områden, som Hub och Glad vid tidigare forum, till hälften innanför forumet, med i programmet etc., men inte som deltagare i den officiella processen. De ville, kort sagt, undfly SA- och SWP-byråkratins järnnäve och hålla sitt eget ’rena’ och ’horisontella’ forum med en fot innanför och en utanför forumet.

De fick snabbt stöd från den inflytelserika italienska delegationen (Cobas, Sin-Cobas, CGIL) och debatten om denna fråga löpte samtidigt med debatten om ungdomsutrymmet. Inläggen blev i ökad grad hetare från båda sidor.

Louise Hutchins från Socialist Action – byråkrat från National Union of Students – hävdade att alla de fem miljoner studenter i Storbritannien som hon representerar säger "nej till ett ungdomsutrymme". Det vore bra att veta om hon verkligen konsulterat dem. En kamrat från forumet kommenterade med medlemskort från NUS i handen att så vitt han visste, hade han inte fått någon röstsedel i frågan. Samtidigt undervisade hon oss om att vi måste "nå ut till ungdomens massorganisationer och involvera dem helt och fullt i processen". Det var givetvis ingen som tyckte annorlunda – men påståendet att brittiska LO Ungdom är en "massorganisation" är ett skämt. Dessa senkomna deltagare i vår rörelse mot kapitalistisk globalisering vars politiska chef – borgmästare Livingstone i London – fördömde tills helt nyligen antikapitalistiska demonstranter och stödde polisens repression mot dem, har mage att undervisa om att bygga en massrörelse när det bästa de då och då kan erbjuda är subventionerade konserter på Trafalgar Square.

SWP och SA träffade den italienska delegationen i en del av rummet och formulerade snabbt en uppgörelse i fråga om ett anarkistiskt utrymme i processen, vilket återspeglades i SWP-ledaren Alex Callinicos inlägg i frågan under debatten. SWP skulle tillåta anarkister, frihetliga och autonoma att ha en fot innanför och en fot utanför processen, att organisera ett självorganiserat utrymme, men de kunde inte lova någon finansiering i det här skedet innan de lade fram ett förslag till den brittiska organiseringskommittén.

De fortsatte med att argumentera för "utrymmen“ i plural och en överenskommelse sköts upp. När ordföranden försökte nå konsensus när hon sammanfattade debatten urartade mötet i kaos med de flesta delegater stående upp nära podiet och översättarna hade, med all rätt efter en lång och tröttande dag, gett upp. Hon föreslog att mötet i princip skulle komma överens om ett ungdomsutrymme av något slag med inblandning av "ungdomarnas massorganisationer".

Delegaterna från Revolution var nöjda med detta förslag och hade aldrig haft för avsikt att utesluta brittiska NUS eller LO Ungdom. Kamraterna från SA och SWP skrek emellertid att de inte var överens och mötet bröt samman i förvirring med fortsatta skrik att "jag representerar fem miljoner studenter som säger nej till ungdomens utrymme".

Det kaos som bröt ut var så omfattande att det föreföll som om uppgörelsen som uppnåtts mellan den italienska delegationen och SWP föll åt sidan och komplicerade förhandlingarna ytterligare. När dagens session var över avslutades mötet med att diskussionen om de sociala rörelsernas församling flyttades till följande morgon.

På söndag morgon samlades ett "fredsmöte" mellan de olika parterna för att diskutera dagens dagordning. SWP var beslutna att till varje pris undvika diskussion om något av "utrymmena". Uppgörelsen mellan SWP/SA och de ’horisontella’ som tidigare ingåtts öppnades igen, under ett litet sidomöte till församlingen, med de förra återigen insisterande att de skulle få utrymme i singular och måste lägga fram ett praktiskt förslag till organisationskommittén inom tre veckor. Efter en del motstånd accepterade de horisontella kompromissen.

När det gäller utrymmet för ungdomar stod det klart att SWP och SA var beslutna att blockera förslaget och vägrade varje kompromiss. Formellt fördes diskussionen vidare till nästa förberedelsemöte efter att de olika delegationerna har konsulterat "ungdomarnas massorganisationer".

Sessionen om de sociala rörelsernas församling möttes som utlovat. F5I argumenterade för betydelsen av ett förslag till deklaration som kan initiera masskamp mot nyliberalism, krig och rasism i Europa och att vi måste börja förbereda den deklarationen nu. Även om många talade för att förbereda en sådan deklaration framträdde tydliga åsiktsskillnader om innehållet när högern argumenterade för ett reformerat socialdemokratiskt EU som "motmakt" till USA-imperialismen. Att detta helt enkelt skulle vara en starkare imperialistisk makt i sin egen rätt som skoningslöst exploaterar den halvkoloniala världen, klargjordes givetvis inte.

Sin-Cobas argumenterade mot förberedandet av en deklaration nu, för att istället säga att vi bara behövde komma överens om gemensamma aktioner på själva forumet. Även om det är sant att en deklaration utan en maning till aktioner skulle vara värdelös, verkar en ny internationell protestdag lida av låga förväntningar – speciellt efter misslyckandet med "den sociala 15 februari". Detta argument till förmån för status quo är också ett argument till förmån för den inneboende odemokratiska karaktären hos det schackrande som är förknippat med dessa möten.

När dispyter uppträder måste de debatteras och ställas till omröstning i församlingen. På det sättet kan själva församlingen gå utöver att vara det stora möte den varit vid de två senaste forumen och bli ett verkligt beslutande organ.

Vad som behövs är dessutom ett aktionsprogram för klasskampen i Europa, som åtföljer deklarationen, som kan besegra angreppen från de europeiska borgarna och samla miljoner arbetare bakom själva församlingens ledarskap. En sådan uppmaning och ett sådant program, som skulle göra det nödvändigt med internationell samordning, skulle vara ett betydande första steg mot vad som är nödvändigt – ett nytt världsparti för social revolution – Femte Internationalen.

En arbetsgrupp sattes sedan upp för att förbereda deklarationen. Detta är ett välkommet och första steg och F5I kommer att sträva efter att helt och fullt delta i diskussionerna och förberedelserna.

Församlingen själv kommer att förbli i centrum för forumet och kommer nu inte att bli skjutet åt sidan, efter att Socialist Action förlorade argumentet för att det bara ska vara ett stort arrangemang bland andra. Istället ingicks en kompromiss; inga plenarsessioner kommer att hållas samtidigt med församlingen och organisationer som föreslår workshops och seminarier kommer att få välja att ha dem på fredagen och lördag och inte söndag morgon. En del seminarier och workshops kommer givetvis att hållas samtidigt som församlingen, men de kommer förhoppningsvis inte att avleda uppmärksamheten från den som dagens fokus.

Nästa förberedelsemöte den 4–5 september kommer att hållas i Bryssel. Det kommer att bli ett viktigt datum inte bara för att slutföra organisatoriska och praktiska angelägenheter, utan också för de sociala rörelsernas församling.

Trots de byråkratiska manövrerna och det faktiska förtrycket av ungdomar inom själva processen, går ESF i London ändå framåt och kan förväntas bli ett stort arrangemang som kommer att sluta med en karneval av protester på söndag eftermiddag med att Asian Dub Foundation (ett välkänt antikrigsband från Storbritannien) spelar för vad som kan förväntas vara tio- eller hundratusentals på Trafalgar Square.

Det kan nu förväntas att SWP, efter valet i juni, kommer att göra ännu en av sina berömda "vändningar" och bygga för ESF i lokala "kommittéer för mobilisering". Detta måste givetvis välkomnas, och alla socialister, fackliga aktivister och antikapitalister måste nu ta itu med uppgiften att bygga för själva ESF. En sådan erfarenhet av internationalism och motstånd som ESF erbjuder den brittiska arbetarklassen, i den nyliberala bestens centrum, bör och kan uppväcka de massor som i miljoner marscherade mot kriget och vända dem mot uppgiften att besegra Blairs regering, bygga ett nytt arbetarparti i Storbritannien och ansluta sig till en kamp mot nyliberalism och krig i hela Europa.