Imperialistiskt slaktande i Falluja

Mer än 15 000 USA-soldater inledde "Operation Phantom Fury" med USA-militärens fega kännemärke – bombmattor och en massiv spärreld med artilleri mot en stad som saknar luftförsvar.

Men 3 000 miliskämpar med kalasjnikovs och raketer uppbådar, tillsammans med en befolkning på 50 000 människor, ett heroiskt motstånd mot invasionstrupperna och deras allierade – nytränade trupper under Iyad Allawis lydregim.

Tusentals civila kommer att tillfogas de sammanlagt 100 000 irakier som redan dödats sedan kriget började. Bush och Blair avslöjas återigen som massmördare och krigsförbrytare i likhet med Saddam Hussein själv.

Bushs och Blairs lögner

Slaktarna i Falluja påstår att de dödar invånarna för att "befria dem". Media i USA och Storbritannien beskriver Falluja som ett fäste för Saddams anhängare, islamska fundamentalister eller "utländska" kämpar från Al Qa’ida. Detta är en lögn. Det som pågått i Falluja är en folklig motståndskamp mot de av USA dominerade ockupationsstyrkorna. Det är en del av en nationell befrielsekamp – den irakiska revolutionen.

Fallujas motstånd mot amerikanerna började i april förra året när USA-trupper öppnade eld mot en fredlig demonstration och dödade 15 irakiska civila. Kontrollen över Falluja gick "förlorad" till dess eget folk. USA:s armé försökte återta kontrollen först genom en belägring och sedan ett storskaligt anfall mot staden – "Operation Vigilant Resolve". De misslyckades på grund av starkt motstånd från den beväpnade befolkningen och miliskämpar. Förtio marinsoldater dödades. Ända sedan dess har Falluja varit en nagel i ögat på USA-ockupanterna.

Det irakiska motståndet består av många olika krafter, vilka alla deltar i ett folkligt uppror mot USA:s och Storbritanniens kolonialister. Den överväldigande majoriteten av motståndet är långt ifrån att vara en sammansvetsad grupp bakom en enda islamistisk, fundamentalistisk ideologi. Istället är den spontan, småskalig och ett svar på speciella våldshandlingar från ockupationstrupperna och möjligheter som ges att slå tillbaka.

Anfallet mot Falluja syftar till att krossa den växande motståndsrörelsen, stoppa revolutionens spridning och istället framtvinga starkt begränsade val, som fastställts till slutet av januari 2005. Endast partier som ger stöd till ockupationen – och som inte lyft ett finger för att gå emot den – kommer att tillåtas ställa upp. Frihetskämpar kommer att vara på flykt eller i koncentrationsläger som Abu Ghraib eller Guantanamo Bay.

Idén att Iyad Aallawis regering skulle införa demokrati är ett monumentalt bedrägeri. Den är ett verktyg för USA:s och Storbritanniens ockupation och skulle inte överleva 24 timmar utan den. Under 1970-talet arbetade Allawi för Saddam Husseins okända hemliga polis innan han blev agent för både CIA och MI6.

BBC rapporterar att "planen är att USA-trupper, med stöd av styrkor från den interimistiska irakiska regeringen, ska driva en påle genom upprorets hjärta". Men detta är en fantasi. Även om det temporärt utplånas i Falluja, kommer motståndet att fortsätta och uppstå på tusentals andra platser över hela Irak.

Irak kan bli fritt!

De heroiska kämparna och folket i Falluja är ensamma inte tillräckligt starka för att besegra USA, den starkast makt som världen någonsin sett. Men det kan lyckas – med folkliga massaktioner, strejker, ockupationer och demonstrationer. De skulle kunna lamslå lydregimen och isolera ockupanterna.

En fullskalig generalstrejk som mynnar ut i ett väpnat uppror från folkets sida kan driva ut ockupanterna och befria Irak. I detta har fackföreningar, kommittéer på arbetsplatserna och arbetarråden en vital roll att spela.

De fackliga ledarna i USA och Storbritannien ger stöd till den nya irakiska fackföreningsfederationen (IFTU) och uppmuntrar den att stå vid sidan av motståndskampen i utbyte mot tillstånd att få organisera under ockupationen. IFTU:s ledare har inte lyft ett finger för att motsätta sig de mördande amerikanska och brittiska trupperna eller försvara motståndet i Falluja eller Najaf. Inte heller har de försvarat sina egna medlemmar! De har accepterat privatisering och utförsäljning av irakisk industri till västerländska företag.

För att kunna bortförklara sin egen småaktiga karriärism och likgiltighet inför arbetarnas och det irakiska folkets lidande, påstår de att motståndet bara utgörs av ett gäng islamister, att de inte kan ges stöd eftersom en islamsk diktatur skulle ta bort arbetarnas rättigheter.

Denna feghet kommer bara att se till att islamisterna vinner allt större stöd – inte därför att det irakiska folket har någon önskan att leva under förtryckande sharialagar, utan därför att de vill ha slut på ockupationen och kommer att ansluta sig till krafter som kämpar för detta.

För att hindra islamisterna från att ta makten, måste arbetarklassen, kvinnorna och ungdomen – långt ifrån att stå vid sidan av den nationella befrielsekampen – göra allt de kan för att ställa sig i spetsen. De som kommer att styra och bygga det nya Irak måste vara de som har lett befrielsekampen, de som visat störst mod i kampen och skapat demokratiska massorganisationer i kampen.

Om arbetarna leder denna kamp genom att använda sina egna kampmetoder, masstrejken, arbetarmilisen, massupproret, så blir det dem som kan ta makten och gå vidare till att bygga ett system som är fritt inte bara från imperialistisk ockupation, utan också från profitens diktatur.

Arbetarrådens regering skulle kunna återta ekonomins viktigaste hävstänger ur Halliburtons och Bechtels händer och planera produktionen för att tillmötesgå folkets behov, inte girigheten hos en handfull parasiter på Wall Street eller i Londons City.

Irakiska fackföreningsaktivister kan skaka av sig den kontroll som utövas av kollaboratörer som står i spetsen för IFTU och bilda fackföreningar som kämpar mot utförsäljningen av Irak till amerikanska och brittiska multinationella bolag.

Oljearbetarna kan stoppa produktionen och exporten av landets rikedomar. Arbetarna kan få allt som upprätthåller lydregimen och ockupanterna att stanna. Arbetare, bönder, kvinnor och ungdomar kan organisera delegatsråd och miliser för att organisera denna kamp.

Med sådana karftfulla massorganisationer kan de både driva ut invasionsmakterna och inrätta sin egen regering – en regering baserad på arbetarna och de fattiga i stad och på land. Denna regering måste omedelbart erkänna rätten till självbestämmande för kurderna och andra nationella minoriteter.

För att kunna det, behöver arbetarna sitt eget politiska parti, ett revolutionärt arbetarparti.

Vad kan antikrigsaktivister och antiimperialister göra?

Miljoner krigsmotståndare världen över måste återigen mobilisera med all kraft för att kräva ett omedelbart slut på ockupationen av Falluja och fullständigt och omedelbart tillbakadragande av trupperna från hela Irak.

I de arabiska och islamska länderna, där det finns massiv sympati för det irakiska motståndet, liksom för de förföljda palestinierna, måste en internationell intifada inledas som riktar sig mot imperialismens ekonomiska intressen och militära baser.

I alla dessa länder finns det en enorm avsky för "den egna" regimen som agerar som verktyg för USA-imperialismen. De förtrycker också massorna på hemmaplan och berövar dem politiska och fackliga rättigheter. En massrörelse i solidaritet med Irak kan utvecklas till en rörelse mot dessa kollaboratörer och öppna vägen för fullständiga demokratiska rättigheter och kampen för arbetarklassens makt.

Vi måste återigen gå ut på gatorna, från arbetsplatser och skolor och vi får inte tveka att uttala vårt stöd för motståndskämparna. Deras strid är ett fullständigt rättfärdigt krig i självförsvar och för nationella befrielse. USA:s och Storbritanniens styrkor för ett erövrings- och plundringskrig.

Omedelbart tillbakadragande av trupperna är den snabbaste vägen till frihet för det irakiska folket, vilket skulle rädda livet på otaliga irakiska civila och frihetskämpar och de meniga amerikanska och brittiska soldaterna.

Soldatfamiljer i både USA och Storbritannien har visat att stora delar av trupperna inte stödjer kriget. De vill inte ockupera och plundra Irak för oljemiljardärerna.

Ockupationstrupperna måste vägra att döda och dö för oljebolagen. Om de vägrar, måste antikrigsrörelsen i USA och Storbritannien uppmuntra och ge stöd till dem och deras familjer. De kommer att bli verkliga hjältar för mänsklighet och frihet.

Om vi håller ihop världen över kan vi stoppa denna slakt och stoppa detta olagliga krig. Varje lokal kampanj, varje bostadsområde, varje arbetsplats och skola, varje antikrigsgrupp, varje fackföreningsavdelning måste gå samman och planera omedelbara aktioner på lokal nivå. Delegater måste kräva att nationella och internationella kampanjer organiserar aktioner för omedelbart tillbakadragande av trupperna nu.

• Ut på gatorna, demonstrera och blockera vägarna
• Lämna skolor och arbetsplatser i protest
• Civil olydnad och strejker för att försvara Falluja och få slut på ockupationen
• Seger åt det irakiska motståndet
• Ner med Allawis lydregim och dess kollaboratörer
• Ut med alla imperialistiska trupper från Irak nu.