|
Workers Power 289 - September 2004
I mitten av augusti fick vi se Venezuelas president Hugo Chavez vinna en förkrossande seger över oppositionen, vid deras försök att driva bort honom genom ett omval. I ett av de största valdeltagandena någonsin, vann Chavez med 59 % av rösterna jämfört med oppositionens 42 %.
Chavez kom till makten 1999 och gav då löften om en ”Bolivarariansk revolution”. Han vann de fattiga och förtryckta skiktens förtroende genom att ta upp kampen mot den korrupta och uppblåsta styrande eliten i Venezuela, som sedan årtionden fyllt sina fickor fulla med pengar från oljeindustrin, samtidigt som de lämnat den stora massan av befolkningen i fattigdom.
Omvalet var det tredje stora försöket att driva bort den demokratiskt valde presidenten sedan han kom till makten. I april 2002, segrade militären över Chavez i en kupp och ersatte honom med deras egen marionettpresident. Inom några dagar bröt dock massdemonstrationer ut med de fattiga från kåkstäderna i spetsen, vilket ledde till en splittring inom militären och Chavez kunde åter komma till makten.
Oppositionen iscensatte sedan en nedstängning av all affärsverksamhet i slutet av 2002. Under dessa två månader lyckades företagspamparna att, genom ett samarbete med topp- och mellanföreståndare, stänga ned den mycket viktiga oljeindustrin - Petroleos de Venezuela (PDVSA). Venezuela är den femte största oljeproducenten i världen och oljan står för 80 % av landets inkomster. Genom att använda militären och med stöd av progressiva arbetare, lyckades strejken bli besegrad och kollapsade i februari 2003.
Den ekonomiska skadan var enorm. BNP sjönk med 27,6 % under det första kvartalet 2003 och inflationen var så hög som 38 %. Den venezuelanska ekonomin känner fortfarande av konsekvenserna, över ett år senare. Inflationen ligger runt 20 % och arbetslösheten är stor; officiella siffror ligger runt 15 % men i verkligheter är de betydligt högre.
Efter att ha misslyckats med att störta Chavez på gatan eller med hjälp av militären, vände sig nu oppositionen till den konstitutionella möjligheten. Chavez hade infört en väldigt demokratisk aspekt på sin nya konstitution som kom 2000 – vilken vald ämbetsman som helst kunde bli återkallad om 20 % av väljarna skrev på en petition för en folkomröstning. Om oppositionen hade vunnit folkomröstningen den 15 augusti kunde en ny folkomröstning ha skett inom 30 dagar. Nederlaget betyder att presidentens villkor gäller fram till februari 2007.
Folkomröstningen visade att både Chavez och massorna i Venezuela hade lärt sig en läxa från militärkuppen och den reaktionära strejken. Kampanjen involverade miljontals människor som deltog i en politisk massrörelse. Aktioner för att få fler att rösta gjordes både ute på landet och i kåkstäderna. Kampanjer för att få immigranter, som ofta sedan länge bott i landet men varken fått rösta eller haft rättigheter, att bli medborgare gjordes även.
Men endast detta skulle inte ha lett Chavez till segern. De fattigaste skikten av samhället visste att de sociala reformer som hade genomfört under Chavez tid som president skulle vara det första som försvann om oppositionen fick sina klor i makten.
Chavez hade använt den misslyckade strejken för att bryta oppositionens strypgrepp om PDVSA. Runt 18 000 föreståndare och arbetare hade avskedats från PDVSA efter att ha vägrat att komma tillbaka till arbetet – nästan en tredjedel av arbetsstyrkan. Den förändrade maktbalansen inom PDVSA visades när oljearbetarnas nya fackförbund hotade med att gå ut i strejk om Chavez avsattes i folkomröstningen. Nu kunde Chavez använda den massiva oljeinkomsten, stödd av det ökade oljepriset på världsmarknaden, till att finansiera de sociala hjälpprogrammen för de fattiga. Bara under 2004 har PDVSA avsatt 30 % av sina investeringsfonder i dessa program – runt 2 miljarder dollar.
I varje liten by eller kåkstad finns numera både tillgång till utbildning och sjukvård. I Venezuela, trots dess enorma oljetillgångar, är det endast 16 elever av 100 som börjar i grundskolan som sedan är kvar vid 16 års ålder. ”Utbildningsuppdragen” har satts upp för att förändra detta genom att sätta upp nya skolor i de fattigaste områdena och erbjuda vidareutbildning till alla de uppskattningsvis 1,5 miljoner människor som efter 16 år inte fortsatt sin utbildning. Det här nya utbildningsprogrammet har hyllats av de fattiga med en stor entusiasm.
Uppskattningsvis 11 000 nya lokala sjukvårdskliniker har satts upp i de fattigaste områdena och erbjuder kostnadsfri medicin. 10 000 kubanska läkare hjälper till att bemanna dessa kliniker, och i utbyte får Kuba köpa olja av Venezuela till ett reducerat pris.
Inte så överraskande gick flera miljoner fattiga venezuelaner och lade sin röst på den regering som lovat att bevara och expandera dessa tjänster. Efter segern var till och med ekonomernas tidningar tvungna att erkänna att ”det var ännu ett bevis för de fattiga latinamerikanernas bristande förtroende på den fria marknadens reformer som svepte fram över regionen under 80- och 90-talet”.
Chavez seger är onekligen ett slag mot Bushs planer för Latinamerika. Den venezuelanska presidenten representerar en gemensam punkt i opposition till USA:s nyliberala agenda, vilket är anledningen till att USA:s departement har stött alla försök att bli av med honom, genom konstitutionen eller inte.
Chavez har grusat planerna på att privatisera PDVSA och har visat hur statliga industrier kan användas för att gagna de fattiga, inte bara de rika. Han har varit en konstant kritiker till den planerade Free Trade Association of the Americas (FTAA) – USA:s försök att binda latinamerikanska länder till ett frimarknadsområde som gagnar de multinationella företagen. Han har även gett politiskt och materiell hjälp till Kuba, till Washingtons vrede.
Av de här anledningarna kommer Chavez att förbli Washingtons primära mål. En före detta venezuelansk president, som numera bor i Miami, har redan föreslagit att en väg framåt är att likvidera Chavez och etablera en auktoritär regering. Bush måste vara mer varsam – trots allt tillhandahåller Venezuela 13 % av USA:s olja. Med Irak i lågor och olja till rekordhöga priser, måste oljan fortsätta att pumpa in. Ett olagligt bortröjande av Chavez från presidentposten efter att han fått ett massivt demokratiskt stöd, bekräftat av samarbetsorganisationen för de amerikanska staterna OAS och ex-presidenten Jimmy Carter, skulle definitivt leda till en formidabel explosion i Venezuela och på andra platser.
Chavez har lyckats vinna en vilopaus. Men om massorna i Venezuela inte använder sin seger för att fortsätta kampen mot en kontrarevolution och privilegier, kommer de att finna att det endast är en vilopaus.
Utan att krossa den kapitalistiska oligarkins makt för gott, och sätta alla landets resurser under arbetarnas och böndernas kontroll, kommer de att möta ännu ett, kanske ännu mer våldsamt, försök att undanröja alla de små framsteg de har gjort än så länge.
För att klara av detta behöver de mer än Bolivararianska cirklar bundna till Chavez. De kommer att behöva sina egna massorganisationer av arbetare och bönder, beväpnade för att försvara sig själva mot kuppkonspiratörer, och de behöver själva ta makten.
|
