Chavez, vänstern och revolutionär strategi

Venezuelas president Hugo Chavez, har på kort tid blivit den internationella vänsterns gunstling. Men, hävdar Stuart King i den här artikeln, medan det förvisso är nödvändigt att försvara Chavez från imperialistiskt inspirerade försök att avsätta honom, måste socialister kämpa mot hans populism.

President Hugo Chavez har blivit något utav ett ”affischnamn” för anti-globaliseringsrörelsen. Den franska vänstertidningen Le Monde Diplomatiques redaktör, Ignacio Ramonet, stödjer Chavez sedan länge. Richard Gott och Selma James, som rört sig nära radikala regeringar i ”tredje världen”, skriver numera berömmande artiklar om honom i Guardian. Vänsterfolk så olika som Tariq Ali och Alan Woods från Socialist Appeal [svenska Socialistens systergrupp i Storbritannien] har till och med bjudits in till presidentkontorets innersta rum.

På sätt och vis är det här ingen större överraskning. I en period där USA-imperiet och nyliberalismen svept med sig allt motstånd har Chavez verkligen gått mot strömmen. Chavez verkar också vara en man av principer jämfört med hur snabbt ledare som Lula har accepterat Washingtons konsensus. Hans försök att förbättra de fattigas situation, hans motsättning till det nyliberala Free Trade of The Americas-avtalet, hans konkreta stöd till Kuba, stöd för deltagande-demokrati och det faktum att han nedkämpat flera USA-stödda försök att avsätta honom – allt detta har lett till att många i vänstern har gett honom okritiskt stöd.

Chavez har vandrat i samma spår som många progressiva militärofficerare före honom. Han var ärligt förfärad av den desperata fattigdom majoriteten av hans folk levde i samtidigt som de stenrika härskarna mjölkade landet på dess oljerikedom, och hans första försök att förändra detta var en klassisk militärkupp år 1992. När kuppen misslyckades vände sig Chavez till ”folket”, dvs. till populismen. Och det han fann var en befolkning som var ivrig till förändring, arga på den korrupta eliten och som var desperata efter att få utbildning, hälsovård och de andra sociala förmåner landets enorma oljerikedomar uppenbart gjorde möjliga. Chavez vann presidentvalet 1998.

Men vad var det han ville göra? Han ville definitivt ha en viss fördelning av landets rikedomar till de fattiga. Dock var Chavez i början inte särskilt radikal – han talade inledningsvis om att följa Blairs och Clintons ”Tredje väg”.

Det som verkligen radikaliserade Chavez var det svar hans politik mötte från USA-imperialismen och från Venezuelas själviska och bortskämda härskarklass. Hans blygsamma fördelningspolitik stämplades som kommunism. Försök att driva honom från presidentposten genomfördes, med kuppförsök, faktiska kupper och flera ”generalstrejker” iscensatta av företagspamparna. Ännu en gång tvingades Chavez att erkänna att han behövde de fattigas och de egendomslösas aktiva stöd för att kunna stanna vid makten. Armén gick inte att lita på, större delen av dess styrande organ var i själva verket i själ och hjärta en del av den venezolanska eliten och var lojala till det USA som hade beväpnat och tränat den, och använt den till att vakta landets oljerikedomar.

En avgörande vändpunkt var den kupp som inträffade i april 2002. Arméns översta kommando omringade honom och avsatte honom från presidentposten – hans stödtrupper bland de yngre officerarna verkade vara paralyserade och hjälplösa. Det enda som vände situationen och gav mod till hans anhängare i de beväpnade styrkorna att leda en kontrakupp och återinsätta honom var de massiva demonstrationer som anordnades av kåkstädernas invånare, ledda av hans Bolivarianska cirklar. Marxister har stött på och analyserat liknande händelser och radikala militärregimer många gånger förut. Chavez presidentskap kan ses som en form av vänster-Bonapartism [1]. I Venezuela har en ökande bitter kamp mellan imperialismens krav och de folkliga klasserna ägt rum. I denna situation behövs en stark regering (och oftast även en stark ledare) för att skapa en ny stabilitet.

Chavez är en sådan stark ledare. Han har försett presidentämbetet med ovanliga maktutövningsmöjligheter genom en ny konstitution utformad av honom själv och igenomdriven med en folkomröstning. Regeringen framstår som en makt som styr oberoende av alla de sektioner i samhället som står i konflikt med varandra, den verkar regera för nationen och mot de själviska intressena hos den ena eller andra samhällsgruppen. Den fortsätter att försvara kapitalismen, något Chavez definitivt gör, men måste vila på de mobiliserade massorna – på deras handlingar och organisering – för att försvara sig mot imperialismen och dess agenter i landet. Detta betyder att regeringen ibland måste tillmötesgå massornas krav. Men Chavez vilar naturligtvis också på sina anhängare inom armén – för utan dem skulle han inte kunna hålla massornas förväntningar och agerande under kontroll. Och när det kommer till kritan kommer Chavez snarare släppa kraven från hans Bolivarianska cirklar än att förlora stödet från sina lojala officerare.

Det sista revolutionärer och anti-kapitalister bör göra i en stund som denna är att understödja illusioner om att Chavez är någon slags revolutionär som är ute efter att krossa den venezolanska härskarklassen och ge över makten till de arbetande massorna. Hans reformer, som hjälper de fattiga med utbildning, hälsa och matrabatter, är väldigt viktiga men är fortfarande blygsamma sedda ur sitt sammanhang, med Venezuelas enorma rikedomar. Och dessa reformer är också beroende av den nuvarande ekonomiska konjunkturen – det för tillfället höga priset på olja. Om oljepriset gick tillbaka till en mer normal grund skulle den ekonomiska grunden för reformerna vara borta.

Tariq Ali, en tidigare ledare för Fjärde Internationalen (svenska Socialistiska partiets internationella organisation) som personligen övergett allt hopp om en socialistisk revolution, är en genuin Chavez-anhängare. Men han är realistisk nog för att erkänna att Chavez inte är någon revolutionär. Efter en omfattande intervju med presidenten skrev han i den amerikanska tidningen Counterpunch:

”Det blev tydligt för mig att Chavez varken försöker mer eller mindre än att skapa en radikal socialdemokrati i Venezuela som försöker ge makt till de lägsta skikt i samhället. I dessa tider av avregleringar, privatiseringar och den brittiska modellen för hur rikedomar hanteras av samhället ses Chavez mål som revolutionära, trots att de åtgärder han föreslår inte skiljer sig från de efterkrigstidens Attlee-regering [2] gjorde i Storbritannien.”

Han citerar Chavez, som säger: ”Siktar vi i Venezuela idag mot upphävandet av privategendomen och eller mot ett klasslöst samhälle? Jag tror inte det.” Chavez fortsätter med att säga att rika ska betala sina skatter och att en fördelning av rikedomarna ska ske, och att sådana framsteg ”även om de bara leder en millimeter i rätt riktning” är bättre än att ”drömma om utopier”.

Den före detta marxisten Tariq Ali håller med: ”Det är därför han vann. [omröstningen]”, fastslår han.

Men detta synsätt är också det som kommer att göra att den venezolanska revolutionen kommer att besegras trots att man vunnit vissa strider. Utan att störta den halvkoloniala kapitalism som dömer Venezuelas bönder och arbetare till utsugning och fattigdom och utan att sätta punkt för landets underordning till den imperialistiska utsugningens internationella system kommer de segrar massorna vinner att slås tillbaka. De venezolanska kapitalisterna, och deras herrar på Wall Street, kommer inte att stå tillbaka och se på medan ”deras” rikedomar fördelas.

Chavez-regeringen måste försvaras mot militärkupper, företagspamparnas strejker och sabotage. Men detta försvar kan inte vara ett uttryck för politisk tillit eller ett mer allmänt stöd till Chavez. Vi kan stödja specifika handlingar Chavez utför mot imperialisterna, men revolutionärer får aldrig framställa Chavez i socialistisk dager eller misslyckas med att beskriva hans regims natur för massorna. Dock är detta exakt vad Alan Woods, Socialist Appeal och deras internationella tendens [där Socialisten är svensk sektion] gör. De har ett särskilt ansvar eftersom Chavez-regimen i Venezuela faktiskt ger officiell publicitet till deras ”Hands Off Venezuela”-kampanj och eftersom de har en liten organisation vid namnet Revolutionära Marxistiska Strömningen som är aktiv där.

Woods och hans tendens anser helt korrekt att en revolutionär situation existerar i Venezuela och att massorna har enorma illusioner hos Chavez. Men istället för att vara helt tydliga angående Chavez populism – peka ut begränsningarna med hans politik, faran med hans kompromisser med borgarklassen – så slutar de som blott lite mer än en ren hejarklack för den store ledaren.

Till exempel fastslår Woods i en nyutkommen uppsättning Teser om Revolution och Kontrarevolution i Venezuela att:

”Chavez och hans anhängare lutar sig mot massornas stöd för att slå mot imperialismen och oligarkien. De hade inte ursprungligen ett socialistiskt perspektiv, utan bara ansatsen att göra rent hus med korruptionen och modernisera Venezuela. De ville ha ett rättvisare och mer jämlikt samhälle, men de tänkte sig att detta skulle vara möjligt utan att gå utanför kapitalismens ramverk. Detta drog dem dock genast in i konflikt med borgarklassen och imperialismen. Massorna gick ut på gatorna och skänkte processen en helt annorlunda dynamik. Massrörelsen har sporrat Chavez och han har i sin tur uppmuntrat rörelsen att ta en revolutionär riktning.”

Hela poängen är alltså att medan Chavez inte ”ursprungligen” hade ”ett socialistiskt perspektiv” (detta i sin tur antydande att han kan ha ett nu), så har trycket från massorna lett honom till att ge det en ”revolutionär riktning”. Detta är långt ifrån sant. När Chavez återinsattes vid makten efter 1998 års kupp sa han till massorna att återvända till hemmen. Medan han rensade ut de direkt ansvariga för kuppen i de högsta styrande militära organen lämnades officerarnas breda lager utan åtgärd. Övriga påtryckningsmedel som garanterar kapitalisternas makt – monopolkontrollen av press och TV, kontrollen över olje- och transportindustrierna, polisen och kapitalet – rörde han inte heller. Chavez gör exakt samma sak nu – när han tillfrågades av en journalist vad han skulle göra om han vann folkomröstningen om huruvida han skulle få sitta kvar som president eller ej, svarade han att han skulle bjuda in oppositionen på middag. Verkligen en revolutionär inriktning, det där!

Woods och hans gelikar är inte omedvetna om farorna och de pekar faktiskt på regimens misslyckande med att gå till handling för att försvara sig själva och massorna mot företagspamparna och imperialismen. Men de desarmeras hela tiden av sin tro på att Chavez automatiskt kommer att tvingas till vänster av ”revolutionen” att staten i deras ord ”inte längre kontrolleras av borgarklassen.” Med detta föreslår de alltså att en situation av dubbelmakt, till fördel för massorna, redan existerar i Venezuela. Så är inte fallet.

Statens militärmakt är fortfarande i de venezolanska kapitalisternas representanters händer. Arbetarna, bönderna och de ”Bolivarianska cirklarna” är i stort avväpnade. Alltså kan statsmaskineriet fortfarande användas mot massorna om de hotar att gå utanför de ramar Chavez satt.

Revolutionära marxister måste ge korrekta svar som kan stärka arbetarna och försvaga dess fiender. Att hävda att Chavez kommer vara en allierad genom den process som sker, att överlåta rollen som revolutionens ledare till honom, är verkligen fatalt. Krav måste förvisso ställas på Chavez och hans regering – krav som på att sätta media, banker och industri under arbetarkontroll, på att beväpna försvarskommittéerna, avväpna polisen och organisera gräsrotsrörelser för soldatgrupper – men rörelsen måste varnas för att lita på Chavez goda vilja istället för på sin egen revolutionära styrka. Om detta kombineras med en orubblig opposition mot imperialisternas försök att avsätta regeringen kan sådana argument slå an en ton hos massorna, hjälpa dem att bryta från Chavez populism och bygga ett parti för socialistisk revolution i Venezuela.

Fotnoter:

[1] Termen Bonapartism användes först för att beskriva styrelseskicket etablerat av Louis Bonaparte, som valdes till president i Frankrike 1848. Tre år senare gjorde han en militärkupp mot sin egen regering och etablerade en militärdiktatur.

Numera används begreppet Bonapartism i marxistiskt språkbruk för att beskriva den typ av regering som formeras när den härskande klassens makt inte kan säkras på annat sätt än att militären och polisen ingriper och upprättar ordning. Begreppet associeras vanligen också med fascism och nazism.

[2] Attlee-regeringen var den Labour-regering som leddes av Clement Attlee mellan 1945-1951 och som ses som inrättare av många välfärdsreformer.