|
Den antikrigsrörelse som motsatte sig Irakkriget innan, under och strax efter krigets utbrott har för länge sedan spelat ut sin roll. Dess förkärlek för FN och så kallade internationella lagar, dess uppbyggnad med olika organisationer som medlemmar i stället för individuellt medlemskap, dess ovilja att stöda det väpnade motståndet, dess ovilja att anpassa sig till det nya läget, allt detta har gjort den till ett hinder för solidariteten med de irakier som kämpar mot ockupationen. Den har därför blivit oanvändbar i arbetarklassens kamp mot imperialismen så snart kriget var över och det irakiska motståndet började göra sig gällande.
Den låga nivån på klasskampen i större delen av världen har haft till följd att utvecklingen av en ny antikrigsrörelse varit ytterst långsam. I Sverige har situationen knappast varit bättre. Men efter nästan ett och ett halvt år sedan den gamla antikrigsrörelsen somnade in, har saker och ting börjat röra på sig även här. Den 23 februari bildades IrakSolidaritet i Stockholm kring följande nyckelelement: ockupanterna måste ut ur Irak, stöd till motståndet och inget svenskt stöd till ockupationen. Mer om detta kan läsas i Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 196 (06/05) - 050307
De revolutionära marxisternas uppgift i den nya antikrigsrörelsen är att kämpa för att den ska vara ett redskap för arbetarklassen och andra förtryckta i kampen mot imperialismen. Det innebär, förutom kampen för en marxistisk linje, också en speciell syn på antikrigsrörelsen som en oskiljaktig del av den antikapitalistiska rörelsen och samtidigt som en källa till dess radikalisering och organisationsförändring. Den antikapitalistiska rörelsen kan utgöra en verklig grund för en ny arbetarinternational.
I ljuset av detta måste man se den kritik av den övriga vänstern som vi nu lägger fram, och inte som en vidare teoretisk avgränsning. Vi har redan utfört det arbetet och den kritik som följer är i första hand ett försök att från början ge den nya antikrigsrörelsen en riktig inriktning.
KPML(r) har nyligen bytt namn till Kommunistiska Partiet. De utgör den organisatoriskt och till antalet starkaste vänsterströmningen i Sverige utanför den reformistiska vänstern och deras huvudståndpunkter är tämligen välkända. Vilken grund kan de ge den nya antikrigsrörelsen?
FN och folkrätten
Frågan om hur marxister bör förhålla sig till FN och "folkrätten" utgör en viktig del av Irakfrågan. Både för den svenska vänstern och för vänstern i resten av världen tycks detta ha varit en ytterst svår fråga. Samtidigt var den en fråga genom vilken en verklig revolutionär marxism kunde prövas. Vi ska nu se på vilket sätt och med vilka resultat Kommunistiska Partiet har bestått provet. Vad det gäller själva FN så är ämnet inte alls uttömt med den här artikeln. Målet är i första hand att visa hur KP bryter med marxismen och leninismen i frågan och inte alls att ge en fullständig marxistisk analys av FN.
Vi ger ordet till Proletären. I ledaren "FN och kriget" i nr 11/2003 belyser de sin ståndpunkt i förhållande till FN med precision:
"Det har sagts förut men måste sägas igen: Oavsett om George W Bush och Tony Blair lyckas neutralisera krigsmotståndet i säkerhetsrådet eller ej, så är ett angreppskrig mot Irak illegitimt. FN:s stadga tillåter inte oprovocerade angreppskrig i syfte att åstadkomma regimförändring i ett medlemsland. Sådana krig är olagliga enligt stadgan och en FN-resolution som tillåter ett sådant krig är därmed olaglig."
Man konstaterar att USA:s angreppskrig mot Irak är illegitimt eftersom det bryter mot FN-stadgan.
Det ingår absolut inte i den marxistiska eller leninistiska traditionen att beteckna ett krig som legitimt eller illegitimt beroende på om det bryter mot en organisations stadgar eller resolutioner. Det enda riktiga ur kommunisters synpunkt skulle vara att undersöka om det givna kriget är reaktionärt eller revolutionärt. USA är en imperialistisk makt och därför är dess angreppskrig alltid reaktionära (de påverkar negativt arbetarklassens kamp om makten dvs. inverkar negativt på hela mänsklighetens utveckling). Det är därför och bara därför USA:s angrepp mot Irak var illegitimt.
Vi går vidare:
"Det är naturligtvis sanslöst och djupt felaktigt [att FN skall räddas genom att säkerhetsrådet böjer sig för USA:s supermaktsdiktat och genom att FN begår våld mot sig självt och sin egen stadga]. Ett FN som böjer sig för den enda supermaktens utpressning, hot och mutor – ty det är med rena gangstermetoder som USA nu försöker pressa igenom sin vilja i säkerhetsrådet – är bara ett FN till namnet, är inte i någon enda mening en mellanstatlig organisation för fred, ömsesidig säkerhet och samarbete, utan ett viljelöst redskap för imperialistisk politik, för USA:s anspråk på världsherravälde."
Från detta drar man följande slutsats:
"Det är alltså tvärtom mot vad förståsigpåarna hävdar. FN kan bara räddas genom att FN säger nej till det olagliga kriget mot Irak. Allt annat innebär att FN frivilligt frånsäger sig den roll i den internationella rättsordningen som organisationen haft sedan 1945, på gott och ont. Till förmån för väpnad USA-diktatur."
Men exakt när under hela dess historia har FN varit en organisation för ömsesidig säkerhet och samarbete, och i så fall för vem? Det här är tydligt ingen marxistisk utan en rent borgerlig ståndpunkt. Marxister måste ju alltid fråga sig för vem, dvs. för vilken klass, en viss organisation utför sina uppgifter. En lika borgerlig ståndpunkt är att exempelvis säga att den borgerliga demokratin innebär fria och gemensamma beslut i viktiga frågor utan att fråga sig för vem, för vilken klass det gäller. Hur står det nu till med FN?
FN var från början konstruerat som en organisation med målet att försvara imperialistiska intressen. Vid slutet av andra världskriget låg både Europa och Asien fullständigt i ruiner och USA hade genom sin intakta industri fått ett totalt politiskt och militärt övertag gentemot de gamla imperialistiska länderna. Det var därför just USA som hade den ledande rollen i skapandet av FN. På kongressen i San Francisco 1945 antog representanter för USA, de gamla imperialistiska länderna, Sovjetunionen och flera andra, FN-stadgan som var skriven av USA själva. Ett annat bevis när det gäller att undersöka FN:s initiala roll är själva FN-stadgan. FN-stadgan innehåller i sig en samling lagar som reglerar relationer mellan stater och som kallas folkrätt. Dessa lagar är ingenting annat än en utvidgning av borgerlig rätt till internationella subjekt, dvs. stater. Enligt folkrätten är t.ex. en stats suveränitet förstås även garanterad mot en revolution. Ett tredje bevis för FN:s imperialistiska roll är den vetorätt som gavs bara till de ledande imperialistiska staterna och Sovjetunionen.
Senare under både kalla kriget och efteråt hade FN många gånger tillfälle att genom handling påvisa vems instrument det var fråga om. Exemplen på detta är för många för att ens en liten del ska kunna komma med här. Några av dem är Korea på 50-talet, Kongo och Vietnam på 60-talet och Gulfkriget i början av 90-talet. I alla dessa konflikter stod FN på imperialisternas sida mot arbetarklassen eller mot arbetarklassens intressen. I och med de förändringar som världen och imperialismen genomgick under kalla kriget förändrades också FN, men dess roll och syfte förblev hela tiden desamma. Det faktum att både Sovjetunionen och Kina medverkade i FN:s politik under det kalla kriget är inget bevis mot FN som en imperialistisk organisation. Det är däremot, i ljuset av FN:s reaktionära handlande, ett bevis på dessa staters reaktionära karaktär.
Det skulle alltså vara en illusion att tänka sig att FN är någonting annat än ett blint redskap för världsimperialismen. Det marxistiska ställningstagandet, och ett sådant måste man ta om man vill bli kallad för kommunist, är att varje organisation växer från en bestämd klass och genom den klassens vilja, den lutar sig alltid mot och har till sin grund en klass. Så är det med stater, partier, internationella organisationer och med FN. Det står alldeles klart att FN inte lutar sig mot eller till sin grund varken har arbetarklassen eller bönderna. Dess medlemmar är nästan alla borgerliga stater men det är heller inte borgarklassen i allmänhet som styr FN. Det är imperialister som gör det, vilket 60 år av FN:s historia tydligt bevisar. Inom FN är strider mellan olika imperialistiska stormakter och blocken vanliga och ofrånkomliga, men det ändrar inget väsentligt i FN:s klasskaraktär. Varför vill då KP efter allt detta rädda FN? För att få veta det läser vi vidare.
"Ytterligare en fråga bör ställas till alla de som ojar sig över konsekvenserna av ett veto mot kriget mot Irak. Varför skulle just detta veto orsaka så dramatiska konsekvenser för FN? ...Det enkla svaret är att det inte är ett eventuellt veto, utan USA:s självsvåldighet som hotar FN. USA accepterar inte längre den maktbalans som FN representerar, grundad på styrkeförhållandena i världen efter andra världskriget. Som ensam supermakt kräver USA totalt världsherravälde. Ja, som ensam supermakt kräver USA rätt att sätta sig över den internationella rättsordning som FN representerar och som man begär att alla andra skall underkasta sig."
Det är alltså USA som är ett hot mot FN och som kräver rätt att sätta sig över den internationella rättsordning som FN representerar.
Och här kommer svaret på vår fråga:
"Man kan ha många synpunkter på FN och på den roll FN spelat under efterkrigstiden. Rollen har inte varit enbart positiv, vilket de brutala sanktionerna mot Irak bara är ett sent exempel på.
Men i jämförelse med den världsordning som tornar upp sig ’efter FN’, är det absolut nödvändigt att försvara FN och den folkrätt som utgår från FN-systemet. Alternativet innebär att det rättsliga värn som den nuvarande folkrätten trots allt utgjort för små länder förbyts i de imperialistiska diktatens totala rättslöshet."
Författaren till dessa rader tycks vara fullständigt blind då han/hon inte inser att det skydd som folkrätten utgör för små länder alltid bara funnits på pappret. Vi kan ta ett exempel från inte så länge sen. FN:s resolution 836 från 1993 möjliggjorde väpnat försvar av skyddade zoner i Bosnien. 1995 när den skyddade zonen Srebrenica var under attack från serbiska styrkor, vägrade FN att kalla in de runt 200 NATO-flygplan som inom en halvtimme kunde sättas in till försvar av zonen. Antalet människor som fick sätta livet till, trots det rättsliga värn som den nuvarande folkrätten utgör för små länder, kunde uppskattas till allt från 7 000 till 12 000. Till skillnad från våra kamrater i KP så tror vi inte att de överlevande från Srebrenica har några illusioner om FN och folkrätten.
Här skulle en pedant kunna invända: "Jo, jo, men det är länder (stater) som folkrätten handlar om", men det är precis det vi säger: skit i människorna, det är viktigt att den borgerliga staten bevaras. Sådan är folkrättens logik.
Listan med de negativa exemplen kan göras hur lång som helst. Vi ska ta bara två ur Proletären som har med Irak att göra:
"I oktober 1998 avgick chefen för FN:s humanitära program i Irak, Denis Halliday, i protest. Med stöd från beräkningar av FN-organet UNICEF hävdade Halliday att FN-sanktionerna mot Irak skapade ett så fruktansvärt humanitärt lidande, att de var att jämställa med folkmord. På goda grunder. Enligt FN:s egna beräkningar dog över 1 miljon irakier som en direkt följd av sanktionerna, varav 500 000 barn."
"Dagens FN saknar inte möjlighet att förhindra folkmord. FN hade kunnat ingripa mot folkmordet i Rwanda, men de imperialistiska stormakterna föredrog att titta på, vilket blockerade ett FN-agerande."
("Ledare: Folkmord och imperialism", nr 5/2004)
Låt oss läsa i Proletären lite mer. I "USA söndrar och härskar i Irak", nr 50/2004, står det:
"Opinionsundersökningar har visat att nio av tio irakier ser USA som ockupanter samtidigt som folkrätt och FN-stadga ger det irakiska folket rätt att bekämpa ockupationen och befria sitt land."
Det var alltså inte bara Iraks försvarskrig mot USA som legitimerades med folkrätten utan nu legitimeras även motståndsrörelsen på samma sätt.
Ett sista citat ger svar på frågan om man ska låta FN ta över i Irak i stället för USA:
"USA:s politik syftar till att fortsätta ockupationen under FN-flagg. Dess planer att plundra Iraks naturtillgångar och etablera permanenta militärbaser i landet ska fullföljas. Men genom att dra in FN slipper Bush-administrationen ensam stå till svars för den katastrofala humanitära situationen. Dessutom kan detta tvinga in FN-trupper i kriget mot motståndsrörelsen. Den svenska regeringens och andra länders uppslutning bakom FN-linjen är detsamma som att i efterhand godkänna kriget och sträcka ut en hjälpande hand till det USA som försatt sig i en situation det inte klarar av."
("Vad USA än gör ökar irakiernas vrede", nr 19/2004)
KP:s ståndpunkter kan således summeras:
1 – Både Iraks försvarskrig mot USA och det nuvarande irakiska folkets motstånd mot ockupationen är legitima eftersom FN-stadga och folkrätt tillåter det.
2 – FN är en imperialistisk organisation med både goda och dåliga sidor.
3 – Eftersom FN är en imperialistisk organisation får vi inte låta den ta över i Irak.
4 – Vi måste rädda FN och den nuvarande folkrätten eftersom alternativet är de imperialistiska diktatens totala rättslöshet.
Det är klart att en ny antikrigsrörelse inte kan byggas på dessa ståndpunkter, om den ska tjäna arbetarklassen och dess allierade i kampen mot imperialismen.
Ståndpunkt 1 blockerar i sista hand kampen mot imperialismen eftersom den kampen förr eller senare kommer i konflikt med folkrätten och FN-stadgan.
Ståndpunkt 2 är oklar eftersom vi inte får veta för vilken klass det är som FN har både goda och dåliga sidor, vi är bara säkra på att det inte gäller arbetarklassen. Dessa illusioner om FN skulle lätt kunna föra in FN i den nya antikrigsrörelsen vid ett senare skede, bara med en ny roll eller i en ny förklädnad.
Ståndpunkt 3 är korrekt.
Ståndpunkt 4 står i konflikt med den antiimperialistiska kampen då den som mål sätter upp bevarandet av en imperialistisk organisation.
Vi ska nu summera den marxistiska ståndpunkten beträffande FN:s roll i Irakkriget som vi anfört tidigare:
1 – FN-stadgan och folkrätten utgör en kapitalistisk rätt som till subjekt har stater. Det är absolut inte i arbetarklassens eller den antikapitalistiska rörelsens intresse att följa folkrätten. Folkrätten får varken bestämma eller legitimera vår, dvs. det irakiska motståndets och antikrigsrörelsens, kamp.
2 – FN är imperialisternas lydiga redskap. Dess syften är kapitalismens bevarande och undertryckandet av arbetarklassen och alla andra som imperialisterna har intresse av att undertrycka. Därför måste vi kämpa mot att FN tar över USA:s och Storbritanniens ockupation av Irak. Antikrigsrörelsen som en del av kampen mot imperialismen får inte ha några illusioner om FN.
Det irakiska motståndet, folkfront eller enhetsfront?
Till skillnad från KP:s ställningstagande kring FN och folkrätt, som upptar en stor del av deras artiklar i Proletären, så står saken annorlunda när det gäller att ha konkreta synpunkter på det irakiska motståndet. Visst nämns motståndet i nästan varje nummer och det är klart att KP stöder motståndet, men de förbrukar det mesta av sitt bläck på att prisa motståndets hjältemod och rasa över de elaka imperialisternas förbrytelser.
Vi läser i Proletären nr 12/2004 "Motståndskampen för hela världens frihet":
"Den irakiska motståndskampen mot världshistoriens starkaste supermakt innebär ett skydd för de länder och folk som pekats ut av USA som onda och därmed ’legitima mål’ för den amerikanska världsdiktaturens våld. ... Genom de attacker och anfall som sker dagligen mot imperiets soldater sparas tiotusentals liv som annars skulle gå till spillo i amerikanska interventioner över hela jordklotet. Detta måste sägas. Den irakiska motståndskampen är en kamp för världens frihet och oberoende. Oavsett vilken fana den går under."
Mycket bra. Motståndet ses här som viktigt för hela den internationella kampen mot imperialismen även om man uttrycker det något oklart. Vidare klassas det irakiska motståndet som antiimperialistiskt (vi antar att det är det som menas med "världens frihet och oberoende") oavsett vilken fana den går under. Det är också sant, men det betyder inte alls att det inte spelar någon roll för världens arbetarklass under vilken fana kampen förs. Det tycks vara precis den fälla som KP faller i senare i sin analys.
"Efter ... real-socialismens kollaps ... och marxismens allmänna försvagning har läget blivit sådant att massorna söker sig andra vägar ur förnedring och nationellt förtryck än marxismens. En sådan utväg är, med tanke på religionens roll i Mellanöstern, att kämpa under islams fana.
...Som kommunister hade vi gärna sett att ett kommunistparti stod i ledningen för kampen.
...Något kommunistparti som är mäktigt att leda en nationell och social kamp finns inte i dagens Irak.
...Av den anledningen, vilken är ett objektivt faktum, skall inte sekulariserade antiimperialister i västvärlden ha en överdriven ängslan för islams roll i motståndskampen.
...I det läge som dagens ockuperade Irak befinner sig i kommer helt naturligt politiken och den nationella kampen att ske under religionens fanor. Politiken kläds i religiösa termer och uttryck. Detta är ett objektivt faktum som det inte finns anledning att moralisera över."
Det är klart att vi som antiimperialister måste ge stöd för kampen oavsett om islamister leder den eller inte, men det är inte alls sant att kampen under islamisternas ledning utgör en långtsiktig utväg ur det nuvarande förtrycket. Slutmålet för kampen och själva kampen kan inte alls på något sätt skiljas från varandra. Kampens resultat kommer att vara helt annorlunda med islamisterna i ledningen i stället för arbetarrörelsen, även om båda slutade med ockupationens hävande. Islamisternas seger skulle säkert betyda ett nederlag för världskapitalismen, men ett nederlag av underordnad roll. Dessutom skulle arbetarrörelsen i världen demoraliseras och islamismen stärkas. Massorna i andra muslimska länder skulle nu mer än förr se islamismen som en väg ut, och arbetarrörelsen skulle försvagas.
Men i fallet av en seger med arbetarrörelsen och kommunisterna i ledningen skulle situationen bli diametralt annorlunda. Arbetarklassen och de förtryckta i de arabiska länderna skulle vända sig från islamister till förmån för kommunister. En fortsatt existens för de arabiska regimerna, som redan nu är instabila, skulle bli omöjlig. Världens arbetarklass skulle få en skjuts i revolutionär riktning som den inte fått på mycket länge.
Är det i sådant fall det enda som marxister kan säga att ett kommunistparti som är mäktigt nog för att leda kampen inte existerar, att det i dagens läge är helt naturligt att islamister leder kampen, att vi inte har någon anledning att moralisera över det, osv.? Nej, att ställa frågan så, att inta en fatalistisk inställning, har ingenting med marxismen att göra.
I Proletären nr 15/2004 i ledaren "Det irakiska folket reser sig" står det så här:
"Moqtada Sadr lär förespråka en islamisk republik i Irak, som i det shiitiska grannlandet Iran. Det är en ordning som vi kommunister motsätter oss. Vi förordar sekularisation, en tydlig åtskillnad mellan stat och religion. Men detta är en senare fråga. Vilken ordning som skall gälla i ett fritt Irak har det irakiska folket att avgöra efter befrielsen. Nu gäller det att samla största möjliga bredd och kraft i motståndet mot ockupationen. I den kampen har alla patrioter sin givna plats, oavsett religiösa och politiska uppfattningar i övrigt."
Här ser vi hur frågan om motståndrörelsens ledning, som vanligt kan man säga i KP:s fall, mynnar ut i ren folkfrontspolitik. Kommunister borde underordna sig islamisternas ledning och sedan, när allting är över, då kommer det irakiska folket att välja vilken ordning som ska gälla. Vilka fantasier, vilken fullständig avskildhet från verkligheten! Om kampen skulle vara segerrik och den äger rum under islamisternas eller nationalisternas ledning, varför skulle massorna i sådana fall välja kommunister för sin fortsatta ledning efter kampen? Från vilken erfarenhet skulle massorna dra slutsatsen att det är den kommunistiska ledningen som bäst kommer att ta hand om deras intressen, om inte från kampen? Tror man i KP att något val kommer att ges när kampen är över?
Det har hundratals gånger bevisats att det är just dem som leder en segerrik kamp som har folkets förtroende och som får makten efteråt. Varför skulle islamister, när de fått statsmakten, ge någon som helst chans till deras ärkefiender? I verkligheten skulle de helt enkelt skjuta alla kommunister som de kan komma åt för att ytterligare förstärka sin position. Får vi i Proletären något som helst svar på dessa frågor? Nej, vi får veta att alla patrioter har sin givna plats. Ja tydligen, islamister i ledningen och kommunister i graven.
Att välja en sådan fullständigt bedrövlig taktik, att uppge sitt oberoende under kampen och skjuta på frågan om ledningen till ett senare skede, det kallas för folkfront och har ingenting med marxismen att göra. Det har däremot att göra med den stalinistiska förvrängningen av den kommunistiska taktiken. Historien om folkfronten består för arbetarklassen av en lång rad blodiga nederlag och det är långtifrån möjligt att här gå in på bevisen. Vi kan bara nämna Kina 1927, Tyskland 1933, Spanien 1939, Iran 1979 och hänvisa till Trotskijs djupgående analyser i några av dessa frågor.
Den taktik som kommunister i Irak måste använda är enhetsfrontstaktiken. Det betyder att kommunister deltar i kampen tillsammans med andra krafter, men behåller sin självständighet och fritt propagerar för sina synpunkter. Enhetsfront betyder just enhet i kampen mellan de avancerade arbetare, som kämpar under kommunisternas ledning, och de arbetare som fortfarande anser islamismen eller nationalismen som en väg ut ur den nuvarande situationen.
Bara på sådant sätt, genom att i kampen i inget avseende vara sämre än islamister och genom att självständigt arbeta i alla de skikt som stöder motståndet, även om de för närvarande leds av islamister, kan kommunister så småningom, i början kanske trögt men senare mycket snabbare vinna allt större delar av arbetarklassen för sina idéer.
Enhetsfrontstaktiken kan lätt urarta till folkfront om kommunister tappar huvudet och inordnar sig under de inhemska borgarnas ledning (islamister och nationalister), vilket är det som KP förespråkar. Den kan också leda till sekterism i fall man väljer att förkasta det motstånd som just nu leds av islamister och nationalister, vilket är det som Iraks Arbetarkommunistiska Parti (AKPI) för tillfället gör.
En mycket grundligare beskrivning av vår taktik i frågan ges i Gunnar Westins "Vilken väg för motståndet mot ockupationen i Irak"
För en framställning av enhetsfrontstaktiken hänvisar vi till ett av F5I:s centrala dokument "Teser om enhetsfrontstaktiken"
Vi kan till slut summera KP:s ståndpunkter i frågan:
1 – Det finns för närvarande i Irak inget kommunistisk parti som kan leda kampen.
2 – I dagens Irak kommer kampen naturligt att ske under islamisternas ledning (folkfrontstaktik).
3 – Frågan om den framtida ordningen i Irak får vi ta upp efter ockupationen.
Den marxistiska ståndpunkten måste däremot vara:
1 – Kommunister måste stöda motståndskampen oavsett vem som står i ledningen eftersom det är en kamp mot imperialismen. Så länge islamister kämpar mot imperialismen står vi på samma sida. Det är av största möjliga vikt att kommunister och arbetarrörelsen leder kampen.
2 – Även om det för närvarande inte finns något kommunistiskt parti i Irak så kommer inte ett sådant parti att byggas av sig självt. Bara genom kampen och med utgångspunkt i enhetsfrontstaktiken kan arbetarklassen ges ett bättre alternativ. Dessutom kan och måste den nya antikrigsrörelsen spela en väsentlig roll i den irakiska arbetarklassens organisering. Enhetsfrontstaktiken måste som sitt slutmål ha bildandet av kämpande arbetarråd över hela Irak som en inledning till arbetarklassens egen statsmakt.
3 – Frågan om den framtida ordningen kommer att avgöras under kampens gång. Bara med de genom kampen härdade arbetarråden och arbetarnas egen väpnade milis kan arbetarklassen behålla makten efter ockupationen.
4 – Den nya antikrigsrörelsen måste göra allt som står i dess makt för att inte bara hjälpa motståndet som helhet, utan speciellt ge allt möjligt stöd och konkret hjälp på vägen till de avancerade krafter som skulle kunna utgöra ett frö till den framtida arbetarorganiseringen.
Vilken väg efter ockupationen?
I den sista frågan tar KP avstånd från marxismen på det mest direkta sättet. Vi läser följande i ledaren "USA ut ur Irak!" i nr 16/2003:
"Givetvis måste den folkrättsstridiga amerikanska ockupationen av Irak omedelbart upphöra. Kravet är givet: USA ut ur Irak! Att låta FN ta över det USA olagligen påbörjat är inget alternativ. Det innebär bara att imperialismen delar på kakan under USA:s ledning. Det kan vara att det krävs någon form av skyddsstyrka i Irak till dess att en legitim nationell makt kan återupprättas, annars riskerar det irakiska folket att utlämnas åt laglöshet, banditism och klankrig, åt den anarki som USA medvetet skapat genom kriget.
Men en sådan skyddsstyrka bör i så fall sättas upp av arabvärlden, företrädesvis av arabländer utanför närområdet, och utan varje inblandning från USA, Storbritannien eller andra länder med imperialistiska intressen i Irak."
Här finns det så många misstag att det skulle krävas en artikel till för att förklara dem. Att hävda att en skyddsstyrka från arabvärlden bör ta över i Irak efter ockupationen är det längsta från marxismen man kan komma. Det betyder att öppet ställa sig på den imperialistiska sidan. De nuvarande arabstaterna är ju några av de mest hårdföra kapitalistiska diktaturer som finns och deras regimer är bland de mest reaktionära på jorden. De är för sin överlevnad fullständigt beroende av USA och står därför under USA:s direkta kontroll.
Och varför skulle irakierna utlämnas åt laglöshet? Tycker KP kanske att de är fullständigt omyndiga, så att de behöver en utländsk skyddsstyrka. KP glömmer Iraks arbetarklass, de måste därför kalla på andra arabländer och en nationell makt (vad skulle det betyda?) för att dra ut Irak ur laglösheten och därmed trassla in sig fullständigt.
Detta är förvisso ett citat från våren 2003 då motståndet var outvecklat, men det förblir fortfarande det enda konkreta förslag som KP har för Iraks framtid bortsett från den intetsägande frasen att folket kommer att bestämma efter ockupationen. Det är därför mer en illustration av KP:s fullständiga ovilja att behandla frågan.
Om man med marxismen som redskap analyserar frågan kommer man till följande.
1 – Det är bara Iraks arbetarklass tillsammans med andra fattiga skikt som kan göra slut på ockupationen.
2 – Det är inte i dess intresse att ledas av inhemska kapitalister eller småborgare, utan den måste kämpa för sin egen politiskt och organisatoriskt självständiga ledning. En arbetarrörelse med ett marxistiskt, revolutionärt parti i spetsen måste därför pånyttfödas.
3 – Att bara slänga ut ockupanterna är i sig ingen lösning på Iraks problem. Kampen mot ockupationen måste därför vara oskiljaktigt förbunden med den sociala kampen. Det är dessutom det enda sättet att få Iraks arbetarklass att helhjärtat ta kamp mot ockupationen. Ockupationens utplånande – den demokratiska revolutionen, måste följas av en socialistisk revolution, ett utplånande av det kapitalistiska ägandet av produktionen. Den irakiska arbetarrörelsen måste därför som sitt mål sätta kampen för en arbetarnas och fattigböndernas regering.
Läser man i Proletären upptäcker man snabbt en fullständig avsaknad av teoretiskt tänkande. Deras syn på samhället är dogmatisk, dvs. de försöker inte analysera verkligheten med hjälp av det vetenskapliga redskap som marxismen utgör, utan försöker tvärtom tvinga på verkligheten gamla dogmer. Deras metod är därför motsatsen till den metod som Marx, Engels, Lenin och Trotskij använde för att ge vägledning till arbetarklassen. Den andra saken som är snabbt iögonenfallande är deras oförmåga att se samband mellan olika delar av kampen, att se det band som antikrigsrörelsen utgör mellan den irakiska kampen och antikapitaliströrelsen, att inse den möjlighet som dess radikalisering utgör. Irakiernas kamp är inte bara ett sätt att stoppa USA från att attackera andra folk, den bär i sig också en realistisk möjlighet för världens arbetarklass att vända den nuvarande situationen till sin fördel.
KP:s folkfrontspolitik utgör, om den skulle få dominera antikrigsrörelsen, ett allvarigt hot mot den irakiska kampen.
Vissa saker lyser med sin frånvaro. Arbetarklassen nämns få gånger i sammanhanget, för att inte tala om arbetarnas organisering, arbetarråd, proletariatets diktatur eller arbetardemokratin. Kampens mål är ockupationens upphävande. Längre än så ser man inte.
Till slut ett citat från KP:s partiprogram, punkt 53:
"Partiet förnekar inte sina historiska rötter, sådant överlämnar vi till de bekväma, till dem som tror att de kan bli vuxna utan barndom. Den kommunistiska rörelsens nederlag och bakslag, som till delar orsakats av svåra fel och misstag, utgör för oss en källa till lärdom, som berikar den kommunistiska teorin och politiken och som gör det möjligt att undvika motsvarande fel och misstag i framtiden."
Man kan fråga sig om detta kan vara längre från sanningen med tanke på partiets ställningstagande i Irakfrågan. Från allt vi har sett så har inte KP dragit några som helst lärdomar av arbetarrörelsens nederlag och fortsätter därför att hålla fast vid den gamla välkända stalinistiska inriktningen. Sådana ståndpunkter bäddar utan tvivel för ännu ett nederlag.
|
