|
Feministiskt Initiativs årsmöte 9-11 september, som tog det historiska beslutet att bilda ett feministiskt parti som ställer upp i riksdagsvalet nästa år, vittnade om den vrede som finns hos många kvinnor mot det sociala förtryck som kvinnor på olika samhällsnivåer lever under i dagens klassamhälle. Det socialdemokratiska regeringspartiet och dess uppbackare i vänsterpartiet tillsammans med miljöpartiet har misslyckats med att föra ut kvinnokampen på allvar i såväl riksdagspolitiken som i samhället i stort. Man förrådde på det mest skamliga sätt kommunalarbetarkvinnornas strejk 2003 och har även efter detta fortsatt föra en borgerlig ekonomisk politik som slår dubbelt mot kvinnorna i förorterna. Nederlaget för Kommunal är en stor anledning till att fackföreningsbyråkratin med Ylva Thörn i spetsen lyckats driva igenom att man inte längre ska kämpa för 6 timmars arbetsdag. De nedskärningar som klubbats igenom har vidare i högsta grad drabbat arbetande kvinnor och särskilt unga kvinnor som går i de kommunala skolor som fortsätter att upprätthålla undervisningen på existensminimum.
Den backlash som särskilt många unga kvinnor drabbats av har närts av nedskärningarna. Sexismen har fått ny näring på flera plan. Reaktionen mot det utbredda våldet mot kvinnor från män har det talats särskilt mycket. I gruppen kvinnor mellan 18-25 år uppgav 37 procent av kvinnorna i undersökningen Slagen Dam från 2001 att de drabbats av sexuella trakasserier under det senaste året, så många som 22 procent att de därtill utsatts för fysiskt våld. Men trots att det pratats mycket har litet åstadkommits för att gå till botten med problemen. Kvinnojourerna tvingas fortfarande att vända på slantarna där de inte förlorat det ekonomiska stödet helt. Skyddat boende är i många kommuner en ickeexisterande möjlighet för kvinnor som behöver bryta med tyranniska familjemedlemmar eller med misshandlande män.
Trots den formella jämställdhetens framgångar i svensk debatt och flera viktiga reformer så är sanningen fortfarande att landets arbetsmarknad är oerhört könssegregerad. Arbetarkvinnorna befinner sig efter ett mer än ett decennium av socialdemokratiskt styre till en överväldigande majoritet inom servicesektorn och ofta inom vård och omsorgsarbete. Kvinnors löner fortsätter också att ligga på 80 procent av männens och i löneutvecklingen fortsätter många av arbetarkvinnorna att tillhöra b-laget. Det dubbla förtryck som många gånger drabbar kvinnor som invandrat får sitt uttryck i höga arbetslöshetstal, osäkra anställningar och i en tilltagande rasism som följt i spåren på ”kriget mot terrorismen”.
Sexismen finner ett annat uttryck i den ojämlika fördelningen av hushållsarbetet. Kvinnor tar fortfarande ut en mycket större del än män av föräldraförsäkringen vilket är ett uttryck för kvinnors större ansvar för hushållsarbetet - män tar fortfarande ut endast 17 procent av antalet berättigade dagar och skjuter allt som oftast resten på modern. Detta vittnar om den nuvarande reformens otillräcklighet i utformningen och undersökningar som gjorts visar också att det i högsta grad är en klassfråga då uttaget är som mest ojämnt i arbetarklasshushåll. Det har dels att göra med att sexismen i ”traditionella” s.k. könskomplementära föreställningar fortfarande är vitt utbredda inom arbetarklassen men också med att kvinnor på arbetsmarknaden generellt har en sämre situation med lägre lön. Idag jobbar 33 procent av kvinnorna mot endast 9 procent av männen deltid. En lägre lön betyder att familjer med dagens ersättningsnivåer faktiskt kan tjäna ekonomiskt på ett snedfördelat uttag av föräldraledighet.
Därför var det ofrånkomligt att de frågor som diskuterades under de tre dagarna på Fi:s årsmöte främst rörde sig kring krav på upprustning av offentlig sektor och frågor som rör de problem som arbetarkvinnorna stöter på i sin vardag. Krav restes på en upprustning av förskola, fritids och skolan överhuvudtaget. Man drev igenom positioner som kräver mer anslag till förlossningsvården, tandvården och anslag särskilt riktade gentemot psykiatrin. Det radikalaste som formulerades var kravet på 6 timmars arbetsdag, ett gammalt men fortfarande lika aktuellt arbetarrörelsekrav som den socialdemokratiska partiledningen övergivit. Även krav på arbetande kvinnors rätt till heltid fördes fram och röstades igenom. Därtill tog årsmötet ställning för en individualiserad föräldraförsäkring och en ny samlevnadsbalk (som inte diskriminerar homosexuella par och de familjer som inte lever i heterosexuella tvåsamhetsrelationer). Man diskuterade också frågan om mäns våld mot kvinnor och krav formulerades för ökat stöd åt kvinnojourerna.
Det borgerliga mediedrevet
Frågan om en ny samlevnadsbalk väckte föga förvånande reaktioner i den sensationslystna borgerliga pressen där fler än en journalist högröstat pratat om att Fi vill avskaffa familjen. Nu handlar dock inte förslaget om detta. Inte heller om ett legitimerande av månggifte på patriarkala grunder som flera journalister på lösa grunder förfasat sig över. En ny samlevnadsbalk skulle vara progressiv i den meningen att samlevnad som en ekonomisk-juridisk institution skulle behandlas åtskiljt från de nuvarande förväntningarna på hur denna samlevnadsform bör se ut. Idag är lagen utformad så att den favoriserar heterosexuella par som gifter sig. En ny samlevnadsbalk, som dessutom skulle slå ihop äktenskapsbalken med partnerskapslagen och därmed markera mot homofobin, kommer inte att förbjuda människor att gifta sig kyrkligt. Den skulle om den infördes leda till att fler fick möjlighet att åtnjuta det skydd som finns i den nuvarande äktenskapsbalken utan att ge trossamfundens ceremonier någon civilrättslig verkan.
Även frågan om kvinnors och mäns rätt att döpa sig till vilka namn de vill oberoende av ”namnets kön” är inget som det finns någon anledning som helst att hetsa upp sig över - även om kravet i sig verkar inrikta sig till en ganska smal grupp av människor. Man kan däremot undra varför inget sades om att avskaffa könsmärkningen i systemet med personnummer.
Överhuvudtaget så kan mycket av medias rapportering av Fi:s kongress beskrivas som ren mobbning. SVT och olika tidningar gick särskilt till angrepp på det kulturella inslag som den feministiska sånggruppen Radical Cheerleaders stod för. Sångframförandet med textraden ”vi ska slita män i stycken” togs som en intäkt på det som olika debattörer försökt framställa som ”det feministiska hotet mot demokratin”.
Även om Arbetarmakt har en kritik mot det radikalfeministiska budskapet som fanns invävt (men som inte bör tolkas alltför ordagrant) så måste saker sättas i sitt sammanhang. Ingenstans i nyhetsrapporteringen påpekades att sången berättade om textförfatterskans erfarenhet av att ha funnit sin vän som blivit våldtagen två gånger och sedan lämnad misshandlad vid sidan av vägen. I denna mening så uttryckte texten först och främst den vrede som många unga kvinnor och feminister känner över manligt sexistiskt våld.
Homofobiska tongångar och reaktioner
Något förvånande ter det sig kanske att feminister som hoppat av projektet har bidragit till att ge uttryck för reaktionära fördomar som anspelar på homofobi i borgerlig media. Ebba Witt Brattström gick i TV4 till särskilt hårt angrepp mot Tiina Rosenberg, lesbisk queerfeminist som i egenskap av att vara medlem i Fi:s styrelse blivit en representant för HBT-rörelsen i partiet. Brattström påstod bl.a. att Rosenberg sagt att ”kvinnor som ligger med män är könsförrädare”. Detta påstående har Tiina Rosenberg bemött som helt grundlöst och därmed en lögn. I DN 16/9 försvarar hon sig med att hon arbetat i queerrörelsen tillsammans med män i tio år. Även utifrån Rosenbergs egna teoretiskt politiska utgångspunkter finns det skäl att ifrågasätta Brattströms påstående. Men mer om detta senare. Man bör här notera att anklagelsen får ytterligare en reaktionär innebörd med tanke på den behandling som många HBT-människor tidigare, och det finns skäl att misstänka fortfarande, stöter på från delar av kvinnorörelsen. Lesbiska har många gånger fått se sig åsidosatta och överkörda i den feministiska rörelsen. Att Ebba Witt Brattström också uppehåller sig vid Rosenbergs sätt att vara och agera spär i sammanhanget på en bild av det ”lesbiska spöket” vilket Jon Voss påpekade i en ledare i HBT-tidningen QX (13/9):
”Det lesbiska spöket tas fram i maktstrider och lesbiska hålls kvar i garderoben för att inte skada ”saken” – vare sig det handlar om yrkesliv, idrott eller kvinnokamp. Långt ner i mörkret göms så sanningen; att kvinnor som älskar kvinnor alltid har varit en avgörande del av kvinnorörelsen allt från suffragetter till dagens queerfeminister.”
Tiina Rosenberg har efter Brattströms påhopp utsatts för omfattande trakasserier och även ett uttalat fysiskt hot. I en intervju i DN 16/9 berättar hon:
”Jag utsätts nu för ett massivt hat. Heterosexismen har vällt fram, men även om det varit en tung vecka, så låt oss nu vädra ut homofobin. Hoten har inte lagts fram så tydligt tidigare. Jag säger: "Låt folk rasa bara jag inte blir en ny Anna Lindh."”
I frågan om behovet av att slå tillbaka denna reaktionära hets tar Arbetarmakt otvetydigt ställning mot homofobin. Vi pekar i vårt handlingsprogram på behovet av att förtryckta grupper då det behövs organiserar självförsvar mot reaktionära angrepp från fascister och homofober. Trakasserierna mot Rosenberg är också ett mycket slående exempel på samspelet mellan en mer raffinerad homofobi från vissa feministers håll och det råare våldet mot homosexuella i samhället.
Teoretiska svagheter och politiska problem hos gårdagens och dagens feminister
Med detta sagt finns det själ att uppehålla sig vid vad som helt klart är ett avgörande problem för Fi och kvinnorörelsen. Arbetarmakt menar att frågan om avskaffandet av kvinnoförtrycket hänger ihop med klassfrågan. Det är det kapitalistiska klassamhället som tjänar på och upprätthåller kvinnoförtrycket. Det är bara om klassamhället avskaffas som verklig jämlikhet mellan kvinnor och män kan uppnås. Och det är på denna punkt som Fi, trots flera formulerade krav som i sig vittnar om att klassfrågan tränger sig på, misslyckats.
Från feministiskt håll, inte minst inom akademin på de feministiska och genusvetenskapliga kurserna, förs ofta fram en kritik mot marxismens ovilja att ta upp kvinnofrågor då klassfrågan inom marxismen påstås vara inte bara den avgörande frågan utan även en fråga som har ett politiskt företräde framför alla andra. Kritiken är grovt förenklad och bygger på en oärlig inställning. Den baserar sig dels på ett nedvärderande av tidigare historiska erfarenheter av den socialistiska kvinnorörelsen och dessutom på okritiska premisser som förväxlar stalinistiska revideringar av den kommunistiska inställningen i kvinnofrågan med den revolutionära marxismen. Revolutionära marxister/trotskister har inget att vara rädda för när det gäller kvinnokampen. Utmaningen står istället i att försöka vinna kvinnorna som kämpar för sin frigörelse för en revolutionär kamp som även integreras i kampen mot det system som förutsätter förtrycket - kapitalismen. Denna inställning, som utvecklades politiskt av den revolutionära kommunistiska internationalen kort efter den ryska arbetarrevolutionen (bl.a. i Clara Zetkins teser Riktlinjer för den kommunistiska kvinnorörelsen som antogs på Kommunistiska Internationalens andra världskongress), står i fullständig motsättning till den gamla stalinistiska idén att kvinnors kamp bör stå tillbaka till förmån för den ekonomiska kampen. Tvärt om måste alltså kvinnorna integreras som en del av ett socialistiskt avantgarde – något som bara kan ske om kommunister tar frågorna på yttersta allvar. Bara genom ett sådant deltagande kan arbetarkvinnorna upphäva sitt förtryck.
Att avskaffa kapitalismen som en del i kampen för kvinnofrigörelse är dock inte något som Fi ser som sin uppgift och det berättigas med en utgångspunkt i en feministisk analys som främst ser frågan om kvinnors ojämlikhet som en ”rättvisefråga” eller en ”demokratifråga”. Detta sätt att hantera frågan har sin upprinnelse i att feministerna ser kvinnoförtrycket som en konsekvens av den radikalfeministiska föreställningen om patriarkatet, som förstås som en ordning med separata rötter som står självständig från alla andra motsättningar i samhället. Den yttersta motsättningen i samhället är i enlighet med den radikalfeministiska utgångspunkten den mellan män och kvinnor. Kvinnor förstås i denna mening konstituera en egen förtryckt klass (där männen är den härskande klassen). Den utvecklades på 70-talet och legitimerades av de välvilligt inställda socialistiska feministerna då man teoretiskt var beredd att kompromissa med en modell som kunde berättiga separationen av kvinnokampen från klasskampen. Teorin om patriarkatet har sedan utvecklats och varierat kraftigt i vart man lägger betoningen i förklarandet av denna från den kapitalistiska produktionsordningen separata struktur men kärnan är densamma.
Dessa feminister tillsammans med dagens feminister gjorde och gör i själva verket samma fel som de stalinistiska ”marxisterna” gjorde när de svek kvinnorörelsen fast tvärt om. Klassfrågorna tas upp men behandlas ytligt så till vida att man inte vill ta ställning i frågor om hur man ska tackla dessa. Några exempel på vad detta betyder i dag i praktiken är mer än nog. Fi:s årsmöte undvek för det första att föra en konkret diskussion om vart pengarna ska tas för att driva igenom t.ex. 6 timmars arbetsdag. Vem ska stå för kostnaden? Ska de tas från storföretagens och kapitalisternas överprofiter eller finansieras av arbetarna själva, vilket sannerligen vore en reaktionär lösning? Fi pekar också ut skillnader i lön som ett exempel på kvinnoförtrycket. Men samma sak gäller här: Hur ska kvinnors löner höjas? - på bekostnad av arbetarmännens marginellt höjda löner eller ska det tas från arbetsköparnas vinst? I slutändan är det frågor som dessa, som kan tillämpas på varje reformförslag, som avgör om Fi kan assistera framväxten av en kvinnorörelse baserad på arbetarkvinnorna ELLER om det blir en sammanslutning av de privilegierade kvinnorna inom akademikervärlden.
Samarbete med en borgerlig regering?
Resultatet av årsmötets diskussioner vittnade tyvärr om att Fi, om än med viss, tvekan går i just denna sistnämnda riktning. Man har inte ens lyckats ta klar ställning gentemot en eventuell borgerlig regering. Gudrun Schyman har tillåtits att oemotsagd diskutera möjligheten av att samarbeta med en borgerlig regering så till vida att den för fram kvinnors frågor i högre utsträckning än en regering baserad på s och v. I en debattartikel i DN 8/9 skriver hon:
”Ur ett feministiskt perspektiv skulle en borgerlig regering med en feministisk inriktning vara bättre än en vänsterregering som saknar feministisk profil”.
Nu förefaller ett sådant samarbete ytterst osannolikt med tanke på främst de krav på offentlig sektor och 6 timmars arbetsdag som togs upp på årsmötet. Det är krav som inget av de borgerliga partierna skulle tolerera. Kvinnokampen är helt enkel inte möjlig att förena med en borgerlig politik. Det skulle betyda ett fullständigt knäfall för den borgerliga feminismen vars sociala bas idag främst befinner sig i de redan etablerade borgerliga partierna – det skulle slå undan benen på Fi. Och partiet har trots Schymans vilja att hålla dörrarna öppna faktiskt redan splittrats på denna fråga då ett mindre antal borgerliga kvinnor och feministiska karriärister (bl.a. Ebba Witt Brattström) lämnat partiet just för att det inte i tillräcklig grad kompromissar med de borgerliga kvinnornas klassintressen. Det är i grund och botten detta som döljer sig bakom det som framförallt framställts som en personlig konflikt (men även det personliga bör ju förstås som politiskt för att göra bruk av den gamla feministiska devisen). Tiina Rosenberg beskriver för övrigt i en intervju i DN (17/9) konflikten som ”en konflikt mellan den gamla feminismens enhetsidé där alla kvinnor ses som lika och det nya där man vill se till kön, sexualitet, etnicitet och ålder”. ”Den gamla feminismens enhetsidé” bygger just på de teorier som ser motsättningen mellan könen som avgörande och på dessa grunder legitimerar en politik där man skiljer kvinnofrågan från klassfrågan (eftersom klassfrågan skulle göra enheten överklassgränserna ohållbar i både teori och praktik).
Är då den ”nya” feminismen ett alternativ?
Det är samtidigt lite talande att även Rosenberg utelämnar klass bland de kategorier hon räknar upp som exempel på den ”nya” feminismens vilja att även ta med skillnaderna mellan kvinnor i sitt projekt. Det vittnar om den eklekticism som utmärker politiken hos dagens postmodernistiskt/poststrukturalistiskt influerade feminister. Tiina Rosenberg har själv spelat en viktig roll för lanseringen av queerteori i Sverige. Detta projekt förtjänar i sig en liten utläggning.
Den feministiska teoretiska utvecklingen på 80- och 90-talet fick betydande uttryck i främst Black Feminism och queerteori. Dessa har båda baserat sig på en kritik gentemot ”västerländsk feminism” då denna i enlighet med sina utgångspunkter ofta talat först och främst för vita, heterosexuella, medelklasskvinnor i västvärlden. Black Feminism och queerteori var ett svar på vad som i mångt och mycket uppfattades som en återvändsgränd hos 70-talsfeminismen. Denna teoretiska utveckling med dess postmodernistiska/poststrukturalistiska utgångspunkter har dock varit behäftad med framför allt ett avgörande problem som ligger i själva filosofin.
Förvisso har den postmodernistiska ”dekonstruktionen av sanningen” i Black Feminism och i senare queerteori (i queerteori har Judith Butler varit en viktig teoretiker och inspiratör) assisterat ett synliggörande av de grupper av kvinnor som tidigare feminister hade medverkat till att marginalisera i kvinnorörelsen. För de kvinnor som inte bara upplevt sig förtryckta i egenskap av sitt kön utan också p.g.a. sin etnicitet och/eller sexualitet kunde dessa teorier, med dess betoning på bejakandet av ett mångfaldsperspektiv där identitetsbegreppet lyftes fram och teoretiserades, ge ett svar som syntes som en utväg ur återvändsgränden. Användningen av dekonstruktionen på begrepp som kön och etnicitet/ras ledde till att de nya teoretikerna kunde visa hur dessa identiteter marginaliserades inom rådande diskursiva system (förhärskande förklaringsmodeller i först och främst språk och text). Judith Butler urskiljde t.ex. vad hon benämnde som en ”heterosexuell matris”, en diskursiv maktstruktur som tvångsheterosexualiserar kulturen. Denna strukturs förutsättning är, med Butlers sätt att resonera, kulturellt begripliga kroppar och utpekandet av det homosexuella som avvikande/onaturligt.
Samtidigt kunde queerteorin också peka på den instabilitet som kännetecknar identitetsskapandet. Fasta sexuella identiteter ifrågasattes och därmed den heterosexuella sexistiska kulturen överhuvudtaget. ”Performativitet” är en huvudtanke hos Butler. Hon använder det med betydelsen att kön inte är, utan är någonting som görs. Med en sådan utgångspunkt har hon har hon även visat på hur det biologiska könet konstrueras i samhällskulturen.
Samtidigt som Butler gör dessa poänger var hennes eget sätt att använda dekonstruktionen som analysmetod behäftat med ett avgörande problem då den var inkorporerad i den postmodernistiska/poststrukturalistiska filosofin som vägrade att erkänna möjligheten till objektiv kunskap. Butler har gått så långt att hon förnekar att man överhuvudtaget kan tala om ett biologiskt kön och tenderar att se sexuella identiteter som evigt elastiska och öppna för obegränsad förhandling. I förlängningen blir ett sådant synsätt ett perspektiv där maktanalysen lyser med sin frånvaro. Andra feminister har kritiserat Butler för att inte se de strukturer som sätter gränser för könets eller sexualitetens ”elasticitet”. Teorin lösgör med andra ord på ett idealistiskt sätt kön/genus från kroppen och sociala/materiella strukturer. Feministen Sheila Jeffreys uttryckte kritiken så här:
”När en kvinna blir slagen av sin våldsamme man hon lever med, beror det då på att hon har antagit kvinnligt genus i sitt uppträdande eller utseende? Skulle det vara en lösning för henne att anta manligt genus för dagen och strutta omkring i arbetsskjorta? När genus ses som en idé eller ett sätt att uppträda, då försvinner kvinnoförtrycket”. (Lena Gemzöe: Feminism, 2004)
Marxister håller med i Jeffreys poäng. Butlers har till sitt försvar sagt att hon gör en distinktion mellan att tala som representant för en förtryckt grupp och sin egen teoretiska förståelse. Hon erkänner med andra ord att det inte finns någon klar koppling mellan hennes teori och praktik. Det är talande i sig. Utifrån liknande utgångspunkter har vissa postmodernister gått så långt att man inte anser sig kunna ta ställning utifrån en klassanalys som sätter arbetarklassen i centrum (begreppet ”arbetarklass” kan ju - precis som begreppet ”kvinna” osynliggör skillnader mellan kvinnor - tjäna till att förtrycka andra ”identiteter” inom arbetarklassen). På frågan om vilka ”identiteter” som man skulle utgå ifrån i den kamp som pågår i den ojämlika verkligheten har man utifrån queerteorins utgångspunkter inga raka svar.
Till skillnad från marxismen (som också använder sig av dekonstruktion i sin analys, det är inget som postmodernisterna/poststrukturalisterna har uppfunnit) så saknar dessa teoretiska utgångspunkter de redskap som behövs för en revolutionär tillämpning av teorin på praktiken. Klassbegreppet, men också andra begrepp och ”kategorier”, används inom marxismen som uttryck för verkliga sociala relationer under kapitalismen som marxister på grundval av empiriska analyser inkorporerat i sin revolutionära teori. Analysen av dessa relationer sett i förhållande till klassamhället assisterar en marxistisk förståelse av hur en revolutionär förändring skall kunna åstadkommas. Därmed läggs grunden för en praktik som också tar sina utgångspunkter i den revolutionära marxistiska teorin och dess historiska tradition.
Till skillnad från queerteoretikerna så erkänner marxister att identiteter förvisso och till en viss gräns är instabila fenomen (och att detta vittnar om något inneboende progressivt hos individen) men framhåller också den samtidiga stabilitet som i sig är resultatet av klassamhället, den kapitalistiska arbetsdelningen och klassförtrycket (och de andra formerna av socialt förtryck som denna ordning genererar och underblåser). Det är i undersökningen av dessa materiella förhållanden som revolutionära marxister sedan kan dra slutsatser om hur samhället kan förändras och om hur kämpande grupper, skikt och klasser kan nå sin frigörelse. Dessa verktyg, som smitts i en praktik i förhållande till en verklig men föränderlig värld, saknas helt logiskt i den postmodernistiska/poststrukturalistiska teoribildningen som skiljer teorin från praktiken på samma sätt som man upphöjer dekonstruktionen av sanningen och kampen mot allt som är behäftat med kunskapsanspråk till själva strategin för sin verksamhet. Därför är det inte konstigt att queerteoretiker som Tiina Rosenberg när det kommer till politisk praktik agerar på ett pragmatiskt och principlöst sätt. Nu befinner hon sig trots sina queerteoretiska utgångspunkter i ett feministiskt parti som i grunden bygger på den ”gamla” feminismens enhetsidé och därför negligerar klassfrågans betydelse. Det tjänar som ett exempel på att även queerteorin är oförmögen att konsekvent göra upp med den reformism som i sig var ett avgörande inslag i de radikalfeministiska utgångspunkterna och som ledde till att lesbiska, svarta och arbetarkvinnor politiskt marginaliserades i kvinnorörelsen.
Förtrycket av homosexuella förstår marxister som en konsekvens av kapitalismens behov av den borgerliga kärnfamiljen och därmed borgarklassens bejakande av den sexistiska ideologi som dömer ut all form av sexualitet som skiljer sig från heterosexualiteten som något onaturligt. Homofobi och heterosexism är alltså inte i sista hand en konsekvens av Butlers heteronormativa strukturer på en rent diskursiv nivå och reproducerar sig inte enbart som en rent mental aspekt. Det är i grunden ett förtryck som uttrycker de materiella förhållanden som livnär det, förhållanden som ytterst är förutsättningen för säkrandet av förtryckets reproduktion. Dessa förhållanden utgörs av det kapitalistiska produktionssättet, dess ojämlika arbetsdelning och borgarklassens behov av kärnfamiljen och kvinnoförtrycket. Kampen för att slutgiltigt krossa homofobin förutsätter därmed kapitalismens avskaffande. Den historiska erfarenheten har samtidigt övertygat oss om arbetarklassens roll och ett bolsjevikiskt parti baserad på det revolutionära avantgardet som nödvändiga komponenter för att en revolutionär förändring skall kunna förverkligas. I förhållande till gay-rörelsens kamp pekar marxister pekar på att HBT-frågorna inte kan isoleras från klasskampen utan att kampkraven urvattnas. Detta betyder för marxister att HBT-rörelsen i sin kamp för frigörelse på ett objektivt plan har en naturlig allierad i arbetarklassen (oavsett tillståndet för dagen i arbetarklassen, medveten som man måste vara om sexismen och homofobins utbredning även i de proletära leden).
Småborgerlig klassammansättning
Även sammansättningen i partiet på årsmötet vittnade om att Fi i sin nuvarande form har blivit ett projekt för medelklass- och särskilt akademikerfeministerna. Bland de dryga 300 deltagarna fanns få kvinnor närvarande under 30 års ålder och i styrelsen finns bara en medlem som är arbetare, telemarketingförsäljaren Carl-Johan Folkesson. Det finns heller inget i partiets teori som motverkar detta. I partiets plattform medger man att man inte tror att man ska kunna få kvinnor att bli eniga om allting. Man erkänner att kvinnors villkor skiljer sig då kvinnor ”tillskrivs olika positioner i samhället beroende på våra ekonomiska villkor och vilken klass vi råkar födas in i, vilken utbildning vi har, vilket land vi är födda i, vilken sexuell läggning vi har, vilken hudfärg vi har och vilka kulturella tillhörigheter vi har”. Varje anspråk på att företräda kvinnor borde så klart ta upp alla dessa frågor – om kvinnoförtrycket och dess kopplingar till klassförtrycket, homofobin och rasismen. Men efter denna bekännelse finns inget resonemang som drar konsekvenserna i Fi:s plattform. I praktiken är det bara möjligt att verkligen driva arbetarkvinnornas intressen om man kämpar för en strategi som föresätter som sin uppgift att inte bara bekämpa symptomen som vittnar om det borgerliga samhällets ohälsa, utan också avskaffa roten till det – kapitalismen, dess repressiva statsapparat och borgarklassens ekonomiska diktatur. Så länge klassamhället existerar kan varje frigörelse bara bli begränsad till fördel för privilegierade kvinnogruppers relativa fördel men på bekostnad av arbetarkvinnorna. Dessutom kommer varje förbättring att hotas av kapitalismens instabilitet.
Fi, som tror sig kunna gå från några få hundratal till 10 000 medlemmar fram till valet, kommer att få problem. Utan rötter i fackföreningar och utan någon utarbetad strategi för att t.ex. på allvar utmana sexismen inom arbetarorganisationerna och fackföreningsrörelsen kommer många klassmedvetna arbetarkvinnor att tveka inför att lägga sin röst på partiet. Inför hotet från en borgerlig regering, som vid eventuell framgång kommer att angripa arbetarklassen, finns helt enkelt ingen vits med att lägga rösten på ett parti som inte innebär ett verkligt alternativ till s- och v-regeringen, oavsett dessa partiers borgerliga och kvinnofientliga politik. Majoriteten av arbetarklassen har fortfarande ett förtroende för dessa partier, i sig själva skapelser i arbetarrörelsens barndom. Dessa är idag fullständigt döda som verktyg för socialistisk revolution men i kampen för att skapa sådana verktyg måste kommunister förhålla sig till och kritiskt avslöja dessa partiers politik. Detta gäller även i kvinnofrågan. Men istället för att bygga en kvinnorörelse baserad på arbetarkvinnorna och ett revolutionärt arbetarparti som kan assistera en brytning med borgerlig kvinnofientlig politik vacklar Fi. När Gudrun Schyman säger sig kunna samarbeta med en borgerlig regering får det därmed två innebörder. Det är dels ett försök att ställa sig in hos potentiella borgerliga kvinnosaksaktivister men bidrar samtidigt på ett indirekt plan till att isolera Fi från arbetarrörelsen.
Kämpa för en kvinnorörelse baserad på arbetarkvinnorna!
Även om Fi i sin nuvarande form inte förtjänar något som helst politiskt stöd från arbetare i det kommande valet, det är helt enkelt inte ett tillräckligt bra initiativ, så är det dock viktigt att kommunister följer partiets utveckling och deltar i diskussionerna som kommer att äga rum i valupptakten. Även om förväntningarna på medlemstillväxt till Fi ter sig väldigt överdrivna finns det otvetydigt många kvinnor ute i landet som vill se ett alternativ som bättre tar upp kvinnors frågor. Därför är det viktigt att kommunister på de kvinnomöten som kommer att ordnas runt om i landet framöver - men också i facklubbarna på arbetsplatserna - reser konkreta krav med perspektivet att kämpa för en kvinnorörelse baserad på just arbetarklassens kvinnor. Kvinnors frigörelse kräver dessa kvinnors deltagande, de utgör ju en överväldigande majoritet av alla kvinnor sammantaget, och att deras intressen tas tillvara. Men för att detta ska möjliggöras krävs att kvinnorörelsen går på offensiven mot LO-ledningens utförsäljning av arbetarkvinnornas intressen. Dagens tillstånd kräver en offensiv över hela skalan om några varaktiga förändringar skall komma.
FI:s årsmöte valde tre stycken personer som ska representera partiet framöver och i den tänkta valkampanjen. I denna återfinns förutom Gudrun Schyman och Sofia Karlsson (en feministisk akademiker med bakgrund i student- och HBT-rörelsen) även Devrim Mavi. Mavi kallar sig för queerfeminist och antirasist, något som vittnar om hennes ideologiska tillhörighet i det postmodernistiska lägret som också Tiina Rosenberg, medlem i styrelsen, tillhör. Mavi har dock till skillnad från den senare en bakgrund som journalist på Kommunalarbetaren (Kommunals fackliga tidning). I denna kritiserade hon under kommunalarbetarstrejken öppet de akademiska feministerna för deras ovilja att komma ut till kommunalarbetarkvinnornas försvar. Hon har också tidigare arbetat på den antirasistiska tidsskriften Mana. Det är särskilt i förhållande till Devrim Mavi och den del av medlemmarna i Fi som propsat på att partiet ska ta ställning i frågor som 6 timmars arbetsdag, och som dessutom påtalat behovet av att även involvera invandrarkvinnor, som kommunister främst bör utforma sin propaganda.
Denna propaganda bör förena en ideologisk kritik av såväl radikalfeministiska som postmodernistiska idéer med konkreta förslag. För om det överhuvudtaget ska finnas någon möjlighet för en vändning så måste partiets aktivister söka stöd bland gräsrötter och ta upp fler frågor än de som ryms inom den feministiska ideologins begränsade ramar. Erfarenheterna från kvinnokampens historia måste tillvaratas. Inom den revolutionära socialistiska traditionen finns en hel radda av samlade krav med utgångspunkt i arbetarkvinnornas hårda vardag som fortfarande är av avgörande betydelse. Den internationella organisation som Arbetarmakt tillhör, Förbundet för Femte Internationalen, har försökt att göra precis detta genom teoretiskt arbete med utgångspunkt i både gamla och nya erfarenheter som sedan legat till grund för utformandet av ett revolutionärt handlingsprogram för kvinnofrigörelse. Arbetarmakts handlingsprogram bygger på dessa ståndpunkter. Läs om Arbetarmakts inställning i kvinnokampen och i kampen för homosexuellas frigörelse i vårt handlingsprogram (uppdaterat av årsmötet i februari 2005): Handlingsprogram för Arbetarmakt
Avslutningsvis är det ytterligare ett klart svaghetstecken att det fortfarande till dags datum (16/9) inte finns något publicerat ställningstagande på Fi:s hemsida till stöd för de tiotusentals flyktingar, av vilka många är kvinnor, som lever underjordiskt i Sverige förföljda av polisen. Särskilt som Vänsterpartiet kompromissat bort även denna fråga i förhandlingarna om en budget med socialdemokratin den gångna veckan och därmed kört över rörelsen som kämpar för amnesti. Med tanke på att FI säger sig vilja bidra till att bygga en kvinnorörelse i global skala är det också beklämmande att man ännu inte tycks ha tagit ställning i fråga om den svenska regeringens stöd till ockupationen av Irak – där kvinnor och barn ovedersägligt tillhör de hårdast drabbade då koalitionens trupper (som numera dessutom utbildas av svenska experter på regeringens beslut) bombar stad efter stad till aska.
Det är nu upp till alla kvinnor som kämpar för kvinnofrigörelse liksom andra aktivister inom arbetarrörelsen och vänstern att gå på offensiven för att förhindra att kvinnorörelsen säljs ut av sina feministiska ledare och ta upp klassfrågorna, även de globala, för debatt!
Gunnar Westin
|
