|
I början av 2003 kunde en antikrigsrörelse ledd av reformister, fackbyråkrater och småborgerliga intellektuella leda förhållandevis breda skikt av arbetarklassen i kampen för att stoppa USA:s annalkande angrepp på Irak. Det var aldrig dessa reformisters och byråkraters önskan att en sådan rörelse skulle uppstå, men de tvingades under arbetarklassens tryck att leda den. Arbetarklassen gjorde ett sådant val av ledning både på grund av sin politiska okunnighet men också därför att den helt enkelt saknade något alternativ. Reformisterna, byråkraterna och småborgarna av typen Naomi Klein hade aldrig för avsikt att leda arbetarklassen till en seger, de hade inga som helst betänkligheter när det gällde att fastställa vem deras verkliga herrar var.
Den 15 februari 2003 nåde arbetarklassens kamp sin höjdpunkt i form av de stora antikrigsdemonstrationerna; det var det maximala som reformisterna och byråkraterna kunde tillåta. Sedan förrådde de rörelsen och avledde arbetarklassen från kampen. Resultatet blev att det imperialistiska kriget blev verklighet och att arbetarklassen förlorade förtroendet för antikrigsrörelsen.
Avsaknaden av ett marxistiskt, revolutionärt parti visade sig nu i sin mest nakna form.
Utan arbetarklassens intresse dog i praktiken den gamla antikrigsrörelsen. Arbetarmakt har sedan dess hävdat att byggandet av en ny antikrigsrörelse underifrån är nödvändig. Ingen annan vänsterorganisation i Sverige har medvetet förstått detta och de fortsätter att antingen avstå från antikrigsarbete eller att försöka återuppliva den gamla rörelsens lik. Deras svaghet ligger i att de aldrig har utfört en marxistisk analys av läget.
Med syftet att hjälpa till med byggandet av den nya antikrigsrörelsen fortsätter vi med att lägga fram kritiken av den svenska vänstern i Irakfrågan. Följande artikel är den första delen av två som tar upp Socialistiska Partiets Irakpolitik. I del två tar vi upp bland annat SP:s politik i antikrigsrörelsen och deras syn på det irakiska motståndet.
1. Var kriget berättigat?
När imperialismen går ut i krig, oavsett mot vem och för vilka orsaker, är det marxisternas uppgift att för arbetarklassen förklara krigets klasskaraktär, dess följder och det sätt på vilket arbetarklassen borde förhålla sig till kriget och varför. SP har förstått att anfallet på Irak hade som sin omedelbara orsak den amerikanska och brittiska imperialismens behov att få kontroll över den irakiska oljan och deras vilja att utöka sin makt i Mellanöstern. Men sedan ställer de följande fråga i artikeln "Sista chansen", Internationalen nr 3/2003:
Men en fråga måste besvaras. Är ett krig mer berättigat om det har FN:s sanktion?
Nej, nej, nej!!
Om så vore att vapeninspektörerna plötsligt upptäckte att Irak har tillgång till massförstörelsevapen är det ingen som helst ursäkt för att starta ett angreppskrig mot Irak – hur avskyvärd Saddams despotiska regim än är. Offren för ett kommande krig skulle ändå bli hundratusentals namnlösa irakier, företrädesvis den civila befolkningen.
Om USA:s, Storbritanniens och en hel del av de övriga FN-staternas logik, att innehav av förintelsevapen är ett giltigt skäl för ett angreppskrig, är den politiska riktlinjen – då kan varje nation starta krig mot varje land som har massförstörelsevapen. Vilket som bekant både Storbritannien och USA har. De sistnämnda innehar inte bara dessa vapen. De har dessutom använt dem."
På ett liknande sätt som Kommunistiska Partiet så faller även SP i det borgerliga tänkandets fälla när det gäller att ge svar på frågan om kriget var berättigat med FN:s tillåtelse eller inte. Berättigat i förhållande till vad? I förhållande till imperialisternas eller arbetarklassens intressen, ideologi, moral, propaganda, o.s.v.? Eller kanske berättigat i förhållande till det borgerliga samhällets lagar? Sp frågar sig om kriget är berättigat i allmänhet, det vill säga oavsett klasserna och att göra det är meningslöst i ett samhälle som består av två klasser ständigt i oförsonlig kamp mot varandra. Om vi med detta i minnet tittar närmare på frågan, ser vi att den kan ställas på ett meningsfullt sätt bara ur imperialisternas synvinkel. Det är bara de amerikanska och engelska imperialisterna som kunde ha frågat sig, och säkert har frågat sig: – "Är detta krig mer berättigat för oss om vi skulle få FN:s tillåtelse?" Svaret som de fann var: – "Ja, det skulle vara mer berättigat för oss, mer riktigt, befogat och rätt i förhållande till vår egen ideologi och våra egna lagar, om vi hade FN:s välsignelse men vi måste föra detta krig med eller utan FN:s sanktion för att försvara vår klass och utöka dess makt.
Arbetarklassen, å andra sidan, och de som vill försvara dess intressen, kan aldrig ställa sig en sådan fråga. För världens arbetarklass låter denna fråga, om vi vill ställa den, på följande sätt: – "Är det mer berättigat (i förhållande till vår ideologi och våra intressen) för våra fiender – imperialisterna – att anfalla oss – arbetarklassen, om de får tillåtelse till att göra det från FN – en av deras egna mest framstående och trogna organisationer?" Detta är den plattaste frågan man kan ställa sig och svaret på den ger oss ingenting i utbyte. Vad än imperialisterna gör så är det, i den nuvarande imperialistiska epoken, aldrig berättigat i förhållande till arbetarklassens intressen. En sådan fråga ställd ur arbetarklassens synvinkel är tydligen helt värdelös.
SP ställer frågan utan hänsyn till händelsernas klasskaraktär och därför kan heller ingen lära sig något av det.
På frågan om massförstörelsevapnens existens skulle kunna ge imperialisterna rätt att starta ett angreppskrig på Irak, svarar man – nej. Frågan kan lika lite som den ovanstående ställas oberoende av klasserna och är meningsfull bara ur imperialisternas synvinkel. Det går att ställa dessa och liknande frågor som vanligen ställs i borgerlig media bara i den mån man vill avtäcka dem som borgerliga formler och påvisa deras absurditet. Det gör inte Internationalen.
I förbigående borde tillägas att man får inte underskatta och förenkla imperialisternas propaganda som Internationalen gör i den andra halvan av citaten. De amerikanska och brittiska imperialisterna intog aldrig den ställning att bara innehavet av förintelsevapen är ett giltigt skäl för ett angreppskrig. Deras verkliga argument var att förintelsevapen är en fara för mänskligheten om de befinner sig i händerna på en hårdnackad diktatur, som vid flera tillfällen attackerat sina grannar, och att dessa vapen dessutom kan hamna i händerna på terrorister, men att det samtidigt är fullständigt tillåtet och nödvändigt för demokratin USA och dess allierade, att inneha dessa vapen eftersom de försvarar demokratin, mänskliga rättigheter osv. Men en sådan korrekt framställning av imperialisternas propaganda skulle leda Internationalen rakt till frågan om demokrati och diktatur, en fråga som de är, som vi kommer att se i fortsättningen, helt oförmögna att behandla marxistiskt. För att inte hamna där är man tvungen att förvanska budskapet i den imperialistiska propagandan. Och kan man inte uppfatta deras propaganda korrekt, då kan man heller inte besvara den korrekt.
Felet som SP begår i artikeln är en följd av deras ovilja att behandla frågan om USA:s angreppskrig på Irak på ett marxistiskt sätt. Det ingår i marxismens ABC att klassa ett krig antingen som progressivt eller reaktionärt beroende på om dess inverkan på mänsklighetens utveckling är positiv eller negativ. Marxister tar absolut inte ställning mot alla krig. Imperialisternas angreppskrig mot halvkoloniala länder är reaktionära då de stärker imperialismen. Med andra ord – priset av kriget och USA:s seger i Irak är inte bara hundratusentals vanliga irakiers liv, som Internationalen skriver. Det verkliga priset är imperialismens stärkande. Med hur många år kommer denna seger, om den blir fullständig, att förlänga imperialismens existens? Och hur mycket kostar imperialismen mänskligheten varje nytt år räknat i mänskliga liv och förstörelse av produktion? Detta är det verkliga priset för imperialismens seger i Irak.
Genom att använda sig av denna marxismens ABC har Arbetarmakt och Förbundet för Femte Internationalen betecknat imperialismens angrepp på Irak under våren 2003 som ett reaktionärt krig och klart insett att det halvkoloniala Iraks seger över USA är att föredra för arbetarklassen. Vi ställde oss på den irakiska sidan i kriget, men vi glömde samtidigt inte för ett ögonblick den irakiska statens verkliga karaktär. Och vad gjorde SP? Följden av en felaktig och omarxistisk frågeställning om krigets karaktär var att man per automatik erhållit värdelösa svar och kunde därför i slutändan inte förstå att man inte fick vara neutral i denna konflikt, nöja sig med att fördöma USA:s attack och kräva ett stopp för kriget. Ett stöd för irakiernas kamp för självständighet uteblev.
2. FN
Det kan vid första anblicken tyckas att en genomgång av SP:s syn på FN inte passar i en artikel som egentligen borde framföra vår kritik av SP:s Irakpolitik. Att tänka så skulle vara fel. FN har spelat en oerhört viktig roll i imperialismens angrepp på Irak från 1990 och fram till idag. FN har vid sidan av USA:s armé givit det största bidraget i denna attack och på sådant sätt varit en av avgörande faktor i Iraks kolonisering. På grund av FN:s totala bankrutt inför de irakiska massorna, en bankrutt frambringad både av sanktionerna och FN:s roll i vapeninspektionerna, kunde inte imperialisterna bruka den effektivt inne i Irak efter ockupationen 2003. Men ett sådant läge är inte för alltid givet och när läget förändras, kanske vid ett större nederlag för det irakiska motståndet, eller om en ny historisk epok inträder så att, som SP gillar att uttrycka det, FN får en "progressiv air", då kommer FN att kunna bli aktuellt på nytt för uppgiften att direkt förtrycka irakierna. Dess uppgifter beträffande Irak är inte heller försumbara i dagsläget heller.
För att förstå FN i framtiden, för att kunna förutspå dess framtida handlingar och användningsområden i Irak och för att i tid kunna varna arbetarklassen, krävs det att man förstår FN i dess utveckling från dess tillkomst under andra världskriget tills idag.
Vad tänkte imperialisterna när de bildade FN?
Vi fortsätter med att citera från samma artikel som tidigare ("Sista chansen", Internationalen nr 3/2003):
Förenta Nationerna bildades en gång, efter andra världskriget, med ambitionen att vara en brygga mellan nationerna för att världen inte återigen skulle sättas i brand. Den ambitionen har under åren försvunnit.
Det historiska perspektiv som SP har beträffande FN är helt felaktigt. Att påstå att FN har bildats "med ambitionen att vara en brygga mellan nationerna för att världen inte återigen skulle sättas i brand" (vi bortser för tillfället från denna fras vaghet) betyder att man helt underskattar USA-imperialisternas kännedom om klasskampen och sin position i världen 1945, för det var just de som hade det övervägande inflytandet i bildandet av FN. Den sovjetiska byråkratins inflytande var inte särskilt stort och de medverkade i FN:s bildande bara som USA-imperialisternas beprövade allierade i kampen mot arbetarklassen.
För det första såg inte de mest kloka och ledande imperialister då, och det gör de knappast idag heller, nationer som världspolitikens aktörer. Både instinktivt, erfarenhetsmässigt och till viss del även vetenskapligt vet de att det är de olika nationernas klasser som genom sin kamp och sina styrkeförhållanden bestämmer historiens gång. Och för det andra, är det inte bara freden imperialisterna är ute efter. Den vill de ha när det passar dem, men i andra situationer vill de ha krig. SP menar tydligen att de amerikanska imperialisternas ambitioner från början var ett FN som kämpade för freden, även när de själva ville ha ett krig. Hur dumdristiga är inte dessa imperialister som skapar organisationer med ambitionen att motverka sig själva och dessutom till på köpet ingenting förstår av klasskampen, samt tror att det är de olika nationerna som går i krig mot varandra!
Socialistiska Partiets FN-teori
Sedan fortsätter man:
Kriget mot Jugoslavien är ett bevis, ett nytt kan komma om FN säger ja till detta krig. Då har FN definitivt reducerats till ett transportkompani för den amerikanska imperialismen. Och västvärldens övriga ledare kan skylla egen undfallenhet inför USA på att FN – det vill säga de själva – har sanktionerat överfallet.
Ett FN som sedan staten Israels bildande 1948 inte förmått lyfta ett finger mot israelisk aggression mot palestinierna, som lät Vietnam bombas till en parkeringsplats, som ingrep mot den USA-styrda kuppen mot det demokratiska Chile 1973 och en räcka andra övergrepp. Detta FN kommer vid ett ja till kriget att totalt ha dragit undan alla förutsättningar för sin fortsatta existens."
Alltså, först påstår man att i fall FN säger ja till kriget, då är det bevisat – FN har definitivt reducerat sig själv till USA-imperialismens tjänare och exakt en mening senare framför man hela tre bevis från perioden 1948–1973 på hur FN lydigt verkade i samma USA-imperialisters tjänst och dessutom utförde "en räcka andra övergrepp"! Det räckte med andra ord inte med 60 år av händelser som klart visade hur FN agerade i USA:s tjänst i dess kamp mot arbetarklassen och de koloniserade och halvkoloniserade folken. Det räckte inte heller med Irakkriget 1991 eller med sanktionerna som dödade var tjugonde irakier. Det krävdes ett nytt Irakkrig år 2003 för att SP till slut skulle kunna säga – säger FN ja även till detta krig då står de definitivt i USA:s tjänst. Vi får bara hoppas att SP inte utsträcker denna märkliga bevisningsmetod även till andra frågor, för då kommer vi förgäves att få vänta på slutsatserna.
I en annan artikel "Angreppet på FN i Irak: varken förvånande eller värt något stöd", Internationalen nr 35/2003, skriver man så här om FN:s huvuduppgift och karaktär:
FN har alltid varit de mäktigas verktyg. Under en lång tid fungerade dock organisationen i en värld präglad av en oförsonlig konflikt mellan Sovjetunionen och de kapitalistiska länderna i väst. Huvuduppgiften var att undvika en direkt väpnad konflikt mellan USA och Ryssland, eftersom en sådan konflikt skulle leda till ömsesidig utrotning.
Rollen som krigsförhindrare gav FN en progressiv air. Att arbeta i en miljö som präglades av internationell konflikt gav dessutom FN-byråkratin ett visst mått av självständighet. Det fanns gränser för hur långt amerikanerna och ryssarna kunde gå utan att trampa varandra på tårna – och i det politiska ingenmanslandet dem emellan skapades ett visst politiskt manöverutrymme.
Progressiv image
FN-byråkratins relativa självständighet tenderade att luta över till fördel för jordens fattiga när den koloniala frigörelseprocessen tog fart på 50-talet. FN gjorde analyser och lade fram förslag som även om de oftast stannade på pappret bidrog till organisationens progressiva image.
Sovjetunionens sammanbrott förändrade FN:s roll. Organisationen är fortfarande ett ombud för de mäktiga i världen, vilket idag innebär att den står helt och hållet under USA:s kontroll. USA har tydligt manifesterat det genom att visa att organisationens möjlighet att verka helt och hållet är beroende av huruvida landet betalar sin medlemsavgift eller inte – och genom att visa att det är i Washington och ingen annanstans beslutet om utbetalning fattas.
Det FN vi ser idag ägnar sig i allt högre grad åt två saker: för det första att driva på den företagsbaserade globaliseringen genom olika projekt för samarbete mellan de transnationella bolagen och "det civila samhället", för det andra åt att lösa konflikter i USA:s intresse.
Detta kan ungefär sammanfattas så här:
1. – De mäktiga under det kalla kriget var USA och Sovjet och dessa befann sig i en oförsonlig konflikt. För att vara helt klara så framgår det av dessa meningar i citatet:
"FN har alltid varit de mäktigas verktyg. Under en lång tid fungerade dock organisationen i en värld präglad av en oförsonlig konflikt mellan Sovjet unionen och de kapitalistiska länderna i väst. [...] Sovjetunionens sammanbrott förändrade FN:s roll. Organisationen är fortfarande ett ombud för de mäktiga i världen, vilket idag innebär att den står helt och hållet under USA:s kontroll."
2. – FN fungerade som deras verktyg som de huvudsakligen använde för att undvika en direkt väpnad konflikt med varandra.
3. – Efter Sovjets sammanbrott i början av 90-talet kvarstod bara USA som herrar över FN, som de därefter började använda med syftet att stärka sin makt och sina positioner i världen.
Sovjetbyråkratins karaktär
Denna teori framförs i Internationalen utan något som helst bevis eller argumentation. Vi ska också visa att den är uppställd utifrån två felaktiga premisser. Den första är att arbetarklassen inte har någon som helst vikt i denna teori och därför också i kampen mellan Sovjet och USA, egentligen en kamp mellan sovjetbyråkratin och USA-imperialisterna. Den andra premissen är att konflikten mellan sovjetbyråkratin och USA-imperialisterna var oförsonlig. Båda dessa premissers felaktighet bottnar i SP:s oförståelse av kallakrigsperiodens klassförhållanden.
Den grundläggande klasskonflikten under perioden 1945–1990 var inte konflikten mellan Sovjet och USA utan konflikten mellan å ena sidan världens arbetarklass och å andra sidan imperialisterna och den stalinistiska byråkratin. Den kamp som fördes mellan byråkratin och imperialisterna var bara en del av den huvudsakliga konflikten och hade en underordnad betydelse.
Den var heller inte oförsonlig. Varför? Eftersom ett sammanbrott för imperialismen onekligen skulle ha lett arbetarklassen till makten i de mest utvecklade imperialistiska länderna, och därför också utan tvekan till sammanbrott för sovjetbyråkratin. Byråkratins mål var därför inte utplåning av imperialismen utan upprätthållandet av en styrkebalans mellan imperialismen och proletariatet. För att uppnå det målet var man tvungen att då och då hjälpa arbetarklassen och de koloniserade folken i deras kamp mot imperialisterna (fast aldrig utan att kräva eftergifter), som t.ex. när man man fraktade vapen till Nordvietnam.
Vid andra tillfällen, när imperialismens positioner var riktigt hotade, hjälpte man till genom att slå sönder arbetarklassens organisationer, som t.ex. i Irak i början av 60-talet. Att kalla en sådan relation mellan den stalinistiska byråkratin och imperialisterna för en oförsonlig konflikt – det innebär att man inte har förstått någonting av byråkratins klasskaraktär. Man har helt förkastat Trotskijs marxistiska analys av den stalinistiska byråkratin som han lägger fram i sin bok Den förrådda revolutionen.
Det är förstås ingenting nytt, eftersom samma förkastande av marxismen när det gäller att förklara byråkratin kännetecknar alla de centristiska grupper som uppkom genom Fjärde Internationalens politiska och teoretiska sammanbrott i början av 1950-talet, däribland också Socialistiska Partiets moderorganisation som fortfarande heter Fjärde Internationalen (FI). Detta förkastande av marxismen ärvde SP från FI vid sitt bildande och behåller det som vi har sett fram till idag. (Den intresserade läsaren kan i detalj göra sig bekant med vår marxistiska analys av Fjärde Internationalens sammanbrott i Fjärde internationalens dödskamp och trotskisters uppgifter idag.)
Förståelsen av klassrelationerna under perioden 1945–1990 utgör grunden om man verkligen vill förstå FN:s roll och karaktär. SP klarar inte att lägga denna grund och kan därför inte heller dra de korrekta slutsatserna.
Vilka är bevisen mot SP:s FN-teori?
Men låt oss ta en närmare titt på denna teori. Om det är så att FN var både Sovjets och USA:s verktyg då har vi här ett helt nytt historiskt fenomen, dvs. för första gången i historien hittar vi en politisk organisation som till sina herrar samtidigt har två oförsonliga samhälliga formationer: USA:s imperialistklass och den sovjetiska byråkratkasten. Ett sådant fenomen kräver en grundlig och samvetsgrann marxistisk undersökning. Har SP utfört ett sådant arbete? Nu talar vi förstås inte om att en klass så att säga missbrukar en annan klass organisation, som när arbetarklassen utnyttjar den borgerliga demokratin mot bourgeoisien själv (parlamentet, tryck- och demonstrationsfrihet, osv.).
Tänk nu att FN verkligen var ett redskap för USA-imperialisterna och sovjetbyråkratin som samtidigt var i oförsonlig konflikt med varandra och att de använde FN för att undvika en öppen väpnad konflikt sinsemellan. Vi måste då fråga oss: vilka verktyg och befogenheter hade FN för att utföra sin uppgift? Svaret är – inga alls. Om vi tänker oss att den ena parten, t.ex. imperialisterna, plötsligt hade funnit ett lämpligt ögonblick för en avgörande attack mot Sovjet, då är frågan: på vilket sätt skulle FN ha stoppat dem? Alla hot med sanktioner och alla resolutioner skulle vara förgäves eftersom USA hade veto. Men även utan vetot, skulle USA-imperialisterna verkligen ha brytt sig om FN om de befann sig i en situation som åtminstone gav dem en rimlig chans att klara sig ur kriget som segrare? Den historiska erfarenheten säger oss att svaret är nekande. Härav följer antingen att FN har skapats och letts av människor som inte förstod vad de gjorde, eller – vilket vi hävdar – att FN:s huvuduppgift inte var den som SP försöker tillskriva organisationen.
Om vi från detta tankeexperiment går till den historiska bevisningens område och undersöker FN:s agerande under det kalla kriget, ser vi att vi också här måste dra samma slutsats. Det enda som FN gjorde i praktiken beträffande frågan om fredsbevarande mellan Sovjet och USA var att producera stora högar med papper och resolutioner mot kärnvapen, men dessa kunde inte påverka varken imperialisterna eller sovjetbyråkratin och var heller inte ämnade att göra det. Syftet med all denna propaganda var att framställa FN i arbetarklassens ögon som nånting helt annat än FN verkligen var och de lyckades, som vi kan se från ovanstående artikel i Internationalen, förvilla också SP. Ett parti som låter sig luras av de enklaste kapitalistiska tricken kan inte vara lämpat att leda proletariatet i kampen mot kapitalismen.
Det räcker bara att man kommer ihåg de två största kriserna: Koreakriget och Kubakrisen. Under Koreakriget mobiliserade FN stora väpnade styrkor och ställde dem under USA:s kommando i kriget mot det stalinistiska Nordkorea, vilket i sig talar starkt för att FN inte var sovjetbyråkratins verktyg. När den amerikanske generalen Douglas MacArthur ville utöka kriget med Kina till ett totalkrig på alla fronter, vilket kunde frambringa en avgörande konflikt mellan USA och Sovjet, var det FN som då stoppade honom? Nej, det var de amerikanska imperialisterna i den amerikanska statens form som insåg att priset för en sådan drabbning skulle vara allt för högt.
På samma sätt – var det FN som stoppade de sovjetiska skeppen när de var på väg att bryta sig igenom USA:s blockad av Kuba 1962? Självklart inte, det var ingen annan än den sovjetiska byråkratin som insåg att dess eget bästa inte gick att förena med ett kärnvapenkrig. Det var med andra ord bara imperialistklassens och sovjetbyråkratins självbevarelsedrift som omöjligtgjorde en väpnad konflikt mellan dem.
Till sist måste man inse följande faktum. Samtidigt med 45 år av tomma papper i det arbete som SP anser var FN:s huvuduppgift, var FN utomordentligt effektivt när det gällde att verka som imperialisternas verktyg i kampen mot världsproletariatet och de koloniserade och halvkoloniserade folken. Vi anser därmed SP:s teori om FN vara motbevisad och går vidare.
"FN:s progressiva image"
I samma citat finner vi följande meningar:
"FN-byråkratins relativa självständighet tenderade att luta över till fördel för jordens fattiga när den koloniala frigörelseprocessen tog fart på 50-talet. FN gjorde analyser och lade fram förslag som även om de oftast stannade på pappret bidrog till organisationens progressiva image."
Hur arbetarklassen och de koloniserade folken (om det är det som menas med "jordens fattiga") kunde ha fått fördel av analyser och förslag som stannade på pappret, det utgör för oss en gåta. Är det inte tvärtom, är det inte så att om vi har en organisation som gör allt för att framställa sig som de obildade och fördärvade massornas vän, fast bara på pappret utan att i verkligheten göra något som helst för att hjälpa dessa massors kamp och som samtidigt hela tiden står i imperialismens tjänst mot dessa massor, är det inte så att ett sådant agerande inte kan vara till fördel för massorna utan tvärtom utgör ett försök att lura och missleda dem.
Att en utfattig, analfabetisk indisk arbetare som aldrig har fått en förklaring av saken faller offer för den borgerliga propagandan om FN:s goda intentioner är inte på något sätt förvånande. Det är heller inte förvånande att en arbetare från västvärlden som från det första levnadsåret har tvångsmatats med denna avskyvärda propaganda också gör det. Men det kan på intet sätt vara en slump att Internationalens lärda skribenter, som utan tvekan har haft tillfälle att bekanta sig med Marx, Engels, Lenins och Trotskijs verk, också faller offer för FN:s bedrägerier. Vi vägrar helt enkelt tro på att de är förståndshandikappade och måste därför dra slutsatsen, fast vi har dragit samma slutsats många gånger tidigare utifrån andra exempel, att varken Socialistiska Partiets ledning eller Internationalens skribenter i verkligheten inte tjänar arbetarklassens intressen, trots goda avsikter.
För marxister måste FN:s roll vara klar. FN har från början varit och är fortfarande imperialistklassens organ för att vilseleda och förtrycka arbetarklassen och de koloniserade och halvkoloniserade folken. Bevis på detta är 60 år av FN:s agerande – en oändligt rad tjänster åt finanskapitalet och kolossala slag mot arbetarklassen. Det är marxisternas uppgift att ständigt förklara, avtäcka och blottlägga alla de olika imperialistiska organisationerna, deras taktik och alla deras knep. Kritiken av FN måste vara speciellt obarmhärtig och nedgörande på grund av dess ständiga försök att framställa sig själv som arbetarnas fredsbevarande och demokratiälskande vän. I Irakfrågan är detta speciellt viktigt för att alla illusioner som arbetarklassen har om FN kommer att kunna användas vid ett senare skede för att t.ex. byta ut USA:s arme i Irak mot FN-styrkor.
Slut på del ett.
|
