Raul Blücher 1930–2006

När jag bläddrar i mobilens telefonbok för att ringa till andra kamrater och meddela den tråkiga nyheten, ser jag hans namn. Vi talade regelbundet i telefon med varandra och varje år i slutet av sommaren, när familjeband för mig till Skåne, var det självskrivet att jag och Raul skulle träffas. För det mesta var det Möllan (Möllevångstorget) som gällde. Men det kunde också hända att vi träffades på någon av alla serveringarna på Södra Förstadsgatan eller på något kafé av den typen där kulturradikala ungdomar träffas. Vi stod varandra nära och hade stort utbyte av våra kontakter. Det är därför med stor sorg jag skriver dessa minnesord.

Vi talade ibland om hans livshistoria och han berättade gärna. Han var född i Höganäs och kom tidigt att intressera sig för syndikalismen och blev medlem i Syndikalistiska ungdomsförbundet. Kring 1950 kom han till Stockholm och arbetade som volontär i SAC:s och ungdomsrörelsens lokaler på Sveavägen. Han hade bestämda minnen av den svenska trotskismens pionjärer i Revolutionära Socialistiska Partiet (RSP), som ibland använde syndikalisternas vidsynthet och frånvaro av den sekterism som präglade både socialdemokrater och stalinister för att framställa flygblad. Där fanns ett slags andningshål för en antistalinistisk vänster.

I och med syndikalismens närmast fullständiga uppslutning kring västsidan i kalla kriget fjärmade sig Raul från den miljön. I stället försökte han under ett antal år vara aktiv på det lokala planet i socialdemokratiska partiet. I likhet med många andra som för länge sedan passerat studentåldern drogs han ändå med av den ungdomliga vänsterns framväxt under 1960-talet. Han blev då aktiv i Vänsterpartiet Kommunisterna i Värmland och under en mandatperiod riksdagsman för länet.

Han blev dock alltmer missnöjd med stalinismens fortsatt starka ställning i VPK och sökte sig under 1980-talet vidare i sin strävan att kämpa för arbetarklassens och socialismens intressen. I Arbetarmakts tidskrift Marxistiskt Perspektiv nr 8 finns en artikel av Raul där han berättar om sina erfarenheter av arbetet i riksdagen. Jag träffade honom första gången på ett sommarläger som Socialistiska Partiet arrangerade 1990. Vi blev genast goda vänner och kontakten kom sedan att fördjupas under de följande 15 åren.

När Socialistiska Partiets utveckling bort från den revolutionära socialismen och i vänstersocialistisk riktning blev alltmer påtaglig i och med stalinismens sammanbrott i Östeuropa och Sovjetunionen, bildade jag och en grupp andra kamrater Mot Strömmen-tendensen. Raul anslöt sig omedelbart och tendensen träffades bland annat en gång hemma hos honom och Margareta i Hässleholm.

Raul var trots alla sina andra förpliktelser en kamrat som alltid genomförde de uppgifter han tog på sig. Trots sin yrkesbana som journalist, var det dock inte ofta som han skrev politiska artiklar. En och annan återfinns i Arbetarmakts publikationer under åren sedan 1994. Däremot var han en social talang av format. Han flyttade under senare delen av 1990-talet till Malmö efter några både personligt och ekonomiskt mycket besvärliga år. I den mer livaktiga miljön i Malmö kom hans begåvning mer till sin rätt.

Han deltog alltid med stor entusiasm i våra försök att etablera Arbetarmakt och Revolution i Skåne. Unga kamrater som intresserade sig för Revolution kunde alltid lita på att Rauls lägenhet stod till förfogande för möten och studiecirklar. Han var känd i den skånska vänstern som vår kamrat och han hade vänner och bekanta bland såväl gamla stalinister, syndikalister och andra frihetliga som iranska kamrater. Han var något så sällsynt som både principfast i sitt fasthållande vid den revolutionära socialismen och fri från all snäv sekterism.

I samband med polisens angrepp på protesterna mot EU-toppmötet i Göteborg 2001 genomled Arbetarmakt en djupgående politisk konflikt. Några av de ursprungliga medlemmarna, som nu är organiserade i Socialistiskt Alternativ, uppträdde på ett för revolutionärer skandalöst sätt och brytningen blev ett faktum. Raul tvekade aldrig om vilken sida han stödde. För honom var det självklart att den uppfattning som drevs av majoriteten i Arbetarmakt var den rätta, även om han inte var förtjust i inre stridigheter.

Raul intresserade sig också mycket för hur det gick för våra kamrater i andra länder och följde gärna med i andra sektioners press. Han följde även i viss mån vad som hände i den danska vänstern och bedrev vid flera tillfällen propaganda i Danmark för Arbetarmakts räkning. Trots sin besvärliga ekonomi, blev Raul under sina sista år uppkopplad mot nätet och deltog på vår interna e-post-lista. Han var en uppmärksam iakttagare och skickade mig vid många tillfällen tidningsurklipp och kommentarer. Det gällde för det mesta politiska frågor, men vi hade även andra gemensamma intressen som teatern.

Raul blev efter flytten till Malmö intensivt verksam inom amatörteatern. Han medverkade i olika mer eller mindre tillfälliga konstellationer och spelade exempelvis i pjäser av Samuel Beckett. Vid några tillfällen hade han även mindre roller i pjäser på stadsteatern. Han blev också engagerad i experimentella filmprojekt. Det stod alldeles klart att teatern var ett intresse som Raul fått vänta länge med att realisera. I Malmö blev detta möjligt och han deltog med liv och lust. Jag har flera urklipp med recensioner där hans insats i någon pjäs omnämns med respekt och beundran.

Man kan inte säga att Raul egentligen blev gammal. Han blev äldre men inte gammal. Han kände sig inte alls hemma bland gamla människor som förlorat livslust och entusiasm. Det var ständigt bland aktiva människor han återfanns. Jag kan finna en viss tröst i att Raul gick bort efter bara en kortare tids sjukdom...

Det är med stor sorg som jag själv och andra kamrater i Arbetarmakt tar avsked av vår kamrat Raul. För min del blir det nu inget av med att träffa Raul i Malmö i början av augusti, vilket blivit något av en tradition. Inte heller kommer Raul att delta vid Arbetarmakts konferens den 17 och 18 juni inför vår internationella organisations kongress i juli.

Farväl och frid över ditt minne, vän och kamrat! Dina insatser och din kamp för den revolutionära socialismen avbröts alltför tidigt men kommer att leva vidare i vår fortsatta kamp.

Per-Olof Mattsson