Splittringen i Förbundet för Femte Internationalen

Det finns inte den minsta ursäkt för splittringsplanen. Innan upptäckten av dessa planer har inga disciplinära åtgärder vidtagits av majoriteten mot minoriteten. Inga brott mot eller restriktioner av deras rätt att argumentera för sina ståndpunkter inom vår organisation har förekommit. Inte heller har splittrarna, inte ens i sista minuten, hävdat att deras och majoritetens åsikter var programmatiskt oförenliga. Därför var det en fullständigt principlös och illojal handling att i hemlighet planera att splittra Förbundet och faktiskt, som vi ska visa, skada det på alla sätt de kunde. Ingen seriös organisation kan tolerera sådana brott mot dess grundläggande rätt att existera. Att utesluta dem är en elementär handling av självförsvar.

En gruppering av medlemmar hade under två år fört en intern strid, först som en informell gruppering, sedan som en tendens och slutligen som en nationell minoritetsfraktion i den brittiska sektionen och därefter som en internationell fraktion. Inga som helst disciplinära åtgärder vidtogs mot dem. Deras rättigheter respekterades, de lade fram alternativa dokument, de kunde tala för dem i alla sektioner av Förbundet. Sedan inledningen av vår förkongressperiod i januari har tio internbulletiner fört en diskussion om internationella perspektiv och taktiken och uppgifterna för att bygga organisationen. Under den senaste månaden har sektionerna haft nationella konferenser för att besluta vilka dokument, majoritetens eller minoritetens, som ska ligga till grund för debatten på kongressen.

Det enda problemet för minoritetsfraktionen var att deras stöd utanför den brittiska sektionen och de fyra medlemmarna i den australiensiska sektionen var försvinnande. De insåg att de inte hade någon chans att vinna majoritet på kongressen och var ovilliga att fortsätta inom Förbundet därefter. De beskrev utsikten att behöva kvarstå i Förbundet som att vara "instängd".

Detta är nonsens. Förbundet är en frivillig organisation och ingen är tvingad att kvarstå i en organisation vars program och politik de avvisar. Om kamraterna helt enkelt hade förklarat att de lämnade av grundläggande politiska orsaker, skulle vi ha fördömt dessa politiska ståndpunkter och sagt farväl, med en del beklaganden eftersom en del av kamraterna har varit medlemmar i tjugo år eller mer. Men istället för ett ärofullt utträde, bröt de åtaganden som bör vara elementära för arbetarklassens militanter så länge de förblir medlemmar i en organisation.

De handlingar de planerade att genomföra – för att på alla sätt skada den organisation de var medlemmar i – var sannerligen skamliga, en verklig fläck på deras politiska meritlista. Denna metod kommer att förvrida det interna livet i varje ny organisation de försöker skapa och bör göra dem till föremål för avsky och misstänksamhet inom den bredare arbetarrörelsen. Om detta är hur de uppträder mot en organisation som behandlat dem med respekt som långvariga kamrater, som respekterat alla deras rättigheter, vilken vidare urartning kan vi förvänta oss?

Beviset för detta avskyvärda uppträdande är otvetydigt: tack vare det faktum att vi fått hela fraktionens elektroniska korrespondens skickad till oss. Vad visar den?

Vid ett möte med minoritetsfraktionen under brittiska Workers Powers konferens inför kongressen den 10 juni beslutade de att bryta sig ur organisationen, förbereda för en ny organisation och driva en kampanj för att tillfoga Förbundet maximal skada.

Den huvudsakliga fråga som debatterades hade varit huruvida de skulle bryta vid Förbundets sjätte kongress i juli eller bojkotta kongressen, bryta mot disciplinen och ingripa mot Förbundet vid ungdomsgruppen Revolutions internationella konferens och hålla "grundningsmöte" i London medan Förbundet möts i Tjeckien. Alla gör det klart att den enda frågan var vilket som skulle tillfoga Förbundet mest skada.

Av e-breven står det klart att en tydlig majoritet i en "omröstning" på nätet föredrog en tidig splittring innan kongressen, eftersom de fruktade att de själva skulle demoraliseras som ett resultat av att behöva argumentera med majoriteten vid kongressen. De fruktade att de antingen skulle "bli instängda" av att inte ha någon förevändning för att lämna eller att de skulle tvingas gå ur efter ett stort nederlag. Istället har de beslutat att hålla en grundningskonferens i London med den brittiska minoriteten och de två australiensiska delegaterna. De senare uppmuntrades att först få pengar för sina resor från Förbundet för att delta i dess kongress och sedan istället delta i splittringsmötet.

Den internationella fraktionen talar hånfullt om behovet att "maximera kaoset och förvirringen i leden i den organisation vi lämnar bakom oss", att "desorientera och demoralisera" medlemmar i majoriteten och att vara "speciellt aggressiva" mot majoritetens unga anhängare för att få dem att "fråga sig själva om politik verkligen är något för dem" (Mark H, "Re: Congress and Tactics, 23 juni 2006). De föreslår sedan beslagtagande av listor över kontakter och medlemmar, material och utrustning från kontoret i London veckan innan splittringen som en del av en plan för att materiellt förlama Förbundet (Mark H, "Re: Congress and Tactics, 23 juni 2006).

Dessutom röstade australiensiska Workers Power enhälligt vid sin konferens för att stöda en av sina medlemmar i att "strunta i diktat från majoritetsfraktionen vid Revo-konferensen 2006", dvs. att bryta med Förbundets politik att fortsätta arbetet med att stärka den internationella demokratiska centralismen inom Revolution och istället kämpa för en fullständig brytning av banden med Förbundet (Lisa F, "WPA Aggregate/Faction Meeting").

Fraktionen planerade att upphöra med att betala avgiften till Förbundet från juli och började överföra pengar till ett nytt bankkonto, efter att ha diskuterat avgiftsnivåer för deras nya organisation. En del av dem förefaller redan ha upphört med sina inbetalningar.

Fraktionen har inlett kommunikation med organisationer och individer som är fientliga till Förbundet i Österrike och har ett projekt för "diskussioner om omgruppering" som upptar en lista med en blandning av centristiska och sekteristiska organisationer, inklusive en del som brutit med Förbundet över frågor i vilka de nuvarande fraktionsledarna då fullständigt stödde majoriteten.

Förbundets internationella sekretariat måste handla, som ett resultat av denna utförliga (och ofrivilliga) bekännelse, för att skydda Förbundet. Det har uteslutit fraktionen, som givetvis har rätt att vädja till vår kongress – även om det inte är så lätt att se vad en sådan vädjan skulle kunna bestå av med sådan överväldigande bevisning. En av fraktionsledarna anmärkte i ett av sina e-brev: "om det blir några fler läckor är vi sålda".

Vi vill inte påstå att orsaken till detta är att kamraterna allihop är dåliga människor, oavsett hur frånstötande deras handlingar är. Människor splittrar inte organisationer som de byggt under trettio år i ett anfall av moraliskt sammanbrott. Orsaken är en snabb politisk urartningsprocess.

Fraktionen växte väsentligen fram ur ett avvisande av nationella perspektiv i Storbritannien. Fraktionsledarna övertygades 2004 av den relativa nedgången i klasskampen, i antikrigsrörelsen, i den antikapitalistiska rörelsen och rörelsen mot kapitalets globalisering efter höjdpunkten 2001–2003 – de var då bara en informell gruppering – att nyckelfrågorna i Workers Powers perspektiv – kampen kring parollen om ett nytt arbetarparti, behovet av en gräsrotsrörelse i facket, kampen för Femte Internationalen i Europas Sociala Forum – allt skulle släppas till förmån för ett osjälvständigt och rutinmässigt perspektiv i fackföreningarna.

I förbindelse med detta ville de hålla fast vid taktiken med kritiskt valstöd till Labour, de överdrev omfattningen av Labours arbetarvänliga reformer, den fortsatta lojaliteten mot Labour, illusionerna om Gordon Brown etc. Således vidhöll de att det inte fanns något gensvar för uppmaningen att bilda nya arbetarpartier eller valalternativ till New Labour. De minimerade betydelsen av järnvägsfacket RMT:s och brandmännens FBU:s brytning med Labour, de minimerade betydelsen av den verkliga nedgången i Labours röster.

Det fanns, sade de, inget gensvar för maningen att bilda ett nytt arbetarparti. Majoriteten karaktäriserade helt riktigt detta som svanspolitik, en politik som baserade sina krav inte på arbetarklassens behov utan på det existerande medvetandet i klassens huvuddel. På det sättet misslyckades de med att ge en tydlig politisk vägledning åt det avantgarde som visade en önskan att bryta med Labour, även om de ännu inte har kommit till något klart beslut om vilket det politiska alternativet bör bli. Minoriteten skulle ha fått oss att överge marxisters roll i att visa på den rätta vägen, att bryta ny mark, att erbjuda politisk ledning, inte följa dit arbetarklassen som helhet var på väg, och bara resa paroller där de redan mötte "gensvar". Vid två nationella konferenser med Workers Power led minoriteten först ett knappt och sedan ett tydligare nederlag.

Faktum är att minoriteten inte hade något enhetligt alternativ till majoritetens inställning. Delar av minoriteten motsatte sig kravet på ett nytt arbetarparti som princip och hävdade att taktiken inte var tillämpbar eftersom det redan finns ett arbetarparti i Storbritannien – Labourpartiet. Den andra flygeln i minoriteten, som var mindre dogmatisk men också mindre konsekvent, hävdade att kravet kunde vara tillämpbart men använde en osjälvständig logik, och sade att den bara bör användas där den får gensvar, dvs. inom RMT eller FBU, men inte inom arbetarklassen som helhet.

Om de bildar en ny organisation, kommer en av deras första utmaningar att vara att övervinna det faktum att de är delade mitt itu i en central fråga för klasskampen i Storbritannien idag.

Minoriteten blev, kanske därför att de inkluderade så många "gamla ledare" i Workers Power – Mark H, Keith H, Stuart K, förbittrad av dessa nederlag. En del medlemmar i minoriteten hade tillbringat längre eller kortare perioder utanför gruppen i slutet av 90-talet eller i början av 2000-talet och missade dess återupplivande och omorientering av kampen och kände sig delvis fientliga inför den nya inriktningen eftersom den var annorlunda än de strider de själva hade upplevt när de trädde in i politiken i mitten av 1980-talet. Andra hade frivilligt lämnat sektionens och den internationella tendensens ledande organ av uppenbart personliga orsaker. Hela detta skikt, många av dem fackliga militanter under många år med en viss ställning och god meritlista vad gäller kamp, visade sig inte desto mindre år efter år vara fullständigt oförmögna att rekrytera till organisationen. De blev förbittrade och svartsjuka på de som rekryterade och byggde.

Under tiden blomstrade vårt arbete i den antikapitalistiska rörelsen och bland ungdomar och även om gamla kamrater förlorades, till privatlivet, karriärer, hälso- eller familjeproblem, såg de unga kamraterna till att den brittiska sektionen växte. Försöket att få de äldre kamraterna att kollektivt diskutera förändringar i deras rutiner eller att lära sig något över huvud taget från ungdomsarbetet hälsades med indignerade rop, anklagelser om bristande respekt och till och med förföljelse. Kamraterna bojkottade i verkligheten de arbetsområden som de inte gillade, som kampanjen för ett nytt arbetarparti. Gång på gång letade kamraterna efter ett alibi i de påstått besvärliga objektiva förhållandena.

De utvecklade perspektiv som förnekade varje övergripande uppgång i den internationella klasskampen och noterade bara att "den är ojämn". Faktum är att de var blinda för tydliga bevis på att klasskampens intensitet stiger drastiskt i de flesta länder i världen: i Latinamerika, Mellanöstern, Centralasien, Europa, USA och Fjärran Östern. De har gett efter för det populära uttrycket för "Kinamani" – och betonar ett långsiktigt, i stort sett konfliktfritt uppstigande av Kina till statusen som imperialistisk makt och USA:s viktigaste rival.

De har öppet lekt med att revidera Lenins teori om imperialismen för att få bort frågan om nedgång och stagnation. De har föreslagit att världen befinner sig i en lång våg i Kondratjevs mening, som kommer att garantera expansion fram till åtminstone 2015 och som kommer att dämpa klasskampen. Detta representerar återigen en eftergift till den nuvarande nyliberala borgerliga ideologin. Eftersom Förbundet avvisade detta och försvarade vår analys av globaliseringen som en period när tendenserna till stagnation i världsekonomin fortfarande var närvarande, trots kraftfulla motverkande tendenser representerade av massiv kapitalexport till Kina och Indien, skrek minoritetsfraktionen att vi var "katastrofmakare" och presenterade felaktigt våra åsikter som att vi trodde att kapitalismen befinner sig på gränsen till sammanbrott.

Fraktionen ignorerade eller underskattade grovt och systematiskt också styrkan och omfattningen av rörelserna som motsätter sig nyliberalismen och imperialistiska krig. De betraktades som döda eller så gott som döda. Olyckligtvis är önskningen tankens fader. De eftersträvade en återgång till "mer propaganda" och betraktade Förbundets vändning till att kombinera propaganda med agitation som är fokuserad på ungdomen och avantgardets kämpar mot nyliberalismen som "voluntarism". De anammade en alltmer passivt propagandistisk inställning. Detta kombinerades med en osjälvständig och rutinmässig inställning till fackligt arbete. Om det fanns gehör, dvs. om arbetarna redan reste vissa krav, då kunde vi också göra det. Om inte, skulle vi inte och borde inte.

De förespråkade också ett övergivande av Förbundets kamp för en femte international i de globala motståndsrörelserna i Europas Sociala Forum och Världens Sociala Forum. Istället talade de om ett perspektiv med omgrupperingar med (ospecificerade) trotskistiska vänstercentrister.

I namn av motstånd mot "voluntarism" försökte de, kort sagt, röra Förbundet i bestämd riktning mot passiv propagandism och existensen som diskussionscirkel.

De gick sedan vidare till att angripa det ungdomsarbete som hade varit så framgångsrikt i Storbritannien och Österrike. De ville överge den demokratiska centralism som upprättats i Revolution.

De föreslog också en reträtt från Förbundets egen internationella demokratiska centralism till ett halvfederalt system – en internationell exekutivkommitté som väljs av sektionerna och inte av kongressen, och därmed inte ansvarig inför Förbundet som helhet. Denna strategi skulle likvidera inte bara vårt program utan skulle, genom att undergräva den demokratiska centralismen, försvaga enheten och effektiviteten i hela vår organisation, hos massorna i kamp, i agitation likväl som propaganda.

Att undergräva den demokratiska centralismen, att minimera en militant inriktning mot de nya striderna och rörelserna bland arbetare och ungdomar, att försöka bryta sönder en liten men verklig internationell organisation, innebär i verkligheten att ge upp kampen för en revolutionär kamporganisation.

Den internationella ledningen och den stora majoriteten av Förbundets medlemmar avvisade hela denna inställning. För oss representerade den ett undvikande av uppgifterna i en ny period med ökade strider där stora frågor ställs, inte minst en omfattande ledningskris i arbetarklassen. Denna period kräver att revolutionärer riktar sin kritik och kampen för sina alternativ inte bara till små kretsar av vänstercentrister som huvudsakligen hör hemma i intelligentsian. Vi måste föra ut dessa idéer till avantgardet. Detta representerar en småborgerlig kapitulation inför de enorma uppgifterna i klasskampen och revolutionärers åtföljande ansvar.

Vid sin femte och sjätte kongress (2000 och 2003) analyserade Förbundet den nya period som inleddes vid sekelskiftet, utvecklade taktik för den och antog faktiskt ett nytt program 2003 – Från protest till makt. Genom att avvisa alla huvudelement i Förbundets perspektiv och uppgifter, avvisade minoriteten i förbifarten nyckelelement i Från protest till makt. När de var med i Förbundet förnekade de detta, men vi kan säkert förutse att de utan ceremonier nu när de är "fria" kommer att dumpa det. Vad de kommer att ersätta det med kommer verkligen att bli intressant att se.

Minoriteten ville ha allt detta arbete ogjort och fann sig naturligt nog i konflikt med Förbundets majoritet som har lett detta arbete och rekryterats genom det. Ställda inför nya uppgifter, med en stigande kampnivå, med behovet att vända de gamla goda sanningarna till nya goda sanningar, att slipa våra vapen och använda dem, drog sig minoriteten tillbaka.

Fraktionen samlade många av de kamrater som var skeptiska och som saknade entusiasm inför vår strategiska och taktiska utveckling även under den tidigare delen av denna nya period. I slutändan (2004–2006) kom de att göra motstånd mer fullständigt och att försöka göra dem om intet. Det var deras rättighet. Ingen har någonsin förvägrat dem detta, trots de allvarligt talat hysteriska beskyllningarna om intolerans, byråkratism och även stalinism som härrörde från fraktionen under de sista månaderna.

Att på ett impressionistiskt sätt ge efter för borgerlig ekonomisk propaganda om kapitalismens styrka och kraft att expandera, att dra sig bort från Förbundets program, att dra sig undan dess demokratiska centralism, att dra sig undan dagens uppgifter och springa som galningar i riktning mot fruktlösa diskussioner med trotskistiska fragment, ger oppositionen samma karaktär som dessa fragment själva: en småborgerlig karaktär, dvs. ett sammanbrott in i centrismen.

"Centrismen hatar att höra sig själv namnges", som Trotskij sade. Speciellt Mark H tog det som en personlig förolämpning. "Majoriteten har förklarat klasskrig mot oss", påstod han. Som om det som stod på spel var en kamp mot bourgeoisien. Nej, kampen mot trycket från småborgerligt inflytande, oavsett om det härrör från den desillusionerade och trötta intelligentsian eller fackföreningarnas privilegierade övre skikt är konstant inom revolutionära organisationer. Det innebär inte att driva ut dem eller rensa ut dem och inget som liknar detta har någonsin inträffat i Workers Power. Ändå förklarade Mark H på konferensens andra dag att "Workers Power är på gränsen till splittring". Och nu vet vi verkligen att han hade rätt, eftersom han kvällen innan agiterat för en splittring.

Majoriteten, som vid denna tidpunkt var omedveten om detta, ja faktiskt ovetande om minoritetens beslutsamhet att bli fri från en demokratiskt centralistisk organisations disciplin och seriösa inställning, gjorde allt den kunde för att förhindra en splittring. Den svarade med ett uttalande, "Att splittra skulle vara ett brott", i vilket vi sade:

Majoriteten förklarar utan att tveka: att splittra skulle vara ett brott. Den existerande ledningen har inte tagit ett enda steg för att förfölja, för att inte tala om utesluta, någon medlem för att hysa oppositionella, kritiska eller minoritetsåsikter. Vi kommer heller aldrig att göra det; vi utmanar vem som helst att bevisa motsatsen.

Faktum är att dessa provokativa och alarmerande uttalanden inte är utformade som en ärlig beskrivning av majoritetens handlingar eller mål. De kan bara förstås som en förklaring av minoritetsledarnas avsikt. De agiterar för en splittring, förbereder sina anhängare för att genomföra en principlös desertering.

Vi anser att minoritetens väg bort från vårt kämpande perspektiv och program, och deras försök att revidera våra bolsjevikiska organisationsmetoder (motstånd mot internationell demokratisk centralism), är ingen tillfällighet utan har en tydlig – faktiskt uppenbar – social karaktär.

Minoriteten uttrycker en konservativ reaktion på nya uppgifter under trycket från mellanskikten, de fackliga vänsterledarnas rädsla för politisk självständighet, centristernas skepticism och de arbetararistokratiska skiktens letargi i Storbritannien. I enlighet med sin inre logik har denna process nu kulminerat i en klassiskt småborgerlig revolt mot demokratisk centralism – den högsta formen av proletär organisation.

När minoritetens ledare svarar att "detta innebär en splittring", bekräftar de oavsiktligt denna klassprognos. Proletära revolutionärer har aldrig haft åsikten att betecknandet av en strömning som småborgerlig innebär att den måste drivas ut ur våra led, utan att den måste utmanas politiskt, att den måste bekämpas, eftersom dess seger allvarligt skulle skada organisationen och hindra dess kamp för revolutionär ledning.

Vi är medvetna om att många medlemmar i minoriteten har en ärofull meritlista av engagemang i klasskampen och för vårt revolutionära program och våra metoder. Just av dessa anledningar vill vi inte driva ut dem utan vinna tillbaks dem från deras nuvarande inriktning. Vi är övertygade om att detta kan göras och att händelsernas gång kommer att visa att vi har rätt.

Minoriteten tror att deras uttåg kommer att demoralisera oss. De tror att deras tidigare framträdande roll och tjänster åt organisationen – som är verkliga – återspeglar deras nuvarande betydelse. De bedrar sig själva. De tror att de nya, yngre kamraterna inte kan leva upp till, inte kan upprepa deras egna insatser. De har fel.

De bör minnas sina egna framgångar när de själva var unga på 1980-talet. Att förlora äldre medlemmar som därmed också starkt bidrar ekonomiskt, att förlora utlärda journalister och teoretiker, att förlora viktiga fackliga aktivister, kommer verkligen att vara ett bakslag. Vi kommer inte att försöka förneka det. Men under två eller tre år har dessa kamrater alltmer visat sina negativa sidor. De tvingade oss också att engagera oss i en intern kamp utan något egentligt uppehåll, och som tagit många timmar. Det är inte bortkastad tid eftersom intern kamp är en skola – och inte den nervpåfrestning som småborgerliga amatörer föreställer sig. Om frågorna är viktiga, då är kampen för att anta eller bevara en riktig linje det också.

Ändå har Workers Power fortsatt att växa, att ingripa i klasskampen för att träna och utveckla nya kadrer. Nu måste vi alldeles säkert prioritera användningen av våra resurser ännu mer skoningslöst och göra större uppoffringar. Men avslutningen av denna kamp kommer att öka de mänskliga resurserna, den tid och energi som vi kan ägna åt att ingripa i och rekrytera i klasskampen. Vi kommer att gå vidare mot nya framgångar. Vi tvivlar inte på det.

1 juli 2006
Internationella sekretariatet
Förbundet för Femte Internationalen