Tibet: Upplopp skakar den kinesiska ockupationen

Protesternas tillväxt har drivits fram av det långvariga nationella förtrycket av det tibetanska folket och den våldsamma repression som mötte de första fredliga demonstranterna. Fredagen den 14 mars förvandlades protesterna i Lhasa till regelrätta bataljer med polisen och senare med enheter ur den kinesiska armén, den så kallade ”Folkets befrielsearmé”. Rapporter talar om ett stort antal döda i striderna. Svaret från invånarna i de äldsta kvarteren i staden, Barkhor, blev att låta sin ilska gå ut över företag och affärer som ägas av kineser. Lösöret brändes på stora bål på gatorna.

När nyheterna om dessa händelser blev kända demonstrerade etniskt tibetanska områden i provinserna Sichuan, Qinhai och Gansu i solidaritet och i Xiahe, i Gansu, angrep demonstranter polisen och officiella byggnader. Den 10 mars markerar årsdagen både av den kinesiska invasionen 1950 och det nationella upproret 1959 mot den fortsatta ockupationen. I år planerade motståndare till regimen helt riktigt att använda publiciteten kring olympiaden i Beijing för att dra världens uppmärksamhet till sin sak.

Men detta är inte första gången sedan 1959 som sådana protester har ägt rum. Den största utmaningen mot Beijing sedan dess var 1989 när, liksom nu, missnöje med det kinesiska styret förstärktes av motstånd mot ökad ekonomisk ojämlikhet, officiell korruption och stigande inflation inte bara i Tibet utan över hela Kina. Den blodiga repression som utmättes i Tibet var den omedelbara föregångaren till massakern på Himmelska fridens torg i juni 1989 – och Kinas guvernör i Tibet vid den tiden var Hu Jintao, som idag är president i Kina.

Sedan dess har Beijing följt en politik som reducerat de etniska tibetanerna till en minoritet i deras eget land genom storskalig bosättning av hankineser för att skapa tilltro till deras hävdande av att Tibet bara är en del av Kina. Det påstådda rättfärdigandet av detta är att Tibet historiskt sett var en del av det ”kinesiska imperiet” och att kinesiskt styre idag innebär sociala framsteg för Tibets folk. Båda argumenten är felaktiga.

Även om Tibet länge har haft förbindelser med Kina och betalat tribut till kejsaren, förflöt århundraden utan något direkt beroende och det tibetanska samhället var alltid mycket tydligt annorlunda än det i Kina. Även om Beijing har investerat speciellt i utveckling av infrastruktur som vägar, bostäder och, allra senast, en jänrvägsförbindelse till Lhasa, har dessa inte varit till tibetanernas fördel, utan är avsedda att underlätta Beijings kontroll och tillgodose de hankinesiska bosättarnas behov.

Även om argumenten var sanna, är de ovidkommande. Många av dagens nationer var en gång i tiden integrerade delar av förkapitalistiska imperier. De mest omedelbara parallellerna är Korea, Japan och Vietnam, som också betalade tribut till den kinesiske kejsaren men som idag är självständiga. Detsamma gäller givetvis för många nationer i Europa eller Mellanöstern som en gång i tiden var delar av det heliga romerska, habsburgska eller ottomanska imperiet.

Britterna byggde också järnvägar i Indien och Afrika men det var inte för att de brydde sig om folken i områdena som de erövrat. Järnvägarna fanns där för att transportera trupper och föra ut rikedomar – liksom i Tibet idag.

Det är verkligen sant att det traditionella tibetanska samhället förblev outvecklat. Under det styre som dominerades av Dalai Lama och den omfattande kasten av föreståndare för klostren och feodala godsägare var Tibet inget paradis. Det var tvärtom ett brutalt och utsugande system för den stora majoriteten av bönderna – ett system som bara de kinesiska stalinisternas brutala förtryck kunde få att framstå som idylliskt. Den kinesiska statens framtvingande utifrån av ”framsteg” har bara bidragit till att binda folket närmare den traditionella eliten. Detta var sant även när den kinesiska ekonomin var organiserad på grundval av en plan (som förvisso var korrumperad och byråkratiserad) och är dubbelt sant i dagens kapitalistiska Kina.

I och med kapitalismens återupprättande under Deng Xiaoping i början av 1990-talet försvann varje möjlighet till en planerad utveckling som skulle kunna vara till nytta för befolkningen i Tibet. Medan det kinesiska kommunistpartiets diktatur och förbudet mot all oberoende politisk aktivitet gör det omöjligt att mer exakt mäta omfattningen och djupet i det folkliga stödet för den ”landsförvisade andlige ledaren”, är resandet av den nationalistiska tibetanska flagga som förknippas med hans rörelse under den senaste veckans demonstrationer bevis nog för att han fortsätter att åtnjuta ett omfattande stöd. Den hastighet med vilken protesten omvandlades till konfrontation och upplopp pekar inte desto mindre på att Dalai Lamas förtröstan på en pacifistisk taktik och politisk strategi för kompromiss med Beijing börjar förlora inflytande över dagens generationer inne i Tibet.

Tibetanerna får inte heller ha några illusioner om de västerländska imperialisterna – som hur som helst bara riktar försiktig kritik mot den kinesiska repressionen. De vill bara använda Tibet som påtryckning för att öka Kinas ekonomiska tillgänglighet. Inflöde av mer västkapital skulle knappast vara till nytta för Tibet. Det kinesiska kommunistpartiets ledning är, som det nu ser ut, mycket värdefullare för dem än Dalai Lama.

Rörelsen i Tibet har skakat om ockupationen och skickat chockvågor genom hela Kina och till och med hela Asien. Den kan inte komma vid en sämre tid för ledningen i Beijing när den – under olympiadens år – får sitt efterlängtade ögonblick i världens strålkastarljus. Protester från arbetarna och bönderna i hela Kina kan mycket väl bryta ut ”när världen ser på”. Angrepp på kinesiska bosättare är emellertid en strategi som inte leder någonstans för den stora massan av tibetaner. Att butiker och företag som ägs av kineser blivit måltavlor antyder att den ledande kraften i Lhasa kan vara tibetanska butiksägare som inte kan konkurrera om det ökande antalet huvudsakligen kinesiska turister. De kommer bara att hjälpa kommunistpartiet att isolera upproret i Tibet från de protester och sociala omvälvningar som är allt vanligare i hela Kina.

Vi måste vara helt klara över att det tibetanska folkets, och de kinesiska invandrarnas, verkliga fiende är det kinesiska kommunistpartiet. Kampen för självbestämmande måste vara en demokratisk mass- och klasskamp, med en social revolution i hela Asien som mål. För att vinna nationell frihet kommer det tibetanska folket att behöva stöd från arbetare och bönder i hela Kina. De tibetanska massorna måste ta upp tydliga, radikala mål. Dalai Lamas återkomst som en ”gudakung” i en återupprättad teokrati skulle vara en katastrof – som inte skulle vara något annat än skapandet av en reaktionär despoti.

Ekonomisk utveckling för att höja levnadsstandarden och möjligheterna för folkets massa är ett gemensamt intresse för både tibetaner och hankinesiska bosättare. Men den utveckling av kapitalismen som Beijing påtvingat Kina, och nu uppmuntrar i Tibet, kan enbart medföra välstånd för en liten minoritet och ökad fattigdom för majoriteten. Samhälleligt ägande av både jord och modern industri och dess utveckling genom demokratisk planering är det enda program som kan säkra materiella framsteg och samtidigt respektera olika folkgruppers rättigheter.

När världen nu står inför en växande ekonomisk kris kommer de härskande klasserna i hela Asien att göra allt som står i deras makt för att få regionens arbetare och bönder att betala för den. Men även under åren av relativ ekonomisk uppgång har de redan stått inför ökade utmaningar. Det nepalesiska folket har störtat den hatade monarkin, i Pakistan har det ägt rum en rad djupgående sociala och politiska kriser, samtidigt som även Indien upplevt ett växande uppror bland bönderna. Det kan, kort sagt, inte finnas någon bättre tid för att förbinda den demokratiska och nationella kampen med kampen mot kapitalismen och för en social revolution i hela Asien. På samma sätt kan bildandet av ett revolutionärt parti, och ett nytt världsparti för social revolution, Femte Internationalen, som kämpar för detta program inte vara mer brådskande.

• Ner med den kinesiska ockupationen av Tibet
• Ovillkorligt stöd för alla som kämpar för att göra slut på ockupationen
• Nej till återupprättande av Dalai Lamas teokrati
• För en suverän konstituerande församling som kan avgöra landets framtid
• För en arbetar- och bonderegering i Tibet
• Imperialister – bort med tassarna från Tibet
• För globala protester i solidaritet med det tibetanska folket

Workers Power e-news
18 mars 2008