Ur en bolsjevik-leninists memoarer

I Paris publicerades 1970 ett manuskript av en anonym överlevande från Vänsteroppositionen på 20-talet. Den amerikanske översättaren George Saunders har försökt ge en bild av författaren utifrån manuskriptet. Hans far tycks ha varit fattigbonde och efter dennes död skickades han 1914 till Petrograd för att bli lärling till en hattmakare. Under februarirevolutionen 1917 hörde han för första gången talas om Trotskij. Under inbördeskriget tjänstgjorde han som kodspecialist i Röda Armén.

Senare anslöt han sig som student till Vänsteroppositionen och uppträdde vid några tillfällen som representant för oppositionella studenter i Moskva. Från slutet av 20-talet och fram till 1941 genomvandrade han olika fängelser och läger. I samband med den tyska invasionen 1941 släpptes han ut, tillsammans med andra överlevande från oppositionen, för att tjänstgöra i armén. Efter kriget hamnade han åter i läger och vad som sedan hände den anonyme författaren, efter det allmänna nedmonterandet av lägersystemet efter Stalins död, är inte känt.

Vissa tillägg och kommentarer återfinns i manuskriptet och deras ursprung är oklart. Därför bör manuskriptet i viss mening betraktas som ett kollektivt försök att återupprätta den historiska sanningen.

I ett särskilt avsnitt berättar den anonyme bolsjevik-leninisten om Adolf Joffes begravning. Det är en av de ögonvittnesskildringar som bevarats av denna händelse, som kom att bli den sista offentliga manifestationen från oppositionens sida. Det kom också att bli det sista tillfälle som Trotskij höll ett offentligt tal i Sovjetunionen. Den kyrkogård som begravningen ägde rum på ligger vid Jungfruklostret inne i Moskva.

Den anonyme memoarförfattaren beskriver också ett samtal med Lenins änka Nadesjda Krupskaja 1928. En delegation bestående av fem ledare för oppositionella studenter i Moskva besökte Krupskaja på undervisningskommissariatet. Krupskajas sekreterare, Vera Dridzo, försökte förhindra deras möte med Lenins änka. Hon liksom många andra sekreterare till centralkommittéledamöter och Lenins släktingar hade utplacerats av Stalins folk. Till slut tog sig studentdelegationen förbi sekreteraren genom att helt frankt kliva in oanmälda. Författaren beskriver på ett mycket gripande sätt sitt möte med Krupskaja:

Mötet med Krupskaja
Vi dolde inte för henne det faktum att vi för närvarande hade uteslutits från partiet för att vi tillhörde oppositionen. Vi började utveckla våra skäl för att komma.

Krupskaja lyssnade till oss med stor uppmärksamhet. Hon tycktes studera var och en av oss, separat, sökande, tittande oss rakt i ögonen. Och när vi hade avslutat en del av vad vi hade att säga tittade hon på dörren och sade tyst, ”Vem är ni för? Trotskij?”

Vi talade om för henne att vi var bolsjevik-leninister och att vi försvarade Lenins lära och testamente. Hon var djupt rörd. Hon tog upp sin näsduk ur fickan och började torka bort tårarna som rann nerför hennes kinder så att vi inte skulle lägga märke till dem. Hon höll näsduken intill sina ögon och lyssnade vidare på oss.

Vi talade om de arresteringar som ägde rum i landet, om deporteringen av Karl Radek och Kasparova till Sibirien. Detta kände hon inte till och var extremt överraskad av vår information. Och när vi talade om för henne att det gjordes förberedelser för att arrestera Trotskij, svarade hon med darrande röst, ”Nej, saker och ting kommer inte att gå så långt. Partiet kommer inte att tillåta det.”

Vi ville veta vilken sida hon stod på, med oss eller Stalin. Ivriga efter att få ett tydligt svar, frågade vi, ”Om det går så långt, om Trotskij arresteras, vilken attityd kommer ni att inta?” Vi tittade henne i ögonen och väntade på hennes svar. Krupskaja tänkte intensivt. Hennes offentliga ställning krävde att hon vägde varje ord. Det var uppenbart att en inre kamp pågick inom henne. Vi tyckte synd om henne, men det var inte bara vi som inväntade hennes svar. Det var bara fem av oss, men många tusen studentkommunister som hade sänt oss hit väntade på Krupskajas svar. De var också mycket upp-rörda över de arresteringar som ägde rum i landet, vilka förebådade okända vändningar i revolutionens öde. Krupskaja förstod detta och uppfattade att vi inte kunde gå utan ett svar. Än en gång tittande vaksamt i ögonvrån mot dörren, sade hon med fast röst – det var som om hon var orädd… men mycket rörd – ”Även i fängelset kommer Trotskijs ljus att lysa klart.” Sedan tillade hon tyst och med sorg i rösten, helt utan samband med hennes tidigare uttalade tankar: ”Och om de arresterar honom kommer jag att vara den första som kommer med paket till honom i fängelset.”

Vi tänkte för oss själva, ”Nej, hon har inte makten att förhindra fängelse för Trotskij, oavsett hur mycket hon önskar att det inte var så.” Våra munnar blev torra av ett överflöd på känslor och våra hjärtan slog som hammare…

”Hon är med oss, hon är med oss”, ropade våra hjärtan, ”i hennes revolutionära, proletära instinkter är hon med oss.” Vi kände till hennes goda och rena avsikter, och oavsett hur bittert hennes svar om oundvikligheten av fängelse var för oss, förstod vi att vi inte kunde få något annat svar från henne i denna omgivning, bakom denna dörr.

När hon tog farväl av oss kom hon fram från sitt skrivbord och omfamnade oss alla på ett moderligt sätt. I hennes ögon glödde tyst och utan ord en innerlig sympati, så att den ännu denna dag förblir för mina ögon.

Men när vi gick ut förbi hennes sekreterare Vera Dridzo, kände vi inte bara utan såg klart hur beredd hon var att bita oss i strupen.

[Den okände bolsjevik-leninisten berättar vidare om ett möte hösten 1926 mellan representanter för Moskvas studenter och Trotskij. Skildringen ger en bild av hur dessa möten mellan oppositionella kunde te sig. Ofta ägde de rum i ett tillstånd av halv illegalitet.]

Möte med Trotskij
Han skakade hand med oss och bjöd in oss till sitt kontor. Vi satt i mjuka läderstolar och väntade. Endast en av oss, Vasja A., vägrade sitta i Trotskijs närvaro. Vi försökte övertala honom, och inte ens Trotskijs uppmaning hade någon effekt. Likt en soldat i tjänst, stod han bredvid Trotskij under två och en halv timme.

Mötet började med frågan om oppositionens uppgifter. Det följande var ungefärligen mötets innebörd, ur minnet: ”Vi måste gå till arbetarklassen och de proletära delarna av partiet. På den internationella nivån är våra uppgifter att samla våra krafter, föra samman de revolutionära krafterna i de borgerliga länderna. Vi måste hjälpa det internationella proletariatet att förbereda väpnade resningar i dessa länder. Vi har inte rätt att låta revolutionära situationer glida oss ur händerna. Vårt slutgiltiga mål är den socialistiska världsrevolutionen.

På den inhemska arenan måste vi inleda industrialiseringen av landet i den nödvändiga takten och inte på bekostnad av ökad utsugning av arbetarklassen utan genom att öka skatterna för de välbärgade och borgerliga skikten i stad och på land. De vill slita bort oss från arbetarklassen, men de kan endast göra det med blodsutgjutelse. De kommer att arrestera oss och till och med skjuta oss. Det är nödvändigt att noga tänka igenom vad sådana åtgärder från Stalins sida kommer att innebära. De svaga kommer att lämna oss. Endast de starka kommer att stanna hos oss till slutet.”

I Trotskijs ord fanns en alarmerande ton. Reaktionen intensifiera-des i landet. Den kom med hastigheten hos ett åskmoln. De stalinistiska översteprästerna hade lagt beslag på alla nyckelposter i partiet och regeringen. De ville inte att revolutionen skulle fördjupas. De ville inte att den skulle utsträckas på det internationella planet. I världens alla länder fanns det vid den här tiden revolutionära situationer, situationer som var gynnsamma för störtandet av de förfallna kapitalistiska regeringarna. Men stalinisterna förstod inte att världsrevolutionen inte skulle komma av sig själv utan måste organiseras. Även i de koloniala och halvkoloniala länderna, Indien, Kina och andra, mognade det förtryckta folkets uppror. ”Men världsrevolutionen kan inte skjutas upp. Den måste genomföras nu medan de gamla erfarna generationerna av kommunister är i livet, deltagarna i oktoberrevolutionen och inbördeskriget. Det är nödvändigt, inte bara för revolutionens seger utan för överlämnandet av det bolsjevik-leninistiska arvet till nya generationer.

Vår generation har haft många revolutionära erfarenheter, tillräckliga för hela världen. Varje ansträngning för att hålla tillbaka världsrevolutionens framsteg är samarbete med imperialismen i dess ansträngningar att krossa Sovjetryssland, och motverkar den revolutionära rörelsen i de borgerliga länderna.

Anhängarna av nationell socialism i Ryssland har försatt folket i en konstant rädsla för ett nytt krig. Militariserade förhållanden skapas på sovjetisk mark som leder till undertryckande av demokratin i landet och gynnar gripandet av makten från omaskerade äventyrare, av egoister snikna att berika sig själva, av karriärister.

Dessa förhållanden skulle oundvikligen leda till en uppdelning av det sovjetiska samhället i två antagonistiska sociala skikt: ett materiellt tryggt och välbärgat skikt (de som innehar makten), infekterade av den privata egendomsackumulationens ’ideal’, som kommer att iaktta livet och vanorna och kulturen hos den utländska bourgeoisin och kopiera de negativa dragen i deras sätt att leva, och ett skikt med arbetande människor som tas om hand dåligt, som tillbringar sina liv i ständig oro och bekymmer för varifrån deras svarta bröd ska komma ifrån nästa dag.

Anhängarna till nationell socialism har ’blivit trötta’ på revolutionen, de vill vila. Men bara renegater kan uppträda på det sättet, inte proletära revolutionärer, endast de som har glömt Lenins ord att vår tid är ’en tid av krig och revolutioner’. Livets fakta bekräftar detta och påminner oss om det varje dag och varje timme.”

Någon frågade vid den punkten Trotskij: ”Om Stalin kommer att skjuta oss, kommer han att utplåna alla revolutionära kadrer. Kan vi verkligen låta honom göra det? Ska vi inte vidta förebyggande åtgärder?” Detta var den allra svåraste frågan som bekymrade oppositionen. Tusentals av våra kamrater hade frågat honom detta. Vad som stod på spel var inte bara ödet för den ryska revolutionära intelligentsian, vilken Stalin kunde utplåna fysiskt, utan ödet för hela det ryska folket och oktoberrevolutionen. Ödet för vår bolsjevik-leninistiska opposition var också avhängigt den riktiga lösningen på detta problem. […]

Trotskij besvarade vår fråga längs följande linjer: ”Stalins drag kan bara stoppas med våld”, sade Trotskij, gestikulerande med sina händer. ”Men våld är inte vår väg. Jag ber er att minnas detta ordentligt. Historien kommer inte att förlåta en metod som inte är partimässig för att lösa ett internt partiproblem. Om vi vill förhindra Stalins drag med våld, måste vi gripa till vapen och börja ett inbör-deskrig. Om vi gjuter en droppe blod från våra partikamrater som har gått vilse, kommer förbannelserna från nuvarande och framtida generationer att falla över våra huvuden.”

[…] Hans moraliska renhet var alltid av den högsta graden. Med goda skäl sade han till sina anhängare: ”Det är bättre att vara martyr än bödel, bättre att acceptera döden än vanäran.” Trotskij tittade i historiens spegel och ryggade alltid tillbaka från att se sig själv som tyrann. Han upprepade denna tanke för oss på möten på många olika sätt. Han ville inte hugga av knuten inom partiet med ett svärd som erbjöds honom av hans militära meningsfränder. Han avböjde detta svärd därför att han respekterade historiens bedömning.

När vi gick skakade han hand med oss en och en. Det blev vår kamrat Vasja A.:s tur. Han grep Trotskijs hand och ropade högt, ”Länge leve världsrevolutionens ledare, kamrat Trotskij!” Lev Davidovitj betraktade honom förebrående och sade strängt, ”Det är inte rätt, kamrat, och det bör inte hända igen.” Detta fanatiska lovprisande av hans personlighet var honom avskyvärt.

Ur Samizdat: Voices of the Soviet Opposition (New York 1974), redigerad av George Saunders, s. 94–99, 106–108.
Översättning: Per-Olof Mattsson
Tryckt i: Fjärde Internationalen nr 4 1992