Anarkistisk tidskrift, nummer 12
Recenserad av Anders Johansson
Från slutet av 1980-talet till 1995 utkom Anarkistisk tidskrift (AT) med elva nummer. Det var ett ambitiöst försök att skapa ett anarkistiskt forum för teoretiska analyser. De vanliga publikationerna inom den ”frihetliga” vänstern lämnar sällan utrymme för mer seriöst material. Därför kan man tänka sig att AT var välkommen läsning för de anarkister som tog sig själva på lite mer allvar än de hopplösa flummare som till stor del befolkar anarkiströrelsen.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 5, sommaren 1998.
Sommaren 1998 valde personerna bakom AT att ge ut det tolfte och antagligen sista numret av AT. Det är ett temanummer om rasism och fascism bestående av tre ganska omfattande artiklar. Magnus Hörnqvist bidrar med en historisk analys av fascismen med utgångspunkt i diskussionerna bland vissa av 1920- och 30-talets marxister. En postum text av Ted Nordstrand avhandlar olika aspekter av rasismbegreppet och Olle Meurling ger en version av AFA:s (Antifascistisk aktion) historia.
Hur definiera fascismen?
Från marxistisk utgångspunkt går det att hålla med om det mesta i Hörnqvists artikel. Hans slutsats är att personer som Gramsci och Togliatti (båda var ordföranden för det italienska kommunistpartiet vid olika tidpunkter) var inne på rätt spår i sina fascismanalyser. De menade att fascismen var en ny typ av borgerlig reaktion som baserade sig på en politisk massrörelse som via systematisk terror syftade till att krossa arbetarrörelsen.
MH invänder dock att 20- och 30-talets marxistiska analyser hade en slagsida åt det strikt ekonomiska och klassmässiga perspektivet. Han anser att fascismen bland annat uttryckte patriarkala och rasistiska strukturer, vilka är skilda från de klassförtryckande. Artikeln betonar också starkt fascismen som en politisk rörelse och inte ”summan av reaktionära tendenser”. Det vill säga fascismen hade en viss grad av oberoende. Hörnqvist har tidigare kritiserat marxister för att se allt för konspiratoriskt på fascismen som enbart resultatet av en försvarsplan från den härskande klassen. Hans slutsats av detta är att fascismen samlar sig mot rörelser som hotar någon av de hierarkiska system som fascismen försvarar. En hypotes är att feminismen kan komma att hamna i skottgluggen i framtiden eftersom arbetarrörelsen inte är en radikal opponent.
Det grundläggande felet med Hörnqvists ”förbättringar” av Gramscis m fl analyser är inte att han poängterar rasismens och sexismens betydelse för den fascistiska diskursen. Tvärtom, det är sant att dessa aspekter inte betonades tillräckligt. Problemet är MH:s typiska anarkistiska förklaringsmodell enligt vilken rasism, sexism et c är hierarkiska strukturer helt skilda från klassförtrycket.
I själva verket är sexismen kopplad till klassförtrycket genom exempelvis kärnfamiljens roll i att reproduktionen, fysiskt och kulturellt, av nya generationer arbetskraft. En anledning till att homosexuella och självständiga kvinnor förtrycks är att de hotar kärnfamiljens auktoritet som en grundläggande beståndsdel i det borgerliga samhället. När fascisterna ville återupprätta familjens och familjefaderns roll var det ett försvar för sexismen i sin egenskap av stödstruktur till klassförtrycket. Även i denna fråga går fascismen bourgeoisins ärenden i sista hand.
Eftersom feminismen inte ser kvinnoförtrycket som ett uttryck för klassamhället är inte feminismen en antikapitalistisk rörelse. Borgarklassen har därför inget grundläggande intresse av att radera ut feminismen. Jag har därför svårt att hålla med om perspektivet på att feminismen kommer att bli fascismens stora antagonist. Däremot tror jag att fascismen kan komma att använda en kamp mot kvinnors rättigheter som en av många komponenter i sitt allmänna försvar för det bestående. Det har den trots allt jämt gjort.
Vad är rasism?
Ted Nordstrand vill med sin uppsats ”Att förstå rasism – en skiss” anlägga några nya perspektiv på rasismbegreppet. Det lyckas han bra med genom att redovisa olika psykologiska förklaringar. Särskilt bland marxister kan det nog vara vanligt att ensidigt betona ekonomiska och politiska förklaringar som en motvikt till reformisters och humanisters överpsykologiserande svammel i rasismfrågan. Men trots allt måste det även finnas psykologiska förklaringar som gör en del människor mer mottagliga för rasism och fascism än andra.
Nordstrand baserar sig på olika psykologers forskning och pekar till exempel på den roll som auktoritär uppfostran med förakt för svaghet och det annorlunda kan spela under vissa förhållanden som en psykologisk grogrund för rasism och fascism. Han tar även upp de psykologiska effekterna av feodalismens nedgång till förmån för kapitalismen. Språnget från ett statiskt samhälle med en given och trygg plats för alla till ett dynamiskt och fritt samhälle, men i total avsaknad av trygghet, skapade psykologiska frustrationer. Kapitalismen är ett samhälle av ensamma och osäkra individer inbegripna i en ständig kamp på marknaden. Rasism och fascism kan i det perspektivet tolkas som ett uttryck för en flykt från friheten till tryggheten hos Ledaren, rasen och så vidare.
TN vill definiera rasismen och anser att det bästa är en mer allmän definition i stil med rasism som ”utdefinieringens och uteslutandets praxis”. Han menar att man bör prata om rasismer istället för rasismen. Enligt Nordstrand har rasismen en förkolonial och förkapitalistisk historia och har tagit sig ”olika uttryck under olika perioder, under olika samhällsformer och på olika platser”. Han exemplifierar med förtrycket mot Judar under medeltiden. Därigenom så skiljer han inte på olika former av chauvinism.
Faktum är att det religiösa förtrycket mot judarna inte var systematiskt och strukturellt under medeltiden. Judarna betraktades inte som en ras utan kunde under svåra förhållanden konvertera om de ville. Rasismen som struktur och ideologi (falskt medvetande) utvecklades ur kolonialismen och imperialismens behov. Judarna blev ett offer för verklig rasism när de stod i vägen för kapitalismens expansion mot feodalismen. Judarna hade spelat en viktig ekonomisk roll under medeltiden som förvaltare av kapital. Den framväxande bourgeoisin var tvungen att röja undan judarna och behövde rasismen.
Alltför allmänna definitioner tenderar att säga allt och inget. Rasismen bör förstås som en specifik form av chauvinism enligt rasliga eller motsvarande kriterier. Även om argumenten delvis är nya så är rasismens internationella ordning idag identisk med den som kolonialismen och imperialismen ursprungligen etablerade. En sådan elakartad chauvinism är okänd från tidigare historiska samhällen som förvisso inte har varit fria från andra närbesläktade former av chauvinism.
TN pekar på att rasismen fortlevt i de stalinistiska systemen. Detta som ett exempel på att även postkapitalistiska samhällen kan vara rasistiska. Men den stalinistiska byråkratin var en borgerlig formation inom arbetarstaten. I praktiken en imperialistisk agentur som grundlade kontrarevolutionen och arbetarstaternas slutgiltiga kollaps. I egenskap av en borgerlig kraft är det inte konstigt att rasismen odlades av byråkratin. Trotskij gjorde anmärkningen att det enda som skilde regimen i Moskva från den i Berlin var de sociala grundvalarna.
AFA:s historia
Vad det gäller Olle Meurlings historik över AFA så är den minst sagt tendentiös. Ibland har AFA berömt sig själva över att kunna erkänna misstag och brister. Dessutom har de sällan varit sena med att klaga på ”trottar” (vanligtvis Offensiv) som förstorar sin egen betydelse och förtiger andra. Som före detta offensivmedlem kan jag intyga att de ofta tar åt sig äran av gemensamt arbete – visst. Men AFA gör tydligen likadant och har därmed knappast någon moralisk rätt att kritisera offensiv, numera Rättvisepartiet Socialisterna.
Meurling hävdar att det ”förhistoriska” AFA som fanns i Stockholm 1991 genomförde massblockaden av fascisternas marsch den 30 november det året. Man tar sig för pannan. Vid det här laget borde det vara utrett att 7-10 000 pers deltog. Av dem hade AFA mobiliserat ca 2 000 och ”Koalitionen mot rasism” resten. OM nämner också 30 november 1992 i Stockholm. Det heter att militanta antifascister drabbade samman med polisen och jagade nazister den kvällen. OM glömmer att nämna att anarkisterna dessutom gav sig på koalitionens funktionärer, varav de flesta inte var ”trottepoliser” utan tillhörde olika invandrarföreningar. Den mesta nazijakten stod olika invandrarungdomar för dessutom. Blockaden i Lund samma år nämns utan information om att ett tiotal föreningar stod bakom.
Officiellt bildades AFA 1993. Ungefär samtidigt började Offensiv orientera sig bort från all form av militans i det antifascistiska arbetet. Bortsett från ett bra lokalt arbete nedprioriterades antifascismen rent allmänt hos dem och andra inom vänstern. AFA har därför tyvärr rätt när de säger sig vara nästan ensamma om ett kontinuerligt antifascistiskt arbete från 1993-94 och framåt.
Man får dock intrycket att det varit en allé av ständiga framgångar, precis som Offensiv brukar hävda om sig själva. Fiaskot 1995 på Engelbrektsdagen nämns inte. Då hade AFA kallat till demonstration mot nazisterna i Stockholm. Enbart för att inte dyka upp själva. AFA var då på andra sidan stan och demolerade en nazibutik (i sig ingenting felaktigt) medan ett mindre antal AFA-aktivister, vänsteraktivister och invandrarungdomar kom till demonstrationen. Vad händer? Antifascisterna får springa för livet på grund av att ingen apparat fanns för att skydda demon än mindre attackera nazisterna, som istället attackerade oss. Vid ett tillfälle när de pressades har två representanter för AFA erkänt detta som ett misstag. Men det passar inte i den officiella historieskrivningen tydligen.
Hursomhelst, i allmänhet är det givetvis bättre att sträva efter nazistdemolering än ”vänd dem ryggen”-tjafset som stora delar av vänstern har ägnat sig åt. Inom ramen för den politiska agenda som AFA nu verkar är det svårt att se hur de ska kunna utvecklas till något annat än en anarkistisk frontorganisation. Det vore bättre om de vore något i stil med engelska AFA i början av 90-talet det vill säga en allmän socialistisk kamporganisation för konfrontation med nazisterna.