Den europeiska socialdemokratin

Rättvisepartiet Socialisterna menar att alla socialdemokratiska partier i Europa har förvandlats till rena borgerliga partier, och att vägen ligger öppen för bildandet av ett nytt arbetarparti. I artikeln visar Eduardo Montero genom konkreta exempel hur pass fel en sådan analys är.

Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 5, sommaren 1998.

Marxistisk Vänster, som utger Marxistiskt Perspektiv, bildades 1996 av en grupp avhoppare från dåvarande Arbetarförbundet Offensiv, nuvarande Rättvisepartiet Socialisterna, RS. I centrum för den debatt som föregick brytningen stod analysen av och taktiken gentemot de traditionella reformistiska masspartierna i Europa. Offensiv ville avskriva dem, inklusive, socialdemokraterna i Sverige, som huvudsakliga politiska tillhåll för arbetarklassen. Vi som bildade Marxistisk Vänster menade då och nu att uppgiften fortfarande var att avslöja de reformistiska ledarna och avskära dem från deras massinflytande. Andra stridsfrågor stod också på dagordningen men i den här artikeln gör jag en balansräkning av de senaste två årens utveckling inom några viktiga delar av den europeiska socialdemokratin. Mer om RS står att läsa i artikeln om RS och SP i detta nummer.

Detta är inte en fråga om prestige utan om hur och av vem en segerrik revolutionär strategi kan formuleras. RS gör anspråk på att sitta inne med svaret på hur arbetarklassen ska vinnas till marxismen. Nåväl, då måste de granskas så att substansen i deras proklamationer kan kontrolleras.

Varje politisk idé och perspektiv kommer alltid att i efterhand bekräftas eller vederläggas av erfarenheter och händelser. Genom att göra självkritiska utvärderingar kan en revolutionär organisation via korrigeringar upprätthålla en hälsosam linje som korresponderar med verkligheten. Inom vänstern är det emellertid inte ovanligt att anpassa verkligheten efter kartan istället för tvärtom. Rättvisepartiet Socialisterna, RS, har visat sig vara ett bra exempel på det.

Redan 1993 började RS (dåvarande Offensivs) omsvängning i synen på reformismen att göra sig gällande. I en artikel i nummer ett av deras magasin Marxismen i dag skrev partisekreteraren Laurence Coates följande:

I många socialdemokratiska partier har ledningen emellertid gått över till det borgerliga lägret till en sådan grad att det antagligen inte finns någon återvändo. Partiets klasskaraktär är inte huggen i sten.

Runt 1995-96 var detta den etablerade synen inom hela CWI.

I dag har offensivarna proklamerat sin egen lilla grupp som det nya Partiet i det vakuum som de anser finnas efter att arbetarna har vänt sig bort från socialdemokratin och vänsterpartiet. Detsamma har många av CWI:s sektioner runt om i världen gjort.

I samband med att vi lämnade Offensiv skrev vi bland annat följande:

VU, Verkställande utskottet [Offensivs dagliga ledning/min anm] tror att vägen ligger öppen för ett nytt arbetarparti och att opinionen för ett sådant växer dag för dag. Vi tror att stora hinder finns för bredare skikt av massorna att dra avancerade politiska slutsatser…

Trots SAP:s tidigare brott har vi inte definierat dem som ett borgerligt parti på grund av deras bas bland arbetarna. Denna bas finns fortfarande kvar, vilket framförallt uttrycks i banden till LO…

Det bör dock påpekas att både (s) och (v) fortfarande kommer att vara de två huvudsakliga attraktionspolerna för arbetare i Sverige inom överskådlig framtid. Detta gäller för brittiska Labour också.

Tvära kast i Frankrike
CWI och Offensiv/RS tog bland annat starka intryck av utvecklingen i Frankrike i början på 90-talet. I mars 1993 upplevde socialistpartiet en total katastrof i valen. De fick bara 17 procent av rösterna och 200 deputerade förlorade sina platser. Detta var bland annat ett resultat av korruptionsskandaler där högt uppsatta socialistpartimedlemmar varit inblandade.

Tillsammans med bland annat låga opinionssiffror för socialdemokratin i Europa, italienska socialistpartiets kollaps och rekordlåga opinionssiffror för ”etablissemanget” i många länder, ledde det här som sagt CWI till att helt avskriva de traditionella arbetarpartierna som samlingspunkt för arbetarklassen.

Vådan av att göra mycket definitiva och drastiska analyser utifrån tillfälliga konjunkturer borde ha visats av det franska socialistpartiets historia.

Redan 1920 upplevde det en djup kris. Den överväldigande majoriteten av medlemmarna röstade för att ansluta sig till den Kommunistiska Internationalen och ombilda partiet till Frankrikes Kommunistiska Parti. 1922 hade kommunistpartiet 130 000 medlemmar medan socialisterna endast hade 30 000. Redan då såg det vid en ytlig betraktelse ut som om socialisterna var isolerade och diskrediterade. Men bland annat på grund av kommunisternas urartning i stalinistisk riktning med tillhörande sekteristiska såväl som opportunistiska galenskaper under 1920- och 30-talen, lyckades SFIO (franska socialistpartiet) att komma tillbaka och bli det största arbetarpartiet i Frankrike.

1945 lyckades stalinisterna med att bli det största arbetarpartiet tack vare sin aktiva och ledande roll i motståndskampen mot den nazistiska ockupationen. Socialisterna försökte hantera situationen efter kriget genom att röra sig högerut. Man genomförde samarbetsprojekt med kristdemokraterna och radikalerna för att skapa en ”tredje kraft” mellan de Gaulle och kommunistpartiet. Man deltog i koalitionsregeringar med borgerliga partier och gjorde sig ansvariga för attacker och kontrareformer mot arbetarklassen.

1956 beslutade sig socialistpartiet, som ledde den dåvarande regeringen, att ge fullt stöd åt de franska bosättarna och kolonialismen i Algeriet. Man agerade för fullt stöd åt militära aktioner mot algeriska arbetare och bönder som kämpade för nationell frihet mot den franska kolonialismen.

I presidentvalen 1969 fick SFIO fem procent av rösterna. 1945 hade de haft 355 000 medlemmar. 1970 fanns det 70 000 kvar. 1969/70 upplöstes så SFIO. Om det vid något tillfälle har varit lägligt att tala om den franska socialdemokratins kollaps så var det då och inte 1993.

1971 bildades det nuvarande socialistpartiet genom en sammanslagning av SFIO:s spillror och bland andra Mitterands borgerliga ”republikanska klubb”. 1979 antog de ett mycket radikalt vänsterreformistiskt program efter en strid på partikongressen. Från början hade det nya socialistpartiet haft en ytterst marginell bas inom arbetarklassen. Hursomhelst växte antalet arbetsplatsklubbar mellan 1971 och 1974 från 54 till över 800. I 1981 års presidentval tog socialisternas kandidat Mitterand hem segern med 51,75 procent av rösterna. Senare vann de även parlamentsvalen. Deras andel av arbetarrösterna ökade från 27 procent 1973 till 44 procent.

Väl vid makten pressade det franska och internationella kapitalet socialisterna åt höger. Istället för reformer genomförde Mitterand omfattande försämringar för arbetarna. 1986 förlorade socialisterna parlamentsvalet till det gaullistiska högerpartiet under ledning av Chirac. Deras aggressiva borgerliga politik ledde till betydande kamprörelser från både studenterna och arbetarna. Tack vare denna radikalisering kom socialisterna tillbaka till makten 1988.

Borgerliga arbetarpartier
Med det franska socialistpartiets historia i minnet borde marxister akta sig för att dra förhastade slutsatser av enskilda bakslag och skandaler. De flesta reformistiska partier uppvisar en historia av pendling mellan höger- respektive vänstervridning, framgångar såväl som akuta krislägen. Det beror på deras dubbla natur. Å ena sidan proletära eftersom de baserar sitt stöd på arbetarklassen, å andra sidan borgerliga eftersom politiken är helt inomkapitalistisk och ledning en fullt integrerad del av systemet. Deras motsägelsefulla natur leder med nödvändighet till fluktuationer i utvecklingen beroende på vilket socialt tryck som för tillfället dominerar.

Framgångarna för franska socialistpartiet 1988 vändes 1993 till sin motsats i form av ett rejält bakslag, som redan nämnts. 1995 och 1997 visades dock att RS inte borde ha dödförklarat socialisterna som arbetarparti. Båda dessa år upplevde de markanta valframgångar. Den nuvarande ledaren Jospin har till och med genomfört en modest vänstervridning av partiet under intryck av de senaste årens militanta arbetarkamp. Relativt nyligen har också en intern vänsteropposition vuxit fram. Jag känner inte till så mycket om den men själva existensen av en sådan är ytterligare ett exempel på det förhastade i RS uträknande av de franska socialisterna som ett arbetarparti.

SPD åt höger
CWI och RS driver tesen att reformismens transformering till rent borgerliga formationer är ett fenomen som gäller hela Europa. I och för sig är det sant att det finns en allmän tendens till kraftig högervridning i toppen på socialdemokratin i Europa. Men den är inte lika kraftig och ser inte likadan ut överallt. Tillsammans med situationen i Frankrike är Tyskland ett bra exempel på det.

Nyligen utsåg de tyska socialdemokraterna, SPD, Gerhard Schröder till posten som kandidat till förbundskansler inför valen i september. Vem är Schröder och vad representerar han? Att han tillhör SPD:s höger är helt klart. Men frågan är inte uttömd med det. Den Schröderska högerpolitiken har sina särdrag som måste definieras.

Under 1970-talet tillhörde Schröder SPD:s vänsterfalang. På 80-talet rörde han sig högerut och betonar idag frågor som ”lag och ordning”, skärpta sylregler, privatiseringar, nedskärningar, skattesänkningar för de rika et c.

För CWI är det den här högervridningen som har signalerat SPD:S upphörande som ett reformistiskt arbetarparti. Men faktum är att Schröderfalangen inte har för avsikt att bryta banden med arbetarklassen. De strävar inte efter att upprätta en tysk variant av Demokraterna i USA. Schröders projekt är att hitta nya former för en harmonisk samlevnad mellan arbete och kapital i Tyskland. Istället för keynesianism förespråkas en nyliberal politik. Som redskap för denna politiska omläggning vill man använda SPD och facket i koalition med varandra. Ja, Schröderiterna vill föra SPD åt höger men inte bryta banden med fackföreningarna och SPD:s bas inom arbetarklassen. Schröder & Co vet att de är beroende av arbetarnas stöd för att kunna behålla sin makt och sina privilegier. De vet också att det är med arbetarrörelsens styrka i ryggen som de får en position i förhållande till borgerligheten.

Det bör påpekas att Schröder och hans folk inte är oemotsagda inom SPD. Partiordförande Oskar Lafontaine tillhör en keynesiansk traditionalistisk falang som hittills dominerat partiet. Traditionalisterna vill återvända till den politik av sociala reformer som gällde på 1960- och 70-talen. Sin främsta bas har de i vissa fackförbund och bland SPD:s medlemmar.

SPD:s band med arbetarklassen ger sig till känna på flera sätt. Fortfarande idag har de massmedlemskap bland de tyska arbetarna. Mer än 50 procent av SPD:s inkomster härstammar från medlemsavgifter. Det är en mycket hög siffra som visar apparatens beroende av basen. 90 procent av SPD:s parlamentsledamoter är fackföreningsmedlemmar. Majoriteten av de förtroendevalda inom facket är dessutom medlemmar i partiet.

Ett annat exempel är att arbetarna fortfarande röstar socialdemokratiskt. Så sent som 1987 röstade två tredjedelar av den traditionella arbetarklassen på SPD. Inför höstens val är det uppenbart att arbetarnas vilja att få bort Kohl kommer att projiceras gentemot SPD som det bästa verktyget.

De som tar just de senaste årens högervridning av den tyska socialdemokratin som intäkt för en grundläggande förändring av partiets klasskaraktär resonerar ganska märkligt utifrån SPD:s historia. Ett marxistiskt parti i någon mening överhuvudtaget är det uppenbart att det inte var efter att de stött den tyska bourgeoisins krigssträvanden inför första världskriget.

På 1950-talet genomfördes en kraftig högervridning. SPD skapade monolitisk kontroll över fackföreningarna och rensade skoningslöst ut vänsterfolk ur partiet. Man stödde Västtysklands anslutning till NATO, och så vidare. 1959 antogs Bad Godesberg programmet i vilket alla hänvisningar till SPD som ett marxistiskt parti ströks. SPD började kalla sig för ett ”parti för folket” i motsats till ett arbetarparti. Större delen av den tyska vänstern gjorde därmed analysen att SPD inte längre var ett arbetarparti. Vilket de naturligtvis hade fel i. På 70-talet svängde pendeln till förmån för vänsterreformism. Till och med strömningar som kallade sig för revolutionära uppstod inom SPD.

Blair – demokraterna som förebild
Tony Blairs projekt vad det gäller Labourpartiet skiljer sig från Schröders ambitioner. Blairs målsättning är utan tvekan att skapa ett borgerligt liberalt parti utan några organiska kopplingar till arbetarklassen. Än så länge har han inte lyckats även om Labourpartiet är en ytterst högervriden och auktoritär parlamentarisk maskin under ledning av hans falang.

Banden till fackföreningarna är inte kapade än. Även om Blairiterna skulle lyckas med det är det lång ifrån säkert att Labourpartiet därmed automatiskt upphör med att vara ett arbetarparti. Valet i maj 1997 då Labour vann förkrossande visade att massan av arbetare ser Labour som ett redskap för att bekämpa bourgeoisins öppna partier. Det innebär inte att det saknas kritik från arbetarna mot ledningens högervridning. Tvärtom! Enda anledningen till att arbetarklassen bryr sig om huruvida Labour är höger eller vänster, vem som sitter i ledningen et c, är på grund av att de ser det som sitt parti. De ser det som sin egendom och är därför intresserade av vad som händer med det. Detta visas av de enorma förhoppningar som tändes i och med storsegern mot Tories.

Uppbrottsprocess
Blair har i och för sig gjort sitt bästa för att släcka optimismen genom en stadig nyliberal kurs. Men först nu har illusionerna börjat att spricka. Dock i liten skala.

Den som tvivlar på djupet i illusionerna om Labour och på de band som fortfarande finns mellan de brittiska arbetarna och Labour bör betänka några saker.

Om radikalismen och kampviljan är på en sådan oerhörd nivå, varför tvingades hamnarbetarna i Liverpool att slåss så pass ensamma som de gjorde?

Varför har Scargills nya partibildning ”Socialist Labour Party” (SLP) blivit ett sådant monumentalt fiasko? Scargill är ändå inte vem som helst. Han är en legendarisk gruvarbetarledare som ledde en av 80-talets mest betydelsefulla kamprörelser mot Tatcher, gruvarbetarstrejken 1984-85.

CWI säger förstås att det hela beror på avsaknaden av ett verkligt ledarskap, bristen på alternativ et c. Men deras eget partiprojekt Socialist Party har inte lyckats mycket bättre än SLP. Bortsett från att Socialist Party har en högst utslätad politik med anstrykning av reformism till och med, så måste deras och SLP:s totala misslyckande förklaras med att Storbritanniens arbetare fortfarande tyr sig till labourpartiet.

Alla försök till pompösa partibildningar i den nuvarande situationen kan bara tjäna till att isolera och diskreditera marxister. Däremot är det inget fel i att förklara den historiska nödvändigheten av ett nytt revolutionärt kommunistiskt parti. Men för att proklamera ett sådant måste marxister först ha en viss massanslutning.

Från opportunism till sekterism
RS senaste utveckling bör ses i ljuset av deras historiska tradition. De ingår i en internationell rörelse med anspråk på att vara trotskistisk, CWI (Committe for a Workers International) kallad. Under hela efterkrigstiden arbetade de djupt nedborrade i de socialdemokratiska partierna. Från början existerade de enbart i Storbritannien men från 70-talet även i andra länder.

De framställde sig själva som goda socialdemokrater om än av ”marxistiskt” snitt. Den politiska utgångspunkten för deras dåvarande inriktning var ett schema enligt vilket arbetarna oundvikligen skulle komma att strömma in i de socialdemokratiska partierna vid en tidpunkt av klasskamp och radikalisering. Där inne skulle de tas emot av CWI:s sektioner för att organiseras i en kamp mot de etablerade ledningarna. Utåt sa man att målet var en reformering av dessa partier till verkliga socialistiska arbetarpartier som de ”en gång varit”. Att flera av dessa partier aldrig varit genuint marxistiska t ex. Labour och SAP, låtsades man inte om. Internt sa de att det kunde bli aktuellt med nya ”marxistiska” partier om CWI inte kunde ta över de reformistiska.

Under 70-talet när det uppstod vänsterflyglar inom flera socialdemokratiska partier verkade CWI:s perspektiv i allra högsta grad relevant. Under 1980-talet ägde emellertid en stor del av arbetarkampen rum utanför de traditionella reformistiska partierna. I kontrast till 70-talets vänsterutveckling ägde en våldsam högersväng rum som sen har fortsatt under 90-talet. På grund av högervridningen och den temporära uppgången för världskapitalismen tömdes reformistpartierna på aktiva medlemmar vilket i sin tur möjligjorde för ledningarna att gå ännu längre högerut i brist på kontroll underifrån.

CWI:s markanta framgångskurva från 1970-talet och början på 80-talet bröts och ersattes av en ihärdig stagnationsfas under 80-talet. Medlemmarna och ledningen tröttades ut av högervågen. Därmed uppstod frågorna: vad gör vi? Hur kan vi bryta vår isolering? Olika skikt inom CWI hade olika svar på dessa frågor. En falang runt organisationens teoretikerna Ted Grant och Alan Woods ville hålla fast vid det gamla konceptet och köra på som vanligt. Majoriteten däremot ansåg att entrismen och dess perspektiv för tillfället var överspelat. De menade att CWI istället borde göra en liten ”avsticker” och satsa på oberoende offentliga organisationer. Vid ett senare stadium skulle entrismen förmodligen bli aktuell igen. Motsättningarna ledde till en stor splittring av CWI 1991.

CWI-majoriteten valde att kasta bort en inriktning som de vant sig vid under flera decennier utan att ha en fullgod ersättning. I brist på en genomtänkt strategi blev de hyperkänsliga för tillfälliga stämningar och trender. Under intrycket av den tilltagande krisen för socialdemokratin i Europa i början och mitten av 90-talet gjorde de en 180 graders sväng bort från sin tidigare praktik, inklusive det de sagt vid splittringen 1991. Efter några års trevande har CWI inklusive dess svenska sektion dock kommit fram ett till ett nytt schema att hålla fast vid oavsett vad som verkligen händer. Det var ur kritiken mot detta nya schema som Marxistisk Vänster bildades.

Numera driver CWI tesen att socialdemokratin i Europa inte längre kan karaktäriseras som reformistiska arbetarpartier utan att de är helt borgerliga formationer från botten till toppen. Därför ska nya arbetarpartier prompt proklameras. CWI:s förhoppning är att så fort ett alternativ finns så kommer arbetarna att strömma till detta. Detta antagande bygger på att medvetenheten ligger på en hög nivå i dag vilket inte är fallet generellt sett. Genom att vända ryggen åt arbetarnas partier så vänder CWI i förlängningen även arbetarklassen ryggen. CWI:s rörelse från ultraopportunism till sekterism är alltså fullbordad.

Nytt schema
På många sätt är CWI:S nya linje en total omsvängning jämfört med den gamla. Men samtidigt finns den centrala metodologin från det gamla konceptet kvar. Stenhård schematism. Ordet ”oundviklig” är en nyckelfras.

Numera är det lika universellt ”oundvikligt” att ingen arbetare någonsin kommer att vilja ha med socialdemokraterna att göra som det förr var en oundviklig ”social lag” att arbetarna rör sig in i sina masspartier då och då.

Opportunismen finns också kvar mitt i all sekterism. Enligt CWI behöver de nya arbetarpartierna inte nödvändigtvis vara marxistiska. Huvudsaken är att CWI kan vara närvarande och omvandla de till ”kämpande socialistiska” partier. Precis som under entrismens tid gäller det därmed att ligga ideologiskt lågt så att man inte ”skrämmer” folk. Revolutionen handlar inte om ett väpnat uppror för att krossa borgarstaten utan är en fredlig parlamentarisk omvandling av samhället, och så vidare.

För marxister är analysen av de reformistiska masspartierna framförallt viktig för att den ger svaret på var arbetarna befinner sig just nu. Arbetarnas radikalisering och rörelsemönster i framtiden måste vi vara villkorliga om. Det skiljer sig från land till land.

Att vissa partier , exempelvis Labourpartiet, degenererar till borgerligt kapitalistiska formationer med konsekvensen att arbetarna står utan organisering är en möjlighet. En klassrörelse in i socialdemokratin eller vissa kommunistpartier är likaväl det en möjlighet som inte får förbises.

Vad som är högst osannolikt är att arbetarradikaliseringen yttrar sig i en direkt tillströmning till någon av de små trotskistiska kärngrupper som finns i dag. Radikaliseringen kommer att hitta olika stickspår först innan den kan förenas med trotskismen. Frågan är alltså vilka?

Istället för att göra ett dogmatiskt schema måste vi vara öppna för olika möjligheter och flexibelt forma vår taktik i förhållande till dem.