RS och SP – inga revolutionära alternativ

Rättvispartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet säger båda sig stå för marxism och trotskism. Lotta W Olsson hävdar i artikeln att dessa partier inte gör det. Snarare vacklar de ständigt mellan att i teorin stå för revolutionen och i handling resa rent vänsterreformistiska paroller som endast syftar till att fredligt reformera nuvarande stat och ekonomiska system. Rörelseriktningen är dock klart högerut.

Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 5, sommaren 1998.

Till höstens val ställer flera partier upp som anser sig stå till vänster om (s) och (v) att ställa upp. Rättvisepartiet socialisterna (RS) ställer upp i riksdagsvalet, och i ett antal landsting och kommuner. Socialisiska partiet (SP) ställer upp i kommunvalen på skilda håll i landet, och i vissa riksdagsvalkretsar. Stalinistiska KPML(r) upp på ett femton tal platser runt om i landet till kommun- och landstingvalet. Alla tre utger sig för att vara revolutionära och marxistiska. RS och SP säger dessutom sig vara anhängare av trotskismen, vilket gör att en ganska stor skillnad åtminstone i historiska frågor föreligger mot KPML(r).
Mer om RS:s ändrade syn på socialdemokratin står att läsa i nästa artikel.

I denna artikel hävdas att varken RS eller SP är revolutionära, marxistiska eller trotskistiska. Snarare skulle man kunna betrakta dem som centristiska, om än i olika former. Med centrism menas att element av både reformism (som inte vill avskaffa kapitalismen utan bara reformera den) och revolutionär marxism kombineras på ett motsägelsefullt sätt. Begreppet tas upp senare.

Marxistisk Vänster (den grupp som ger ut denna tidning) kommer från det som idag heter RS men tidigare hette Arbetarförbundet Offensiv, AFO, lämnade denna organisation och betecknar den idag som högercentristisk. Detta med hänvisning till för marxismen principiella frågor som bl a rör arbetarnas maktövertagande.

Jag tänker här gå igenom dem ett i sänder för att förklara varför dessa partier inte kan vara något alternativ för arbetare som blivit missnöjda med de traditionella (s) och (v). Jag koncentrerar mig dock på RS, och tar inte alls upp om KPML(r). Vissa av de misstag som RS begår är liknande för SP.

De politiska frågeställningarna som främst tas upp är:

• Måste den borgerliga staten krossas eller kan arbetarklassen via parlamentariska regler ta makten?
• Kan detta maktövertagande genomföras på fredlig väg eller krävs det att arbetarklassen bygger upp sin egen armé?
• Hur kan arbetarklassen uppnå en förståelse för sin historiska roll?

Vad är centrism?
Denna fråga måste besvaras eftersom termen centrism ofta används som skällsord inom vänstern istället för en vetenskaplig beteckning för ett reellt existrerande fenomen.

Det som vi marxister definierar som centrism är en rörelse mellan reformism och revolutionär kommunism som antingen strävar åt det ena eller det andra hållet. Det är en rörelse vars teori ofta är färgad av marxistisk ortodoxi men vars praktik är reformistisk.

Första gågen termen centrism dök upp var efter 1914 som en beteckning för den s k marxistiska mitten/center-politiken inom Socialistiska Internationalen. Det skedde i en konflikt med revisionisten Bernstein, vilken hävdade att kapitalismen hade stabiliserats så pass att det räckte med sociala reformer istället för revolution. Mot detta argumenterade den tyska socialdemokratins främste teoretiker Karl Kautsky för den “ortodoxa marxismens” teorier. Trots detta höll Kautsky fred med reformismen på det politiska fältet och reformisterna höll tillika fred med Kautskys verbala marxism.

I och med första världskrigets utbrott visade Kautsky tydligt sin vacklan mellan reformism och revolution. Kautsky var fullt kapabel i teorin men när det kom till praktiken var han inte mycket till.

Den allt mer agressiva imperialismen, uppkomsten av krig och revolutionära situationer ställde helt nya krav på marxister vad det gällde att utveckla programmet och krav på en ny typ av diciplinerat kampparti som medel för arbetarnas revolutionära maktövertagande.

Innan 1914 hade den marxistiska mitten/centern ställt sig i korrekt position i debatter kring dessa frågor men i och med krigsutbrottet ställde sig mitten genast på socialchauvinisternas sida. Lenin menade att:

Kautskyanerna, mitten, är revolutionärer i ord och reformister i handling; de är internationalister i ord och förenar sig med socialchauvinisterna i handling.

Inte bara Socialistiska intenationalen genomgick en programmatisk degenerering. Det gjorde Kommunistiska Internationalen, som bildades efter ryska revolutionen som ett svar på den förras degenerering, senare. Fjärde Internationalen (FI), som bildades av trotskiterna 1938 som ett svar på den stalinistiska urartningen av Komintern, degenererade efter andra världskriget likaså ut i olika former av centrism.

RS:s syn på reformismen
Rättvisepartiet Socialisterna är en sektion i CWI – Committee for a Workers International – och följer sin engelska sektion tätt i hälarna.

För att förstå anledningen till RS centrism är det viktigt att känna till de förhållanden ur vilka CWI uppkom.

CWI under ledning av Ted Grant är en av många centristiska grupperingar som kom att formas ur Fjärde Internationalens urartning under slutet av 40- och 50- talen.

Denna urartning har sin grund i det felaktiga perspektiv som Fjärde Internationalen (FI) ställt sig, nämligen att världskrig nummer tre var nära. Det skulle härmed bli en krig-revolution situation där stalinistiska och reformistiska partier skulle spela en revolutionär roll. Detta perspektiv visade sig totalt felaktigt och antingen kunde så perspektivet revideras eller användas vidare som mall att applicera verkligheten på.

Det senare av alternativen var det som valdes av FI:s internationelle sekreterare, Michel Pablo.

Grant bröt helt med FI 1964 efter två försök att gå samman med FI:s brittiska sektion. Men trots att Grant redan från början var kritisk mot detta perspektiv övertog han i praktiken konsekvenserna av Pablos katastrofism.

Utifrån teorin att när arbetarna radikaliseras kommer de att dra sig till sitt traditionella parti sågs uppgiften för revolutionärer vara den att befinna sig i dessa partier. Detta för att krisen var så pass överhängande så att det inte fanns tid att bygga nya partier. Det var en mycket schematisk syn som förklarade att arbetarna radikaliseras från reformistisk via cenristiska till revolutionärar ambitioner. Denna fatalistiska teori om arbetarnas radikalisering hämtade inte Grant från Marx, Lenin eller Trotskij utan från FI:s centrist nummer ett Pablo.

För att få vara kvar i icke-revolutionära partier tvingades Pablo och hans efterföljare att dölja sin revolutionära politik. Där skulle de sitta i det dolda tills klasskampen intensitet gjorde det möjligt att pressa reformistiska partier så långt åt vänster att de blev revolutionära i och med att arbetarna såg att de traditionella ledarna inte var att duga. Då skulle det trotskistiska ledarskapet träda fram.

Taktiken kom att kallas “entrism av ett särskilt slag”.

Detta, att till vilket pris som helst få vara kvar i masspartier, har inte mycket gemensamt med den typ av entrism som Trotskij utvecklade på 30-talet.

Trotskijs entrism
Efter 1934 utvecklade Trotskij en taktik där revolutionärer gick in i socialdemokratiska partier. I och med att allt fler radikaliserade arbetare gick med i dessa partier gick också trotskisterna med och kämpade för sitt revolutionära program, skapade fraktioner och tendenser för att visa alternativet till reformismen.

Dessa om principer kompromisslösa fraktioner utsattes oundvikligen efter en tids kamp för byråkratin och hotades med uteslutningar. Antingen kunde de revidera sitt program eller välja att ta en öppen strid och se entrismen som en tillfällig taktik. De som följde Trotskij valde det senare alternativet. Syftet med dessa fraktionsstrider var ju att bygga det revolutionära partiet, inte att omvandla reformismen och stalinismen till revolutionära krafter. Dessa partier hade sedan det första världskriget helt och fullt slutit upp bakom respektive nationella bourgeoisie och var inte längre partier med potentialen att föra en revolutionär politik. De är till sin politik rent borgerliga partier, då de handlar för att trygga kapitalismen. Men de har sin sociala bas hos arbetarklassen, och skiljer sig därför från partier med social bas inom borgarklassen.

Trotskij skriver följande i sin bok Krisen i den franska sektionen angående nödvändigheten av öppen strid för revolutionära idéer:

Inträde i ett refomistiskt centristiskt parti inkluderar inte ett långtidsperspektiv. Det är bara ett stadium som, under vissa omständigheter kan begränsas till en episod… Att upptäcka byråkratins attack gentemot vänsterflygeln och försvara oss mot den, inte genom eftergifter, anpassning eller leka kurragömma, utan genom en revolutionär motoffensiv.

Militants entrism
I rak motsättning till detta står den politik Grants grupp Militant (namnet på tidningen) förespråkade. Grant menade att för att man skulle kunna finnas i partiet den dag då arbetarnas radikalisering nått revolutionära slutsatser var det nödvändigt att till vilket pris som helst stanna inom Labourpartiet med parollen: “Labour till makten på ett socialistiskt program”.

Grants syn på arbetarnas radikaliserning är mycket objektivistisk, då han ser dess utveckling mot revolutionära åsikter som en automatisk process. Han förutsätter inte bara det att arbetarna skall vilja genomföra socialismen och har illusioner om att deras ledare står för detta. Hans ståndpunkt innebär också att de som ställer kraven får dessa illusioner om att dylikt går att genomföra, att Labour och dess ledning kan pressas till att bli revolutionärt socialistiska.

Arbetarklassen drar ofta socialistiska slutsatser då klasskampen intensifierats och den sociala ordningen håller på att bryta samman, men inte nödvändigtvis. Det finns flera exempell på hur reformister går till höger då klasskampen ökas, t ex tyska SPD 1959. Marx, Lenin och Trotskij argumenterade gång på gång för att enbart klasskampen inte var nog för att arbetarna skulle dra socialistiskt revolutionära slutsatser. Arbetarnas kamp kommer att besegras såvida det inte finns ett marxistiskt revolutionärt parti förberett att stå i spetsen för att föra kampen mot seger. Utan ett ledarskap finns det andra idéer som kan få grogrund för att erbjuda en lösning, såsom islamistisk fundamentalism, nationalism o s v.

Priset – för att få fortsätta existera i de borgerliga arbetarpartierna – CWI och RS tvingades betala var att programmet anpassades till reformistiska och inomkapitalistiska spelregler. Om denna anpassning inte äger rum kommer en grupp som förespråkar revolutionära medel att uteslutas eftersom det inte kan tillåtas av ett parti som accepeterat och upprätthåller den borgerliga demokratin.

Därför blev Militants program inte annat än ett vänsterreformistiskt program med full anpassning till parlamentariska system då de förklarade det möjligt med fredlig väg till socialismen.

Genom att anpassa sig till reformismen anpassade de sig också till det som reformismen byggde på, den imperialistiska arbetarklassens deltagande i exploateringen av u-länderna. Så vägrade Militant stödja Argentina i Falklandskriget mot imperialistiska Storbritannien, kampen för Irlands enande på Nordirland, kravet på bosättarstaten Israels upplösning till förmån för ett mulitetniskt, sekulariserat Palestina, o s v. Man hänvisade att de förtrycktas kamp inte var socialistisk. Men marxister kan inte villkora sitt stöd till de förtrycktas rättigheter på detta sätt. Det är genom att ovillkorligen men kritiskt stödja koloniala länders och förtryckta nationalisteters kamp för sina rättigheter som socialismen kan vinna ett gehör bland dessa grupper.

Schemats misslyckande
Men historien skulle tvinga Militant att ändra sin syn på Grants schema. Dock utan att man på något sätt undersökte orsaken till dess felaktighet och de taktiska felaktigheter det lett till. Istället fick den objektiva utvecklingen som vanligt ersätta en sådan förklaring.

Den slutgiltiga händelsen som resulterade i att Militant kom att vända sig utåt var anti-poll tax kampen 1988-91. Poll tax var en djupt orättvis skatt som infördes av tories, och som framför allt skulle drabba de fattiga. Då arbetarklassen förlorat mycket av sin tilltro till Labour och fackföreningarna under tiden för gruvarbetarstrejken 1984-85 hade Militant en gyllene chans att ta ledningen i kampen mot poll-tax som var en skatt som slog direkt mot arbetarklassen. Militant stog nu i ledningen för åtta miljoner människor som vägrade betala skatten. 1990 ledde de en demonstration i London med 250 000 deltagare. Denna kamp fördömdes av Labour och fackföreningsledningen.

Huvudskälet till att Militant här misslyckades med att bygga ett parti med massrötter i arbetarklassen var deras allmänna entrism inom Labour då Labour inte stödde kampen. Idéen om att arbetarna går in i de traditionella partierna under tid av ökad kamp visade sig totalt felaktig då de nya aktivisterna i anti-poll tax rörelsen inte hade några intentioner att gå med i Labour. Inte heller ville Labour värva dem. Detta ledde till insikten att det behövdes en oberoende kamporganisation. Men det var för sent. Istället lyckades Socialist Workers Party att värva stora antal.

Ännu en orsak till att chansen att bygga ett nytt massparti gled dem ur händerna var Militants totala anpassning till Labours pacifism. På den redan nämda demonstrationen i London 1990 den 31 march minskades deras popularitet ytterligare. Polisen gick då brutalt till angrepp men arbetarungdomar, som då i tusentals gick ut i upplopp. Gensvaret från Militant-ledningen var att fördöma det så kallade upploppet. På så sätt återfick de sin legitimitet hos den borgerliga median. Tommy Sheridan, en av de nationella ledarna sa t o m att “namn skulle komma att utges”.

Här syns tydligt CWIs anpassning till reformismen och en fredlig väg till socialismen.

Man övergav nu Grants schema och strax därpå följde en uteslutning av Grant och hans anhängare verkställd under Militants nuvarande ledare Peter Taaffe.

Trots att man nu skulle vända sig utåt och inte arbeta inom Laubor så innebar detta på intet sett att man gjorde upp med Grants oppurtunistiska schema. Både taktiskt och programatiskt använder man samma metod. Däför övergav man inte idén om möjligheten till fredlig väg till socialismen som påtvingats av det långvariga entristiska arbetet.

Då Labuor-partiet bytte ledare och gruvarbetaren och strejk-ledaren Arthur Scargill ansåg att partiet gått för långt åt höger gjorde Militant Laubor som gruppen bytt namn till likadant. Man förklarade att Labour p g a sin högersväng blivit ett rent borgerligt parti, även till sin sociala bas (som om partiet innan fört en mer socialistisk politik).

Då ML inte fick deltaga i Scargills projekt Socialist Laubor Party började man att driva kampanjer mot Laubor på det lokala plandet. Sluligen förra våren inför brittiska valet ombildades Militant Laubor till Socialist Party med mindre framgång.

Offensiv följer efter
Liknande utveckling har också ägt rum med den svenska sektionen i CWI som 1973 började arbeta entristiskt inom SSU. I valen 1991 och 1994 ställde de upp som “socialistiska socialdemokrater” på en spränglista. 1992 skedde motsvarande brytning med Grants supportrar som nu utger tidningen Socialisten. För drygt ett år sedan förklarade AFO att SAP och Vänsterpartiet hade blivit rent borgerliga partier och att det därmed behövdes ett nytt arbetarparti vilket AFO aspirerar till att vara.

Trots CWIs brytning med Grants entrism har deras syn på arbetarnas radikalisering på intet sett ändrats. Fortfarande ses radiklaiseringsprocessen i en schematisk form där arbetarna går från spontan ekonomism till reformism som allt mer går åt vänster och slutligen leder över till revolutionära ståndpunkter. Därför är det helt naturligt för RS att nu vilja bygga ett nytt reformistiskt arbetarparti då både (s) och (v) blivit rent borgerliga.

Att bygga ett arbetarparti är inte fel i sig. Det som är avgörande är vilken politik detta parti har för avsikt att föra och hur man förhåller sig till den nuvarande arbetarrörelsen ledd av reformisterna.

CWI och staten
Den mest allvarliga revideringen av marxismen CWI.s och därmed RS anpassning till reformismen har medfört är frågan om synen på staten och dess funktion och huruvida en fredlig väg till socialismen är möjlig.

Enligt marxismen är övergången till socialism endast möjlig när proletariatet har gripit den politiska makten från bourgeoisien och krossat den kapitalistiska staten. Övergången kan endats lyckas om man krossar den kapitalistiska kontrarevolutionen och genom att revolutionen internationaliseras.

Enligt Militant kan ett reformistiskt parti med stöd av majoriteten av befolkningen genom parlamentet rösta fram socialismen. Peter Taaffe förklarar i Militant International Rewiew nr 22 (egen översättning):

Kampen för att stärka Labours postion i parlamentet har alltid varit kompletterad av den utomparlamentariska kampen. Både hos facken och Labourpartiet.

Trots att CWI numer ser Labour och SAP som ett rent borgerliga parti har deras syn på en fredlig väg till socialismen inte ändrats.

Denna anpassning till borgerliga regler gör att vikten av arbetarklassens roll nedtonas.

Ingenstans hos RS publikationer finner man behovet av arbetarråd och fabrikskomittéer för gripandet av makten.

Ingenstans heller går det att finna avsnitt om nödvändigheten av försvarets organisering i form av arbetarmiliser.

Ingenstans står det om behovet av ett revolutionärt parti som vapen för maktövertagandet.

Istället ses arbetarna som ett komplement, en hejarklack, till det parlamentariska spelet.

CWI vill använda sig av parlamentet, som är en direkt del av den borgerliga statens maskineri för att upprätthålla kapitalismen, för att gå mot socialism.

Detta innebär inte att marxister bör vägra använda sig av parlamentet där det finns möjlighet ställa upp med kandidater för ett revolutionärt program. Men det bör bara som en taktik, inte som RS gör på ett populistiskt sätt för att fånga missnöjesröster.

I en artikel om RS i Umeås valarbete skriver t ex Jan Hägglund (Offensiv nr 282 1998 sid 6):

För att vända trenden av nedskärningar, ökad press på de anställda, slöseri i toppen och felaktiga satsningar, menar vi på fullaste allvar att Rättvisepartiet Socialisterna (Offensiv) måste sikta på regeringsmakten i kommunen.

En helt inom-kapitalistisk formulering som inte på något vis förklarar vad som är nödvändigt för att skapa ett klasslöst samhälle. RS krav är bra konkreta krav men så länge de inte knyts till behovet av arbetarnas självorganisering blir de därför inte annat en reformistiska krav. När marxister ställer upp i valet är det inte för att stärka arbetarnas illusioner om parlamentets möjligheter mot socialism utan för att bryta dessa illusioner.

Revolutionärer använder borgerligt demokratiska instutioner bara som en plattform där vi utifrån kan krossa parlamentet. Denna taktik måste vara underordnad den utomparlamentariska kampen, organiserad genom sovjeter och arbetarmilis. För CWI och RS är däremot den parlamentariska taktiken överordnad.

Marxismen och staten
Marx, Engels, Lenin och Trotskij förklarade att en övergång till socialismen var omöjlig utan att staten krossas. Anledningen är att den kapitalistiska staten, parlamentet inräknat, inte är neutralt. Den är inte en representant för hela samhället. Den behandlar inte individer lika utan bara individers pengar. Staten existerar på grund av ett antagonistiskt samhälle. Dess funktion är att administrera antagonismen och gör det genom att försvara privategendomen, det politiska systemet och den ekonomiska makten i händerna på kapitalisterna.

Även hos den högst utvecklade borgerliga demokratin kan inte parlamentet ersätta behovet av arbetarnas egna organisering för en segerrik revolution. Inte bara på grund av dess historiska roll som kapitalismens försvarare, utan på grund av dess roll inom systemet. Det är ett system som skiljer den verkställande makten från den beslutande. Den verkliga makten ligger utanför parlamentariska institutioner.

Staten verkställande organ är icke-valbara generalstaber, icke-valbara domarkårer och polischefer. Den ekonomiska makten vilar inte den heller hos parlamentet utan hos bankerna, storföretagsägare och finans husen.

Att tro att 349 lagstiftande personer i riksdagen kan bryta dessa maktcentran för att gå mot socialism är ren idioti.

Bara en ny typ av stat baserad på arbetarråd som inte skiljer beslutande från verkställande organ, försvarad av en arbetarmilis kan krossa kapitalisternas makt.

Detta betyder inte att det under socialismen inte kommer existera någon typ av representativa institutioner. Men de kommer inte att vara parlamenatriska utan en ny typ av proletära institutioner. Historiskt sett skymtades sådana organ först i Pariskommunen. Under ryska revolutionen utvecklades de i form av sovjeter.

Detta nämner inte RS, utan ersätter sovjeter med en demokratiserad, reformerad och folkvald statsförvaltning och domstol.

RS och CWI säger sig vilja skapa en demokratisk republik, inte en republik baserad på arbetarråd. Och detta ska ske fredligt genom att nationalisera de största företagen.

Denna utopi förstärks än mer då de säger sig kunna reformera den mest reaktionära delen inom den borgerliga staten. Exempelvis skriver Peter Taaffe i pamfletten The State (min översättning):

Det är inte genom att försöka influera en eller två isolerade figurer, utan att erbjuda perspektivet på ett nytt samhälle, som officerskasten kan neutrealiseras, delar av den eller till och med en majoritet kan vinnas över till arbetarnas sida.

Proletariatets dikatur
Men det räcker inte med denna revidering av marxismen. När det kommer till frågan om proletariatets diktatur hävdar CWI att man idag då termen diktatur är så diskrediterad av borgarna bör ersätta proletariatets diktatur med arbetardemokrati. D v s CWI lovar kapitalisterna fulla demokratiska rättigheter under socialism.

Betydelsen av proletariatets diktatur ligger i att socialismens seger står i motsättning till fiendeklassens intressen och att det beväpnade proletariatet tvingar sin vilja igenom i hela samhället.

Proletariatets diktatur betyder inte bara att arbetarklassen sätter regler för samhället utan också att varje försök att med våld underminera arbetarstaten kommer att besvaras med våld från arbetarnas sida.

Proletariatets diktatur betyder förnekandet av demokratiska rättigheter för dem som diktaturen är riktad mot.

Lenin skriver i Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky:

Det revolutionära proletariatets diktatur är regler vunna och ihållna genom proletariatets användande av våld mot bourgeoisien, regler oinskränkta av några lagar.

Detta vill inte CWI erkänna då de genom sin fredliga parlamentarism sätter sig i beroende av den borgerliga staten. De vill inte att borgerliga demokrater skall kunna se dem som anti-demokrater.

CWI tror att ordet proletariatets diktatur har misskrediterats. Men vilka är det som gjort detta. Var det bolsjevikerna? Var det komunarderna? Var det Fjärde internationalen?

Nej, kapitalismen och stalinismen har stått för det.

Istället för att förklara nödvändigheten av proletariatets diktatur för arbetarna och allt som därtill följer så vaggar CWI arbetarna till ro genom att tala om demokrati och inte de uppgifter som väntar dem.

Istället för att bryta arbetarnas illusioner understödda av kapitalistkontrolerad media att kommunister är odemokratiska så stärker de illusionerna om den borgerliga demokratin.

De lovar bourgeoisien att vara demokratisk och att de ska hålla sig till parlamentariska spelregler.

Det enda marxister lovar är att med alla möjliga krafter förstöra denna borgerliga stat.

Visst, detta låter auktoritärt. Men till skilnad från CWI:s fredliga väg till socialismen så är en revolution mycket auktoritär. Eller som det uttrycktes av Engels (citerad i Staten och Revolutionen av Lenin):

En revolution är utan tvivel den mest auktoritära sak som finnes, en handling, varigenom en del av befolkningen påtvingar den andra sin vilja med gevär, bajonetter och kanoner, allt mycket auktoritära medel, och det parti som segrat måste hävda sitt herravälde med hjälp av den skräck som dess vapen inger de reaktionära.

Fredlig omvandling?
Utgången av CWI:s parlamentariska socialism och vägran att se nödvändigheten av proletariatets diktatur blir att det inte behövs våld för att arbetarklassen att komma till makten. CWI:s Rob Sewell (som numera är med i Grants usplittring) säger i pamfletten The State:

Sanningen är att socialister står för en fredlig omvandling av samhället. Vi vill inte ha våld så som vi inte vill drabbas av pesten.

En revolution kan gå någorlunda oblodigt till. Men den kan endast lyckas med våld eller med hot om våld, vilket inte är särskilt fredligt. Innan arbetarna kan ta makten måste arbetarna vara medvetet organiserade för att medvetet utplåna den borgerliga staten.

Att tala om möjligheter en fredlig revolution utan att arbetarna är så pass väl organiserade att de fyller borgarna med en sådan skräck så att de inte vågar röra sig är lika med att låta dem besegras av kontrarevolutionen. Det finns nog med blodiga exempel i historien som följer denna utveckling.

Ett revolutionärt parti måste förbereda arbetarklassen både fysiskt och mentalt för nödvändigheten av innbördeskrig. Detta gör inte Rättvisepartiet Socialisterna.

Istället påstår de att en revolution är att målet för RS är att komma med i regeringen. I en intervju med en nyvärvad medlem till RS utförd av Elin Gauffin, som sitter i RS högsta ledning, dyker följande svar upp på två av hennes frågor (Offensiv nr 278 1997 sid 8):

-Är en revolution nödvändig?
-Egentligen inte. Det räcker med att Rättvisepartiet Socialisterna kommer med i regeringen.
Ja, men det är ju en sorts revolution?
-I så fall en fredlig sådan.

På ett liknande sätt besvarar RS partisekreterare Laurence Coates ett brev som ställer frågorna: “Är det väpnad revolution ni vill ha?”; och “Vill ni ha revolution istället för att vinna politiska segrar på demokratisk väg?”

Coates svarar “…hela arbetarklassen behöva mobiliseras genom demonstrationer och strejker”, detta för att kapitalisterna inte frivilligt ger upp någonting. Här kommer Chile 1973 upp som exempel:

I en sådan situation, då alla demokratiska rättigheter; rösträtten, strejkrätten och rätten att organisera sig står på spel, skulle vi självklart förespråka att arbetarna försvarar sig – t o m med vapen i hand. Men i dagens Sverige är det fullt möjligt, p g a av arbetarklassens styrka, att förändra samhället på ett fredligt sätt, om arbetarna är organiserade i ett parti som tar hotet från högern på allvar.

För det första nämner inte Coates behovet av arbetarråd och arbetarmilis som nödvändiga medel för maktövertagandet. Han ersätter dessa med demonstrationer och strejker.

För det andra ser han att beväpningen av arbetarna endast är ett försvar av inskränkta demokratiska rättigheter då inte kapitalisterna längre respekterar lagarna. Det som händer här är att man lämnar över intiativet åt borgarna och revolutionärerna kommer att stå oförberedda för deras attack. Arbetarklassen måste själva ta intiativet. Om den står beväpnad kommer detta å andra sidan vara en legitim anledning för den borgerliga staten att avväpna dem om inte arbetarna redan krossat staten. En konfrontation blir oundviklig.

För det tredje skulle en regering som ville införa socialismen tvingas bryta mot kapitalismen och därmed grundlagarna då de skyddar privategendomen. Därför skulle en sådan regering konstitutionsenligt upplösas.

Rättvisepartiet Socialisterna tar i sin propaganda inte upp någonting om behovet av att krossa den borgerliga staten. Snarare ställer man krav som ger illusionen av att det skulle gå att reformera den nuvarande statsapparaten till arbetarklassens fördel. I Vad vill Offensiv från 1993 pratar man t ex om att “kräva demokratisk kontroll och makt över polisens arbete” och att “polisens uppgift är att bekämpa brottsligheten”.

I samma fredliga linje skriver Peter Taaffe i samma pamflett som ovan citerats, The State:

Under en tid gick marxister under namnet “socialdemokrater”. Denna beteckning har nu blivit stulen av förklädda liberaler och toriepartister, förrädarna som har splittrat Labourpartiet och nu bildat det Socialdemokratiska partiet i Storbritannien. Beteckningen “socialdemokrat” betyder underförstått att marxister står för socialism och demokrati: det stod för utsträckningen av demokratin till ekonomin och samhället som helhet.

Marx och Engels vägrade själva att använda denna beteckning på sig själv 1848. Efter socialdemokrains förräderi 1914 argumenterade Lenin för att man enbart skulle kalla sig kommunister. Marx kallade själv socialdemokratin “a pig of a name, but quit good enough for this movement”.

Offensivs pacifism tar sig i praktiken också andra uttryck, t ex i kampen mot rasism och fascism. Ända fram till 1991 bedrevs antirasistisk kamp mest lokalt då det inte var att prioritera, eftersom problemet med rasism skulle försvinna i och med den kommande klasskampsvågen. Trots att offensivarna framställer sig själva som de enda riktiga antirasisterna har verkligheten motbevisat detta. Istället för att attackera fascistiska demonstrationer har de nästan alltid velat dra till reträtt och inte sällan förklarat att polisen borde ta hårdare tag mot rasister och fascister.

Socialistiska partiet – FSFI
Ur samma urartade Fjärde international kommer ännu en gruppering som likaså kallar sig trotskistisk, nämligen Socialistiska Partiet. SP ställer lokalt upp i kommun och landstingsval runt om i landet, samt i några riksdagsvalkretsar. Denna organisation kännetecknas som alla andra centristiska grupper inte av en konsekvent politisk linje utan av avsaknaden av en sådan.

Gång på gång kastas de mellan fullständigt motsatta ståndpunkter beroende på var “radikaliseringen” finns.

SP:s international Förenade Sekretariatet Fjärde Internationalen (FSFI) har aldrig varit en revolutionär sådan. Från dess skapelse 1963 kännetecknades den av en rad oprincipiella beslut som gav andrum åt alla möjliga åsikter.

FSFI grundades 1963 genom att olika tidigare utbrytningar från FI gick samman. Denna sammanslagning ägde rum utan att någon av de olika grupperna ändrade sig på de punkter som skilt dem åt. På grund av detta utvecklade FSFI till en karrikatyr av demokratisk centralism, som garanterade att de som stod i minoritet inte skulle tvingas följa majoriteten. Man kom redan från början att tillåta enskilda nationella sektioner att föra en politik som inte nödvänigtvis stämde överens med internationalens. Denna sammanslagning som helt bortsåg från existerande skillnader och förpassade dem till “historiska frågor” säkrade en ständig utveckling och kamp emellan olika fraktioner. I stället för demokratisk centralism som metod att bygga organisationen blev det en federalistisk sammanslutning.

Tillämpning av pabloismen
Också FSFI hade övertygelsen att radikaliserade arbetare kommer strömma till de reformistiska och stalinistiska partierna för att utveckla dessa till instrument för revolutionen. Detta ledde till en enorm anpassning till den borgerliga staten då det precis som för CWI gällde att stanna kvar inom partier som enbart handlar innom kapitalismens ramar.

När Tito kommit till makten och brutit med Stalin 1948 ansåg FSFI att detta var ett bevis på hur stalinistiska partier kunde radikaliseras bort från stalinismen i någon sorts centristisk riktning. Man började nu tala om hur “trubbiga instrument” kunde göra grovjobbet i en revolution och att det viktiga var att vara en hejarklack åt dessa trubbigheter då det inte längre fanns tid att bygga det egna partiet. Här börjar FSFI:s anpassning till stalinismen då den inte längre ansågs vara en kontrarevolutionär kraft (som Trotskij hade karaktäriserat den).

Samma analys applicerades kommande åren på Mao Tse Tung.

I och med revolutionen i Portugal misslyckades FSFI återigen att formulera en revolutionär politik utan svansade efter kommunist och socialist partierna.

1979 under den nicaragunaska revolutionen ställde sig FSFI glatt okritiskt på FSLN:s sida. Då FSFI inte haft några problem med att revidera Marx syn på staten, Lenins om sovjeternas funktion för proletariatets diktatur och dess förhållande till borgerliga parlaments val, Trotskijs analys av folkfronten och den bolsjevikiska förståelsen för övergången mellan det borgerliga samhället och socialismen, var det inte några större problem att i icke-trotskistisk anda närma sig stalinismen i tredje världen och kämpa enbart för demokratiska frågor. Utan problem kallades Nicaragua för en arbetarstat.

SP i Sverige
Socialistiska Partiet framträdde i början av 70-talet i Sverige först under namnet RMF och sedan KAF som den första trotskistiska kraften i den annars stalinistiska/maoistiska radikal-iseringen främst bland ungdomar.

Då FSFI ständigt kapitulerat för stalinismen i olika former var 70-talets studentrörelser och den nationella befrielsekampen i tredje världen inte ett undantag. Man rekryterade i stora antal men med en total oförmåga att ge de nya rekryterna ett revolutionärt program.

Man avstängde sig helt från socialdemokratin och arbetarrörelsen då den nu ansågs vara lika totalt oduglig som den tidigare hade varit ett trubbigt instrument. Antingen var socialdemokratin död eller helt och hållet förborgerligad. Inriktningen var att bygga det egna partiet. Men den internationellt döda socialdemokratin steg upp ur graven och i slutet av 70-talet anpassas politiken åter efter den. Men nu ses socialdemokratin återigen som totalt förborgerligad; “rösta mot elitens högerpolitik oavsett vilken färg den gömmer sig bakom” o s v.

Ett mer konkret exempell på SP:s men också RS:s centrism är deras anpassning till nationalismen när det gäller EU-frågan. Här syns återigen hur de anpassat politiken efter arbetaraklassens nuvarande politiska medvetenhet och inte förklarat vad som egentligen borde vara.

Båda organisationerna var emot inträdet i EU och utvecklingen av EMU.

Den svenska arbetarklassen var mycket riktigt mestadels mot EU. Men detta betyder inte att det är en korrekt position eller att de var det av en bra anledning. De flesta arbetare som röstade mot EU gjorde det för att de ansåg att nedskärningar och andra angrepp på socialservice vara osvenskt och att svenskar av naturen för en socialdemokratisk reformvänlig politik. Sådana idéer måste aktivt bekämpas. Man måste förklara att anledningen till att dessa eftergifter till arbetarklassens fördel ägde rum var det svenska kapitalets position, trots dess påstådda neutralitet och mellanliggande position under det kalla kriget. Att säga nej till EU kan enbart uppfattas som om arbetarna har större möjlighet att bättre kunna kämpa för sina intressen om de står utanför.

I SP:s ideologiska manifest Revoltera i valet -98! står det om så allmänna saker som “försvar av människovärdet” att demokratin måste ökas, det behövs “mer av demokratisk kontroll, planering och hushållning, inte mindre”. Detta är ord som vilket reformistiskt parti som helst skulle kunna skriva under. Inte heller är de krav som SP säger sig kämpa för annat än reformistiska omfördelningskrav. De är krav som helt står utanför ett revolutionärt klassperspektiv. Talande är avsaknaden av behovet av socialism och att arbetarna måsta ta makten. Detta ersätts bara med löst prat om demokrati och social rättvis.

Avslutning
Trots att socialdemokratin går mer och mer åt höger är det fortfarande ett borgerligt arbetarparti. Detta inte på grund av programatiska frågor. Politiskt sätt skiljer sig deras politik inte mycket från rent borgerliga partiers (deras politik har alltid varit prokapitalistisk). Att det fortfarande är ett borgerligt arbetarparti beror på dess massbas hos arbetarklassen genom facklig anslutning och stöd i valen. Reformism kännetecknas just av både reformer och kontra-reformer, då det ligger i de reformistiska byråkraterna intressen att bevara kapitalismen. Om den inte bevaras förlorar de reformistiska ledarna sina privilegier.

Det man måste fråga sig är om de mer frasradikala RS och SP utgör ett alternativ till (s) och (v).

Då man granskar dessa partiers politik ser man att det inte finns avgörande kvalitativa skillnader. De står för en typisk vänsterreformistisk politik inte mycket olik VPK:s på 70-talet. Trots den djärva frasradikalismen där man talar om en slutstrid med “statens innersta kärna” så tar de inte upp nödvändigheten av att krossa den borgerliga staten. De håller sig istället helt och fullt inom den borgerliga statens ramar. De menar att den svenska arbetarrörelsen är så stark så att socialismen kan röstas fram i riksdagen.

Att bygga ett arbetarparti är inte fel i sig. Det behövs ett nytt parti, men inte ännu ett reformistiskt. Ännu ett reormistiskt parti får endast effekten att splittra arbetarklassen utan att på något sätt illusionerna om reformismen bryts.

Då SP ställde upp i valet på Volvo i Göteborg förra året på ett eget program mot sossarna fick detta bara funktionen att splittra arbetarklassen mellan två tillika reformistiska program. Så länge arbetarna har illusioner i (s) och (v) bör man föra fram att bandet till facken skall bestå som ett sätt att bekämpa de prokapitalistiska byråkraterna.

Ett nytt parti behövs men det måste vara ett revolutionärt sådant.

Alla som funderar på att rösta på RS, SP eller KPML(r) uppmanas att ta en närmare titt på var dessa partiers politik skiljer sig från reformismens.