VM i fotboll: personliga reflektioner

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 227 (13/06) – 060612.

Nu är det dags igen för ett fotbolls-VM. Det mesta blir väl som det brukar vara. Många av experterna i studion får en att fälla kommentarer som inte passar i tryck. Chauvinismen flödar i takt med all öl som supportrarna dricker. Flaggor och nationalsånger förekommer i en omfattning som tack och lov inte tillhör det vardagliga. ICA pryder sina plastpåsar med blått och gult och texten ”Heja Sverige”. Övriga teveprogram – och en hel del annan verksamhet – får gå på sparlåga under en hel månad.

I Sveriges första match – mot Trinidad och Tobago – händer det vanliga. Sverige har redan vunnit innan matchen börjat. Den dryge Johan Mjällby förklarar innan spelet börjar att kolonialslavarnas ättlingar från det lilla landet i Västindien inte har en chans. Han påstår att det är ”ett kasst lag”. Inte desto mindre lyckas västindierna hålla nollan gentemot ”de våra”. Ingen av hjältarna – Henke, Zlatan, Ljungberg och de andra – lyckas dock få in bollen i rätt mål.

Redan innan matchen är slut – när det oavgjorda resultatet börjar framstå som sannolikt – börjar jakten efter förklaringar. Ena stunden är det nog Anders Svenssons fel, i nästa stund har Trinidad och Tobago en osedvanligt skicklig målvakt i Hislop. Efter matchen talas det om halv skandal. Ingen vågar säga det, men desto fler tänker nog i linje med det underförstådda budskapet i tevestudion: hur kan ”vi” som är så framstående undgå att vinna över det där lilla skitlandet någonstans långt borta.

Jag tycker fotboll är ett spännande och i vissa stunder vackert och fantastiskt spel. Det är kollektivets spel, till skillnad från mycket annan idrott. Utan att vara någon riktig idrottsentusiast, brukar jag se en del matcher i samband med större mästerskap. Men jag blir alltid lika irriterad över alla idiotier och plattityder som uttalas före och efter i studion. Ibland kan dem inte ens hålla sig under själva matchen. Jag behöver naturligtvis inte lyssna på allt men det är svårt att slippa allt om man vill se matcherna.

Men det mest plågsamma är att de allra flesta man talar med – många av dem även socialister och aktivister i vänstern – förutsätter att man såsom infödd och medborgare i det som kallas Sverige alltid ska hålla på det svenska laget. Om man är socialist borde man inte resonera på det sättet.

Det må vara en överdrift att överföra Lenins resonemang om att det egna landets nederlag är det mindre onda i krig mellan imperialistiska stater till fotbolls-VM. Men något ligger det i det…

Däremot tänker jag alltid förbehålla mig rätten att hålla på vilket lag jag vill. Jag vill också kunna förhålla mig distanserat till alla lag och enbart uppskatta bra och sympatiskt spel. Det jag absolut vägrar är att bli inräknad i det miljonhövdade ”vi” som spelar när det svenska laget spelar. Bara för att det rör sig om idrott, kan vi som socialister inte släppa vårt avståndstagande från nationalism och chauvinism.

Vi ska inte överdriva dess betydelse, men faktum är att idrotten och kanske fotbollen främst av alla idrottsgrenar är en del i stärkandet av den borgerliga nationens och statens ideologi. Även när vi njuter av god fotboll och spelglädje vill dem tvinga oss att delta i uppdelningen av människor i olika nationaliteter.

POM