Till Socialistiska partiets VU, PS och övriga medlemmar

Mot Strömmen-tendensens utträdelsedeklaration ur Socialistiska Partiet och varför vi bildade Arbetarmakt 1994 som en svensk sektion av FRKI (numera F5I).

25 augusti 1994

Kamrater,

Mot Strömmen har bara existerat i drygt ett halvår, men det har varit ett halvår av intensiva diskussioner som i grunden förändrat vårt politiska förhållningssätt och fått oss att se radikalt annorlunda på en rad frågor, inte minst på Socialistiska partiet.

Idag står det fullkomligt klart för oss att Socialistiska partiet är en centristisk organisation. De tongivande ledarnas politik karaktäriseras av en grundmurad impressionism och avsaknad av varje reell förankring i den revolutionära kommunism som lades till grund för Fjärde internationalen. I motsats till en del kamrater, hävdar vi dessutom bestämt att Socialistiska partiet aldrig varit en revolutionär kommunistisk, dvs. trotskistisk organisation. Den skapades som ett av många centristiska uttryck för 60- och 70-talets ungdomsradikalisering. I själva verket insöp den centrismen med modersmjölken genom sin anknytning till Fjärde internationalens Förenade sekretariat, den då största av de centristiska “arvtagarna” till Fjärde internationalen. Det finns helt enkelt ingen “guldålder” i partiets historia att återvända till.

Lika lite finns det någon riktning inom Förenade sekretariatet (FS) som kan påstås utgöra ett revolutionärt alternativ. Varenda systematisk genomgång av FS:s historia och ställningstaganden, som tar sin utgångspunkt i de principer som lades till grund för Fjärde internationalen av dess grundare, visar detta med all önskvärd tydlighet. De organisationer som 1963 skapade FS var redan centristiska organisationer, allt sitt tal om att stå för en trotskistisk politik till trots. I själva verket hade Fjärde internationalens urartning i centrism ägt rum mer än tio år tidigare, dvs. till och med före den stora splittringen 1953. Mandels, Cannon/Hansens, Morenos, Barnes¹ eller Grisolías riktningar – för att nu nämna några av de olika riktningar som finns eller funnits inom FS på det brukliga sättet – är allihop olika varianter av centrism.

FS har i likhet med andra internationella centristiska grupperingar som åberopar sig på arvet från Fjärde internationalen, kunnat överleva tack vare klasskampens ojämna utveckling. Något som inte förhindrat att dess historia är en lång historia av kriser och fraktionsstrider. I de fall där FS ställts inför det avgörande testet – att anvisa vägen till seger i en revolutionär situation – har man ömkligen misslyckats. Revolutionen i Portugal 1974-75 var den högsta punkten i den klasskampsvåg som svepte över Västeuropa under 60- och 70-talet. FS:s två (!) organisationer misslyckades var och en med att formulera en politik som kunde peka ut vägen till seger. Istället återfanns de i kölvattnet på kommunist- och socialistpartierna och den övriga centristiska vänstern. Revolutionen i Nicaragua 1979 förvandlade FS till en så entusiastisk hejarklack åt sandinisterna och deras vänsterbonapartistiska regim att de fäste etiketten “arbetarstat” på Nicaragua – trots att sandinistregimen förvaltade en kapitalistisk ekonomi. I likhet med de flesta övriga FS-sektionerna har Socialistiska partiet kunnat överleva tack vare att dess anspråk på att vara en revolutionär organisation aldrig har synats på allvar i klasskampen. Men det är inte hela sanningen. Det är inte nämnvärt kontroversiellt att hävda att Socialistiska partiet inte skulle ha överlevt i sin nuvarande form utan ett kontinuerligt tillflöde av mer än en miljon kronor om året från staten i form av tidningssubsidier. Det är en insikt som är allmängods inom stora delar av organisationen.

Mot Strömmen föddes ur en reaktion på vad många inom organisationen uppfattade som SP-ledningens alltmer utpräglade opportunism. Länge trodde en del av oss att det skulle vara möjligt att förändra SP. Andra, som var mindre optimistiska, klamrade sig istället fast vid att SP med alla sina många fel och brister ändå var det enda möjliga alternativet i väntan på att ett nytt klasskampsuppsving förhoppningsvis skulle ge upphov till ett nytt alternativ. (Frågan om FS var något som vi aldrig konfronterade på allvar. I likhet med majoriteten såg vi FS som något som inte hade någon större praktisk betydelse för SP. Tvärtom hade dess ständigt återkommande kriser lett till att såväl majoriteten som minoriteten börjat betrakta FS med skepsis. Som en av partistyrelsens ordförande resignerat sa i samband med en av dessa ständigt återkommande rapporter om kriserna i FS: “Kanske det är lika bra att börja om på nytt”.)

I praktiken blev vi fotfolk åt en politik som vi inte stödde. Vi sålde en tidning vi kände oss alltmer främmande för, vi delade ut flygblad vars ståndpunkter vi inte vill ställa oss bakom. Vi vann segrar på kongresser och partistyrelsemöten, som snabbt visade sig väga lätt inför majoritetens impressionistiska politik. Vi såg kamrater demoraliseras och försvinna ur rörelsen till följd av vår oförmåga att nå några bestående framgångar i vad vi nu inser var en utsiktslös kamp för att rädda rörelsen från sig själv. Kampen blev givetvis inte lättare av att vi själva inte riktigt visste vad som var den verkliga grundbulten i SP:s politik.

Det långvariga arbetet med att formulera Mot Strömmens plattform och ståndpunkter i olika frågor befriade oss från våra sista återstående illusioner om Socialistiska partiet och FS, och gav oss också ett svar på de problem vi brottats med. Sanningen är att det inte går att förändra Socialistiska partiet eller FS, att det inte går att vinna dessa grundmurat centristiska organisationer till en konsekvent revolutionär kommunistisk politik, den enda politik som kan leda till arbetarklassens frigörelse och kapitalismens avskaffande.

Den uppenbara slutsatsen av denna insikt är att det är dags att skiljas nu. Det finns ingen mening med att fortsätta att identifieras med en politik som vi inte längre stödjer, att fortsätta förknippas med en organisation som vi alltmer kommit att betrakta som politiskt ohjälplig, att fortsätta lägga ner energi på att försöka förändra något som inte går att förändra. Det är dags att säga adjö. Som Bruce Springsteen sjunger i en av sina rockballader: It´s Independence Day.

På vårt möte i Köping i början av juli beslöt vi därför att kollektivt lämna Socialistiska partiet omedelbart efter höstens val. Även om vi inte stödjer den valuppläggning som nu håller på att ta form, anser vi att vi åtminstone bör uppfylla de åtaganden vi som SP-medlemmar gjort inför valet. Som en formell konsekvens av detta beslut har Mot Strömmen-tendensen beslutat att anta fraktionsstatus i avvaktan på det formella avslutandet av vårt medlemskap.

Som en konsekvens av de ståndpunkter vi utvecklat, kommer Mot Strömmen inte att kvarstå inom ramen för Förenade sekretariatet. Istället har vi beslutat att ansöka om medlemskap i en annan internationell strömning: Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International (FRKI).

FRKI bildades 1989 av grupper från sex olika länder (numera åtta), vilka alla hade det gemensamt att de brutit med centrismen, oavsett om detta var FS eller de grupperingar som leds av Tony Cliff eller Guillermo Lora. Inför bildandet avvisade man medvetet “metoderna med nonaggressionspakter, hoptråcklade fusioner som omedelbart faller samman och internationella tendenser som domineras av en stor nationell grupps politik”. Istället valde man att stå på den demokratiska centralismens grund.

Under sin korta existen har FRKI och dess sektioner genomfört ett omfattande teoretiskt arbete. Ett av deras huvuddokument är Fjärde internationalens dödskamp och trotskisters uppgifter idag. Däri visas det hur oförmögen ledningen för Fjärde internationalen var när det gällde att bedöma den situation som uppstått efter 1945, med såväl kapitalistisk som stalinistisk expansion.

När Tito bröt med Stalin 1948, slöt FI okritiskt upp bakom honom och förkastade tanken på en politisk revolution i Jugoslavien. Därmed startade en process med revision av flera av den trotskistiska rörelsens principer; stalinismen sågs inte längre som en oföränderligt kontrarevolutionär kraft; självständigt byggande av partier övergavs för djup entrism i stalinistiska och socialdemokratiska partier, etc. Detta ledde till att FI sjönk ner i ett centristiskt träsk, som varken FS eller dess rivaler (Cliff, Grant, Healy, Lambert, Moreno, Robertson, etc.) någonsin tagit sig upp ur.

Det finns fler viktiga FRKI-dokument. I motsats till andra “trotskister”, som antingen placerat 1938 års övergångsprogram på en religiös piedestal eller sopat det under mattan, har FRKI valt att utveckla ett nytt – Trotskistiska manifestet – baserat på dess metodologi. Den degenererade revolutionen analyserar stalinismens uppkomst och natur (den kritiserar bl.a. FS:s teorier om reformering av stalinismen). Teser till trotskismens försvar antogs 1992 och redogör för hur centrismen förvanskat, diskrediterat och begravt den revolutionära marxismens paroller och analyser, vilket lett till att de flesta “trotskistiska” grupper numera befinner sig i kris. Marxismen och kampen för kvinnans frigörelse visar på det avgörande i att dessa två kombineras och kritiserar bl.a. FS:s knäfall inför den småborgerliga feminismen.

Vi i Mot Strömmen har funnit att våra åsikter i mycket hög grad överensstämmer med FRKI:s. Eftersom vi samtidigt har avvisat FS:s federalistiska modell som katastrofal, och som bara kan bli ännu värre om resolutionen “Att bygga Internationalen idag” bekräftas, har vi funnit det logiskt att ansöka om medlemskap i FRKI efter det att vi bildat en egen organisation.

Det kan kanske förefalla märkligt att vi tar ett så förhållandevis stillsamt farväl av Socialistiska partiet. Den normala gången när vänstern separerar har ju varit högljudda anklagelser och motanklagelser om allt mellan himmel och jord, från äganderätten till nedsuttna kontorsstolar till anklagelser om att ha förvanskat politiska nyckelprinciper. Men vi tror inte att det går att vinna majoriteten av Socialistiska partiets medlemmar till en revolutionär kommunistisk politik med annat än att en mäktig revolutionär våg skakar om organisationen i grunden. Därför finns det inte heller någon mening i att blåsa till strid. Till detta kommer de växande tecknen på att organisationen sakta men säkert är på väg mot vad som kan bli vägs ände. Något som i sin tur gör utsikten att vinna partiet för ett radikalt brott med hela sin hittillsvarande politik ännu mindre, eftersom demoralisering är en dålig grogrund för revolutionär politik.

Vi kommer givetvis att fortsätta söka samarbete med SP och dess medlemmar i de frågor, där så är möjligt. Likaså kommer vi att fortsätta att slåss mot SP:s politik i olika sammanhang, där så är nödvändigt. Men det är en annan sak än att ta en utsiktslös strid inom SP.

Det säger sig självt att vi uppmanar de kamrater som delar våra ståndpunkter men ännu inte tagit steget fullt ut och anslutit sig till vår grupp, att äntligen göra slag i saken. Vi lämnar SP för att äntligen fritt och obehindrat kunna lägga fram våra ståndpunkter inför en större publik än SP:s medlemmar; vi lämnar SP för att lägga grunden till en genuint revolutionär kommunistisk, trotskistisk, organisation. Varenda kamrat som delar våra ståndpunkter kommer att behövas i det arbetet. Vi är fullt medvetna om att vi är en mycket liten grupp och att vi står inför en uppgift som kan verka överväldigande. Men det finns ingen annan väg, förutsättningen för morgondagens segrar är det vi gör idag.

Slutligen, till de kamrater som på ett eller annat sätt delar våra ståndpunkter, men som inte kan förmå sig att ta samma steg som vi, vill vi säga: Tänk än en gång igenom era ståndpunkter och ställ er frågan om det verkligen är någon mening med att öda bort ytterligare år i en organisation som inte kan vinnas för dessa. När ni delar ut ett flygblad, när ni säljer ett nummer av Internationalen, vems politik är det då ni ger spridning åt? Om dessa frågor gör er det minsta tveksamma, så säger vi – klipp inte av banden med oss, utan avvakta och jämför. Vi är övertygade om att ni till slut kommer att välja att lämna SP för en politik som verkligen förmår att visa på en framkomlig väg i kampen för arbetarklassens frigörelse.

Trotskistiska hälsningar
Mot Strömmen