Tvinga fram ett radikalt klimatavtal!

En av de största frågorna i världen idag är den globala uppvärmningen. Ett stort antal vetenskapliga studier visar att världen håller på att värmas upp i en alarmerande takt. Det finns visserligen också – betydligt färre – avvikande röster som hävdar att det inte finns några avgörande bevis att världens klimat blir varmare, och om så är fallet, åtminstone inte för att det är mänskligheten som bär skulden. Jordens klimat är förstås oerhört komplext, och det finns alltid osäkra faktorer i dylika kalkyler. Om det bara vore en akademisk fråga kanske man skulle kunna säga: ok det finns en – liten – möjlighet att ”skeptikerna” har rätt. Problemet är bara att det minst av allt är en rent akademisk fråga.

Den hotande uppvärmningen
En höjning av världens medeltemperatur med bara ett fåtal grader skulle nämligen få enorma konsekvenser. En förändring av klimatet leder till förändring av både regn och avdunstning: vissa regioner kommer att bli betydligt torrare, andra kan bli blötare. Speciellt torka, men även för mycket regn – speciellt i form av oväder – kan få katastrofala följder på jordbruket. Enorma svältkatastrofer kan följa.

Vidare får hundratals miljoner människor sitt dricksvatten från smältvatten från glaciärer. Detta bygger på att glaciärerna fylls på under vintrarna. Om de helt smälter bort – och glaciärer över hela världen smälter i snabb takt! – kommer stora områden att drabbas av akut vattenbrist. Lägg sedan till följderna av en höjning av havsnivåerna – en ofrånkomlig följd av att isen på Grönland och Antarktis smälter – när en stor del av världens invånare bor nära kusten. Miljontals, tiotals och kanske hundratals miljoner kan komma att behöva fly från de stigande vattenmassorna om det vill sig illa.

Ett ytterligare problem är att det här inte bara är en gradvis process som kan avbrytas när vi vill. Is reflekterar solljus utan att bli nämnvärt uppvärmd, till skillnad från barmark eller flytande vatten som absorberar och värms upp av solljuset. Ju mera is som smälter, desto mera solljus absorberas därför i form av värme – och desto mer is smälter. Vidare finns stora mängder kol infruset i Sibiriens och Alaskas permafrost, som vid en ytterligare uppvärmning kommer att frigöras i form av koldioxid eller – ännu värre – metan. Detta är bara två återkopplingar som gör att vid en viss grad av uppvärmning kan klimatet rusa iväg ytterligare några grader utan att vi kan stoppa temperaturhöjningen. Ingen vet exakt var gränsen går, men en vanlig uppskattning är 2 grader – eller rent av ännu lägre. Om den globala temperaturen ökar mer än så kan vi minst sagt få problem.

Klimattoppmötet
Detta är bakgrunden till klimatmötet, COP 15, som kommer att hållas i Köpenhamn i december. Det blir det största mötet någonsin i frågan, med syfte att försöka möta detta hot med ett globalt klimatavtal som ska minska utsläppen av växthusgaser. Problemet är dock att vi inte lever i en rationellt planerad ekonomi, utan i en ekonomi som styrs av ett fåtal stora privata, ömsesidigt konkurrerande vinstintressen, och konkurrerande stater som försöker gynna ”sina” storföretag. Av den anledningen är det oklart om det blir något bindande avtal.

Många tror att vi får nöja oss med en politisk principöverenskommelse. Alltså: världens ledare kommer överens om att den globala uppvärmningen är dålig, och att något måste göras, men de konkreta, bindande avtalen om att kraftigt minska utsläppen får vänta till sen. Problemet med detta är uppenbarligen att vi inte har så mycket tid att spela på. Enligt många uppskattningar måste något ordentligt göras nu. Ju längre tid vi väntar desto kraftfullare åtgärder kommer att krävas, och desto större är risken att klimatet rusar iväg bortom all kontroll.

Att världens ledare i ett sådant kritiskt läge inte lyckas åstadkomma något konkret och kraftfullt är en storslagen bankruttförklaring av hela det kapitalistiska systemet. Om världens politiska och ekonomiska maktcentra inte kan åstadkomma effektiva åtgärder när vi står inför detta hot har vi inte råd att anse oss bundna av dessa maktcentras institutioner och förordningar när vi kämpar för att försvara våra levnadsbetingelser.

Aktioner vid Klimatmötet
Av denna anledning kommer flera aktiviteter och aktioner att hållas i Köpenhamn och på andra platser. Den stora demonstrationen kommer att hållas lördagen 12 december, och väntas dra tiotusentals människor. Arrangör är December 12-initiativet, en bred koalition där organisationer som Miljöförbundet Jordens vänner och Klimataktion ingår. Målet är att dra dit så många som möjligt under ganska allmänna paroller. Naturligtvis bör så många som möjligt uppmanas att delta, och alla radikala krafter måste visa att den hotande situationen kräver radikala åtgärder. En ensam demonstration, även om den är stor, kommer dock knappast att vara tillräckligt.

Mer konfrontativt inriktat är Climate Justice Action (CJA), som inte tänker nöja sig med en vanlig demonstration. Deras huvudaktion är förlagd till 16 december, och målet är att ta sig förbi avspärrningarna, in på Bella Centerområdet, utan att använda våld, men också utan att lyda polisen. Där ska de försöka komma så nära det officiella toppmötet som möjligt för att hålla ett Folkets klimaträttvisemöte med deltagande av frustrerade delegater från fattigare länder samt klimatorganisationer.

Det ryktas om att en del anarkistiska grupper har som mål att stoppa mötet. Bland annat finns det internationella nätverket Never trust a COP, som för fram budskapet Capitalism is stumbling, let’s make sure it falls. Kommunister ser sig givetvis inte förpliktigade att följa de borgerliga staternas alla gällande lagar för korrekt uppförande när det gäller ödesfrågor för världen, och Arbetarmakt har tidigare fört fram paroller om att stoppa toppmöten.

Det var en stor seger när Världshandelsorganisationens möte i Seattle 1999 stoppades av rejäla protester – som bland annat stöddes av flera fackföreningar – och exempelvis i Göteborg 2001 reste vi parollen stoppa mötet. Det måste dock finnas en politisk grund för paroller. Möten där imperialistmakter ska diskutera hur de ska tvinga fattiga länder att skära ner på sjukvård och utbildning, eller hur länder som Irak ska ockuperas förklarar vi utan omsvep som illegitima. Det är därför en seger när arbetare, förtryckta och andra progressiva krafter hindrar imperialisternas planer och lyckas stoppa hela toppmötet.

Målet nu måste dock vara ett klimatavtal som kraftigt minskar utsläppen av växthusgaser. Det skulle förstås finnas en logik i att stoppa det officiella toppmötet för att fokus skulle kunna flyttas till exempelvis CJA:s Folkets klimaträttvisemöte, som därmed skulle kunna träda fram som global ledning för kampen mot klimathotet. Det uppenbara problemet med detta är det inte finns några tillräckligt starka krafter bakom CJA. Om fackföreningar och progressiva och revolutionära rörelser med massbas i olika länder skulle ställa sig bakom en sådan linje skulle det kunna vara en rimlig paroll. Men då pratar vi om en begynnande dubbelmaktssituation i internationell skala. Vi har inte en sådan situation idag.

Fixa ett klimatavtal – vi vet var ni bor!
I den rådande situationen är det istället mer rimligt att rikta kravet till de befintliga regeringarna: fixa ett konkret, långtgående och bindande klimatavtal NU! Vi accepterar inte att ekonomiska särintressen eller rädsla för att tappa röster inom vissa grupper ska anföras som motargument. CJA:s motkonferens skulle inom ramen för detta kunna spela en viktig roll, som en samling för oppositionen och för att formulera konkreta krav.

Fackföreningar och revolutionära rörelser bör därför stödja CJA:s 16 decemberinitiativ, och sträva efter att göra det så stort och så radikalt som möjligt. Folkets klimaträttvisemöte skulle i så fall kunna bli början på en internationell oppositionsrörelse som verkligen strävade efter att utmana kapitalisternas och de regeringar som sätter försvaret av kapitalisternas vinstintressen före vår överlevnad rätt att bestämma över vår framtid. Detta är tyvärr inte en möjlig uppgift för den närmaste månaden. Makten ligger än så länge där den brukar, och regeringarna i många av världens ledande länder åtnjuter fortfarande en bred legitimitet i folks ögon. Vi kan därför inte avstå från att ställa krav på dessa regeringar att verkligen göra något i denna ödesfråga.

Men med ”krav” menar vi inte att vi ska nöja oss med att vädja till deras förnuftiga och empatiska sidor, eller att vi ska begränsa oss till att lyda alla befintliga lagar. Annars också, men speciellt under toppmötet i december bör maximal press sättas i form av en massiv demonstration och Folkets klimaträttvisemöte understött av strejker och försvar mot polisattacker. Om det skulle vara möjligt – vilket det tyvärr knappast är med tanke på den massiva polisbevakningen och våra ännu svaga krafter – skulle vi inte ha det minsta emot att organisera en kraftfull inbrytning på själva mötet som handgripligen tvingar var och en av deltagarna att skriva under ett bindande avtal för att bemöta hotet mot den annalkande globala klimatkatastrofen.

Jens-Hugo Nyberg