Inför valet 2010: Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet i en återvändsgränd

Arbetarmakt har under de senaste åren med intresse följt debatten om kampen för nya arbetarpartier som förts i förhållande till klasskampens utveckling här och i andra länder. Enligt vår uppfattning behöver arbetarklassen och de förtryckta nya revolutionära partier om arbetarrörelsen ska kunna slå tillbaka mot kapitalismens kris och kämpa framgångsrikt för det socialistiska samhället.

I Sverige har vi i tidigare val (t.ex. valet 2002, 2006) förespråkat en kritisk röst på socialdemokratin och Vänsterpartiet, då vi bedömt det som en vettig taktik för att kunna knyta an till arbetares förhoppningar om dessa partier. Vår linje har varit att uppmana arbetare att ställa krav på sina ledare, och att kräva att de bildar regeringar som verkligen representerar arbetarklassens intressen. Samtidigt har vi i vår propaganda varnat för begränsningarna i dessa partiers reformistiska politik, och framhållit behovet av att bryta med dem till förmån för ett revolutionärt alternativ.

Vi har samtidigt avvisat de alternativ som den radikala antikapitalistiska vänstern (till vänster om Vänsterpartiet) kunnat föra fram. Utöver att det rör sig om mycket små partier som på sin höjd har ett begränsat lokalt inflytande, och därmed inte kan påverka klasskampen i någon betydande utsträckning, lider de dessutom av politiska svagheter.

Det största partiet inom den radikala vänstern, Kommunistiska Partiet (KP), förenar de sämsta traditionerna i svensk vänster på ett säreget sätt: Reformistisk dagspolitik blandas med ett hårdfört försvar av partiets stalinistiska tradition, inklusive en stor dos nationalism. Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Socialistiska Partiet (SP) å andra sidan, som båda har sin bakgrund i en trotskistisk tradition, lider båda av att de inte förmår föra fram ett konsekvent revolutionärt program. De vacklar mellan reform och revolution och har gjort opportunismen gentemot den öppna reformismen till en skön konst.

Medan Kommunistiska Partiet aldrig på senare år tycks ha varit intresserat av att försöka sig på att använda valen för att göra några verkliga inbrytningar i arbetarrörelsen, såg vi under förra året att steg togs av RS och SP för att skapa något som var större än partierna tagna för sig själva. Det ägde rum i samband med EU-valet i formen av Arbetarinitiativet. Problemet med Arbetarinitiativet, som delvis var inspirerat av framväxten av Nya Antikapitalistiska Partiet i Frankrike, var dock att det redan från början var ett byråkratiskt projekt. Valplattformen, som gjordes upp i ett möte mellan båda partiernas ledningar utan någon övrig inblandning, var begränsad till en uppsättning reformkrav utan någon tydlig addressat. Det blev alltså inte mycket mer än en kombinerad valkampanj där de båda partierna tillfälligt slog sig samman, och då detta upplägg var uppenbart avstod vi från att delta i projektet.

Arbetarmakts öppna brev
I samband med att RS och SP hade sina partikongresser (i november och december) försökte vi dock att ingripa i diskussionen om vägen framåt inför det stundande valet. Vi gjorde det eftersom vi tror att potentialen för ett större utrymme till vänster om den röd-gröna valkoalitionen mellan s-v-mp kan komma att öppnas inom en snar framtid. Den djupa systemkrisen, massarbetslösheten och de röd-grönas beredskap för att ta ansvar för kapitalismen kan mycket snabbt komma att leda till att arbetare och ungdomar i högre utsträckning än tidigare kommer att leta efter ett alternativ till reformismen.

Vi formulerade därför i november ett öppet brev till de båda partierna där vi föreslog att ett antikapitalistiskt samarbete inför 2010 års val i form av en öppen kampanj för ett nytt parti. Vi argumenterade för att RS och SP borde bryta med den byråkratiska metod som karaktäriserade samarbetet kring Arbetarinitiativet, och att man istället öppet borde vända sig till alla kämpande krafter och inbjuda dessa till en diskussion/debatt om vad för typ av alternativ arbetarklassen behöver. Vi skrev:

”Avgörande frågor, som hur kampen för kämpande fackföreningar ska föras i förhållande till LO-byråkratins förkvävande roll, och hur vi kan sammanföra olika kampavsnitt så att olika strider får kraft av varandra, borde tas upp. Förslag på hur konkreta krav och ställningstaganden inför en alternativ kandidatur i riksdagsvalet skulle kunna utformas borde också presenteras och diskuteras.”

Vi betonade också att förberedandet av ett sådant möte borde föregås av en aktiv intervention i alla möjliga samarbeten där vi verkar och har möjlighet att nå fler, i förhållande till fackliga kontakter mm. Vi argumenterade också för en utåtriktad kampanj som fokuserade sina styrkor där goda förutsättningar finns, och för att man skulle kunna försöka skapa lokala kommittéer som kunde dra in gräsrötter i processen med att välja kandidater. Överhuvudtaget tror vi att ett sådant här initiativ på svensk mark måste ha en långsiktig och tålmodig karaktär givet de rådande styrkeförhållandena och den låga nivån av klasskamp, och vi argumenterade också för att arbetet borde inriktas på byggandet av en mer varaktig och dynamisk rörelse.

Vi kan nu något besvikna (om än inte så förvånade) konstatera att vare sig RS eller SP svarat positivt på förslaget. På SP:s partikongress i december fanns en levande debatt om frågan, men där segrade de krafter som skyr ett samarbete med RS. Svaret vi fick av den nyvalda partiledningen var att SP inte anser att förutsättningar för skapandet av ett nytt parti existerar i Sverige idag. Det pessimistiska perspektivet motiverades inte, och partiets syn på de politiska perspektiven på kampen framöver förblir en hemlighet som inte lämnat den stängda kongressen. RS har för sin del inte brytt sig om att svara överhuvudtaget.

Både RS och SP kommer därmed sannolikt att investera sin energi i att använda valet för att bygga upp de egna partierna framför att ta några öppna initiativ inom den övriga rörelsen. Dessa kampanjers förutsättningar kommer sannolikt inte att skilja sig särskilt mycket från tidigare. Deras opportunistiska politik, som innebär att RS och SP aldrig förmår att formulera en politisk strategi som kan ta kampen till högre nivåer och utmana reformisterna på allvar, kommer fortsätta att utgöra ett hinder snarare än en möjlighet för kämpande krafter. De aktivister som kommer att ta deras kampanjer på allvar riskerar också att demoraliseras då det bara är alltför sannolikt att ett förhållandevis lågt antal röster kommer att bidra till uppfattningen att något verkligt alternativ till s och v och deras reformism inte är lönt att kämpa för.

Arbetarmakt uppmanar kritiska kamrater i de båda organisationer att vända sig mot och bryta med denna ”självtillräcklighetens” politik. Centrismen i dess svenska upplaga har inget att erbjuda dem som vill kämpa för ett revolutionärt alternativ i den svenska arbetarrörelsen.

Gunnar Westin