Jobbupproret och kampen för kämpande fackföreningar

Arbetsköparna är på offensiven för att pressa tillbaka arbetarklassen. På företag som LAGENA, Urban outfitters, Ålö och Marabou avskedas arbetare för att ersättas av inhyrd personal från bemanningsföretag – det vill säga arbetare helt utan anställningstrygghet. Detta skapar naturligt nog en växande vrede bland arbetarna. I början av året togs initiativet till Jobbuppropet av företrädare för Handelsklubben på Lagena och IF Metallklubben på Ålö maskiner i Umeå, och Septemberalliansen hakade snabbt på.

Huvudparollerna är:

– Ja till fasta jobb – nej till bemanningsföretag
– Ja till fasta jobb – nej till daglöneri
– Ja till fasta jobb – på heltid
(Hela uppropet finns på www.jobbupproret.se)

Uppropet har snabbt fått stöd av fackklubbar och facksektioner, liksom av flera klubbordföranden inom LO-förbund som Handels, Kommunal, Metall, Gruv, SEKO och syndikalistiska SAC. Detta är givetvis mycket bra. Det visar vilket enormt motstånd – och vilken kampvilja – som finns bland arbetare mot alla angrepp på deras rättigheter. Varje medveten arbetare borde se det som sin plikt att sprida uppropet, och att få sin fakklubb att anta det.

Upprop av den här typen kan dock bara vara ett första steg. Det är ganska vagt hållet, med ett allmänt försvar av anställningstrygghet, som även många fackbyråkrater skulle kunna skriva under på – åtminstone om en stor press underifrån motiverade dem. Däremot förpliktigar uppropet inte till någon konkret kamp. Nästa steg måste vara att kräva av de fackliga företrädarna att de verkligen tar strid i de konflikter som dyker upp. Samtidigt kan vi inte vänta på de fackliga ledarna – det är nödvändigt att bygga en rörelse bland fackens gräsrotsmedlemmar oberoende av och helt oavsett om ledarna agerar. Det kommer att vara oundvikligt att skilja dem som bara är villiga att uttala sitt stöd för anställningstrygghet från dem som är beredda att kämpa för dem.

Denna rörelse måste byggas på krav som försvarar arbetarklassens materiella intressen såväl som fackliga rättigheter. Följande uppgifter kommer att bli nödvändiga i byggandet av radikal facklig rörelse:

För kämpande fackföreningar
Det är en självklarhet för kommunister att lojalt försvara fackföreningarna mot alla angrepp. Vi uppmanar alla arbetare att vara medlemmar och att aktivera sig. Samtidigt måste vi tydligt peka ut anledningarna till att facken pressas tillbaka och upplevs som passiva och, i ökande grad, rent av som helt onödiga av arbetarna. Givetvis är den grundläggande anledningen borgarklassens attacker. Vi uppmanar arbetarklassen att samfällt stå upp mot alla angrepp från det hållet. Men vi kan inte heller hålla tyst om varför fackföreningarna inte samlar sig till en effektiv försvarskamp. Ledningarna håller uppenbarligen tillbaka kampen. Steg för steg retirerar de, alltmedan de pratar fint om värdet av facklig solidaritet och anställningstrygghet låter de arbetsköpare som Lagena, Urban outfitters etc. ersätta fast anställd personal med bemanningsföretag, och de lät en stridbar fackklubbsordförande som Per Johansson (SEKO klubb 119) avskedas utan att göra mer än att hota med politisk strejk samt ordna en affischkampanj om yttrandefrihet på arbetsplatserna. Det krävs dock mer än så – vi måste visa arbetsköparna att vi verkligen inte tänker acceptera att pressas tillbaka!

Kräv att ledarna kämpar!
Vi kan inte nöja oss med att uppmana de fackliga ledarna att kämpa – vi måste kräva det! Om de inte tar kamp för att hindra arbetsköparna från att skära ner eller lägga ner arbetsplatser – samtidigt som de går med storvinster och ger direktörer och aktieägare helt absurda löner, bonusar och utdelningar – och inte sätter stopp för de fasta anställningarnas ersättande med tillfälliga anställningar eller bemanningsföretag så har vi tydligen ingen nytta av dem. Då skyddar de inte våra intressen – de hindrar oss istället från att försvara oss själva.

Organisera er själva!
Arbetarna kan givetvis inte nöja sig med att ställa krav på de fackliga ledarna. Vi måste nu organisera oss. Ett sätt är att mobilisera fackmedlemmarna i de fackliga strukturerna. Vi måste dra med medlemmarna till medlemsmöten och årsmöten. Förutom att detta kan aktivera de passiva och ger oss tillfällen att argumentera för vår sak så ger det även möjligheter att vinna fackliga positioner, i första hand på sektions- och klubbnivå. Detta innebär inte alls att vi ska se oss bundna av de normala strukturerna. I en kampsituation måste vi försöka bygga stormöten, strejkkommittéer och arbetsplatsråd som involverar samtliga berörda arbetare.

Inga inskränkningar i strejkrätten!
Arbetsmarknadens parters lika rättigheter är en tom formalitet. Arbetsköparnas angrepp på oss klassas oftast inte alls som konfliktåtgärder. Om arbetsköparna vill att vi ska hålla oss till kollektivavtalen får de göra likaledes – med andra ord inga avskedanden, inga nedläggningar, inga försämringar i våra arbetsförhållanden. Om de angriper oss har vi rätt att försvara oss!

Ingen eftergivenhet mot regeringen
En facklig gräsrotsrörelse måste kräva att fackföreningarna gör det de är till för: kämpa för våra intressen. Vi kan inte tolerera någon passivitet när vi ständigt attackeras, och inga falska argument om att det vore “odemokratiskt” att kämpa mot en vald regerings beslut. Om vi angrips, försvarar vi oss, oavsett varifrån attacken kommer. Dessutom skulle arbetsköparna inte för ett ögonblick gå med på att sluta kämpa för sina intressen – genom avskedanden, nedskärningar, nedläggningar eller att förändra arbetsvillkoren – helt oavsett om det skulle komma i konflikt med vad någon regering tyckte. Om vi accepterar sådana begränsningar så har vi förlorat på förhand.

Inte heller kan vi acceptera några begränsningar med hänsyn till en kommande s-dominerad regering. Om vi får en regering som formellt baserar sig på arbetarrörelsens organisationer – bra. Låt dem visa det! S-toppen har inte utgått från arbetarklassens intressen på många år, och vi har inga illusioner om att en kommande Sahlinregering skulle föra en politik i våra intressen. Fackföreningarna måste kämpa för våra intressen helt oavsett regering!

Använd de politiska strejkerna
En sak som inte regleras i lagar och kollektivavtal är rätten till politiska strejker. Givetvis skulle arbetsköparna försöka förklara våra politiska strejker för olagliga, men det är som alltid en fråga om styrkeförhållanden. När regeringen angriper a-kassan, när flyktingar kastas ut ur landet eller när svenska vapen stöttar imperialistiska krig, så angrips vi. En kämpande fackföreningsrörelse skulle strejka mot inskränkning av asylrätten, mot svenska bidrag till att bomba fattiga länder – för att inte tala om lagar som beskär våra fackliga rättigheter.

Slå vakt om solidaritetsstrejkerna
Det är fortfarande tillåtet för fackföreningar bundna av kollektivavtal att gå ut i solidaritetsstrejker – så länge den ursprungliga strejken utlysts enligt den accepterade ordningen. Vi tänker inte lova att hålla oss till de fastlagda reglerna – arbetsköparna gör det verkligen inte! – men i vilket fall är det helt avgörande att de olika sektorerna av arbetarklassen stöttar varandra. Det är arbetarklassen som ser till att samhället fungerar – eller, om regeringen och arbetsköparna jävlas med oss, att det inte fungerar.

För lokal strejkrätt!
I den nya tidens retorik ska allt mer bestämmas i lokala förhandlingar. Det finns dock ett problem med detta: lokala fackklubbar har ingen konflikträtt. Vi inser att en facklig ledning måste kunna ta centraliserade beslut, men snabba beslut kan behöva tas lokalt. Så länge den nationella fackledningen är högst ovillig att låta oss kämpa måste vi dessutom ta oss rätten att gå ut i lokala strejker.

För rätten till självförsvar
Det var länge normen att polisen höll sig utanför konflikter på arbetsmarknaden. Detta har på senare år börjat luckras upp- vilket senast Lagena-arbetarna fick erfara. När polisen slår eller pepparsprejar en strejkvakt gör de detta som angripare i arbetsköparnas tjänst. Då har arbetarna rätt att försvara sig. Om poliserna inte gillar detta får de väl hålla sig borta från alla arbetsmarknadskonflikter.

En arbetarlön till de fackliga ledarna
Ett nyckelkrav i kampen för kämpande fackföreningar är att arbetarnas företrädare ska leva under samma villkor som de arbetare de företräder. Det ständiga påståendet att de måste ha höga löner för att attrahera kompetenta människor slås i bitar vid första granskning. Det finns verkligen inga belägg för att de fackliga ledarna skulle ha högre “kompetens” (i sig ett väldigt luddigt begrepp i sammanhanget) i takt med sina höga löner. Däremot finns det mycket goda bevis för att deras höga löner gör att de inte själva måste leva under de villkor som de förhandlar fram åt sina medlemmar, och att deras levnadsvillkor mera liknar de direktörer de ska ha som motpart i förhandlingarna.

Att någon kräver speciella privilegier för att representera arbetarna är i sig skäl nog att inte lita på den personen – dessutom är det tydligt att löner som är mångdubbelt högre än basmedlemmarnas innebär en stark källa till konservatism och ovilja till kamp. Detta är en oerhört mycket viktigare aspekt än alla eventuella effekter på ”kompetensen” en utjämning av lönerna inom arbetarrörelsen – vilket alltid har varit ett grundläggande demokratiskt krav bland arbetarklassens radikala skikt – kan tänkas ha.

Öppna böckerna – fackligt veto mot nedläggningar!
Företag lägger ofta inte ner anläggningar för att de måste, utan för att ytterligare höja sina vinstmarginaler. Vårt första krav vid personalneddragningar och nedläggningar blir: öppna räkenskapsböckerna! Om det visar sig att företaget faktiskt har råd förbjuds de att lägga ner – och vid befogade misstankar om svindleri på arbetarnas bekostnad kan företaget konfiskeras. Alla hot om att i så fall flytta produktionen utomlands måste förklaras som utpressning. En lämplig åtgärd kan vara att konfiskera tillgångarna samt ställa de skyldiga inför rätta.

Beskatta de rika
Alla påståenden om att det fattas pengar är en ren lögn. Även när krisen rasade som värst fick direktörerna höga löner och bonusar, och guldregn föll över aktieägarna. Den förmögna delen av befolkningen badar i pengar. Det var de som tjänade på högkonjunkturer – låt dem betala för krisen! Där finns mer än nog för att ge alla arbetare en rimlig lön och drägliga arbetsvillkor.

För en socialistisk planekonomi
I sista hand avgörs ändå samhällets inriktning av att vi lever i ett kapitalistiskt system, där avgörande delar av ekonomin är privata och underordnade snäva vinstintressen. Så länge detta fortgår kommer alla rättigheter vi tillkämpar oss att vara hotade, och vi kommer återkommande att drabbas av ekonomiska kriser. Arbetarrörelsen måste åter ta striden för ett samhälle där storföretag, banker, naturtillgångar och samhällsservice ägs gemensamt och sköts demokratiskt, under arbetarnas direkta kontroll.

Jens-Hugo Nyberg