Sverige i krig: Kasta ut ockupanterna ur Afghanistan!

Ytterligare två svenska soldater har dödats i Afghanistan, och återigen har debatten om Sveriges deltagande i den imperialistiska ockupationen blossat upp.

Enligt en Sifo-undersökning från december förra året var 32 procent av befolkningen för Afghanistan-insatsen, och 59 procent mot. 87 procent av vänsterpartisterna motsatte sig det svenska deltagandet, och av de socialdemokratiska väljarna var det bara en fjärdedel som anslöt sig till partiledningens uppslutning bakom kriget. Till och med en majoritet av de borgerliga väljarna, från M, C och KD, motsatte sig kriget. När en ny undersökning gjordes bara några veckor senare – efter att de två svenska soldaterna och deras afghanske tolk dödats – var siffrorna i det närmaste omkastade. Endast 35 procent motsatte sig insatsen, 46 procent stödde den och 19 procent var nu osäkra.

Den plötsliga svängningen är inte så konstig när man betänker den massiva propagandakampanj som borgerliga tidningar och försvarsmakten iscensatte efter den dödliga sammanstötningen. Löpsedlar, ledarsidor och rubriker fylldes av sympati för ”våra pojkar” som mördats när de bara ville genomdriva demokrati. Eller var det befria den afghanska kvinnan? Stoppa terrorismen? De blodtörstiga ledarskribenterna ändrar som bekant förklaring när propagandan så kräver det.

Bakom de mångordiga och pompösa förklaringarna döljer sig dock ett imperialistiskt krig, som handlar om USA-imperialismens geopolitiska kontroll över området. Kvinnors situation är om möjligt sämre idag än under talibanerna. Demokratin är ett skämt, en genomkorrupt marionettregim som hålls uppe av NATO-styrkor och knappt vågar lämna Kabul. Och ”terrorismen”? För det första menar vi kommunister att ett halvkolonialt lands försvarskamp när det utsätts för imperialistisk aggression aldrig är att betrakta som terrorism, oavsett om motståndet delvis utgörs av reaktionära krafter.

Vi stödjer alla förtrycktas rätt till försvar. Och den verkliga terrorismen är naturligtvis den koalitionsstyrkorna dagligen utsätter det afghanska folket för – när de bombar bröllop och bombar civila. När det gäller terrorattentat i väst kan man knappast påstå att hotet har minskat sedan ”kriget mot terrorismen” inleddes. Snarare vinner terrororganisationer fler rekryter för var dag ockupationerna kvarstår. Samma sak gäller det afghanska motståndet.

Vad ska vi då göra istället, undrar kanske borgare och pacifister. Bara stå vid sidan av och se på? Naturligtvis inte. Det afghanska folkets kamp för självbestämmande, kvinnors rättigheter och för att frigöra sig från ett förtryckande ekonomiskt system, är också vår. Men den kampen börjar med att ockupationsstyrkorna kastas ut. I det står vi i solidaritet med det afghanska motståndet, alldeles oavsett ockupationssoldaternas nationalitet eller behjärtansvärda syften.

Arbetarrörelsen måste stödja alla ansträngningar för att få ut ockupanterna, och samtidigt gripa in i debatten och i solidaritetsarbetet genom att tydligt peka ut vägen framåt för Afghanistan, Mellanöstern och hela världen: för att göra slut på alla krig och ockupationer, måste vi göra slut på det system som ständigt behöver dem för att överleva. Vi måste bli av med kapitalismen.

SW