Fascistiskt upplopp i Dudley: Moské angreps medan polisen gav sig på antifascister

Vi har flera gånger rapporterat om den antifascistiska kampen i Storbritannien. Det är speciellt det fascistiska English Defence League som organiserar provokativa marscher med udden riktad mot muslimer. Här återger vi en ny rapport från våra kamrater i Workers Power, den här gången från påskaftonens protester i Dudley. EDL skapade förödelse på gatorna i Dudley, medan antifascister angreps med smällare och den centrala moskén i anfölls.

Mellan 1 000 och 2 000 anhängare till den fascistiska organisationen marscherade genom staden eskorterade av polisen. En order kl. 16 om att skingras resulterade bara i att gäng på flera hundra bröt sig ur polisens inringning för att härja runt i stadens centrum.

Under tiden höll Unite Against Fascism (UAF) en ”karneval” på en parkeringsplats en bit därifrån när mellan 1 000 och 1 500 antifascister, varav många anlänt utifrån med bussar, av polisen förnekades rätten att marschera. Alla plakat och fackliga och andra banderoller var påtagliga genom sin frånvaro eftersom polisen konfiskerade alla stolpar och pinnar med förevändningen att de kunde användas som vapen.

Samlingen av antifascister förstärktes hela tiden under eftermiddagen genom uppslutning från arga lokalbor, för det mesta asiatiska ungdomar. Under hela dagen hade UAF:s ordningsvakter strikta order att bevara ordningen och hålla kvar folksamlingen på parkeringsplatsen. Dudleybor förväntade sig en marsch och samlades på en intilliggande gata.

Vad hände?
EDL hade kallat till demonstration mot det föreslagna byggandet av en ny moské i staden, trots det faktum att ansökan redan hade avslagits av kommunen av planeringsskäl. Detta var inget annat än en provokativ uppmaning till regeringen att angripa minoriteters religiösa frihet.

Dudleybon Vijay sade till Workers Power: ”Jag är inte muslim, jag kommer från en sikhisk familj. Huruvida den här moskén byggs eller inte är en lokal fråga. Dem här människorna har kommit hit för att ställa till bråk och vända granne mot granne.”

När han fick höra att en del sikher var inblandade i EDL, svarade Vijay: ”Det förvånar mig. Kanske det är annorlunda på andra platser, men alla kommer bra överens där jag bor. Det finns några få skitstövlar, men dem ligger lågt. De kommer att bli uppmuntrade av att EDL kommer hit och det därför som vi kommit för att stoppa dem.”

Vijay var inte alls den ende icke-muslimen från Dudley som kom dit för att stoppa EDL. Grupper med lokala sikher var med på UAF:s möte. Senare under dagen gjorde en del ungdomar med afrokaribiskt påbrå motstånd mot polisen för att kunna ansluta sig till en marsch som letade efter fascisterna.

Marsch mot fascister
När majoriteten av lokalbor samlades på gatan under förberedelser för att marschera, och majoriteten av UAF:s anhängare samlades på parkeringsplatsen för att lyssna till tal av UAF-ledare och lokala dignitärer, uppstod det spänningar bland antifascisterna. När spanare från EDL siktades och delar av folksamlingen bröt sig ur för att konfrontera dem, gjorde UAF:s ordningsvakter ett bra jobb genom att hålla ihop gruppen innan polisen kunde kasta sig över oss och splittra upp oss.

Men under hela eftermiddagen insisterade ordningsvakterna på att fascisterna befann sig långt bort och inte skulle tillåtas att marschera. När rykten började spridas att EDL marscherade mot Netherton, på andra sidan centrum från UAF:s möte, insisterade en del ordningsvakter på att detta var lögner som spreds av provokatörer, och anklagade de som stod utanför parkeringsplatsen för splittra demonstrationen.

Misstron och förvirringen ökade när oberoende spanare bekräftade att omkring 1 000 EDL-anhängare var inringade av polisen inte långt därifrån, samtidigt som UAF:s ordningsvakter fortsatte att fösa tillbaka demonstranter till parkeringsplatsen.

När eftermiddagen drog ut på tiden och demonstranterna blev allt mer otåliga, samlades en majoritet av motdemonstrationen ilsket på gatan. Nyheter spreds om att den centrala moskén i Dudley angripits. Strax efter kl. 16 – den tid polisen angett för att upplösa mötet – började ordningsvakterna att be demonstranterna att återvända till sina bussar. Färska rykten florerade om att huvuddelen av EDL hade brutit sig ur polisens inringning och nu var på väg mot motdemonstrationen. Ordningsvakter bildade kedja för att hålla tillbaka den uppretade folksamlingen.

En ordningsvakt, också välkänd aktivist i Socialist Workers Party, svor inför medlemmar i den socialistiska ungdomsgruppen Revolution på att om EDL hade brutit sig ur, skulle han veta det. Men bara några ögonblick senare kunde flera hundra EDL-anhängare ses bara några kvarter bort. Medan en förvirrad minoritet leddes tillbaka till sina bussar av UAF:s ordningsvakter, rusade resten av demonstrationen förbi polisen. En kort konfrontation ägde rum med EDL, försvarslösa antifascister angreps med smällare och andra projektiler, innan kravallpolisen ingrep och drev tillbaka antifascisterna till parkeringsplatsen och EDL till Netherton.

UAF försvinner, antifascistiska ungdomar marscherar
Inringade av tungt beväpnad kravallpolis, en del med hundar, drevs omkring 400 till 500 antifascister nedslagna bort från de plundrande gängen med EDL:s slagskämpar. UAF:s bussar var borta, med ordningsvakter och allt, och lokala asiatiska ungdomar lämnades kvar att ensamma konfrontera polisen och fascisterna, med bara en liten grupp från Revolution kvar av de socialistiska organisationerna. De som lämnade kan givetvis inte beskyllas för det, och inte heller deras chaufförer för att de åkte på utsatt tid.

Men faktum är att det innebar att UAF missade dagens största händelse, när den antifascistiska mobiliseringen bröt sig igenom inringningen och marscherade runt i Dudley för att leta efter EDL.

När polisen försökte splittra inringningen i två mindre grupper, var det särskilt anmärkningsvärt med vilken hastighet båda grupperna motsatte sig angreppet från polisen och omgrupperade sig tillsammans med en ny grupp av lokala ungdomar. Polisen angrep med batonger och hundar men var helt oförmögen att kontrollera de lokala ungdomarnas ilska.

Genom att röra sig snabbt, kunde marschen helt undvika varje inringning från polisens sida. Polisbefälen kunde uppenbarligen inte förmedla helikoptrarnas spaning till markenheter som var obekanta med Dudleys gator innan marschen hade rört sig någon annanstans.

Detta skulle ha varit omöjligt tidigare under dagen, när förvirring rådde i och med att UAF:s ledning var besluten att det inte skulle bli någon marsch. Ordningsvakterna var antingen själva övertygade om att den information som fördes vidare om EDL:s rörelser var riktig, eller också vilseförde de avsiktligt demonstranterna för att hålla kvar demonstrationen på parkeringsplatsen. Det ironiska är att lokala ungdomar från Dudley marscherade mot EDL trots UAF, inte på grund av UAF.

Vid den tid när marschen hade brutit sig ut, och UAF:s bussar hade åkt hem, lyckades polisen bara driva ut de uppsplittrade EDL-grupperna från Netherton och bort från den nu mycket större antifascistiska kontingenten.

Ilskan var påtaglig i marschen och lokala ungdomar kände sig uppenbarligen förrådda av UAF. En ordningsvakt från Muslim Association of Britain som fanns kvar, och som insisterade på att demonstrationen skulle skingras, blev utan omsvep tillsagd att istället gå hem.

En annan förnekade upprepade gånger att moskén inte hade angripits, vilket senare rapporterades av BBC. Även så här sent på dagen var demonstranterna beredda att ta honom på orden. Om han talat sanning, hade marschen – som nu i praktiken saknade organiserad ledning – sannolikt inte ebbat ut när den nådde Netherton och fann att området befriats från EDL-anhängare av polisen.

Antifascister har rätt att marschera!
Polisen rensade slutligen Dudley från EDL-anhängare men, vilket varit fallet hela tiden vid EDL-demonstrationer under det senaste året, den gjorde det på sitt eget sätt, trots att ett stort antal antifascister anlänt för att lära rasisterna en läxa.

Dudley visade åtminstone, vilket är långt ifrån officiella rapporter från UAF om lugn under dagen, att det är möjligt för antifascister att utöva sin rätt att marschera trots dekret både från kommun och från polis. Det som är beklagligt är den roll som UAF spelade i allt detta, eller snarare den roll UAF inte spelade.

När ledande medlemmar i UAF och Socialist Workers Party greps av speciella polisgrupper vid en protest mot EDL i Bolton två veckor före Dudley, blev det uppenbart att seriösa antifascister i UAF stod inför ett alltmer beslutsamt motstånd både från staten och från fascisterna.

Det uppenbart målinriktade gripandet av sex gånger så många antifascister som fascister visade att idén om staten som neutral medlare mellan de två lägren är en lögn, oavsett vilka speciella skäl som polisen i Manchester hade eller inte hade för angreppet.

Vi förstår att det fanns allvarliga spänningar mellan vänstern och högern i UAF:s ledning under de två veckorna före Dudley. Men i slutändan gav vänstern efter i namn av enheten med reformister och pacifister som uppenbarligen inte kan se vad staten egentligen är, inte ens när den marscherar fram och slår dem i ansiktet.

Det var därför som UAF inte demonstrerade i Dudley och istället valde att försöka kontrollera lokalbornas ilska. En del kommer att hävda att EDL var fler än oss den dagen, men mer pålitliga spanare från UAF kunde ha informerat oss om att EDL:s demonstration splittrades upp på ett tidigt stadium. UAF kan mycket väl ha varit utsatta för allvarligt tryck från polisen, men felet var allvarligare än att arrangera för bussarna att åka så tidigt.

Det pris som betalas för kompromissen och självbelåtenheten är nedsvärtandet av UAF:s namn i en stad där ett stort antal antifascistiska ungdomar, både muslimer och andra, kom ut för att utöva sin demokratiska rätt att konfrontera gäng med fascister som drog genom deras stad och sprutade ut sin rasistiska galla.

För försvar av våra demonstrationer
Det står klart att den antifascistiska rörelsen redan i viss mån har börjat organisera sig oberoende av UAF. I Dudley förlitade sig antifascister i slutändan på sin egen spaning när det stod klart att informationen från UAF var felaktig. Majoriteten av demonstrationen samlades trotsigt på gatan medan UAF förgäves försökte hålla en ”karneval”.

Workers Power kommer att vidta åtgärder för att bilda ett antifascistiskt försvarsförbund med alla organisationer och enskilda som vill se ett organiserat försvar av antifascistiska mobiliseringar och för att fysiskt stoppa EDL:s pogromer. Det skulle kunna tillhandahålla sina egna disciplinerade och vältränade ordningsvakter som kan försvara antifascisters rätt att demonstrera och som kan fatta beslut och ändra taktik på stående fot.

Men idag, när EDL börjar mobilisera allt fler fotsoldater och allt mer börjar likna 1970-talets National Front, är antifascistisk oenighet inte en lyx vi kan kosta på oss. Vi behöver maximal enhet mellan arbetarklassens och de förtryckta minoriteternas krafter mot den stigande fascistiska vågen, och till försvar för våra demokratiska fri- och rättigheter gentemot staten.

Därför faller ansvaret på vänstern i UAF, de seriösa antifascisterna i Socialist Workers Party och andra, att göra det som är nödvändigt för att omvandla det mycket större UAF till en verklig arbetarenhetsfront mot extremhögern, en organisation som kan mobilisera och organisera de asiatiska ungdomar som slog tillbaka i Dudley, Birmingham och på andra håll tillsammans med den bredare arbetarrörelsen, besegra pogrommakarna i EDL en gång för alla.

Det måste inträffa innan fler nederlag som i det i Dudley ännu mer demoraliserar våra egna led och till slut diskrediterar rörelsen i dess helhet i ögonen på de militanta ungdomar som är beredda att försvara sig mot fascistiska angrepp.

Vi kan inte kosta på oss att vara tveksamma om huruvida vi passivt ska protestera mot fascismens existens inför staten eller aktivt försvara oss mot den.

Det förra – att förvänta sig att staten ska hjälpa till med att stoppa extremhögern – är den säkraste vägen till att fascismen ska vinna trovärdighet som en radikal masskraft i Storbritannien och inledningen till en ny tid med apati och demoralisering i arbetarklassen, terror för etniska minoriteter och hegemoni för en politisk höger som angriper levnadsstandarden och rättigheterna för en splittrad arbetarklass.

Alternativet är EDL:s nederlag – den nödvändiga förelöparen till en arbetarklass som står enad mot alla försök att undergräva vår styrka, och enad i kampen för socialism, mänsklig frigörelse och demokratisk kontroll över allt det goda i livet.