Var ska man vända sig för att läsa de tyngsta analyserna av Stockholms 21:a filmfestival som hölls i november? Månne, tänker ni kanske, i något av den svenska pressens tyngsta kort såsom Svenska Dagbladet? Jag testade faktiskt att läsa i just SvD och mina ögon föll på en krönika i frågan av Jeanette Gentele. Dessvärre möttes jag genast av något av den grövsta klyscha man kan tänka sig i dessa sammanhang.
Man kan inte klaga på vädret under festivalen, inledde Gentele, och menade att den grymma kylan gav en perfekt ursäkt för att sätta sig i en biosalong. Må vara att Kultursveriges tyngsta kort behöver dylika ”ursäkter” för att gå på filmfestivalen, men själv gick jag och frös i min troligen något för vädret undermåliga jacka varje gång jag tvingades gå ut och tyckte att påståendet var riktigt pinsamt. Så låt oss lämna borgarpressen därhän och kasta oss rakt in i rapporterandet från denna Stockholms 21:a internationella filmfestival, den 10:e för min egen del, och andra året som officiellt pressackrediterad.
Inledningen på årets filmfestival var för min del inte helt lyckad. Den första filmen, The killer inside me, om en till synes trevlig snut (säkert…) som visar sig vara en riktigt störd sadist var hyfsad, men de följande två filmerna var inte helt till min belåtenhet. Gone with the pope lät ganska kul – den spelades in 1975, färdigställdes först nu och handlade om en kidnappning av påven. Den var dock ganska seg, om än med ljuspunkter. Strax efteråt var det dags för festivalens största besvikelse. Jag hade givetvis sett fram emot tretimmarsdokumentären om Östeuropas (Ryssland oräknat) stalinistdiktator par excellence – Ceausescu – men det var något fel på kopian, och istället visades The trip, som kan liknas vid den utmärkta Sideways, fast med ett trist manus. En kamrat som har sett tv-versionen tycker att den är väldigt bra, och det är möjligt att jag är orättvis mot filmen, besviken över att ha missat stalinistfrossan. Men jag tyckte att den var rätt tråkig. Om man gillar att se brittiska skådisar, som spelar sig själva, imitera andra brittiska skådisar är den antagligen kul. Jag kanske bara inte var på rätt humör för att fundera över om Michael Caine låter si eller så.
Another sky
Redan nästa dag lyfte det dock, till att börja med denna lågmälda och dystra ryska film om en fårbonde som tar med sin son till storstaden för att leta efter sin fru som stack för flera år sen. Det pratas inte mycket, ingenting förklaras i onödan och mycket till action är det inte. Men den är välspelad och stämningsfull.
Caterpillar
Japansk film om en soldat som återvänder från Kina under andra världskriget utan armar, ben eller talförmåga. Han hyllas som krigshjälte – utses rent av till levande krigsgud – men hans fru är lite mindre förtjust. Men han kan åtminstone inte slå henne längre (eller våldta kinesiskor). Hyfsat bra film med starkt antikrigsbudskap.
The last exorcism
Populär predikant tappar tron och beslutar sig för att sluta utföra djävulsutdrivningar. Han ska göra en sista, och låta filma den för att avslöja alla knep. Han kör på enligt boken, och den ”besatta” flickan botas, och själv är han färdig för gott med andeutdrivningar. Trodde han. Det är nu problemen börjar. Är flickan bara mentalt störd – förståeligt med en sådan religiös fanatiker till fader – eller är hon verkligen besatt? Välspelad film som börjar lättsamt men blir riktigt ruggig mot slutet.
Welcome to the Rileys
Framgångsrik egenföretagare (bossen från Sopranos) på affärsresa träffar av en slump en ung strippa som påminner om hans dotter som dog för snart 10 år sedan. Han uppfylls av faderskänslor. Mest uppmärksammad för att Kristen Stewart (Twilight-filmerna) spelar strippan. Det gör hon f.ö. riktigt bra (du ser, du behöver inte hålla dig till roller där ditt stora huvudbry är vilken av de starka männen du ska välja att beskydda dig), och filmen tillhörde festivalens starkaste kort.
A Serbian film
I filmfestivaltidningen marknadsfördes filmen som årets The human centipede (se fjolårets rapport) – med andra ord årets mest motbjudande. Detta var inte helt gripet ur luften. Den serbiska porrbranschens tidigare storstjärna får erbjudande om riktigt fett med pengar för en sista film. Han får dock inte se manus i förväg, detta för att skapa en så autentisk film som möjligt. Ni gissar rätt: manuset visar sig minst sagt grovt, men att dra sig ur är inte så lätt. Välgjord och lyckas väl med sitt uppsåt, men se den bara om ni är sugna på något ganska motbjudande.
We are what we are
Fadern i en familj som livnär sig på människokött dör, och de kvarvarande måste utse ett nytt överhuvud. Det är dessutom ganska bråttom, för uppenbarligen är de beroende av sin udda diet. Ni behöver inte oroa er för människoköttsfrossande eller splatter, men svårt att undvika att det blir lite makabert. Men jag gillade den.
I saw the devil
Ung kvinna styckmördas. Lite dåligt val av offer dock – inte nog med att hennes far är polischef, hennes trolovade är säkerhetspolis som inte lägger fingrarna emellan när det gäller att hitta och hämnas på sin fästmös baneman. Hans idé att dra ut på hämnden visar sig dock ha sina nackdelar. Som väntat i ett koreanskt hämnardrama är det brutalt. Regisserad av Kim Ji-woon som gjorde den helt lysande A tale of two sisters. Den här är också riktigt bra, om än inte lika (det är ganska få filmer som är).
A horrible way to die
Seriemördare rymmer från finkan. På annat håll sitter hans ex och kämpar mot sina alkoholproblem. Hon befarar det värsta när hon får höra vad som har hänt. Överraskande bra, och slutet var riktigt oväntat.
The pack
Modern i We are what we are är ingen man skulle vilja ha boende i sitt grannskap, men Obehagligaste tant-utmärkelsen går dock utan tvekan till vägkrogsinnehavaren i denna film. Hon visar sig ha en förkärlek inte bara för att slå ner och låsa in folk i burar i ett hemligt rum, utan även för att mata bisarra f.d. gruvarbetare numera zombier med deras blod. Det finns folk som inte är så förtjusta i filmer med galna tanter och zombier, men själv tyckte jag att filmen var en ren njutning.
All good children
Två bröder i tonåren får tillfälligt flytta till sin faster när modern har dött. Den yngre brodern börjar hänga med en flicka i samma ålder. Det hela blir lite för mycket för honom och saker börjar spåra ut. Helt ok film.
The silent house
En ung kvinna och hennes far kommer till ett gammalt hus för att röja upp. Vi börjar dock ana att det kanske inte var det mest lämpliga ställe att tillbringa natten på. Det har kommit flera riktigt bra spanskspråkiga skräckfilmer på senare år, som Barnhemmet och REC. Den här är från Uruguay och är en av årets absolut bästa rysare.
Spotlight: Extreme politics
Varje år finns en spotlight, ett tema som några filmer har. Förra året var det undergångsfilmer, i år var det extreme politics. Väldigt intressant tema givetvis. Filmintresserade i allmänhet har dock ofta en betydligt mer banal syn på vad som är extrem politik än kommunister har. Många filmkritiker ser filmer om politiker som det yttersta i politisk film (exempelvis betraktade många den hyfsade men klart överskattade In the loop som en politisk rulle av det tyngre slaget). För mig var årets spotlight lite av en besvikelse – men det kan delvis ha berott på att jag som sagt missade Ceausescu-dokumentären. Dessutom missade jag Four lions, en hyllad terroristkomedi (den hade jag givetvis tänkt pricka in, men efter att jag fick schemat på jobbet ändrat missade jag den pressvisningen, och sen var den slutsåld – jag erbjöd mig att dra några 11 septemberskämt men fick ändå ingen biljett) som dock som tur är snart kommer på bio. De filmer jag ändå såg i kategorin var:
A town called Descent
Några agenter från en specialpolisstyrka kommer till den sydafrikanska småstaden Descent för att utreda morden på några immigranter från Zimbabwe. Den omfattande korruptionen i staden ställer till ordentliga problem. Engagerande historia – de känslomättade scenerna var dock en smula utdragna. Filmen satte givetvis ett finger på de omfattande problemen i Sydafrika mer än 15 år efter att apartheid avskaffades, men någon tung politisk projektil – av den typen jag skulle vilja se under rubriken extrem politik – tyckte jag inte att den var.
The last circus
Sonen till en clown som dödas av fascisterna under spanska inbördeskriget blir också clown när han växer upp, side-kick till huvudclownen. Denne är omåttligt populär hos barnen men är också en sadistisk kvinnomisshandlare som alla andra är rädda för. Vår snälle men mesige huvudperson förälskar sig i svinclownens misshandlade fru. Sen börjar berättelsen bli något bisarr, samt tämligen våldsam. Bitvis riktigt bra, även om regissören ibland verkar ha svårt att hålla tråden. I början och slutet av filmen berörs fascismen direkt – men inte heller den här filmen är något som den kräsne marxisten skulle betrakta som extrem politik. Bäst – och den som hade klarast och mest kontroversiella politiska budskap – av de filmer jag såg i kategorin var utan tvekan:
Everything will be fine
Tolk som får anställning i danska armén dokumenterar omfattande övergrepp mot fångar i Afghanistan (landet nämns inte i filmen, men som bekant är det där danska militärer är mest aktiva). Av en slump får en man tag på bilderna och är fast besluten om att publicera dem. Danska staten vill dock inte alls ha en sådan publicitet. Mycket bra, och filmen är nära en pallplats i min festivalskörd 2010.
Happythankyoumoreplease
Livet är som ni vet mer än sadistiska snutar, underjordiska zombisar, seriemördarfans som tror att deras idol ska uppskatta om de kidnappar hans ex-flickvän som satte honom i fängelse, krigsförbrytelser, rasistiska mord, religiösa fanatiker samt lågmäld rysk misär. Låt oss inte försumma feel-good-filmerna. Sam är en aspirerande författare, hämmad av sin lugna medelklassuppväxt som gett föga uppslag till stort författarskap, som plötsligt får en ung pojke som inneboende. Han träffar dessutom en *trumvirvel* tjej. Vi får också följa hans bästa kompis och hans kusin. Upplägget låter ganska välkänt och det kan stämma. Men det är ovanligt välskrivet och välspelat. Med tanke på genren kan det passa att avsluta med en klyscha: om ni bara ska se en romantisk feel-good-film i år, se den här.
Submarino
Den glada stämningen varade dock inte länge. Redan någon timme senare var det dags för lite dansk feel-bad. Två bröder växer upp med en gravt alkoholiserad mor. Uppväxten, speciellt en traumatisk händelse (f.ö. festivalens obehagligaste scen, trots att flera filmer av allt att döma aspirerade på den titeln) kastar en lång skugga över deras fortsatta liv. Bra, gripande och välspelat. Man kan dock fråga sig om det var nödvändigt att så ihärdigt fortsätta att stapla misär som regissören Thomas Vinterberg envisas med att göra.
Vill jag vissla så visslar jag
18-årig pojke ska efter fyra år släppas ut ur ungdomsfängelset om två veckor. Om mindre än två veckor ska dock hans mor ta med sig hans lillebror till Italien och, befarar han, förstöra hans liv också. Detta är han fast besluten att förhindra. Ännu en mycket bra rumänsk film. Huvudrollsinnehavaren (Pistirenau George) fick välförtjänt filmfestivalens pris för bästa skådespelare (i SvD beskrevs han som En snyggare Andreas Wilson (Ondskan) – med skådespelartalang.)
Vinnarfilmen
För första gången på flera år missade jag att pricka in vinnaren av Bronshästen för bästa film. Men ingen fara – vinnaren, Winter’s bone, kommer snart på bio.
Mina topplaceringar:
Route Irish (av Ken Loach)
Privatanställd brittisk soldat dör i Irak. Hans bästa vän beslutar sig att gå till botten med det hela. Givetvis missar inte Loach i högform att visa inte bara att invasionen och ockupationen av Irak är förkastlig, utan mer specifikt hur absurt det är att stora delar av ockupationstrupperna är direkt underställda privata lönsamhetskrav och står utom rättslig kontroll. Det är dessutom ett nytt grepp för Loach att som huvudperson sätta en mycket välmeriterad elitsoldat med förmåga att på helt egen hand reda ut ett och annat. Filmen låg inte i extreme politics-kategorin, men skulle mycket väl kunnat ha gjort det.
Rare exports
En pojke i finska Lappland inser att utgrävningen på andra sidan ryska gränsen har som mål att gräva upp jultomten – alltså inte han som ger presenter och sprider juleglädje utan den riktiga jultomten, han som bestraffar olydiga barn – där han ligger i sin dvala. Som väntat är det dock inte lätt att få andra att inse den hotande faran. En sjukt bra idé, mycket väl genomförd som resulterar i en grymt underhållande film – utan tvekan en av de bästa julfilmerna någonsin. Regissören, Jalmari Helander, började med kortfilmer på samma tema (finns att hitta på youtube). Han övertalades att göra en hel långfilm vilket det finns all anledning att applådera.
Confessions
Japans Oscarsbidrag 2011. Ung lärarinna är fast besluten att hämnas på de två av hennes elever som orsakade hennes lilla dotters död. Förloppet berättas ur flera perspektiv i en oklanderligt genomförd, visuellt enastående och mycket engagerande historia. Såvida inget exceptionellt händer hoppas jag att den kniper Oscarn. Rare exports får ursäkta, det här var den bästa filmen jag såg.
Kortfilmer
Varje film i tävlingssektionen (det vill säga de som tävlar om bronshästen) föregås av en kortfilm. Några som är värda att nämna:
Återfödseln
Svensk zombiefilm. I ett framtida Sverige har en zombiesmitta brutit ut. Något botemedel har inte hittats, men dock går det att göra de smittade fogliga. De används således som billig arbetskraft i stor skala, och som borgmästaren framhåller – gentemot dem som vill få bort zombierna – är de mycket viktiga för ekonomin. Ett helt originellt zombiefilmsupplägg, dessutom med känslor mellan levande och olevande (olevande är den term som används i filmen, ifall ni tänkte skriva in och hävda att det heter odöd) på ett sätt som det inte har gestaltats sedan Return of the living dead 3 eller Delamorte delamore. Gör en långfilm av storyn, nu!
Det kommer aldrig att gå över
14-åriga Frida har ett förhållande med 19-åriga Filip, som dock är tveksam till att visa det öppet. Sen har Frida en sak till att berätta. Väldigt bra, och jag utgår från att regissören, Amanda Kernell, får göra en långfilm, och att den utmärkta Iza Westman (Frida) får huvudrollen. Och om det skulle innebära att vi måste prioritera bort en film om Beck, Wallander eller Göta kanal så tycker jag att det är ett pris värt att betala.
Berik
Tämligen dyster film om en blind man med gravt missbildat ansikte i Kazakstan. Tungt besked i slutet när man insåg att han faktiskt spelar sig själv, är blind och har en sådan tumör över hela ansiktet, efter radioaktiv förgiftning.
Jag hade tänkt avsluta festivalen med att liksom förra året se något åt skräckhållet. Denna gång höll emellertid inte min vanligtvis så träffsäkra planering riktigt. Jag hade tänkt avsluta med den koreanska A dream home vilket hade krävt en heroisk förflyttning från Bio Rio, Hornstull till Victoria, Medborgarplatsen. Filmen innan var dock försenad, så min ambitiösa plan sprack. Men Vill jag vissla så visslar jag får ändå anses som en värdig avslutningsfilm.
Jens-Hugo