Maning till revolution – Egypten måste bli fritt

När Mohamed Bouazizi satte eld på sig själv i Tunisien den 17 december 2010 var det en handling av ilska mot den förnedrande behandling han utsatts för av hjärtlösa byråkrater som berövat honom det enda sättet han hade att tjäna pengar. Han var en av hundratusentals utbildade arbetslösa som tvingades sälja billiga varor på gatorna till turister från väst, och när tjänstemän från kommunen beslagtog hans varor, tappade han allt hopp. Hans korta liv symboliserade fattigdomen, alienationen – det elände som livet är för så många människor.

Hur skulle han ha kunnat veta att det han gjorde skulle inspirera rörelser som kunde förändra allt? Hos dem som har levt under diktaturer och reaktionära regeringar, monarkier som ingen valt och militärjuntor som stöds av väst, har hoppet om frihet ständigt funnits kvar. Men efter att så många rörelser och demokratiska utmaningar har besegrats, för det mesta med brutalt våld, blev dessa regimer självbelåtna och nöjda med att deras länder förblev stabila och säkra.

Och i västvärlden var regeringarna glada. Diktatorer som Ben Ali och general Mubarak, tillsammans med de saudiska och jordanska kungafamiljerna, välkomnas av USA:s utrikesdepartement och EU. De tillät dem att utsuga regionens folk, lyckliga i vetskapen att deras allierades polis och arméer kunde kontrollera varje hot och att säkerheten för västs investeringar var garanterad.

Men nu har något i grunden förändrats i den arabiska världen. Längtan efter frihet har brutit fram på städernas gator i fyra länder. Oberoende av gränser är orsaken den samma, drivkraften den samma. Den ekonomiska krisen i kombination med dessa regimers förtryckande karaktär är de förhållanden som har fått kampen att växa fram.

Detta är demokratiska rörelser, de kämpar för demokratiska revolutioner. Deras mål är enkla och deras taktik den samma som så många gånger förr – massdemonstrationer, strejker och gatublockader. Rörelsen har redan uppnått en betydelsefull seger i Tunisien när Ben Ali flydde från landet. Han offrades av makthavarna för att de skulle kunna behålla den verkliga makten bakom tronen. Vem bryr sig, när allt kommer omkring, om vem som sitter på presidentposten? Så länge som generalerna, polischeferna, industrins och bankernas chefer och de olika ambassadörerna från västländer sitter kvar på sina poster kan det klara sig med en del kosmetiska förändringar. Det är åtminstone vad de hoppas. Flera veckor efter att Ben Ali flydde, protesterar människor fortfarande och kräver inte bara en ommöblering av kabinettet utan en ordentlig utrensning av alla som arbetat för Ben Ali, till att börja med premiärminister Mohamed Ghannouchi.

Men i Egypten antar kampen en helt ny betydelse. Egypten är inte bara det folkrikaste arabiska landet, det har också den största arbetarklassen, det har också spelat en historisk roll i att leda arabvärlden under general Nasser och hans nationalistiska projekt under 1960- och 1970-talet. Det gränsar också till Israel och Gazaremsan.

Och det som den egyptiska regeringen vet är också det som den israeliska regeringen vet och som Hilary Clinton vet. En radikal förändring i Egypten som för en ny regering till makten skulle förändra maktrelationerna i hela regionen. Den skulle kunna stöda palestinierna, den skulle kunna öppna gränsen till Gaza, den skulle kunna leda en revolt mot Israel. En arbetarnas och de fattigas revolutionära regering i Egypten är det enskilt största hotet mot imperialismen, sionismen och alla andra reaktionära regimer i regionen. Den skulle slutligen signalera palestiniernas befrielse. Vägen till Jerusalem går genom Kairo.

Rörelsen i Egypten har vuxit i styrka och kraft under tre dagar. Mer än 1 000 gripna och sju dödade av polisen har inte stoppat rörelsen. Regeringen har skurit av Twitter, Facebook och sms för att försöka inaktivera och demobilisera rörelsen. De tycks ha glömt att när shahen störtades i Iran fanns inget av detta. Människor organiserade sig ändå. De höll möten och hade diskussionscirklar. Revolutionen hittar sätt att organisera sig på. Det fanns inga meddelanden från Twitter när shahen flydde från Teheran 1979.

Mubarak har styrt Egypten med järnhand i 30 år. Under 30 år har undantagstillståndet givit honom obegränsad makt. Säkerhetsstyrkorna har torterat, misshandlat och dödat människor utan att straffas. Varje år bidrar USA med över en miljard dollar till Egyptens säkerhetsstyrkor för att de ska kunna bevara regimens stabilitet. Obamas regim gav Mubarak 1,3 miljarder dollar för militära utgifter 2009 och återigen 2010.

Hilary Clinton betraktar hur den utrustning som hennes regering tillhandahåller används av polisen mot demokratirörelsen. Hon uppmanar båda sidor till återhållsamhet – hon säger att USA är neutralt i konflikten. Vilket avskyvärt hyckleri. Obamas regim i Washington ville att dessa repressiva regimer skulle finnas kvar, den ville att Mubarak skulle sitta kvar på sin post tills han var beredd att överlåta makten på sin son.

Men alla vet att USA inte är neutralt i konflikten. Utan tvivel kommer det i framtiden i läckta dokument att avslöjas hur USA eller någon europeisk makt under denna kris kontaktade Mubarak och lovade all hjälp han behövde för att undertrycka rörelsen. Efter att Ben Ali flytt från Tunis avslöjades det att fransmännen erbjudit sig att skicka elitstyrkor till huvudstaden för att återställa ordningen. Om Mubarak ansåg det vara lämpligt, skulle han utan tvivel kunna förlita sig på liknande erbjudanden. I väst sägs det ofta om sådana som Mubarak: han kanske är en skitstövel, men han är vår skitstövel.

Om rörelsen kan behålla sin energi och bredd kan regimen börja krackelera. Men Mubarak kommer att vara en hårdare nöt än Ben Ali. Det står mycket mer på spel i hans regim. Men folket i Egypten vet detta, och det kommer bara att fördubbla deras beslutsamhet. Många känner att det är dags nu, efter så många misslyckade rörelser och martyrer under de senaste 30 åren – 2011 är hoppets år.

Massprotesterna är avgörande, men arbetarklassen måste också börja kämpa. Inte bara som individer i demonstrationerna, utan som en klass som använder sin sociala och ekonomiska kraft. Shahen av Iran störtades av rörelsen på gatorna och av strejker i oljeindustrin. När dessa två krafter kom samman blev shahen hjälplös och hans dagar var räknade. Nu måste samma sak hända i Egypten.

Arbetarklassen i Egypten är stark i antal men svag i ledning. Den egyptiska fackföreningsfederationen är lierad med regimen. Dess hemsida nämner inget om revolutionen som utspelar sig på gatorna. De fackliga byråkraterna stängde säkert fönstren för att hålla oväsendet ute när människor marscherade förbi deras kontor. Sedan ringde de säkert till regeringen för att fråga hur de skulle kunna ’lugna ner saker och ting’. Federationen gjorde till och med ett uttalande för att gratulera den hatade inrikesministern på Polisens dag. Den typen av arbetarledare borde kastas i Nilen.

En ny arbetarrörelse har framträtt på senare år och har byggts runt storartade strejker på platser som Mahalla. Nu kommer det att behövas nya former av organisation, möten på arbetsplatserna och arbetarråd. De fattiga i städerna och ungdomarna behöver söka sig till arbetarrörelsen och tvärtom. De behöver mötas på mitten, både på gatorna och i produktionen. Ett tecken på denna enhet var i Suez när demonstranter marscherade till fabrikerna och arbetarområdena och deras antal ökade från några tusen till 40 000 när arbetare strömmade ut från fabrikerna. En strejkvåg över hela landet skulle skrämma regimen mer än något annat. En generalstrejk skulle kunna tvinga den till omfattande eftergifter. En obegränsad generalstrejk skulle kunna få bort den helt.

Arbetarna blir en klass för sig först när de bekämpar den klass med kapitalister som härskar över den. Det är när den konfronterar fiendens klass som en organiserad kraft som revolutionen får en helt annan dynamik och riktning. Från den punkten börjar revolutionen överträffa sig själv. Kampen för demokrati blir en kamp inte bara mot den ena eller andra generalen utan mot hela den samhällsordning som de vilar på. De egyptiska arbetarna saknar ett revolutionärt parti som kan omvandla kampen för demokrati till krossande av den kapitalistiska staten och för arbetarmakt och socialism. Den mest brådskande uppgiften för dagen är att skapa ett sådant parti i kampen, att bygga ett arbetarparti som har en strategi för arbetarrevolutionen.

Om detta inte sker, kommer ledningen för rörelsen att tillfalla andra krafter, exempelvis liberala demokrater, som är desperata att byta regering men inte system och att öppna ekonomin för fler investeringar och större profiter. Den kan tillfalla Muslimska brödraskapet, den största oppositionella kraften i landet som varit relativt tyst under de senaste dagarna, och som har erbjudit sig att ansluta sig till protesterna först efter fredagsbönen. De är en djupt konservativ organisation vars dagordning inte kommer att erbjuda det egyptiska folket demokratiska fri- och rättigheter utan istället en ny slags regim som styr över arbetarklassen, kvinnor och fattiga med ett socialt reaktionärt program.

Allt detta är möjligt – allt är möjligt i tider som dessa. Det finns ingen starkare kraft än önskan att vara fri. Den har störtat kungar, drottningar, militärregimer och mer än en så kallad demokratisk regering. Inget kommer att bli lätt, verklig makt fås aldrig utan tas och regimen kommer med näbbar och klor att motsätta sig trycket för en förändring. Överallt är arbetarnas och unga människors ögon riktade mot Egypten. De hör hur framtidens musik spelas upp i Egypten.

Simon Hardy