Den omedelbara innebörden av Mubaraks fall

Euforin på befrielsetorget i Kairo som nu kablas ut över hela värden smittar av sig. Över hela världen jublar människor över det egyptiska folkets framgång. Mubarak har avgått, och det som en konsekvens av massornas beslutsamhet. Efter tre veckor av demonstrationer i hela landet, där tusentals skadats och där över 300 människor har fallit offer för regimens dödliga våld, kunde inget mindre accepteras. Den ilska och vilja till upptrappad kamp som kom till uttryck på Befrielsetorget under torsdagskvällen efter att Mubarak annonserat att han minsann tänkte sitta kvar, var öronbedövande. Al Jazeera kunde inte ens intervjua sina reportrar på platsen, ljudnivån från torget var för hög.

Att den 11 februari kommer att gå till historien känns överflödigt att säga. Vi som följde utvecklingen och som på olika sätt solidariserade oss med den kamp som utspelats framför våra ögon kommer förhoppningsvis aldrig att glömma hur de egyptiska massorna denna dag inspirerade oss. Hur de gav oss förnyat hopp i en period där de många nederlagen satt sina avtryck i det kollektiva medvetandet och förlamat och undertryckt tilltron till revolutionär förändring.

Givetvis får vi inte lura någon att tro att denna seger på något sätt är säkrad. Ingen borde blunda för att revolutionens viktigaste uppgifter kvarstår. Regimen har avlägsnat en av sina mest förhatliga figurer, men den lever fortfarande och står upprätt trots sviktande legitimitet. Det är en regim som baserar sig på den vapenmakt som arméns generaler förfogar över, med starka intressen av att försvara såväl de rikaste hundra familjernas ekonomiska privilegier som fortsatt samarbete med USA och Israel (för vilket den årligen avlönats med miljarder). Torterare som Omar Suleiman befinner sig fortfarande i maktens korridorer. Regimen kan i slutändan bara störtas på allvar om revolutionen fördjupas och fortskrider.

Det kan bara ske om den egyptiska arbetarklassen och de förtryckta massor som är dess naturliga allierade tar ytterligare steg framåt och kämpar konsekvent för att friheten också skall komma dem till del – på alla livets områden. Och dessa steg måste tas snabbt och djärvt. Men ingen borde tvivla på att det kan ske. Den vetskap om sin kollektiva styrka som arbetare förvärvat sedan de började organisera de strejker som utbröt under 2005 och som därefter fördjupades och tilltog i antal och styrka, och som utgör den nuvarande revolutionära jäsningens prolog, ska inte betvivlas. Det står också klart att Mubaraks fall till stor del var ett resultat av att hundratusentals arbetare gick ut i strejker och i massiv omfattning anslöt sig till rörelsen. Att arbetarna som klass börjat komma på fötter på detta sätt, och att dess förtrupp börjat lära sig att gå tillsammans i takt i en situation där de flesta av regimens institutioner, inklusive den statliga fackföreningen, så fullständigt diskrediterat sig, är mycket hoppingivande. Så har t.ex. en ny fackföreningsfederation, för fria och demokratiska fack, utropats under den nuvarande kampvågen.

Detta, liksom den omfattande mobiliseringen av Egyptens frihetstörstande ungdom, vittnar om den kraftfulla potentialen i revolutionen. Alla vi som kämpar för socialistisk frigörelse har anledning att framöver nära följa den fortsatta utvecklingen och, där det är möjligt, göra allt vad vi kan för att understödja en fortsatt revolutionär utveckling. För den demokratiska revolutionen i Egypten måste också bli en social revolution.

Vilken är den omedelbara betydelsen av den kamp som utspelats de senaste veckorna?

För det första har Mubaraks fall sänt ut en signal, en signal som i synnerhet ljuder starkt i hela Mellanöstern och Nordafrika, men vars eko kommer att höras över hela världen. Det är möjligt att besegra en diktator, även om han backas av en omfattande och extremt repressiv våldsapparat och åtnjuter stödet från världens mäktigaste supermakt. Vad som började i Tunisien har nu skett i Egypten. Imorn kan samma öde drabba de av Västmakterna understödda diktaturerna i Jemen, Jordanien, Algeriet, Libyen eller, ja, kanske till och med i Saudiarabien. Och som en av demonstranterna sade i Al Jazeeras sändning: ”Nu är allt möjligt, även palestiniernas frihet!”. I Israel lär ledarna inte sova gott i natt.

För det andra har ett kraftfullt slag mot islamofobin och rasismen i Västvärlden utdelats. Muslimer beskrivs återkommande som efterblivna och oförmögna att ta till sig demokratiska värderingar i den islamofobiska propagandan, spridd av medier och reaktionära politiker i Väst. De sistnämnda har där de fått inflytande, såsom i Schweiz och Danmark, använt sådana argument för att just inskränka muslimers och flyktingars demokratiska och sociala rättigheter. I detta sammanhang är det ytterst betydelsefullt att befolkningen i ett land där islam är majoritetsreligion, har gett världen en så självklar lektion i hur man handfast står upp för och kämpar för sina demokratiska rättigheter. Detta borde inte bara skrämma rasisterna, som i revolutionen nu enbart kan se ett islamistiskt hot. Det kommer framförallt att ge muslimer i Europa och i USA, liksom alla som ser behovet av att stå upp mot rasismen och ojämlikheten, starkare ryggrad.

Detsamma gäller för övrigt i förhållande till Västvärldens studenter och arbetare, som i ökande antal gått ut och tagit strid mot sina kapitalistiska regeringars försök att påtvinga dem kostnaderna för systemets kris. De egyptiska massornas kamp kommer otvivelaktigt att inspirera till upptrappad kamp. I slutändan även här hemma. Om egyptierna kan störta en diktator så kan vi försvara våra jobb, vår utbildning och våra pensioner!

För det tredje har de gångna veckorna klargjort det fullständiga hyckleriet från den demokratiska imperialismens politiska ledarskap. Obama, Sarkozy, Merkel och Bildt har alla i sina uttalanden visat att imperialistisk ”stabilitet” står högre i kurs än helhjärtade ställningstaganden för dem som står upp för och offrar sina liv i kampen för demokratiska rättigheter. Det är inget som bör förvåna, de har själva beväpnat förtryckarna och stått fast vid deras sida så länge som det varit möjligt. Men det är betydelsefullt: Den sväng vi nu bevittnar, i form av uttalat stöd till det egyptiska folkets kamp, kommer först efter att folket störtat den förhatlige man som USA:s och EU:s ledare aldrig ville benämna som Diktator. För väldigt många människor som följer nyheterna kan det inte framstå som något annat än huvudakten i en politisk fars. På så vis har det egyptiska folkets kamp bidragit till att avslöja och minska legitimiteten hos våra egna förtryckare. Inte minst för detta har vi anledning att vara tacksamma.

Således många skäl att fira denna natt. Länge leve revolutionerna i Nordafrika, och låt dem tända en världsbrand mot alla jordens förtryckare och mot det globala system som dömer majoriteten till utsugning och underkastelse!

Gunnar Westin