Revolutionerna i Nordafrika

När Förbundet för Femte Internationalens internationella exekutivkommitté samlades i början av april diskuterades revolutionerna i Nordafrika. Följande artikel är ett sammandrag av den text som diskuterades.

Året 2011 jämförs ofta med 1989, då uppror i ett enskilt land snabbt spreds till många andra länder. Det som hänt i Nordafrika och Mellanöstern jämförs med rätta med stalinismens sammanbrott i Östeuropa: likheterna är slående. Störtandet av Ben Ali i Tunisien inspirerade ungdomar och fackliga aktivister i Egypten till en rörelse för att bli av med Hosni Mubarak. Den stora mobiliseringen i Egypten ledde i sedan till liknande rörelser i Bahrain, Jordanien, Algeriet, Jemen; oppositionen i Iran vaknade också åter till liv. Även i den reaktionära bastionen Saudiarabien märktes oro; nu har rörelsen också spritt sig till Syrien. Tyrannerna har skakats världen över och de har försökt att stämma i bäcken inför hotet från massprotester.

Händelserna i Tunisien och Egypten är exempel på vad Lenin kallade folkliga revolutioner. I Staten och revolutionen definierar Lenin dem: ”folkets massa, dess flertal, de ’lägsta’ samhällsskikten, som dignade under förtryck och utsugning, reste sig självständigt och präglade revolutionens hela gång genom sina krav, genom sina försök att på sitt sätt bygga upp ett nytt samhälle i stället för det gamla som höll på att förstöras.” Revolutionerna i Nordafrika är i den meningen – även om de inte är över ännu – sant folkliga revolutioner. De inleddes av tusentals studenter och arbetslösa ungdomar som med mod och uthållighet höll gator och torg mot polisens ”normala” repression; sedan anslöt sig de plebejiska klasserna i stor omfattning – arbetare och städernas fattiga.

Egypten med sin folkmängd och stora arbetarklass, omfattande kåkstäder och fattiga bönder har länge varit förutbestämt att bli revolutionens smältdegel i arabvärlden. Men under mer än 30 år hölls landet i järngrepp av en västvänlig regim vars politiska och militära elit var ombud för USA. Landet utgjorde vid sidan av Israel hörnstenen i USA:s dominans och exploatering av hela Mellanöstern. Framtiden för den oavslutade revolutionen i Egypten är också framtiden för hela regionens befrielse, inklusive det folk – palestinierna – som är utsatta för det grymmaste förtrycket.

I andra länder har kontrarevolutionen kunnat mobilisera ett segare motstånd. I Algeriet, Iran, Irak, Jemen, Bahrain och Syrien har de styrande inte tvekat att klubba ner demonstranter och öppna eld. I Libyen har ett folkligt uppror som mötts med brutal repression övergått i ett fullskaligt inbördeskrig. Regimerna har varnats och beväpnat sig. Att bara kopiera den taktik som fungerade i de första två länderna kommer sannolikt inte att leda till lika snabba framgångar.

Revolutionen är aldrig en rätlinjig, objektiv process utan en kamp mellan levande sociala krafter där antal, vapen, taktik, organisation liksom mod och vilja att vinna bestämmer utgången. Efter de inledande ”överraskande” segrarna blir diskussionen om strategi, taktik och organisation allt viktigare för segern. Det är därför som 2000-talets revolutioner med alla sina unika drag bara på egen risk kan strunta i lärdomarna av 1900-talets revolutioner och även av tidigare revolutioner. Det är rent nonsens att tro att Facebook och Twitter eller färgrevolutioner har förvandlat revolutioner utan våld, som är spontana och som saknar ideologi, till normen. De kommande årens händelser kommer att begrava dessa lättsinniga postmoderna teorier, förhoppningsvis innan de orsakar någon mer skada.

De kan inte heller behandlas som borgerligt demokratiska revolutioner där de samhällsekonomiska förhållandena lämnas i fred. De är snarare den inledande demokratiska fasen som för att fullbordas kräver kamp om ledningen från arbetarklassens och fattigböndernas sida. Revolutionärerna i Mellanöstern behöver på kort tid utarbeta en strategisk inriktning och paroller som tar itu med de viktigaste konflikterna.

Revolutionerna 2011 är också av global betydelse. De kommer sannolikt att få konsekvenser som är lika omfattande som revolutionerna 1989. De kommer – om de inte stoppas – att hota västs dominans över den viktigaste regionen när det gäller oljeleveranser. Västs senkomna försök att framställa sig som demokratins vän i den arabiska världen hälsas med rätta av förakt och misstänksamhet från de unga kämparna.

De viktigaste kraven i Tunisien och Egypten efter att diktatorerna försvunnit är bröd, frihet och social rättvisa. Det första är avgörande för massorna. Det råder inget tvivel om att stigande priser på livsmedel och bränsle och sjunkande reallöner sedan sommaren 2010 är en viktig orsak till oron i arabvärlden. Det följs nu av oljeprisets uppgång. Dessa motsägelsefulla fenomen, världsekonomins ojämnhet och obalans, har skapat en förändring av livsvillkoren inte bara för de fattiga utan för arbetarna och den lägre medelklassen. Ojämlikhet, orättvisor och eliternas korruption snarare än absolut utarmning är en kraftfull impuls för revolution.

Kombinationen med plötsligt förvärrade livsvillkor och ökad kunskap om regimernas korruption och oduglighet skapade förutsättningarna för revolution. Särskilt unga människor – med bättre utbildning än föräldrarna och tillgång till globala medier insåg att de inte hade samma rättigheter som sina motsvarigheter på andra sidan Medelhavet. Ett stort antal kvalificerade unga människor har drabbats av arbetslöshet eller tvingats till gatuhandel, där de utsätts för polisens trakasserier. Den gnista som tände den tunisiska revolutionen, Mohamed Bouzizis självbränning som protest mot polisens förolämpningar och utpressning, berörde på djupet miljoner människor med liv som saknar elementär mänsklig värdighet.

I Tunisien och Egypten lyckades protester som initierats av ungdomar inspirera till omfattande demonstrationer på gatorna; arbetslösa, fattiga och arbetare och deras militanta fackföreningar drogs med. Inom 28 dagar i Tunisien och 18 dagar i Egypten omvandlades dessa protester till fullskaliga uppror som störtade väl etablerade diktaturer. Repressionens första linje, den paramilitära kravallpolisen och dess hjälptrupper, visade sig inte kunna undertrycka rörelsen. De väpnade styrkorna tvekade och vägrade öppna eld mot folket. De obeväpnade massorna närmade sig helt riktigt armén med ropen ”fredligt, fredligt” och ”armén och folket är ett”.

Deltagandet av ett stort antal arbetare i demonstrationerna mot Mubarak, en växande våg av strejker under hans sista dagar och resandet av krav på höjning av minimilönen, pekar på att den egyptiska revolutionen också har ett socialt innehåll – som förkroppsligas i parollen ”frihet och social rättvisa”. Infriandet av löftena om demokratiska rättigheter kommer att vara beroende av att det sociala och ekonomiska innehållet stärks. Det innebär att dra in massan av arbetarna, bönderna, kåkstädernas fattiga och beduinerna i kampen.

Plötsligt har två arabiska folk – inte bara studenter och arbetslösa ungdomar, utan också miljoner arbetare, bönder och fattiga både i städer och på landsbygd – trätt in på historiens scen. Nu är den stora frågan om de revolutionära ungdomarna och redan existerande grupper av politiska och fackliga aktivister kan skapa revolutionära organisationer, fackföreningar, arbetarråd och framför allt revolutionära partier som behövs om revolutionerna ska kunna gå vidare och spridas. Därför måste falska strategier som sprids i vida kretsar bekämpas.

Revolutionerna i Tunisien och Egypten har prisats för att vara relativt oblodiga – även om hundratals dödades. Men en revolution kan bara bli så fredlig som kapitalisterna tillåter. Händelserna i Algeriet och Libyen visar att i de flesta fall där överlevnaden för en regim eller en politisk ordning hotas i grunden, kommer den att använda våld för att bevara sig själv.

Historiskt oriktiga redogörelser för Gandhis kamp eller medborgarrättsrörelsen i USA sprids, och vi får veta att det var fredlig kamp och att vi bör följa den fromme Gandhis exempel istället för Marx och Lenins revolutionära kamp. Idén om en fredlig revolution är en villfarelse – det är möjligt att störta en regering genom massdemonstrationer och strejker, men även då handlar det om styrka och motstånd, liksom oundvikliga angrepp från polisen. Den propaganda som uppmanar till att inte använda våld är avsedd att hindra framväxten av en revolutionär ledning som inte bara kan störta en regering utan krossa den kapitalistiska staten.

De regimer som finns i många halvkoloniala länder har en karaktär som innebär att revolutionära kampmetoder måste användas för att endast uppnå reformer. Vi måste komma ihåg att även i Tunisien och Egypten har ännu inte de demokratiska mål som demonstranterna själva ställt upp – avskaffa undantagstillstånden, driv bort hela den gamla regimen – uppnåtts. Polis och armé finns kvar och står under samma befäl som tidigare. Det innebär naturligtvis inte att ingenting uppnåtts – massorna på gatorna upprättade en frihet som det kommer att bli svårt för generalerna att få bort på kort sikt.

Det är inte bara revolutionärers, arbetares och förtrycktas ögon som riktas mot revolutionerna. Från Washington till London och över hela den imperialistiska världen får politiker och industriledare sina dagliga rapporter från rådgivare. För imperialisterna kommer ordning och stabilitet före varje form av demokrati. De har hjälpt dessa stater att beväpna sig till en kostnad som årligen uppgår till miljarder.
Utrustningen har framför allt använts mot folket, men så länge det inte förekom något massomfattande motstånd förblev politikerna i väst antingen tysta eller talade hycklande om sin ”oro” inför flagrant våld mot folket och prisade regimerna som “nära allierade”. Västmakternas hyckleri visade sig tydligast i Egypten innan Mubarak avgick. Obama uppmanade då båda sidor att ”visa återhållsamhet”.

Eliten och deras imperialistiska uppbackare, speciellt Obamas administration, var djupt splittrade. Skulle de tillgripa repression, som fungerat många gånger tidigare, eller skulle de bryta arméns disciplin och vinna över de meniga till revolutionen och därmed bryta sönder hela regimen? Skulle de kunna göra demokratiska eftergifter med förhoppningen att kunna avväpna rörelsen och hindra den från att gå vidare till att utmana elit, kapitalistiska godsägare och militärchefer som plundrat sina länder under årtionden?

När rörelsen ökade i omfattning, följde administrationen i USA och EU:s ledare efter och tvingade bort Mubarak. Hans närvaro framkallade en revolution som skulle kunna gå utöver den demokratiska frågan och hota hela maktstrukturen i Egypten. Det var inte kärlek till folket eller deras rätt att demonstrera, utan rädsla för vad som kunde hända om armén öppnade eld mot folket, som ledde USA till att påverka armén att inte ställa till med blodbad. Utan tvivel fick armén också signaler om att det skulle kunna leda till myteri från trupper som öppet fraterniserade med demonstranterna.

Samtidigt måste vi motsätta oss varje försök från imperialisterna att ingripa i kampen. Även om revolutionernas primära karaktär är demokratisk, tror inte socialister att det varken är möjligt eller önskvärt att stanna kvar där. Arvet efter stalinismen ¬– att begränsa och kontrollera arbetarklassens kamp till det demokratiska stadiet och att låta de ”liberala” kapitalisterna ta makten – innebär stöd till borgerliga krafters försök att ”återupprätta ordningen”, dvs. att krossa massornas kamp för sociala landvinningar och sina egna demokratiska organisationer.

Den rädsla som kapitalisterna i väst har för politisk islam återspeglas i mediernas oro över den roll Muslimska brödraskapet spelar i Egypten och hotet att Iran ska dra fördel av situationen. Muslimska brödraskapet har dock avslöjat sig som en helt igenom borgerlig kraft. Brödraskapet ställde sig kallsinnigt i början av rörelsen och det uppdagades att de hade fört förhandlingar med regeringen bakom ryggen på demonstranterna – de utnyttjade cyniskt proteströrelsen för att skaffa sig plats i en kommande regering. Brödraskapet representerar inte intressena hos den stora massan i demokratirörelsen. Deras stöd skulle minska drastiskt om landet rörde sig mot en mer demokratisk form, eftersom deras stöd i hög grad kom av att de var den enda verkliga kraften i oppositionen.

ElBaradei klev fram som möjlig ledare under rörelsens gång och representerar västs intressen. Han har varit kritisk mot kriget i Irak och västs fobier om Iran, men hans uppmaning till armén att ta makten för att garantera en ”ordnad övergång”, och hans förespråkande av en liberal regim gör honom till en perfekt kandidat för imperialisterna. Han är absolut inte någon farlig radikal som kommer att gå ”för långt”.

De demokratiska kraven kan bara helt och fullt förverkligas när kapitalisternas ekonomiska makt avlägsnas och de marknadsmekanismer genom vilka imperialisterna penetrerar de nationella ekonomierna kapas av genom förstatligande under arbetarkontroll och statlig kontroll av utrikeshandeln.

Socialister stöder den demokratiska och ”ekonomiska” kampen och kämpar för att arbetarklassen ska ta ledningen. Vi varnar också för faran med den vacklande borgerliga oppositionen som inte kan vara konsekvent i stödet för kampen och deras uppmaningar att vänta. Från det ögonblicket kommer alliansen mellan de olika klasser som deltog i revolutionerna att utsättas för påfrestningar och bryta samman.

Detta är den trotskistiska strategin för permanent revolution. Men den är inte någon automatisk, omedveten eller spontan process. Arbetarnas och de fattigas kamp för att använda demokratin för sin egen frigörelse kommer inte att underlättas av alla de krafter som stödde revolutionens första stadium – eller som hoppade på tåget när det visade sig vara omöjligt att stoppa. Av den anledningen behöver de mest medvetna arbetarna och ungdomarna samla sina krafter och bilda ett revolutionärt parti med målet att stoppa bourgeoisien, generalerna och islamisterna från att ta över kontrollen och istället inrikta revolutionen mot dess sanna historiska mål: arbetarklassens makt och socialism.