Göteborg 2001 – när demokratins gräns nåddes

Det är nu precis 10 år sedan demonstrationerna i Göteborg 2001. Eller kravallerna om man vill fokusera på det. Ett annat alternativ är polisövergreppen, hela etablissemangets reaktionära hets och de politiska rättegångarna där ett ord från en enskild polis kunde räcka för att ge en dittills ostraffad ungdom ett års fängelse. Den mest träffande formulering jag har sett i floran av artiklar lagom till jubiléet kom från Aftonbladets Petter Larsson (13/6): Sverige blev för några veckor totalitärt. Givetvis ska man inte gå till överdrift här. Sverige blev inte en diktatur, inga tidningar förbjöds, och inga aktivister försvann spårlöst. Ändå ligger det något i påståendet.

Polisen kunde husera fritt på Göteborgs gator, folkmassor kunde utsättas för oprovocerat polisvåld – som gick så långt som till att skjuta skarpt. En skola som upplåtits som sovplats för ditresta demonstranter (Hvitfeldtska gymnasiet) omringades utan varning och alla där inne betraktades som misstänkta, och de som sov på en annan skola (Schillerska) tvingades upp mitt i natten av nationella insatsstyrkan med dragna automatvapen, och tvingades ligga stilla på marken medan sexistiska och rasistiska tillmälen haglade – allt utan att någon konstapel fick några påföljder.

Men det Petter Larsson framför allt syftar på är vad som hände efteråt. Hela det officiella Sverige stämde upp i den visa som alla rättänkande förväntades sjunga med i för att visa sitt rätta demokratiska patos. Tidningarna skrev om en krigszon och hetsade mot de ”våldsverkare” som angripit Göteborg och demokratin, och skrev snyftreportage om de stackars poliserna – som socialdemokratiska partiet i Göteborg delade ut blommor till.

Tonen som skulle gälla i rättegångarna slogs genast an av statsminister Persson. Vanligtvis när ledande politiker finner det pinsamt att ställas till svars när människor drabbas av deras politik, skyller de på att ”ministerstyre” är fel, och att de inte ”får” uttala sig i konkreta frågor. Detta har vi på sistone sett när Reinfeldt och Borg vägrar att uttala sig om enskilda sjuka och arbetsoförmögna som utförsäkras och ska tvingas skaffa jobb – som om de som drabbas av alliansregeringens regler inte med nödvändighet är verkliga, konkreta människor. Samma ”argument” använde Göran Persson för att slippa kommentera sjuka barn som deporterades från landet.

När det gällde att slå fast vad som hade skett i Göteborg i juni 2001 kände dock inte statsminister Persson några sådana begränsningar. Utan skuggan av bevis slog han genast fast att upploppen hade planerats och letts av en närmast militärt organiserad grupp med stora resurser och som var ett hot mot oss alla. Hela högern stämde givetvis in, och till och med Vänsterpartiets dåvarande ordförande Gudrun Schyman rasade mot vad hon hävdade var tillresta proffsdemonstranter. Domstolarna fattade galoppen och missade inte att ta den politiska hemvisten i beaktande när de dömde ostraffade ungdomar till fängelsestraff som låg mångdubbelt högre – omkring 20 gånger högre faktiskt – än vad som hade varit brukligt för ”våldsamt upplopp” under 90-talet.

Dessa domstolar som så fogligt följde statsmaktens tydliga instruktioner om att statuera exempel mot aktivister som vågade störa deras ordning var inte heller sena att tro på det mesta som sades av poliser, medan vänsterungdomars vittnesmål vägde lätt. Ett vittnesmål från en poliskonstapel kunde räcka för gott och väl ett år i finkan. Ändå var det lätt att konstatera att poliser i många fall var ganska lättvindiga med sanningen i sina vittnesmål.

Skillnaden mellan polisernas version om omständigheterna kring att Hannes Westerberg sköts och de mycket tydliga bildbevisen kan inte gärna förklaras på annat sätt än att poliserna snackade ihop sig och blåljög. Ändå dömdes ingen polis för detta, eller för något annat heller. Hannes, däremot, som var mycket nära att dö av polisens kula, vaknade upp ur koman för att upptäcka att en politisk rättegång med en fängelsedom väntade. Så nej, Sverige blev inte fascistiskt, och yttrande-, tryck- och demonstrationsfriheterna avskaffades inte. Däremot visades det hur mycket även en av världens mest demokratiska borgerliga demokratier är beredd att tumma på dessa friheter, och en försmak gavs av de reaktionära stämningar och den repression som kan komma att släppas loss när de styrande känner sig hotade – och det är klokt att minnas hur litet hotet i Göteborg var om man jämför med storskalliga barrikader, fabriksockupationer och annat som medföljer verkliga utmaningar mot de rikas privilegier.

Riv upp domarna – men med vilka argument?
Flera vänsterskribenter har rest kravet på att alla domar efter demonstrationerna i Göteborg 2001 ska rivas upp. Detta borde givetvis vara ett självklart krav för progressiva människor, med skadestånd till alla dem som fick sitta inne, skulle jag vilja lägga till. Jag vill ändå sätta ett litet frågetecken för den vad det verkar nästan obligatoriska brasklappen att alla givetvis inte var oskyldiga. Här beror det förstås på vad man menar med oskyldig, och efter vilka kriterier. Det står helt klart att många dömdes på mycket lösa grunder, ibland för att bara ha varit på fel plats vid fel tillfälle, efter ett vittnesmål från en polis och som en del i raseriet mot demonstrationerna som hade mage att ifrågasätta den rådande ordningen.

Men vi bör ställa oss en annan fråga: kan vi stödja att de som uppenbarligen var ”skyldiga” till förstörelse och stenkastning dömdes, om det bara fanns säkra bevis och påföljderna inte baserades på politiska överväganden? Vidare är det uppenbart att anklagelserna om ”angrepp på demokratin” var en del av denna hets, ett sätt att rättfärdiga hårda straff och att markera att varje försvar av de dömda är oacceptabelt i samhällets ögon. Men är det ett lyckat försvar att framhålla att kravallerna utspelade sig långt från EU-toppmötet, som därför inte alls var hotat? Givetvis måste vi framhålla vilka lösa grunder domarna grundades på, men om vi vill dra lärdomarna och framhålla de viktigaste principfrågorna måste vi också betona andra aspekter.

De stora toppmöten som 2001 fortfarande hölls i stora städer – EU-toppmötet som fallet var i Göteborg, G8 i Genua samma år, Världshandelsorganisationen (WTO) i Seattle 1999 m.fl. var en viktig metod som de styrande i de rika imperialistländerna använde för att diktera politiken för den stora massan av världens befolkning. I Seattle -99 blev protesterna så massiva att mötet fick avbrytas och koordineringen av de rikas politik för världen åkte på ett bakslag. Detta var givetvis en seger – aktivisterna, däribland representanter för flera fackföreningar och andra progressiva rörelser med stöd av representanter för flera av de länder som drabbas av den imperialistiska politiken lyckades störa världens mäktigas planer.

Det fanns inget odemokratiskt i detta; tvärtom var det ett sätt för oss – som i den stora massan av arbetande eller förtryckta, vi som vanligtvis på sin höjd röstar en gång vart fjärde år och sen förväntas sitta snällt och godta det som beslutas – att lägga oss i hur världen styrs. Eller lite mer offensivt uttryckt: vi kommunister vill störta det imperialistiska system där ett fåtal stater – som i sin tur i praktiken styrs av små eliter av kapitalister och direktörer – dikterar politiken för resten av världen, i de redan rikas intresse. Givetvis vill vi stänga ner de toppmöten där de gör just detta. Arbetarmakt försvarade därför vår rätt att stänga ner toppmötet – även om vi inte hade några illusioner om att styrkeförhållandena skulle tillåta detta i Göteborg.

Kritik av missriktade aktioner – men stöd till verklig kamp
Arbetarmakt var långt ifrån okritiskt till mycket av det som gjordes av demonstranter i Göteborg. Exempelvis ansåg vi inte att krossandet av skyltfönster hjälpte kampen – detta var ganska meningslös förstörelse som skrämde bort folk som borde vara våra allierade. Däremot var det oss helt främmande att lägga huvudskulden på svart blocket, eller ens sätta dem på samma nivå som polisen. Något som missades i mediernas hetskampanj var att de drivande i den våldsamma utvecklingen hela tiden var polisen. Utan någon anledning – det vill säga, de kunde inte efteråt visa upp något belägg för deras svepskäl om förekomst av vapen – omringade och angrep de Hvitfeldtska gymnasiet, oprovocerat gav de sig på Reclaim the Streets gatufest, och utan att kunna backa upp sina påståenden om den tyske terroristen utsattes de boende på Schillerska gymnasiet för vapenhot och kränkningar.

Till detta ska läggas att en demonstration i Malmö en dryg månad tidigare hade angripits våldsamt av polisen, och i enlighet med vad som skulle bli ett mönster i Göteborg kunde de inte senare belägga sina påstådda anledningar till förfarandet. Nämnde jag att poliserna var de enda som sköt skarpa skott mot någon? Uppenbarligen ville de inte ha något som störde finbesöket från president Bush, eller något som gjorde att deras toppmöte inte gick så smidigt som de ville.

Polisens agerande var ett mycket tydligt angrepp på vår demonstrationsrätt – och när den angrips har vi rätt att försvara oss. Helst skulle vi vilja se att detta skedde i ändamålsenliga former av disciplinerade demonstranter med demokratiskt valda demonstrationsvakter som både kunde leda försvaret och hindra meningslös förstörelse. Samtidigt är det helt orealistiskt att tro att ungdomar som är frustrerade över krig och utsugning av tredje världen, trakasserier från poliser och ordningsvakter, slitna skolor, nedgångna bostadsområden och nedlagda vårdcentraler, arbetslöshet eller rättslöshet på jobbet om man får något – samtidigt som allt större del av inkomsterna går till de redan förmögna – kommer att bete sig exemplariskt när de revolterar.

Vissa föregivna ”revolutionärer” och ”kommunister” kan fortsätta att drömma om det disciplinerade upproret utan ordningsstörningar samtidigt som de ställer sig på polisens sida varje gång det berättigade missnöjet tar sig det minsta missriktade uttryck – i praktiken är detta dock att vända ryggen till allt vad revolutioner heter i den verkliga världen. Vi väljer att ta ställning för dem som revolterar mot det kapitalistiska systemet och högerpolitiken. Om kampen inte förs på bästa sätt, kommer vi att kritisera detta, men vi kommer aldrig att ställa oss på den borgerliga statens sida när progressiva krafter försöker utmana det rådande systemet. Således kräver vi att alla domar för upplopp eller dylikt under demonstrationerna i Göteborg 2001 – liksom i Seattle 1999, Prag 2000, Genua 2001 etc. – rivs upp.

Jens-Hugo Nyberg