Massakrer i Syrien – men folket är beslutsamt

Var och en som letar efter bevis för att det som händer i Syrien är en revolution, kommer inte att ha svårt att hitta det. Massorna har brutit ner muren av rädsla och vill inte längre leva på det gamla sättet. Varje fredag strömmar människor ut på gatorna i hela landet, uppenbarligen orädda för att bli dödade av krypskyttar eller soldater. Fem månader med dödligt våld har misslyckats med att bryta deras anda.

Även om orsakerna till deras missnöje har byggts upp under årtionden, var det revolutionerna i Tunisien, Libyen och speciellt Egypten som blev förebilden för deras självständiga aktioner. Speciellt för syrier, som länge vant sig vid att betrakta sig själva som förtruppen i arabiskt framåtskridande, var det helt enkelt en situation som inte kunde bli bestående att ses som släpande efter de ”pro-imperialistiska” egyptierna i fråga om demokratiska fri- och rättigheter. Medlemmar av ”muchabarat” – Syriens inte så hemliga säkerhetspolis – i deras allestädes närvarande läderjackor, solglasögon och kostymbyxor kan fortfarande ses överallt, avlyssnande samtal och betraktande människors vardagliga sysslor. Men människor känner sig inte skrämda av dem – utsikterna till gripande, fängslande och sannolik tortyr för kritiska, offentliga kommentarer om regimen avhåller dem inte längre från att säga vad de tycker till varandra.

Detta är den verkliga ”nationella dialog” som äger rum – inte mellan regimen och en utvald del av oppositionen, utan bland Syriens medborgare om framtiden för deras land. På samma sätt kan den härskande klassen inte längre leva på det gamla sättet – Baathregimens upprepade löften om reformer och dess försök att manipulera en meningslös ”nationell dialog” är ett tecken på detta, liksom att dess vändning till nyliberalism för ett årtionde sedan (med stöd av privata investeringar från oljerika Gulfstater som Qatar) har undergrävt dess gamla sociala bas bland fattiga och mellanstora bönder. I likhet med Mubaraks regim i Egypten, vilar nu den syriska regimen framför allt på kapitalistiska kompisar och kleptokrater och en passiviserad medelklass som störs av hotet om ”oordning” – skillnaden är att Syrien har ett system som byggdes upp under kalla kriget för helt andra syften. Regimen hävdar själv att den har avvisat den så kallade ”säkerhetslösningen” (dvs. ren och skär repression) som en väg ut ur krisen, även om den fortsätter att använda den i praktiken.

Till detta kommer effekterna av den globala ekonomiska krisen på Syrien och arabvärlden i allmänhet. Emigrationen som ”säkerhetsventil” – till det närliggande Libanon eller till Saudiarabien och andra oljerika arabstater – fungerar inte längre som förut genom att få bort de mest uppenbara tecknen på en födjupad ojämlikhet. Det är ingen tillfällighet att upproret startade i Daraa, som en gång var starkt fäste för Baathpartiet (under dess storhetstid som ett parti för bönderna och den lägre medelklassen). Staden är sedan länge bortglömd av regimen. Den ligger i en av de fattigaste regionerna i landet, och har på senare år fått ta emot en våg av interna flyktingar från nordöstra Syrien, där en av människor åstadkommen katastrof har förvärrats av vändningen till nyliberalism.

Å andra sidan har armén ännu inte splittrats, och regimen har ännu inte fallit – även om det finns rapporter om att garnisonen i Al-Bukamal, en liten stad vid den irakiska gränsen (och platsen för en dödlig USA-räd i oktober 2008), gick över till demonstranterna i mitten av juli, och det har ägt rum många deserteringar av enskilda eller små grupper av soldater på andra håll.

En optimist kanske drar slutsatsen att den syriska regimen förr eller senare kommer att störtas – och Salman Shaikh, baserad i Qatar, sade i en intervju för CNN att regimens aktioner ”är symptom på en kollaps i slow-motion”. Det syriska upprorets egen uthållighet är i sig orsak till optimism – liksom avvisandet av sekterism och utländskt ingripande från den överväldigande majoriteten av den inhemska syriska oppositionen.

Men inget revolutionärt tillfälle varar för evigt. Om rörelsen på gatorna inte går framåt, kommer det brutala våldet – och regimens egen omvandling – att tillfoga rörelsen ett nederlag som kan flytta fram utsikterna för demokrati i Syrien i årtionden. Orsakerna till det nuvarande dödläget inbegriper Syriens särdrag. Den härskande klassen i Egypten kunde offra Mubarak med vetskapen att den nya militärregimen skulle fortsätta att försvara dess egendom och dess förbindelser med Förenta staterna. I Syrien är regimens övre skikt och anhängare så tätt sammantvinnade – av släktskap, beskyddarskap och sekteristisk solidaritet (när det gäller den alawitiska komponenten), av korruption och deras delade ansvar för den blodiga repressionen – att det krävs mycket mer än bara att få bort Bashar al-Assad för att blidka folket på gatorna och återupprätta en skör ”stabilitet”.

Hinder för revolutionen
Egyptens höjdare fruktade konsekvenserna av arméns fraternisering med folkmassorna på Tahrirtorget och på andra håll och klargjorde för Mubarak att han måste gå – speciellt efter att Förenta staternas betänkligheter inför hans fortsatta styre blev kända. I Syrien är de väpnade styrkorna strukturerade på så sätt att varje officer som så mycket som bara tänker på att genomföra en kupp behöver ett omöjligt stort antal förtrogna – och Förenta staternas fientlighet ses som en källa till regimens legitimitet.

I Egypten kunde regimen rekrytera gäng med ”baltagiya” (”ligister”) för att angripa demonstranter. Rykten florerade om att civilklädda poliser hade gett kriminella och hemlösa 100 egyptiska pund (motsvarar 10 brittiska pund) och en gratis måltid på Kentucky Fried Chicken för att riskera livet för Hosni Mubarak. Men rekryteringen ägde rum för oplanerat och i sista minuten – och deras moral bröts snabbt av det revolutionära folkets massomfattande motstånd.

I Syrien har tvärtom ”shabeeha” (”spöken} – det folkliga namnet på skumma regimvänliga gäng och inofficiella miliser – funnits i åratal. De försörjer sig främst på smuggling, korruption och andra kriminella aktiviteter. Deras sammanhållning ökas av det faktum att de framför allt har rekryterats från den tidigare förtryckta alawitiska minoriteten, som fruktar för omfattande hämnd i fall regimen faller.

I Egypten fick de röster – huvudsakligen från medelklassen – som uppmanade landet att visa förtroende för militärregeringens löften om reformer och val vänta tills Mubarak var borta innan de kunde göra sig hörda. De fann nya allierade i Muslimska brödraskapet, som strävar efter en underordnad roll i nästa regering.

I Syrien har dessa röster hörts från första dagen, och brödraskapet finns bara i exil, eller i fantasin hos regimens propagandister. Journalisten och redaktören Sami Moubayed hävdade efter två veckors uppror i mars att Assad förtjänade ”tvivlets fördel” när det gäller att genomföra reformer, även om han sedan dess har förutspått att stigande arbetslöshet i Aleppo och Damaskus skulle avgjort kunna föra över Syriens två största städer på revolutionens sida.

Den syriska bloggaren Camille Otrakji, som är baserad i Kanada, hävdade att samtidigt som revolten ”hade en legitim gnista” skulle inte desto mindre ”80 procent av det syriska folket stöda regimen om den avskaffade censuren, tillät oppositionspartier och begränsade säkerhetstjänstens roll”. Han vände sig till oppositionen och sade: ”Tack så mycket för ert mod. Ni har gjort en värdefull insats genom att ge regimen en ’kalldusch’. Men nu har vi fått nog av protester och vi vill gå tillbaka till arbetet.”

Den inledande reaktionen från den världsberömde syriske poeten Adonis var att undervisa sitt folk om religionens ondska och ”sekularismens” dygder, som om det var det saken gällde, och inte demokratiska rättigheter. Under detta ligger försiktigheten och rädslan hos den del av Syriens medelklass som fått se sin levnadsstandard stiga under Bashars nyliberalism, och för vilka ”sekularism” tjänstgör som det som skiljer dem från de otvättade massorna, ungefär som ”socialism” gjorde för aspirerande byråkrater i Östeuropas stalinistiska stater. Medan illusionen om att ”hela folket” var för revolutionen kunde uppstå i Egypten, har nakna klasskillnader varit märkbara i Syrien redan från början.

Regimen har dessutom kunnat mobilisera egna motdemonstrationer, varav en del har varit ganska stora. Även om många av de som deltagit har ”tvingats” med olika medel (speciellt statligt anställda har fått ledigt och utsatts för påtryckningar), har inte alla varit det. Författaren Robin Yassin-Kassab har beskrivit dem som besökta av människor som ”fruktar framtiden, eller förnekar regimens brott, eller stöder regimens brott på grund av personlig korruption eller sekteristiska eller klassmässiga fördomar”.

Dessa demonstrationer har – praktiskt taget per definition – inte haft något av den folkliga karaktär som protesterna mot regimen haft. De har innehållit uppvisningar av den mest vulgära sortens ”patriotism” – lysa upp natthimlen i Damaskus med fyrverkerier när andra människor sörjde sina döda, paradera en 2,3 kilometer lång syrisk flagga genom flera städer och svära ed om lojalitet till presidenten i ett skrattretande försök att skapa en personkult kring en ledare med en personlighet som en auktoriserad revisor.

Ändå har de låtit regimen ge en ram åt sin berättelse – att ”våldsamma protester” är onödiga, att reformer är på gång, att alternativet är kaos och inbördeskrig som i Irak, att ”beväpnade gäng” uppträder som verktyg för utländska konspirationer mot nationen och så vidare.

Den regionala situationen, med nederlaget för upproret i Bahrain och de fjättrar som Nato:s ingripande försett den libyska revolutionen med, gör det ännu mer brådskande att den syriska revolutionen går vidare till nästa stadium. Till detta kan fogas den allvarliga risken för en kontrarevolution i Egypten, i och med att Brödraskapet och dess salafistiska allierade svarar på massmobiliseringar för en ”andra revolution” genom att organisera sina egna stora demonstrationer, resa kravet på sharialagar och en islamisk stat för första gången sedan Mubarak störtades.

Å andra sidan kan utsikterna för en palestinsk förklaring om självständighet i höst, och framväxten av en social massrörelse i Israel mot dåliga levnadsvillkor som mycket väl kan förlama den sionistiska statens svar, lika lätt placera Syrien i centrum på scenen. Det syriska upproret har drivit de fattigaste och mest förtryckta skikten av det syriska samhället mot dess mest priviligierade och självbelåtna skikten. Det har varit deras närmast outtömliga förmåga till att offra sig som har tvingat regimen på defensiven, och vunnit eftergifter som inte varit tillgängliga under fyrtio års diktatur.

Men för att vinna behöver upproret gå utöver hjältemod och använda den enda kraft i samhället som kan bryta dödläget: arbetarklassens kollektiva sociala makt. Om rörelsen kan vända sig till arbetarklassen och städernas fattiga, om den kan vinna dem för kampen genom att inkludera nödvändiga sociala krav vid sidan av de politiska, och om den verkligen kan utveckla ett tydligt demokratiskt program, kämpa för en konstituerande församling och fullständiga demokratiska rättigheter, kommer regimens dagar att vara räknade.

Inom en sådan rörelse kan arbetarklassen ställa sig i spetsen och kämpa för att göra revolutionen permanent genom att utplåna den kapitalistiska rötan i det syriska samhällets hjärta. Det skulle garantera att rörelsen inte slutar med nederlag som den gröna rörelsen i Iran 2009. Om det skulle inträffa, kommer Syrien ännu en gång att bli den arabiska revolutionens stödjepunkt och skapa utsikter för fler rörelser för befrielse – av Libanon från dess system med politisk sekterism, av Irak från utländsk ockupation och splittring och av det palestinska folket från fortsatt kolonisering av dess land.

Marcus Halaby