[Ur Arbetarmakt Nr. 3, 2011]
Terrordåden i Norge i somras skakade en hel värld, och inte minst i den internationella arbetarrörelse som var målet för Anders Behring Breiviks kulor. Vad är det för rasistisk rörelse Breivik kom ifrån? Hur har modern rasism påverkat dagens politiska spektrum? Och hur gör vi arbetarrörelsen till en bastion mot den rasism som just nu växer över hela Europa?
Rasism och extremhöger av olika slag är tveklöst på frammarsch i såväl Europa som Nordamerika. Dess framträdande är inte alltid identiskt från land till land. Det finns ett spektrum där både imperialistiska stater eller underordnade europeiska stater (Ungern är ett praktexempel) med sin statligt reglerade rasism utgör ena sidan. Den rasismen är ett inneboende drag i kapitalistiska stater, eftersom deras funktion bland annat är att utifrån kapitalismens intressen reglera människors rörelser över gränserna. Den kapitalistiska statens rasism kan variera allt efter ekonomiska och politiska konjunkturer, men den finns alltid där. Partier som accepterar kapitalismens fortsatta existens, stöder därmed också den statliga rasismen.
Den andra sidan av den moderna rasismen är rörelser eller partier som gör rasistiska idéer till främsta grundval för sin politiska existens. Det handlar om allt från organiserade nazistiska eller ”patriotiska” grupper till större populistiska partier vars drivkraft – oavsett deras aktuella retorik – är att det egna landet och dess dominerande etniska grupp är hotad och måste försvaras mot angrepp utifrån.
Vid sidan av dessa organiserade rasistiska krafter finns också de enskilda rasisterna med en alldeles egen dagordning. Hit hör ”lasermannen” John Ausonius, Timothy McVeigh, Anders Behring Breivik och antagligen den man som kommer att åtalas för ett antal mord och ett större antal mordförsök i Malmö. Deras idévärld överlappar ofta den som finns i de mer etablerade rasistiska rörelserna. Breiviks engagemang i Fremskrittspartiet är ett typiskt exempel. Parallellt med att han planerar sin mordkampanj mot den norska socialdemokratin och andra representanter för ”kulturmarxismen”, är han aktiv i ett av de stora partierna i norsk politik.
Dessa enskilda rasister som ägnar sig åt ett slags ”direkt aktion” är övertygade om att de genomför något som många andra, kanske en majoritet, vill men är för fega eller slöa för att ta itu med. Det finns dock en betydande skillnad mellan Ausonius och Breivik. Den förre försökte skrämma invandrare till att lämna landet. Breivik gick ett steg längre. Han gav sig inte på invandrare urskillningslöst. Istället drog han slutsatsen att det är Arbeiderpartiet som är garanten för att Norge ännu inte har halkat så långt ner i rasismens träsk som exempelvis Danmark.
Breiviks analys pekar på ett centralt förhållande, som ingen inom vänstern får glömma: även om socialdemokratins ledare för länge sedan har lämnat sina socialistiska rötter, representerar de en organiserad arbetarklass som i grund och botten är det enda försvaret mot rasismen i dess olika former. Det är sant att både den norska och svenska socialdemokratin helt sluter upp kring den kapitalistiska statens reglering av människors rörelsefrihet och därmed rasism, men dess ledare har ännu inte kapitulerat för en öppen rasism. Den danska arbetarrörelsens ledning, det gäller både socialdemokratin och faktiskt också Socialistisk Folkeparti, har i stort sett kapitulerat för en efter nordiska förhållanden extrem form av statlig rasism. I Danmark är därför risken för att en extrem rasist ska börja skjuta mot socialdemokratiska företrädare i motsvarande grad mycket mindre.
Det finns alltså en viktig lärdom av Breiviks illgärningar, nämligen att den organiserade arbetarrörelsen och ofta även dess ledning utgör ett hinder för en rasistisk offensiv. Det är förvisso sant att det även i arbetarrörelsens ledande kretsar har framträtt förespråkare för en öppen rasism. Den ledande tyske socialdemokraten Thilo Sarrazins rasistiska bok från 2010, Deutschland schafft sich ab (Tyskland avskaffar sig självt), är en varningsklocka för alla socialister. Den relativt milda behandlingen av Sarrazin från partiets sida är en allvarlig påminnelse om att arbetarrörelsen inte är immun mot en öppen rasism. I brittiska Labourpartiet använde sig Gordon Brown härom året av parollen ”brittiska jobb åt brittiska arbetare”. Browns flört med en traditionellt nationalistisk paroll fick snabbt genklang i några fackföreningar, vilka i sin tur drog med sig delar av vänstern.
Den byråkrati som styr och ställer i arbetarrörelsens organisationer kan stundtals flörta med den öppna rasismen. Byråkratins främsta stöd är de bättre betalda arbetarna, arbetararistokratin, och bland dem kan fientlighet mot arbetare från andra länder på mycket kort sikt vara en fördel. Men arbetarrörelsens organisationer, och främst fackföreningarna, är baserade på solidaritet mellan arbetare gentemot arbetsgivaren. Det fackliga löftet att aldrig bjuda under den gemensamma miniminivå som uppnåtts genom kamp kan inte upprätthållas om rasism och främlingsfientlighet tillåts driva in en kil mellan arbetare med olika etnisk tillhörighet. Det är därför som socialister och fackligt aktiva i alla sammanhang måste avvisa alla former av rasistiska tankar. Det måste även gälla där vi hamnar i motsättning till många andra arbetare.
Den tendens som på senare år blivit så vanlig från fackligt håll och bland många medlemmar – att solidarisera sig med arbetsgivaren för att lösa kriser – utgör en stor fara för fackföreningarnas framtid. Organisationsgraden sjunker och närmar sig i en del europeiska länder amerikanska nivåer. Det socialistiska svaret måste vara att kräva och driva på kampanjer för organisering och själva organisera så många som möjligt av de oorganiserade. Och det kan inte genomföras utan en kompromisslös hållning mot alla former av rasism och främlingsfientlighet. Facken måste organisera både de papperslösa och de arbetslösa, liksom alla som arbetar under extremt usla förhållanden utan tillsvidareanställning.
Om facken bara organiserar de bäst ställda, ökar risken för främlingsfientliga och rasistiska idéer. Det är bara genom konsekvent motstånd mot alla dessa idéer och ständig verksamhet för att dra med så många som möjligt i facket, som misstron mellan olika grupper kan övervinnas. Kompromissande eller överseende med främlingsfientlighet och rasism inom arbetarrörelsen kan bara leda till splittring och nederlag. Socialister måste istället satsa på att göra Breiviks värsta mardröm till verklighet: Arbetarrörelsen som en bastion mot rasismen.
POM