Uppgifterna för den libyska revolutionen

[Ur Arbetarmakt Nr. 3, 2011]

Jens-Hugo Nyberg diskuterar hur den libyska revolutionen kan gå vidare efter att Gaddafis dagar är räknade.

Även om Gaddafi, Libyens diktator sedan mer än 40 år fortfarande är på fri fot, och hans anhängare fortfarande kontrollerar Sirte, har rebellerna i stort sett tagit över landet. Därmed har det senaste av de arabiska uppror som bröt ut i våras, och det hittills mest genomgripande, segrat.

Vi sörjer givetvis inte för ett ögonblick att Gaddafi är avsatt, och vi stödde från första början revolutionen, även som den tog sig uttryck i de Benghaziledda styrkorna. Denna seger öppnar möjligheten för en vidareutveckling av revolutionen, och kan ge en kraftig impuls för dess fortsatta segrar. En seger för Gaddafi skulle däremot sannolikt ha lett till att revolutionen besegrades, kanske för lång tid.

Medan vi välkomnar denna seger går det dock inte att göra det reservationslöst. Den lämnar en öppning, en möjlighet för revolutionens vidare utveckling, där folkmassorna för första gången får frihet att organisera sig och slåss för sina intressen. Redan har väldiga erfarenheter i att organisera såväl försvar som administration gjorts av till helt nyligen helt oskolade förmågor. Det går dock inte att bortse från de mörka molnen som medföljde segern.

Ett mörkt moln stavas givetvis NATO. Det har nu framkommit mera om hur djupt inblandade de imperialistiska trupperna har varit i kriget. Deras överlägsna bombförmågor hjälpte inte bara rebellerna att stå emot Gaddafitruppernas offensiv i våras, utan har allt sedan dess varit planerade i nära samarbete med diktatorns inhemska fiender, och utgjorde en integrerad del i offensiven mot Tripoli. Rapporter har även inkommit om stridande NATO-förband på marken – även om dessa uppenbarligen spelade en helt underordnad roll. Det krävs en smula önsketänkande för att som Andreas Malm utropa att detta inte är NATO:s seger. Givetvis är detta resultatet av en stor folklig mobilisering, där frihetstörstande libyer av alla slag hjältemodigt har rest sig mot förtryckaren, och offrade sig själva för en bättre framtid. Men hur segerns frukter i slutändan ska fördelas är ännu inte avgjort.

Givetvis är det här också NATO:s seger, och de kommer att göra sitt bästa för att göra det mesta av den. Det räcker inte att som Socialistiska partiet-bloggen Kildén och Åsman konstatera att Gaddafi redan sedan 2003 har öppnat ”alla dörrar” för imperialisterna, och därmed få det att låta som att de därmed redan innan hade fått allt de ville ha från Libyen. Imperialisterna lär nog ha spanat in några fler dörrar att öppna. Det finns väl knappast något avtal de inte är sugna på att förbättra nu när de har varit så hjälpsamma, om inte annat lär amerikanska, brittiska och franska representanter vilja förbättra sin ställning på Rysslands och Kinas bekostnad. Och inte att förglömma: de vill givetvis försäkra sig om att inte förlora de förmåner de redan har. Revolutioner kan som bekant sätta sådant ifråga.

Sannolikt är det dock inte oljan i sig som är den viktigaste drivkraften, åtminstone för USA. Med Mubarak borta och hela maktstrukturerna skakade vill de givetvis försäkra sig om en pålitlig allierad i regionen – och självklart försöka se till så att inte revolutionen går för långt. Och en militärbas eller två skulle väl inte heller sitta fel kan man tänka sig.

Dags för revolutionens andra fas!
Uppgiften nu för alla libyska upprorsmakare som hatade förtryckaren och föraktade diktatorsfamiljens privilegier är att försvara och fördjupa revolutionen. Band måste knytas till arbetare och förtryckta i hela regionen, både där revolutionen inte har kommit igång ordentligt, som Algeriet, där den slåss på liv och död, som i Syrien, och där den lades på is på ett allt för tidigt stadium, som i Egypten. Ofrånkomligen kommer krav på rättvisare fördelning av de enorma oljeinkomsterna att resas från de fattiga – vilket lika ofrånkomligen kommer att resa krav på att hålla massorna på mattan från dem som har privilegier att försvara. Detta kommer att öppna upp möjligheter för revolutionens vidare utveckling, men kommer också att vara en stark drivkraft för dess fiender att slå tillbaka alla dess landvinningar. Alla sändebud från stormakterna, vare sig generaler, direktörer eller observatörer, kommer där att ta ställning för oljebolagen, de militära intressena och den politiska stabiliteten framför krav på ekonomisk rättvisa och fackliga rättigheter.

Imperialistmakternas roll i det framtida Libyen är långt ifrån avgjord. En nyckelroll för alla genuina demokrater, för att inte tala om socialister, är att kasta ut alla militära såväl som politiska representanter för NATO. Oavsett vilken roll de spelade i att störta Gaddafi har de ingen rätt att lägga sig i hur massornas revolution utvecklar sig. Inga militärbaser från någon stormakt kan tillåtas!

Avtalen med internationella storföretag måste ses över. Gamla uppgörelser med diktatorn kan inte vara bindande för det befriade folket. Oljeinkomsterna måste i första hand gå till att bygga en bättre framtid för arbetare och bönder. Frågan om fördelningen av oljevinsterna kommer att resa frågan om nationalisering av samtliga rikedomar.

Givetvis är inte fienden bara imperialistisk. Ingen tilltro kan sättas till att Övergångsrådet kommer att försvara några folkliga intressen när röken har skingrats. Många gamla makthavare under Gaddafi har gått över till deras sida, och en ansenlig del av dessa kan väntas försöka ta sig tillbaka till köttgrytorna. Flera nya förmågor kan förväntas försöka göra dem sällskap, och åtskilliga av dem ser redan sina intressen knutna till västmakterna. Inga fler förtryckare kan accepteras, och inga fler privilegierade skikt kan tillåtas stjäla de resurser som borde gå till skolor, bostäder, sjukvård och mat till de hitintills fattiga. Alla beslutsposter måste väljas direkt av de mobiliserade massorna, och inga höga löner som fjärmar dessa från de människor de ska representera kan tillåtas!

Stora svårigheter kvarstår. Vilka krafter som kommer att leda den vidare utvecklingen är en fråga om kamp. Libyen har hittills saknat en organiserad arbetarrörelse att ställa sig i spetsen för att bygga upp ett samhälle efter diktaturen. Detta är en helt avgörande punkt för revolutionens fortsatta utveckling. Fackföreningar måste omgående organiseras, med såväl libyska arbetare som gästarbetare, och som kontrolleras underifrån. Det kommer också att behövas ett revolutionärt arbetarparti, med ett klart perspektiv på inte bara att försvara de nyvunna demokratiska rättigheterna, och inte bara på att bryta underordningen under imperialismen, utan på att ett arbetarstyre som sträcker sig över landsgränserna. Det är den enda vägen framåt för hela regionen. Den arabiska våren har visat på relevansen i de perspektiven. Det revolutionära partiet måste från början byggas på internationell grund, som del av en ny, femte international.