Intervju med Frances Tuuloskorpi:
”Vänstern saknar ofta verklig tilltro till klassen”

Ur Arbetarmakt nr 1, 2012.

AM: Berätta lite om din bakgrund och din politiska bana hittills.
FT: Jag har jobbat och varit fackligt aktiv sen 1970-talet. Bland annat på den stora brödfabriken Stockholmsbagarn, som numera är nedlagd. Där var jag också klubbordförande i många år. Ordet folkrörelselinjen dök upp 1995, efter en strid då vi stoppade en stor nedskärning med bland annat vild strejk.

En eritreansk kille berättade att han snackat med landsmän som jobbade på andra ställen, och att de stod som frågetecken när han berättade om hur vi stred tillsammans på Bagarn. De kände inte alls igen att facket och arbetarkollektivet kunde funka så. En annan arbetskamrat sa: ”Våra metoder borde kallas för folkrörelselinjen, för vi vill att folk ska vara i rörelse.”

Jag använder inte ordet så ofta nuförtiden, för människor missuppfattar lätt och tror att folkrörelselinjen är en organisation man kan gå med i. Det är det inte, det är metoder och sätt att tänka som är viktiga att samla ihop och att sprida. Metoder liknande våra har prövats på andra sorters arbetsplatser, och liknande saker händer förstås även på ställen som aldrig hört talas om ordet folkrörelselinjen. Det är som sagt inte ordet som är det viktiga.

En del basic erfarenheter har nu i samlats ihop i en liten bok som heter Hopsnackat (mer om den finns på folkrorelselinjen.nu), den är den första i en serie om folkrörelse på arbetsplatsen. Jag är redaktör för bokserien och håller nu på med uppföljaren Hopskrivet.

AM: Hur ser du på den gamla idén om facklig opposition, vad var bra och vad fungerade inte?
FT: Jag har fattat det som att Facklig opposition användes som valsedelsbeteckning på Volvo, där man var tvungen att ange ”partibeteckning” till de fackliga valen. Jag tror nog att rörelsen bakom Facklig opposition på Volvo har gjort och fortfarande gör viktiga insatser där.

Men att ha perspektivet facklig opposition som nån slags rättesnöre eller uppgift i klasskampen tror jag leder fel. Det är att ställa sig i ett bestämt underläge i förhållande till den etablerade fackföreningsrörelsen. Jag tycker inte man ska definiera sig i förhållande till den skenbara makten. Det är inte facklig opposition som förändrar, det är rörelse som riktar sig direkt mot förhållandena på arbetsplatsen/arbetsplatserna. Sådant förändrar också överbyggnaden. Var inte opposition, var klasskämpar. Glöm frågan ”hur ska vi radikalisera LO?” och glöm frågan ”hur ska vi bredda vår radikala organisation?” och fokusera på: ”Hur ska vi mobilisera kollektivet till kamp för våra gemensamma intressen?”

AM: Vilka misstag gör vänstern i förhållande till facklig kamp?
FT: Jag brukar generalisera lite taskigt såhär: De reformistiska organisationernas samhälleliga funktion är att ofarliggöra den större delen av arbetarklassen genom passivisering och byråkratisering. Trots att det inte är den ärlige reformistens önskan eller strävan. De radikala organisationernas och grupperingarnas samhälleliga funktion är att ofarliggöra resten av klassen genom utmattning och splittring. Trots att det inte är den ärlige radikalens önskan eller strävan.

Vänstern har en förmåga att göra kampen förutsägbar och ofarlig. Hur går det till? Det är en lång historia. En anledning är att när vänstern ”griper in” och ska hjälpa till i arbetsplatskampen så väljer de metoder och taktik, upptrampade fåror, som passar just vänstern.

Ett exempel: För vänstermänniskor kan det ligga nära till hands att t.ex. demonstrera. Mina erfarenheter säger att för de flesta arbetare ligger det närmare till hands att ta faktiskt strid på arbetsplatsen. Vänstermänniskor tror att kommer det 100 på en demonstration, så kommer bara 10 att ta strid på jobbet. I verkligheten är det förmodligen tvärtom.

Vänstern saknar ofta verklig tilltro till arbetskamraterna och klassen, och kikar efter möjligheten att hitta likasinnade att snacka ihop sig med i stället för att mobilisera kollektivet direkt.

AM: Hur ser du på de strider som pågår nu? Brevbärarnas kamp? Sjuksköterskornas?
FT: Sjuksköterskestudenternas kamp är ett föredöme, och ett mycket bra exempel på folkrörelsestrategi, eftersom de insett att vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för. Det som händer skulle aldrig, aldrig ha hänt om de nöjt sig med upprop, artiklar, uppvaktningar och demonstrationer för högre lön, hur mycket kraft de än lagt ner på sådant. Det som händer händer därför att de vägrar ta jobb under 24 000 kr. Punkt. Med denna rörelse underifrån, bakifrån, sätter de dessutom hela kollektivet i rörelse.

Postisarna kamp har jag inte så mycket insyn i så att jag kan säga bu eller bä om hur det går. Jag hejar på förstås. Men generellt kan sägas att det är avgörande att hitta de stridsmetoder som passar.

AM: Hur kan arbetarrörelsen övervinna sin ekonomism?
FT: Huvudproblemet idag är inte ekonomismen utan klassamarbetet, där fackföreningsrörelsen sitter fast i en Saltsjöbadsanda som arbetsgivarna har lämnat för länge sen. Återigen, det kan bara ändras genom rörelse underifrån.

Vänstern kan inte bestämma vart klassen skall gå genom att stå och ropa nån annanstans, och inte heller genom att ställa sig längst fram och marschera iväg. Övriga kommer inte att följa efter. De idéer man vill ska vara bärande i kampen måste man pröva i basen, med sina arbetskamrater. Går det inte där så går det ingen annanstans heller.

Fredrik Reinedahl

Mer om hur Arbetarmakt menar att vi kan utveckla den fackliga kampen, och vår syn på folkrörelselinjen, kommer i nästa nummer.