När det nya antikapitalistiska partiet, NPA, bildades i Frankrike 2009 var förväntningarna stora, inte bara i den franska vänstern utan också i stora delar av den internationella vänstern. Inför det franska presidentvalet i maj befinner sig dock partiet i djup kris. Det är en kris som kräver en ordentlig analys om vänstern ska kunna dra de rätta lärdomarna.
Det är paradoxalt att NPA drabbas av en djup kris samtidigt som kapitalismen genomlider sin allvarligaste och mest utdragna kris sedan andra världskriget. Sedan NPA grundades för tre år sedan har det knappast saknats kamp i det franska samhället. Omfattande strider har utkämpats, och en del, som den mot president Sarkozys förslag 2010 att försämra pensionerna för statligt anställda, har varit ovanligt hårda och utdragna. Just den kampen nådde sin höjdpunkt då 3,5 miljoner människor var ute på gatorna och anställda vid kraftstationer och raffinaderier inledde obegränsade strejker. Om den hade mynnat ut i en generalstrejk, kunde rörelsen ha störtat Sarkozys regering.
NPA:s misslyckande med att bli ett stort och kämpande parti under en period med intensiv klasskamp kan inte tillskrivas objektiva faktorer, brist på kamp eller att arbetarrörelsen avvisar revolutionär politik. Det ligger snarare i de inre motsättningar som präglar NPA och att partiet inte var situationen vuxet. Det verkar också som om NPA:s medlemstal sjunkit från 9–10 000 under det första året till omkring 3 000 idag.
Arbetarmakt och vår internationella organisation, Förbundet för Femte Internationalen, har alltid betraktat den organisation som grundade NPA, Fjärde Internationalens franska sektion LCR, som en centristisk organisation. LCR har alltid kombinerat revolutionära och reformistiska inslag i sin politik. LCR försökte, i likhet med sin internationella organisation, under lång tid att bygga partier och en international på en blandning av traditioner med rötter i frihetliga rörelser och vänsterstalinism. Projekt har dock sällan förverkligats, NPA är det mest framgångsrika försöket.
Vi välkomnade uppmaningen att bilda NPA 2009 därför att LCR inledde en process med massmöten i hela landet och betonade nödvändigheten att debattera partiets program. Det var också vad som hände i början. Tusentals anslöt sig och det ägde rum en diskussion om programmet, men det varade tyvärr inte så länge.
LCR brukade skifta mellan att delta i fackens aktionsdagar, återkommande rörelser bland ungdomar och valkampanjer på ett vänsterreformistiskt program. Mönstret upprepades av NPA. Valkampanjer medför oundvikliga frestelser att bilda koalitioner med andra grupper och partier och har alltid varit en källa till illusioner om det stora genombrottet. Längs vägen har många principer kastats över bord.
Eftersom LCR var uppdelat i flera permanenta fraktioner var det osannolikt att NPA skulle utvecklas utan bekymmer. När en centristisk organisation föresätter sig att skapa ett bredare och mer heterogent parti, är det naturligt att tro att motstånd ska komma från vänsterflygeln. I LCR:s fall kom motståndet huvudsakligen från högerflygeln. De var oroliga för att NPA skulle bli ett hinder för LCR:s strategi med en nära allians med det franska kommunistpartiet (PCF) och den nyare vänsterreformistiska formationen Vänsterpartiet (Parti de Gauche). PCF och Vänsterpartiet bildade Vänsterfronten för EU-valet 2009 och uppnådde 6,47 procent och 5 ledamöter. NPA misslyckades och klarade inte att ta sig över spärren på 5 procent.
Ända sedan NPA bildades har den gamla högerflygeln varit ett stort hinder för att bygga det nya partiet. Två av högerflygelns komponenter lämnade snabbt NPA för att ansluta sig till Vänsterfronten. De som stannat kvar har öppet saboterat partiets verksamhet och skyddas av partiets extremt dåliga disciplin. Huvuddelen av NPA:s apparat tillhör de här grupperingarna. Vid mötet med NPA:s nationella råd (det ledande organet mellan kongresserna) i januari krävde högerflygelns nuvarande inkarnation skamlöst att kampanjen för NPA:s kandidat i presidentvalet Philippe Poutou skulle stoppas. Deras mål är att förbereda kampanjen inför parlamentsvalet i juni. De vill ha en gemensam kampanj med Vänsterfronten med det cyniska och hopplösa argumentet: ”Om vi ska vara marginella, är det bättre att vara det inom ett fungerande parti än inom NPA.” Högern är en minoritet nationellt, men de tänker presentera egna kandidater som NPA:s kandidater där de har majoritet och på andra håll under eget namn. De kräver att NPA avsätter 700 000 euro av partiets statliga stöd för att finansiera deras kandidater!
Högerflygeln är dock inte enda hindret för NPA. Den gamla centerfraktionen, med ledare som Alain Krivine, Olivier Besancenot och François Sabado, har under de två senaste åren visat att de helt saknar idéer om hur NPA ska kunna utvecklas. De har faktiskt ingen som helst strategi. NPA grundades på ett eklektiskt program och en programkommission formulerade dokument kring olika frågor, men partiet antog aldrig ett tydligt övergripande program. I början garanterade Besancenots popularitet mängder med utrymme i medierna och framgångar i val. Medlemmar strömmade in i partiet och många av dem var helt nya inom politiken.
Bara en tydlig och skarp debatt om programmet som drog in alla nya medlemmar kunde ha skapat klarhet. Men enligt LCR:s tradition var ett program inte mycket mer än en katalog med åtgärder som ska populariseras under en valkampanj. Det finns ingen föreställning om att ett program är en mer allmän förståelse av partiets uppgifter och kamp, ingen idé om att det måste vara en strategi för den revolutionära erövringen av makten. Det gjorde det möjligt för LCR och senare NPA att lyckligt samexistera med eller absorbera olika andra strömningar inom vänstern. Konflikter uppstod och splittringar ägde rum i snabb takt. Alla debatter om program och principer som ledningen trollade bort för att inte splittra partiet kom så småningom tillbaka som en bumerang för att demoralisera och splittra partiet.
NPA har ingen genomtänkt inställning till reformismen. Det enda är en pragmatisk ståndpunkt som blivit en dogm: vi kommer inte att stöda socialistpartiet eller alliera oss med partier som har för avsikt att stöda dem”. Det är helt korrekt att förklara att man ställer upp mot socialistpartiet och inte kommer att ansluta sig till koalitioner som administrerar den borgerliga staten på lokal eller nationell nivå. Men det förvirrar eller döljer det faktum att det kan vara nödvändigt att exempelvis uppmana till en kritisk röst på François Hollande i presidentvalets andra omgång i april där socialistpartiet sannolikt kommer att stå mot ett borgerligt högerparti – Sarkozys RPR eller Le Pens Front National. Det är en historisk svaghet att vänstern aldrig förstått Lenins taktik med kritiskt valstöd – ”som repet stöder den hängde”. Målet måste vara att avslöja reformisterna vid makten genom att ställa krav på socialistpartiet som kan bryta illusionerna och inleda kampen mot Hollande vid makten.
En period med öppen kris har inletts inom NPA. Högern med sina 500 medlemmar hotar med öppen splittring, centern är paralyserad och delar av vänstern deserterar. Redan har Gauche Révolutionnaire, systerorganisation till svenska RS, lämnat NPA, och gjort det på det mest skamliga sätt man kan tänka sig, utan en seriös kamp.
Omfattande demoralisering efter en halvhjärtad valkampanj är sannolik, även om det inte blir någon splittring. Trots det förblir NPA idag en fokuspunkt för många av de bästa aktivisterna. NPA kan spela en central roll i motståndet mot åtstramningarna, oavsett varifrån de kommer. Men då måste partiet praktiskt taget grundas igen. Det måste inse sina fel i fråga om valkampanjer och den fackliga kampen och inleda en kamp i fackföreningar, på arbetsplatser, i skolor och på universitet för ett handlingsprogram mot åtstramningarna. Det måste bli ett radikalt brott med det strikta separerandet av politik (val och demonstrationer) och facklig verksamhet.
NPA hotas nu av att bli ett offer för den halvmesyr mellan reformism och revolution som partiet grundades på. De inre motsättningarna i ett parti som grundats på en rutten kompromiss bryter samman och hotar att utplåna den positiva, progressiva potential som NPA hade när det attraherade tusentals arbetarmilitanter. Även om NPA befinner sig i nedgång och förvirring, har kampen om dess framtid ännu inte slutförts. Därför uppmanar vi inte till en röst på Philippe Poutou utan också till kamp för ett revolutionärt program mot reformism och centrism i NPA:s egna led.
POM