Recension:
Pyongyang – en västerlänning i Nordkorea

Ur Arbetarmakt nr 1, 2012.

Pyongyang: A Journey in North Korea
Guy Delisle (översättning från franskan: Helge Dascher)
Drawn and Quarterly, 2005
176 s.

Redan år 2000 kom den fransk-kanadensiske serietecknaren Guy Delisle med boken Shenzen, om sina upplevelser från arbetet på en fransk animationsstudio utlokaliserad till Kina. Pyongyang: A Journey in North Korea, som kom i engelsk översättning 2005, följer samma mönster – en blandning av en arbetsdagbok och en slags nordkoreansk Lost in Translation. När Nordkorea nu åter uppmärksammas, för sin diktators död och för misslyckade raketuppskjutningar, kan det vara intressant med en omläsning av detta seriealbum.

I baksidestexten förstår vi vilket perspektiv på Nordkorea Delisle kommer att hålla sig till – vi får, som vanligt när det gäller DFRK, veta att det är ett av “världens mest hemlighetsfulla och mystiska länder”. Just denna blick är rådande genom hela berättelsen. Under Delisles tid i landet är hans utgångspunkt ständigt outsiderns; han varken vill eller kan förstå något från en annan vinkel än sin egen, västerländska identitet. Handlingen utspelar sig mestadels på öde hotell, i animationsstudios och på barer tillsammans med andra västerlänningar, med korta avbrott för resor till för omvärlden numera välkända destinationer som Kim Il Sungs presentmuseum, muséer över japanernas krigsbrott, och aldrig avslutade, magnifika monument och byggnader.

Vid det här laget vet de flesta som läst om Nordkorea att utlänningar ständigt ackompanjeras av en “guide”/”översättare”, som också ser till att turisten får “korrekt” intryck av landet. Vi vet att alla människor i landet bär en pin med Kim Jong Il eller sonen Kim Jong Ils porträtt. Och vi har hört om de radioapparater som sitter i många rum, och spelar upp propagandamusik och -prat. Det är förvisso en kul idé att skildra det här i bild, särskilt med det lite cartoon-aktiga bildspråk Delisle använder. Till ljuspunkterna hör också de vackra, detaljrika bilderna av Pyongyang.

Delisle kan aldrig komma nära “vanliga” nordkoreaner, men han har en del diskussioner med sina guider, och med folk han träffar genom animationsprojektet. Det mest subversiva han bevittnar under hela sin vistelse är en man som säger att han inte gärna ser på nordkoreansk film, eftersom den är så tråkig.

Vid ett tillfälle frågar Delisle sin guide varför man aldrig ser några funktionshindrade på Pyongyangs gator, och får svaret att det inte finns några. “Vi är en väldigt homogen nation,” säger guiden, “alla nordkoreaner föds starka, intelligenta och vid god hälsa.” Man kan inte klandra Delisle för att han frågar sig hur nordkoreanerna kan tro på “all den här skiten” de får lära sig. Men samtidigt undrar man försiktigt – och väst, då? Finns ingen militärfetischism där? Ingen indoktrinering? Inga monument till stora ledare (hej, Mount Rushmore)? Och är verkligen nordkoreanernas oro för krigshot från USA och Sydkorea bara ogrundad paranoia?

Det är ett mönster att nordkoreanerna i boken framställs som mest mänskliga när de, på Delisles initiativ, gör något “västerländskt” – dricker sig fulla och sjunger, blir glada över att få ett konsumtionsobjekt, och så vidare. Delisle spelar där rollen av västerlänningen som “vet bäst”, och suckar över att de dumma nordkoreanerna ännu inte har fattat hur bra det är med imperialism. Han tappar hakan när en nordkorean som besökt Paris klagar på stadens smuts och hemlösa. “Åh, stackars människor, så hjärntvättade av propaganda,” verkar han tänka, och det finns det ju en poäng i – men han verkar samtidigt totalt omedveten om all kapitalistisk och pro-krigspropaganda som finns i väst. Varför är ett hus med Kim Il Sungs porträtt på automatiskt så mycket värre än ett hus fullt av Coca-Cola-skyltar och vapenreklam? Det förväntas vi bara acceptera.

Det finns så klart mycket att kritisera i Nordkorea – arbetarklassen där lever knappast något drömliv, det borde vara i alla socialisters intresse att Kim-diktaturen störtas. Och det är en välkommen idé att skildra detta land i serieform, men den här boken hade tjänat på ett lite mer balanserat perspektiv.

SW