Franska arbetare kämpar mot nedläggningar

Mindre än två veckor efter en demonstration med 50 000 i Paris mot EU:s finanspakt gick arbetare återigen ut på gatorna i huvudstaden den 12 oktober. De ställdes inför kravallpolisen CRS som använde batonger och pepparsprej för att protestera mot en stigande våg av arbetslöshet och nedläggningar. CGT – den mer militanta av de större fackliga federationerna i Frankrike – hade uppmanat till en aktionsdag för jobb och ”för att försvara industrin”. Över hela Frankrike svarade arbetarna i stora antal och omvandlade det till en aktionsdag mot nedläggningar.

Ett militant svar var just vad som behövdes. På morgonen den 12 oktober försökte tusen bilarbetare storma Salon de l’Automobile – platsen för Paris bilmässa. Under flera timmar stod de modigt emot CRS monster, som använde en mycket stark peppargas. Presidentkandidaten för Nouveau Parti Anticapitaliste (NPA), Philip Poutou, var den enda politiska ledaren som deltog i handgemänget. Tyvärr var det få som kunde höra hans tal på grund av oväsendet från smällarna.

I första ledet fanns arbetare från Peugeout Aulnay, en fabrik nära Paris som ledningen beslutade att lägga ned i juli och därmed hotades flera tusen jobb. Under sin valkampanj förklarade socialistpartiets president François Hollande och Arnaud, minister för ”Redressment Poductif” (återhämtning av produktionen) att beslutet var oacceptabelt. Ändå har de nu accepterat det, medan de förhandlat fram några kosmetiska förbättringar för att rädda ansiktet.

Sedan Hollandes valseger i maj, med löfte om att stimulera ekonomin och skapa jobb, har frysningen av nedläggningar som föregick valet omvandlats till en lavin med dåliga nyheter för arbetarna. En rad stora företag har avskedat anställda: Peugeot, läkemedelsföretaget Sanofi, flygbolaget Air France-KLM och livsme-delskedjan Carrefour. Mittal har beslutat att lägga ned sina masugnar i Florange, där arbetarna under flera månader mobiliserat för att bekämpa det. Sanofi-Aventis har beslutat att omstrukturera sin forskningsavdelning, trots höga vinster och omfattande statlig handräckning. Många andra arbetsgivare följer efter.

Demonstrationen som sammankallats av CGT visade på eftermiddagen den 12 oktober omfattningen av arbetarnas beslutsamhet att försvara sina egna jobb och deras solidaritet med kamp på andra håll, med 25 000 på gatorna i Paris och 90 000 på andra platser. Men den visade också den fackliga ledningens ambivalens och brist på en tydlig strategi. CGT-ledaren Bernard Thibaut hade kallat den för en ”varning” till regeringen. Många arbetare var mer konkreta och krävde ett fullständigt förbud mot nedläggningar, en ”interdiction des licensiements”. En del som påverkats av den radikala vänstern skrek: ”Idag på gatorna, i morgon i fabrikerna, låt oss stoppa avskedandena”.

Den nyvalde presidenten och hans regering konfronteras med en storm av dålig ekonomisk statistik: arbetslösheten har nått tio procent, BNP-tillväxten ligger nära noll, landet kan snart befinna sig i recession igen och utsikterna inför nästa år är bleka. Den nya regeringens första åtgärder låg betydligt under förväntningarna hos de arbetare som röstade för den. Den har med små marginaler godkänt EU:s finanspakt, återigen med kosmetiska förändringar, en åtgärd som den lovade att förändra radikalt till en pakt för tillväxt. Den valdes på ett program mot åtstramningar, men den har infört nedskärningar på 40 miljarder euro och lovat att minska underskottet i budgeten till under tre procent av BNP inom tre år.

Även om lärarna, till vilka Hollande gav de mest explicita löftena, kommer att sparas för närvarande, kommer alla andra sektorer att ställas inför sänkta budgetar och förluster av jobb. Med syftet att öka den franska exportens konkurrensförmåga, har Hollande uppmuntrat fackföreningarna och kapitalisterna att förhandla för att sänka arbetskostnaderna, vilket oundvikligen blir på bekostnad av arbetarnas rättigheter.

Inrikesminister Manuel Vals har skamlöst ökat sin popularitet inom högern genom att fortsätta med Sarkozys rasistiska politik, inklusive rivning av romska läger och deportationer, fortsatt repression från polisen mot ungdomarna i förorterna och stigmatiseringen av muslimer.

Regeringen befinner sig redan i en besvärlig situation. Dess nedskärningar och åtstramningar har gjort miljoner arbetare som röstade på Hollande besvikna och leder till sjunkande siffror i opinionsundersökningarna. Den viktigaste frågan är förstås: vad blir nästa steg för arbetarrörelsen?

Olyckligtvis kan regeringen räkna med stöd från de fackliga ledarna. Den största federationen vad gäller antalet medlemmar, CFDT, är bara alltför villiga att förlänga samtalen med regeringen och undvika varje form av handling. Force Ouvrière (FO) vägrade också att ansluta sig till CGT:s demonstration. Båda står traditionellt närmare socialistpartiet.

CGT står naturligtvis fortfarande närmare det franska kommunistpartiet (PCF), som nu är en del av Front de Gauche (Vänsterfronten) och som tog initiativet till demonstrationen den 30 september mot EU:s finanspakt. Men även CGT kommer antagligen bara att uppmana till ännu en aktionsdag om det blir betydande tryck från basen, och även då bara ovilligt.

Vänsterfronten är nu splittrad mellan en av PCF dominerad flygel som bara vill utöva tryck på regeringen för fler reformer, och en som leds av Jean-Luc Mélenchon och hans parti Parti de Gauche (Vänsterpartiet) som vill ha en mer militant inriktning med gatudemonstrationer. De vill följa exemplet från Syriza i Grekland och bygga en stor och högljudd rörelse mot åtstramningar med förhoppningen att överta den ledande rollen i valen om, eller snarare när socialistpartiet misslyckas med att hantera krisen.

På den stora demonstrationen den 12 oktober var Mélenchon alldeles tydligt den stora stjärnan. Ett stort antal arbetare flockades runt honom, medan Philippe Poutuou och Olivier Besancenot från NPA och Nathalie Artaud från Lutte Ouvrière var gårdagens kändisar.

Den radikala vänstern i Frankrike är förvirrad och splittrad. NPA är fortfarande reducerat och demoraliserat efter det bottenlöst dåliga resultatet i presidentvalet och högerflygelns splittring till Mélenchon. NPA uppmanar till en ”opposition mot regeringen från vänster” och för en nationell kampanj mot avskedanden och nedläggningar. Men detta perspektiv försvagas emellertid i två avseenden: NPA har inte gjort någon övertygande analys av Vänsterfrontens framgång eller utvecklat någon taktik för att förhålla sig till den. Det finns inte heller något försök att förhålla sig till medvetandet hos de miljoner arbetare som röstade för Hollande genom att kräva att regeringen gör det som den utlovade och genomföra åtgärder för att rädda jobb och förbättra arbetarnas tillvaro. Den viktigaste uppdelningen kommer att vara mellan de som stöder arbetarna och de som genomför kapitalisternas instruktioner.

Vänstern ”vet” givetvis att Hollande inte kommer att göra något i den vägen men det stämmer inte för de miljoner som röstade på honom, vilket valet visade. Vänstergrupper som fick patetiska resultat i valet har ingen rätt att självbelåtet strunta i det eller att passivt vänta på att framtida händelser ska visa dem hur fel de hade. Trettio år med omväxlande reformistiska och konservativa regeringar har uppenbarligen inte lyckats med det. Den franska vänsterns största svaghet är dess självbelåtna oförmåga att förstå reformismen eller att använda den taktik som utvecklades för länge sedan av Lenin, Trotskij och Kommunistiska Internationelane för att bekämpa och besegra den.

För att bygga en stor nationell rörelse krävs det en modig enhetsfrontstaktik mot båda de reformistiska partierna och fackföreningarna. En nyckelfråga är att få stopp på nedläggningarna och för det räcker inte demonstrationer eller dramatiska direkta aktioner mot symboliska byggnader. Det som behövs är en våg av fullskaliga ockupationer av hotade arbetsplatser – såsom skedde på 1930-talet och 1960- och 1970-talet. Samtidigt är det avgörande att mobilisera de miljoner som är arbetslösa och även de unga med osäkra anställningar, i en masskampanj för välbetalda jobb med avtalsenliga löner och rättigheter.

Kampanjen måste också resa offensiva anti-kapitalistiska krav – förstatligande utan kompensation av alla företag som tänker avskeda, stopp för alla nedskärningar, få de rika att betala genom starkt progressiv beskattning, förstatligande av bankerna. Vänstern måste kräva av de reformistiska partierna, som fortfarande har miljoner arbetares lojalitet, att de tar upp dessa krav samtidigt som de varnar för att de kommer att försöka smita undan sådana åtaganden.

Sådana krav kan bli stridsropet för militanta arbetare och ungdomar och för en verklig arbetarregering som kommer att bryta med kapitalismen. Det är den verkliga lärdomen av Grekland. Det är vad ett verkligt anti-kapitalistiska parti borde koncentrera sig på och inte imitera den vänsterreformistiska politik som Syrizas ledare Alexis Tsipras bedriver. Att bara koncentrera sig på en platt, propagandistisk ”opposition” mot regeringen riskerar att isolera NPA från massan av arbetare under de kommande månaderna. Det räcker inte för att vägleda den återhämtning och programmatiska omorientering som NPA så desperat behöver om det ska överleva, för att inte tala om att spela en nyckelroll i att leda arbetarnas motstånd under perioden framöver.

Marc Lasalle, Paris