Förra veckan publicerade Rättvisepartiet Socialisternas tidning Offensiv ett uttalande av sitt irländska systerparti Socialist Party (SP) om sönderfallet i den förenade vänsteralliansen ULA (United Left Alliance). Vi återger här en helt annan utvärdering av vad som hänt från en irländsk kamrat.
SP har förklarat att de drar sig ur Förenade vänsteralliansen ULA. Workers and Unemployed Action Group (WUAG) lämnade förra året och enbart People before Profit Alliance och Socialist Workers Party (SWP) finns, tillsammans med aktivister utan annan politisk anslutning än ULA, nu kvar i ULA:s decimerade led.
I valet 2011 fick den nybildade ULA fem av sina kandidater invalda i parlamentet. Det var en förbluffande framgång och uppnåddes på en plattform med tydliga ståndpunkter mot nedskärningar, för anti-kapitalism och mot koalitionsregeringen. De följande offentliga mötena i flera områden visade ett förnyat intresse bland ett växande antal människor och lokala avdelningar upprättades.
Ett sådant genombrott i ett val kunde ha blivit den gnista som behövdes för att organisera ett nytt massomfattande arbetarparti i Irland. Ett anti-kapitalistiskt alternativ kunde ha iscensatt en verklig motståndskamp mot nivåer av åtstramning utan motstycke. Istället har alliansen misslyckats helt i båda avseendena och en verklig möjlighet har nu förslösats.
Budgeten för 2013 fortsätter med en oförtröttlig åtstramning från koalitionsregeringens sida och har nu följts av likvideringen av IBRC, den tidigare vanhedrade Anglo Irish Bank, och Irish Nationwide. De irländska skattebetalarna kommer att fortsätta att betala för dessa bankers förgiftade skulder. Ledningen för de irländska fackföreningarna, ITUC, erbjuder inga utsikter till verkligt motstånd. Beväpnat med en strategi för kamp kunde ULA ha framstått som ett alternativ för irländska arbetare i en situation där Labourpartiet återigen förråder arbetarnas intressen i en koalitionsregering.
Demokratiskt underskott
ULA bildades av SP, SWP och WUAG som en valallians. En nationell samordningskommitté med representanter från de större grupperna bildades för att besluta i alla viktiga frågor. Det var en olycksbådande början eftersom det innebar att kontrollen förlades till uppgörelser i korridorerna långt från medlemmarna och mellan ledningarna för de två största organisationerna.
Det skulle ha varit mycket bättre om man organiserat en konferens för att lansera ULA som nationell organisation på vilken både de oorganiserade och medlemmar i olika grupper kunde ha inlett processen med att demokratiskt besluta vilka frågor som man ska driva kampanjer runt, vilka aktioner som ska organiseras för att besegra angreppen med åtstramning och vilket program man ska ställa upp på. Den häpnadsväckande valframgången motsvarades inte av någon som helst ambition på marken. Varför? Därför att SP och SWP inte hade något perspektiv för att bygga en förenad vänsterorganisation.
Det demokratiska underskottet var nyckeln till att förstärka ett status quo i vilket de två stora grupperna styrde men inte tog något initiativ för att föra alliansen framåt. Trots SP:s uttalade mål med ett nytt massomfattande arbetarparti, hade ingen av de två grupperna något intresse av att arbeta tillsammans för att bygga partiet.
Under två år organiserade båda grupperna sina egna kampanjer och rekryterade till sina egna organisationer och ULA sattes på sparlåga. Det är inte att undra på att de medlemmar som inte var organiserade någon annanstans blev arga. Även om de politiskt var olikartade, uppnådde de en viss självständig representation i alliansen och tog upp sitt missnöje, men kontrollen låg alltid utanför deras räckvidd. Det var fantastiskt att över huvud taget någon oorganiserad rekryterades, med tanke på bristen på engagemanget för att bygga upp avdelningar och minimal inblandning i beslutsfattandet under maktlösa nationella konferenser.
Sekt inte partibygge
Vänsterns enhet har alltså offrats för att bygga upp sekterna. Problemet är att båda de stora grupperna anser sig vara ”partiet”. Därför är byggandet av ett nytt parti lite överflödigt. Olyckligtvis finns det ingen grupp i Irland som har de mest klassmedvetna arbetarna i sina led och ett visst mått av anspråkslöshet skulle inte vara fel när det gäller att beskriva de egna gruppernas status. Det finns ännu inte något anti-kapitalistiskt eller socialistiskt parti i Irland!
De spännande utsikter som öppnades av ULA var att en enhet inom vänstern skulle påskynda framväxten av ett massomfattande arbetarparti. Det är helt förståeligt att en allians inte kan bli det partiet över en natt. Det var emellertid också helt förståeligt att en allians skulle falla sönder om det inte togs några omedelbara steg mot att bygga upp en demokratiskt driven och förenad organisation som garanterade rätten för fraktioner och tendenser.
SP och SWP var inte beredda att ”förlora” sina organisationer, deras sekter förblev viktigare för dem än det större målet med ett nytt arbetarparti. I det partiet skulle det inte finnas några begränsningar för deras möjlighet att föra fram sin egen politik, så vad är de rädda för? Det var alldeles tydligt utsikten att förlora den organisatoriska kontrollen! Byggandet av sekten blir målet, inte att vinna ett nytt skikt arbetare till revolutionär socialism.
Ganska sent har SWP, vid den senaste konferensen, vunnits för idén med en enda medlemsorganisation i vilken de kan acceptera att hamna i minoritet. Olyckligtvis skulle deras fantastiskt begränsade perspektiv för ULA leda till en organisation som varken var explicit socialistisk eller ens ett parti. Även om SP åtminstone driver kampanjer för ”socialism”, ville ingen av dem i verkligheten gå utöver en halvmesyr för att ställa upp i val.
SP lämnar
SP hävdar att de lämnat på grund av påståendet att ”en del i ULA, inklusive parlamentsledamöter, har rört sig bort från en principiell vänsterståndpunkt och gjort sig av med samarbetsandan”. Bristen på motstånd bland arbetarna mot åtstramningarna har enligt SP inneburit att ”arbetande människor inte drivits till att bli politiskt aktiva och att ULA inte växte”.
Den fråga som alldeles tydligt plågat SP mest är förhållandet mellan parlamentsledamoten Clare Daly, som nu lämnat SP men inte ULA, och Mick Wallace, oberoende parlamentsledamot, byggherre och skattesmitare. SP hävdar helt riktigt att ”dess valda representanter måste vara politiskt oberoende från företag och kapitalistiska intressen eller människor som representerar dessa intressen”.
Ändå var det SP och dess parlamentsledamöter, inklusive Clare Daly, som vägrade att ta tydlig ställning mot Mick Wallace när skandalen med skattesmitning först blev känd. SP:s representanter var med bland dem i samordningskommittén som lade in sitt veto mot förslaget att ULA skulle kräva att Wallace avgick som parlamentsledamot. Det skadade ULA i många människors ögon.
SP har sedan distanserat sig från Clare Daly, men hennes fortsatta roll i ULA har stött bort hennes tidigare parti. En annan konflikt ägde rum i fråga om rätten till abort. Clare Daly har profilerat sig som den som lagt fram ett lagförslag som rör lagstiftningen om abort med stöd av ULA och Mick Wallace. Det tillåter avbrytande av graviditet när det finns en verklig, eller substantiell, risk för kvinnans liv. Förslaget blev nedröstat med stor majoritet en andra gång.
SP var för att utvidga lagstiftningen till att inkludera ”risk för kvinnans hälsa” som grund för abort istället för det mer begränsade ”risk för livet”. De hävdade också att Daly hade lagt fram förslaget för en tredje genomgång utan hänvisning till ULA:s samordningskommitté. SP:s tillägg var en tydlig förbättring av förslaget, men även det saknade kravet på fri och säker abort, oavsett om kvinnan är sjuk eller inte.
ULA:s kampanj borde vara koncentrerad till kvinnans rätt till fri abort. Det handlar inte bara om vad som kan uppnås utan om vad som är nödvändigt. Allt som är mindre än det kan vara ett framsteg, men det räcker inte. Konflikterna i ULA i den här frågan missar poängen. Om ULA från början hade inlett en debatt bland medlemmarna i fråga om kvinnors rätt och demokratiskt kommit överens om kampanjens karaktär, skulle vi inte ha haft dessa vredesutbrott bland ULA:s parlamentsledamöter och ledare. Det skulle ha varit bättre om parlamentsledamöterna hölls ansvariga gentemot ULA:s program för rätten till abort. Om sanningen ska fram, förekom inte kvinnors rättigheter alls när ULA:s bildades.
Och nu?
SP:s brytning kan mycket väl ha utdelat ett svårt slag mot ULA, men ULA höll redan på att stagnera som valallians. SP:s påstående att orsaken till brytningen är att bristen på motstånd mot åtstramningarna har begränsat ULA:s utveckling, är fullständigt cyniskt. I samma andetag påstås det att utsikterna för en masskamp mot fastighetsskatten kommer att främja framväxten av ett massomfattande arbetarparti. Varför då inte vänta?
Frånvaron av arbetarkamp mot åtstramningarna kommer att inverka på ULA:s utsikter, och även SP:s utveckling för den delen. Men arbetarklassens organisering har inte krossats och vi befinner oss i en period där förutsättningarna för masskamp fortsätter att existera. En ny politisk organisation med en tydlig strategi kan mycket väl ha en stimulerande effekt på arbetarkampen, inte bara tvärtom.
Två av parlamentsledamöterna, Clare Daly och Joan Collins, tror att ULA kan räddas och fås att röra sig mot ett parti, men förslagen från deras anhängare kommer inte i närheten av det. De försöker återlansera ULA som ett block av existerande valda representanter (två i parlamentet och en del ledamöter i kommunfullmäktige) tillsammans med de partilösa inom ULA och People First Group i Sligo. Den politiska plattformen skulle fortfarande vara mot nedskärningar, koalitionsregeringen och den kapitalistiska marknaden. Den demokratiska strukturen skulle reduceras till avdelningsvisa råd varannan månad, baserade på delegater från avdelningarna, som de organ som fattar avgörande beslut, med nationella möten (inte nödvändigtvis konferenser) kanske två gånger om året. Det ska också bli en samordningskommitté gentemot SWP/People before Profit Alliance.
Dessa förslag ifrågasätter inte alliansens nuvarande inriktning på val. De är baserade på ett brådskande behov av att ”utveckla en valstrategi för 2014”. De är mer upptagna med hur ULA ska kunna backa upp sina representanter i parlament och kommunfullmäktige än att utveckla ett nytt parti baserat på arbetarklassens självständiga aktivitet och intressen som dess valda representanter ska kunna hållas ansvariga inför. Endast arbetarnas aktioner kan besegra åtstramningarna och förändra samhället.
Ett nytt parti måste prioritera diskussionen om hur vi kan ingripa i arbetarklassen kring detta perspektiv. Vilken politik ska vi slåss för och vilken form av aktioner föreslår vi? En ny demokratisk struktur måste besluta om en bestämd väg framåt och det finns ingen bättre väg för att komma fram till det än en nationell konferens, vilken bör vara det högsta beslutande organet.
Förslag om enhet
En allians som huvudsakligen är baserad på en pakt om att inte angripa varandra i val kommer inte att kunna bygga upp en politisk organisation. Att bygga upp avdelningar och rekrytera till en allians som inte har någon definierad organisation eller något bestämt program är otillräckligt för uppgiften att främja enhet i vänstern. I slutändan mäts verklig demokrati av organisationens beslutsamhet att genomföra ett bestämt program. Det gäller dess ledare och ledamöter i parlamentet, liksom avdelningar och medlemmarna i allmänhet.
Hur ska vi kunna bygga inför framtiden? Det första steget i att upprätta en ny nationell organisation är att komma överens om hur offensiven med åtstramningar mot irländska arbetare ska kunna stoppas. En nationell konferens behöver komma överens om en väg framåt som organisationen kan kämpa för i fackföreningar, på arbetsplatser, i bostadsområden och i skolor och gymnasier. Men om ett nytt parti inte ska bli en ny upplaga av Labourpartiet, måste en sådan väg framåt vara grundad på arbetarnas direkta aktioner, inte bara valframgångar. En modig revolutionär politik för att bygga upp aktionsråd som står för att fullständig aktion, inklusive en generalstrejk för att besegra regeringen och trojkans planer, ska antas.
Nästa steg är avgörande. En ny organisation måste definiera sig själv. Den kan inte existera i ett vakuum någon längre tid som vi lärt oss av ULA:s nedgång. Den kan bara definiera sig själv genom det program det försöker föra in i arbetarrörelsen. Det kommer alltid att finnas argument och sammanstötningar om detta och därför behöver vi demokratiska medel för att ta itu med de ingående gruppernas och individernas politik och traditioner.
Det måste finnas ett maximum av diskussioner och frihet att organisera sig som en minoritet genom fraktioner och tendenser. Maximal enhet i handling när en linje är överenskommen, det slags enhet som strejkande arbetare förväntar sig av alla sina kamrater. Detta är i bred mening vad demokratisk centralism handlar om.
ULA undvek en ärlig diskussion om program. Utan tvivel därför att man trodde att alliansen skulle spricka. Det var emellertid bristen på en sådan diskussion som bidrog till att slå sönder den. Ett nytt initiativ måste inleda en debatt om de viktigaste programfrågorna som irländska arbetare står inför i kampen mot det inhemska och internationella kapitalet. Workers Power anser att det finns tre huvudfrågor som måste ingå i en sådan diskussion.
Den första är ledningskrisen inom den fackliga rörelsen. Hur ska medlemmarna kunna ta kontrollen över sina fackföreningar, för att bättre kunna kämpa för sina intressen? Vilken strategi behövs för att försvara arbetarna nu och hur ska det kunna förbindas med kampen för socialismen?
Den andra är vilket handlingsprogram behöver vi i kampen för kvinnors rättigheter i de två reaktionära, misslyckade irländska staterna? Mobiliseringen runt Savita, som dog efter att ha förvägrats abort i Galway, och debatterna i parlamentet sätter ljuset på betydelsen av kampen för en arbetarkvinnornas rörelse.
Den tredje är att vi behöver ett nytt parti i hela Irland som kämpar mot den repression som republikaner och deras bostadsområden regelbundet utsätts för i de sex grevskapen i norr liksom i de övriga tjugosex grevskapen. Den fortsatta interneringen av Marian Price, Stephen Murney och räder mot republikaner i söder, är grova brott mot medborgerliga rättigheter och pekar på samarbete mellan de båda staterna. Socialister bör leda en kampanj mot repressionen.
Revolutionärt alternativ
Varje diskussion om ett nytt parti och program kräver en förståelse av Irlands ställning i världen. Den krisdrabbade irländska ekonomin har drastiskt belyst beroendet av imperialistiska makter som USA, EU och Storbritannien. Socialister måste gå i spetsen för att kräva konfiskering av de multinationella bolagens rikedomar och även det inhemska kapitalets, och ställa dem under arbetarkontroll. Vi behöver en samordnad kamp i hela Europa mot åtstramningarna.
Kampen mot kvinnoförtrycket är centralt för varje nytt program. Recessionen kommer utan tvivel att drabba kvinnor hårdast. Vi måste gå i spetsen för kampen för kvinnors rättigheter, speciellt rätten till fri abort.
De brittiska imperialisternas grepp om norra delen är lika viktigt. Om den södra delens halv-koloniala status belyses av krisen, uppenbaras också Långfredagsavtalets användning som verktyg för nedskärningar liksom att befästa den brittiska ockupationen. En ny socialistisk formation i Irland måste ta itu med den nationella frågan utan att tveka och kräva att britterna drar sig tillbaka och att den sekteristiska staten i norr monteras ner.
Ett misslyckande med att ta itu med behovet av ett nytt arbetarparti på ett öppet och demokratiskt sätt kommer att svika förhoppningarna hos många militanta arbetare. Ett misslyckande med att anta ett revolutionärt socialistiskt program som kämpar för att göra slut på kapitalismen och imperialismen i Irland, kommer oundvikligen leda till den väg med reformer och kompromisser som har skamfilat Labourpartiet och Sinn Fein.
Det är dags att bygga upp ett revolutionärt alternativ – för en arbetarrepublik i 32 grevskap!
Bernie McAdam