Våldtäkt och övergrepp mot kvinnor i Indien och Pakistan För en rörelse med arbetarkvinnor som bekämpar förtrycket!

Våldtäkten och mordet på en ung kvinnlig student på en buss i Delhi i december 2012 har blivit gnistan till en massrörelse i hela Indien. Hundratusentals, kanske miljoner, anslöt sig till protesterna mot de dagliga övergreppen på kvinnor, de utbredda sexistiska och patriarkala strukturerna och beteendena i hela samhället och de politiska myndigheternas, polisens, kapitalisternas och storgodsägarnas medbrottslighet, i bästa fall.

Den unga kvinnan blev våldtagen på väg hem, efter att hon och hennes pojkvän hade sett en film och gått på bussen i området Munirka i Delhi, med avsikt att åka till Dwarka i sydvästra delen av staden. De sex männen började håna kvinnan för att hon var ute på natten med en man och beslutade sig sedan för att ”lära henne en läxa”. Hon våldtogs under nästan en timme och både hon själv och hennes vän blev slagna med järnrör och utkastade i farten ur bussen och ut på gatan. Detta ledde slutligen till att hon dog två veckor senare.

Indien har den högsta frekvensen av våldtäkter i världen. Till och med den officiella statistiken avslöjar att en kvinna våldtas var tjugonde minut i Indien och var artonde timme i huvudstaden. I Delhi rapporterades 660 fall av våldtäkt under 2012 och situationen på nationell nivå är ännu värre. Det är emellertid allmänt känt att det verkliga antalet våldtäkter är mycket högre än de rapporterade fallen. Endast ett av fem fall, och kanske ännu färre, rapporteras, eftersom kvinnor är rädda för den sociala stigmatiseringen från familj och omgivning.

Polisen och domstolsväsendet diskriminerar kvinnor som institutioner. Men det är inte bara begränsat till Indien. Pakistan står inför samma problem men i ännu värre form – här finns bakåtsträvande lagar mot kvinnors jämställdhet i namn av sharia och kultur.

Något av det värsta – både i Indien och Pakistan – är att kvinnor som utsatts för våldtäkt beskylls för att själva vara skyldiga därför att de klär sig ”provokativt” eller att de inte ska vara ”ute på natten”. Detta stigmatiserar inte bara kvinnor, det skapar också ett kraftigt reaktionärt tryck för att utesluta dem från det politiska och offentliga livet. Det leder till omfattande, osannolika restriktioner för kvinnor och deras rätt att röra sig, till och med för vad de för sin egen ”säkerhet” kan ha för kläder. Det är ”normalt” att kvinnor utsätts för våldtäkt och sedan tvingas visa att de ”inte var skyldiga” eller har ett ”problematiskt” förflutet.

I fallet med Mukhtar Mai och en del andra gängvåldtäkter i Pakistan beskyllde exempelvis den dåvarande presidenten general Musharraf, som var nära allierad med USA-imperialismen, de våldtagna kvinnorna för att försöka dra ekonomisk fördel genom att göra våldtäkten offentlig.

Massrörelse i Indien
Den senaste upprörande incidenten mobiliserade folket i Indien kring de förhållanden som omger våldtäkter och andra angrepp på kvinnor. Tusentals arga demonstranter krävde rättvisa för offren och mer säkerhet och skydd för kvinnor. Ett stort antal kvinnor protesterade speciellt mot en kultur som rättfärdigar våldtäkt och beskyller kvinnor för att ”provocera män till våldtäkt”. På ett plakat stod det: ”Undervisa inte mig om hur jag ska klä mig, lär era söner att inte våldta.”

Argumentet att dessa protester ägde rum bara för att offret kom från medelklassen är helt enkelt felaktigt. Den unga kvinnan var faktiskt inte alls ”medelklass”. Hon var dotter till en arbetare på en flygplats med en månadslön på 7 000 rupier och hon arbetade på nätterna för att finansiera sin utbildning i fysioterapi. Men det är inte det som är poängen – vanligtvis leder inte ens övergrepp på kvinnor ur medelklassen till sådana offentliga protester.

Det faktum att en så brutal gängvåldtäkt ägde rum i Indiens huvudstad bidrog säkert till att utlösa protesterna, men situationen på landsbygden är ännu värre. Där står kvinnor i de förtryckta, ”lägre” kasterna, religiösa minoriteter, adivasi, förtryckta nationaliteter och arbetarklassen inför en ännu mer brutal situation. Rapporter om olika gängvåldtäkter visar att staten och kapitalisterna använder dem för att säkerställa sin kontroll över människor som motsätter sig nyliberalismens politik, förtryck och utsugning från kapitalisterna och storgodsägarna eller som kämpar mot sitt nationella förtryck, som i Kashmir.

Protesterna och rörelserna frambringas av kombinationen av flera skärpta motsättningar. De växer i så stor skala eftersom staten inte kan skydda kvinnor ens i huvudstaden, men de uttrycker också en bredare ilska mot kvinnors ställning i samhället. Den ekonomiska krisens bördor, höjda priser, försämrad service, dåliga bostäder, drabbar liksom i alla länder kvinnorna först av alla. Protesterna är en ljusglimt inte bara i kampen mot sexuella angrepp och den fruktansvärda situationen för Indiens kvinnor. De erbjuder också hoppet att den pakistanska arbetarrörelsen nu kommer att ta itu med frågan om förtrycket av kvinnor och ta upp dem som klassfrågor och inleda en kamp mot dem.

Vägen framåt
Massrörelsen i Indien visar att miljoner kvinnor inte längre är beredda att acceptera det ”normala” i det dagliga förtrycket. Rörelsen har tänts av exemplet med ett så brutalt övergrepp, men orsaken till att kvinnor gått ut på gatorna i så stort antal är ett resultat av att motsättningarna i den kapitalistiska utvecklingen i en halvkolonial imperialism som Indien, eller för den delen också Pakistan, är kombinerade och utvecklingen ojämn.

I Indien har miljoner kvinnor dragits in i arbetskraften, blivit en del av proletariatet under mycket exploaterade villkor. Det gäller inte bara för den dynamiska kapitalistiska utvecklingen i Indien. Även i Pakistan har kvinnor också integrerats i kapitalistisk produktion under åren av febrig utveckling före den stora kapitalistiska krisen. Samtidigt kännetecknas båda länderna – och många andra ”framväxande kapitalismer” i Asien – av för-kapitalistiska drag såsom feodala former av utsugning och kastsystem. Alltför ofta har kvinnor inte ens uppnått formellt lika demokratiska rättigheter.

Polisens roll, användningen av våldtäkter som vapen mot förtryckta nationaliteter (som i Kashmir), kapitalisternas användning av hot och övergrepp i produktionen är dagliga exempel som visar att kvinnor inte kan förvänta sig rättvisa från den härskande klassen och dess statliga institutioner. Även om de sex våldtäktsmännen kanske får stränga straff, bör ingen ha några illusioner om de statliga institutionernas patriarkala karaktär och deras medbrottslighet, om inte direkta inblandning i de värsta former av förtryck.

Vi kämpar som revolutionärer mot förtrycket av kvinnor i alla dess former. Det innebär att vi måste kämpa för lika demokratiska rättigheter. Men vi måste också se till att de som är skyldiga till förtryck, våld och våldtäkt mot kvinnor och unga flickor inte ställs inför rätta inför ett rättsväsende med rika män som ingen valt, utan i domstolar som valts av befolkningens breda lager, de fattiga, arbetarklassen, bönderna, de lägre kasterna och de nationellt förtryckta. Minst hälften dessa valda domstolar måste vara kvinnor.

Mot förtryck och övergrepp måste vi konsekvent bekämpa alla former av sexism i det offentliga livet, på arbetsplatserna och i familjen. Vi kräver offentliga medel för kvinnohus och att alla restriktioner för rätten till skilsmässa avlägsnas. Träning i självförsvar måste finnas för kvinnor.

Men det räcker förstås inte att uppmuntra kvinnors självförtroende och demokratiska jämställdhet. Om kvinnor ska kunna spela en viktig roll i samhället, på arbetsplatserna, i politiken och i arbetarrörelsen, måste vi kämpa för lika lön, statlig barnomsorg, anständiga bostäder och en mini-inkomst för arbetslösa, för frånskilda kvinnor med liten eller ingen inkomst och för pensionärer – ett minimum som räcker för att upprätthålla en levnadsstandard som fastställs av arbetarrörelsen och som indexeras mot prishöjningar.

Kvinnor måste, för att detta program ska kunna genomdrivas, också stå i främsta ledet i alla sociala och politiska strider. Det inkluderar en kamp mot den utbredda chauvinismen och sexismen inom själva arbetarrörelsen och i de förtrycktas rörelser. För att kunna göra det måste kvinnor ha rätt att sluta sig samman.

Kvinnoförtrycket i Indien och Pakistan – liksom i alla kapitalistiska länder – är nära förbundet med själva den kapitalistiska utsugningen, där kvinnor behandlas som varor eller husslavar. Det kommer inte att bli något slut på kvinnoförtrycket utan att kapitalismen störtas, utan socialistisk revolution. För att kunna binda samman dessa strider, och få fram kvinnorna i täten, behöver vi emellertid också en massrörelse med de mest utsugnas kvinnor, en massomfattande rörelse med arbetarkvinnor.

Shazia Shehzad, Lahore