Suspenderingen av Allard och högervridningen av Vänsterpartiet

Markus Allard, som var med att starta upp Ung Vänster i Örebro, vilket under hans ledning har vuxit till Sveriges fjärde största UV-avdelning, har suspenderats från Vänsterpartiet, och nu även från Ung Vänster. I kölvattnet på Allards suspendering har ett flertal aktivister i Vänsterpartiet och Ung Vänster gått ut med att de också lämnar partiet om Allard utesluts, och många fler som står till vänster har deklarerat att de aldrig mer kommer att rösta på Vänsterpartiet.

Allards suspendering kommer i kölvattnet på statens tillslag mot Revolutionära fronten (RF). En nazistisk hemsida skrev om vänsterpartister som ”gillar” Revolutionära fronten på Facebook, och efter det intervjuades Markus Allard, en av dem som gjorde så, i SVT. I intervjun sa han att det ”inte är värre än att gilla polisen på Facebook”, och att våld lika gärna kan innebära att vanvårda en hel generation på äldreboenden. Han menade att militant antifascism är ett skäl till att han kunnat vara politiskt aktiv.

Det var detta som blev droppen som fick bägaren att rinna över för Vänsterpartiets ledning. Partisekreterare Aron Etzler förklarade suspenderingen i en artikel på partiets hemsida:

Beslutet om suspendering togs efter att han i en intervju försvarat politiskt våld och uttryckt stöd för en extrem och våldsam organisation. Det står helt i strid med partiets värderingar och det skadar dessutom partiet.

(..)

Jag är trygg med att i stort sett alla vänsterpartister är helt främmande inför försvar av politiskt våld i Sverige idag. Det finns tider och platser där till exempel väpnad befrielsekamp är motiverad, men att som somliga har gjort jämföra den aktuella organisationens brott med befrielserörelser i tredje världen är faktiskt absurt. Politiskt våld i en demokrati kan inte accepteras.

(..)

[När vänsterpartister utsätts för hot] vänder vi oss naturligtvis till polisen.

Detta var den 22 november, och av de upprörda reaktioner suspenderingen orsakade var det redan då uppenbart att Etzler missuppfattat hur enat Vänsterpartiet var i frågan – vilket bland annat bloggare från Ung Vänster påvisat.

Vi vill klargöra att Arbetarmakt inte tillhör dem som nu uppmanar folk att helt enkelt ”sluta rösta på V”, och inte heller gläds vi åt tanken på att besvikna eller desorienterade medlemmar i Vänsterpartiet eller Ung Vänster kan komma att lägga tanken på att bygga ett vänsteralternativ på hyllan och bara sjunka ner i passivitet. Tvärtom är vi uppriktigt bedrövade.

Suspenderingen av Allard kan ses som första steget mot en allmän anpassning av partiet för att göra det regeringsfähigt inför nästa års val, och därigenom som en högervridning av UV och V. Det vore dåligt för oss alla, inte minst handlar det om rent praktisk politik som drabbar oss. Ett sådant exempel tidigare i Sverige var när Vänsterpartiet i samarbete med SAP och MP, bara under regeringsperioden 1994-1996, sade upp 55 000 personer från offentlig sektor. Eller de 6000 sjukvårdarbetare som sades upp i Stockholms läns landsting under 1996, ett beslut som aktivt försvarades av ledande vänsterpartister.

Jonas Sjöstedt beskrev 1990-talskrisens nedskärningar 2011 i Svenska Dagbladet:

Vänsterpartiet gjorde avgörande insatser för att sanera statens finanser efter 90-talskrisen. Det var bra och nödvändigt. Däremot skedde det delvis genom åtgärder som ökade klassklyftorna i Sverige och drabbade utsatta grupper hårt. Det förtjänar kritik.

Vad har nu detta med Markus Allard, antirasism, våld, Revolutionära fronten och suspenderingar att göra? Jo, vi menar att högervridningen av Vänsterpartiet i ekonomisk politik hänger samman med högervridningen i synen på staten och synen på motstånd mot fascism. Det är synsätt som hänger samman.

Ledande personer i partiet ser ”bestämda ramar” definierade av kapitalismen och den förhärskande ideologin som vi, enligt dem, måste hålla oss inom. Om det så antingen handlar om att hålla sig inom den kapitalistiska konjunkturens budgetramar, eller om det handlar om att, som Aron Etzler, hänvisa till polismakten som den enda garanten för skydd mot fascister.

Polis ingriper mot facklig medlem under en blockad av Fosie stadsdelsförvaltning, Malmö, 2006

Polis ingriper mot facklig medlem under en blockad av Fosie stadsdelsförvaltning, Malmö, 2006

Det finns något oroande naivt i tanken att polisen är en stabil institution som kommer att komma till arbetarrörelsens undsättning när vi attackeras av fascister. Inte minst utvecklingen i dagens Grekland borde mana till eftertanke, tvärtom att skydda oss har de visat sig – i många fall – skydda fascisterna. En opinionsmätning hävdade exempelvis att halva poliskåren i Grekland sympatiserar med Gyllene Gryning. Men kan man överföra den grekiska kontexten till Sverige? Nej, självfallet finns det avgörande skillnader, exempelvis är inte arbetslösheten och den ekonomiska krisen lika djup här. Men den allmänna bilden överensstämmer: Det handlar om statens klasskaraktär, det handlar om behovet av en från polisen självständig arbetarrörelse och det handlar om nödvändigheten av att arbetarrörelsen har en förmåga att skydda sig från fascisterna. I det avseendet har vi väldigt svårt att förstå det föregivet ”kontroversiella” i att Markus Allard säger att Revolutionära Frontens existens bidragit till att han kan vara politiskt aktiv, att han kan slippa hot och våld. Är det inte rent faktiskt sant? De flesta av oss som varit aktiva i vänstern på gatan känner igen det Allard pratar om – en poliskår som har mot oss motsatta intressen, och som gör allt för att motarbeta politisk kamp.

Att vissa i V-toppen tar avstånd från sådana uttalanden har mer att göra med en anpassning till en inom-kapitalistisk politisk hegemoni, vars uttryck är såväl budgetramar som motstånd mot antifascism, än en faktisk kritik av vad Allard faktiskt säger. De ledande vänsterpartister som stödjer ett sådant avståndstagande tycks inte heller medvetna om att den politiska opinionen faktiskt är föränderlig. Den alltför desperata jämkningen av partiets åsikter kring ”våld” till de åsikter som saluförs i borgerlig massmedia kan därför visa sig göra partiet en opinionsmässig otjänst i tider av mer tillspetsad klasskamp. Dessutom är det förr eller senare oundvikligt att partiet som helhet tar tag i frågor som rör statens klasskaraktär, revolutionens innehåll, antifascismens och fascismens historia. Partiet kommer inte kunna ”hålla sig inom ramarna” för all framtid, om de inte önskar upprepa 1990-talets välfärdsslakt i framtiden. Bara försvaret av välfärd och de skattehöjningar av exempelvis storföretag som det måste innebära, hämmar det s.k. näringslivets internationella konkurrenskraft och pekar mot nödvändigheten att överflygla/överskrida/upphäva kapitalismen. Kan frågan om ”våld i största allmänhet” lämnas därhän eller enkelt avskrivas om vi studerar vad revolutioner historiskt sett inneburit? Såklart inte. Från franska revolutionen och framåt har våldsinslag i stora sociala samhällsomvälvningar förekommit.

Visst kan man som Vänsterpartiets partiprogram säga att våld och väpnad kamp ”alltid är sista utvägen”. Men i samband med Markus Allards suspendering har inte frågan diskuterats i sådana termer, utan istället i termer av ”våldsorganisationer” eller ”våldsmetodorganisationer”. Det blir ett märkligt sätt att snuttifiera hela frågan. Inte bara för att partiet har stött ”extremvåld” som bomber över Libyen, utan också för att ”våldsmetoder” knappast kan uteslutas i alla fall ens i Sverige idag. Vänsterpartiet stödjer ju till exempel polisen som den ser ut idag. Polisen har ju onekligen våld som ett av sina grundläggande funktionssätt. Man kan med fog förmoda att Jonas Sjöstedts skulle invända: ja men det är annorlunda – vi är emot politiskt våld, men polisen skyddar oss ju mot brott! Detta är dock samma sak att hävda att polisen – och därmed staten, då polisen utgör en av statsmaktens viktigaste kärnor – är neutral, inte iblandad i de politiska konflikterna, och att vänstern bara ska verka inom de politiska ramar staten sätter. Detta innebär en brytning med den marxistiska analysen av den borgerliga staten, och ett fullständigt anammande av reformismen. Kanske vore dags med ett klargörande: är V för våld under vissa omständigheter, inklusive i ett land som brukar beskrivas som demokratiskt? I så fall är det meningslöst att diskutera i svepande termer av att vara för eller emot våld – eller ”politiskt våld i en demokrati” – som om det var något som stod över verkligheten. Eller är V verkligen så emot våld som det på sistone har låtit när de har uttalat sig i media? I så fall finns det ingen grund för att behålla några element av den revolutionära strategin i partiprogrammet. Det enda ärliga tillvägagångssättet vore i så fall att klart och tydlig klargöra: V är inga revolutionärer, och alla som tänker sig en revolutionär samhällsomstörtning uppmanas härmed att lämna partiet. Vi tänker inte kräva ett avståndstagande, men det förvirrade och ytliga sätt som debatten har förts på från deras ledande företrädare gör att man skulle önska ett förtydligande.

Efter valet 2010 lovade Vänsterpartiet och dåvarande partiledaren Lars Ohly på de antirasistiska massprotesterna mot Sverigedemokraterna att bygga en ”antirasistisk massrörelse på gator och torg”. Målen var högt satta: Vänsterpartiet skulle ”finnas på plats” inom ett dygn efter att rasister propagerat någonstans. Man skulle organisera möten och manifestationer. Samtidigt menade partiledningen att manifestationer som kunde störa ut rasisternas möten, eller som ”riskerade att bli våldsamma” skulle undvikas. Det var ju ett ”brett, demokratiskt” samarbete man sökte – och Reinfeldt var, enligt Ohly, en ”oerhört övertygad antirasist”. Detta skrev vi om då.

Tre år senare har vi sett många rasistiska och fascistiska torgmöten och demonstrationer, men (i förhållande till deras storlek) mycket få protester organiserade av Vänsterpartiet. Är det då så konstigt att en av partiets egna medlemmar ser de av Aron Etzler så avskydda ”våldsorganisationerna” som något att försvara? Vi i Arbetarmakt delar inte heller RF:s syn på antifascistisk strategi i alla lägen, men det är knappast förvånande att jämförelsen faller ut till deras fördel när deras aktiviteter jämförs med Vänsterpartiets ”massrörelse”.

Markus Allard uttrycker alltså ett synsätt på polisen, staten och antifascismen. Vänsterpartiets ledning har en annan. När Allard gick ut i media kunde han knappast tro att hans uttalanden så kraftigt skulle ses som ett brott mot Vänsterpartiets principer. Därför hade ett rimligt krav för alla aktiva i Ung Vänster och Vänsterpartiet här varit att partistyrelsen hanterar frågan som alla skiljefrågor löses i demokratiska arbetarorganisationer – genom en intern debatt där alla röster får höras. Istället har man att suspendera Allard, i ett fåfängt hopp om att strypa en debatt som redan dragit in många fler än bara Markus Allard och Aron Etzler.

För övrigt har ju många andra vänsterpartister, vilket påpekats i den här debatten, gått ut i media med avgjort större avsteg från Vänsterpartiets principer, utan så mycket som en smäll på fingrarna från partistyrelsen – att propagera för åsikter högerut, eller att rentav privatisera verksamheter när man styr i en kommun (vilket har gjorts i Fagersta) verkar inte föranleda suspendering eller allvarliga kommentarer från Etzler.

Det är nu upp till alla V- och UV-medlemmar att ta debatten med partistyrelsen, och att kräva att den får föras utan hot om suspendering. Vi i Arbetarmakt har vår syn på den borgerliga staten, på repressionen mot RF, och på bygget av en antirasistisk massrörelse. Marxister i V och UV har all anledning att ta upp dessa frågor till debatt i sina organisationer.

Se även:
Frige de gripna! Ingen repression mot Revolutionära fronten!