Identitetspolitisk sörja eller revolutionär klasskamp

Identitetspolitiken är en av postmodernismens utlöpare och gör gällande att förtryckets natur bara kan definieras av de som upplever det. Kampen måste följaktligen föras separat av den förtryckta gruppen. Identitetspolitiken upphöjer kampens splittring till norm. Marxister däremot anser att arbetarklassen kan leda alla förtryckta till seger i kampen mot en kapitalistisk huvudfiende.

Identitetspolitiken uppträder i olika former såsom multikulturalismen och inom feministiska och queera sammanhang. Strömningen har både sina extremister, tex i frihetliga kretsar och på twitter, och sina realpolitiker ute i kommuner och i det etablerade politiska livet. Den är i mångt och mycket en anglosaxisk företeelse men hämtar samtidigt sin teoretiska näring från fransk postmodernism och har viss tillämpning bland ursprungsbefolkningar i Sydamerika och Indien. Den här artikeln kan därför inte komma i närheten av att kommentera alla varianter av identitetspolitik. Istället får den koncentrera sig på identitetspolitikens teoretiska kärna och några illustrativa exempel.

Slavägare och fotbollstränare blir likvärdiga
Teoretiskt grundar sig identitetspolitiken som fenomen på Foucault samt Laclau och Mouffe. Enligt de två sistnämnda kan förtryck definieras som att behöva underordna sig en auktoritet. Detta är en ganska vid definition minst sagt. Det finns många situationer då vi människor måste underordna oss en auktoritet. Det kan röra sig om allt från treåringen som tvingas lyda sin förälder över spelarna i ett fotbollslag som följer sin tränare till strejkande arbetare som attackeras av polisen. Intuitivt kan man tycka att det borde finnas en skillnad mellan relationen slav-slavägare å ena sidan och relationen bussförare-passagerare å andra sidan. Ändå är det just förekomsten av en sådan principiell skillnad som identitetspolitiken förnekar.

Risken med en sådan vid definition är uppenbarligen slutsatsen att om allt är förtryck så är samtidigt inget förtryck. Laclau och Mouffe har en lösning på det problemet. De menar att relationen mellan en auktoritet och den som underordnas auktoriteten först blir förtryckande om den medvetet beskrivs så av de inblandade, främst den förtryckte. De går till och med så långt att de hävdar att relationen mellan en adelsman och en livegen inte är förtryckande i sig självt. Förtryck uppstår först när den livegne själv uppfattar sig som förtryckt och dessutom uttalar det. Vad de säger, eller snarare skriver, är att förtryck är en rent subjektiv upplevelse. Förtryck finns inte som ett socialt faktum i världen. De menar också att förtrycket förs fram språkligt, eller “diskursivt” som postmodernisterna kallar det för.

Denna uppfattning om vad förtryck är utgör identitetspolitikens utgångspunkt och leder vidare till andra ståndpunkter.

En teoretisk konsekvens är att Laclau och Mouffe, samt identitetspolitiska tänkare i deras efterföljd, förnekar att det finns en centraliserad totalitet av sociala relationer. Förtrycken saknar både gemensamma grundorsaker såväl som ett centrum.  I Foucualts efterföljd så menas det att samhället präglas av ett virrvarr av förtryckande linjer som löper kors och tvärs. Ibland parallellt och ibland korsande. Ingen förtryckslinje är mer grundläggande eller mer strukturerande än någon annan. Det råder så att säga “jämlikhet” mellan olika sätt att vara förtryckt på. Det är viktigt inom identitetspolitiken att kunna säga att klassförtryck inte är mer grundläggande än t.ex. förtrycket mot funktionshindrade eller mot kvinnor.

Splittrad kamp
Det är på grund av förtryckets decentraliserade och subjektiva karaktär som kampen mot det bara kan föras av de som själva berörs. Kvinnofrigörelsen kan bara åstadkommas av kvinnorna. Endast queera människor kan kämpa för de sexuella minoriteternas rättigheter, osv. Det följer ur det subjektiva anslaget. Ett objektivt faktum kan studeras av alla, även om det inte är ett naturligt utan ett socialt faktum. Men om ett fenomen bara finns i kraft av att vara självupplevt, så blir det svårt att förhålla sig till det om det inte är just självupplevt. Varje förtryck är en egen sfär enligt detta synsätt. Bara den med tillträde till sfären kan uttala sig och aktivera sig.

Men det finns ytterligare ett skäl till identitetspolitikens exklusiva uppfattning om vem som ska föra kampen, som även det följer ur deras subjektivistiska och decentraliserade uppfattning om förtrycket. Idén om att förtryck finns överallt – att det löper kors och tvärs samt att var och en är förtryckt när man själv uppfattar sig som förtryckt – gör förstås att det finns förtryckare överallt. Förtryckaren finns alltid nära den förtryckte. Det är andra människor, auktoriteter som man underordnas, som är förtryckarna. De homosexuella är förtryckta av de heterosexuella. Kvinnorna är förtryckta av männen. De funktionshindrade av de som inte är funktionshindrade. Olika minoriteter av majoriteterna. Att invitera andra än de förtryckta till befrielsekampen blir därmed detsamma som att involvera förtryckarna. Helt klart en uppenbar absurditet, om identitetspolitikens uppfattning om förtryck nu stämmer det vill säga.

Den identitetspolitiska analysen och strategin kommer oundvikligen att handla om att betona skillnader och separering. I och med att förtryckaren finns så nära är det väsentligt att skapa frizoner enbart för den förtryckta kategorin. Egna organisationer, lokaler, aktiviteter, osv. Det bästa är om det går att skapa egna parallella samhällstrukturer, subkulturer, där man kan undkomma förtryckarna.

Som ett led i detta har identitetspolitisk kamp oftast kommit att handla om kämpande minoriteter. Identitetspolitiken har inget perspektiv på en massrörelse. Istället är det den upplysta minoriteten som ska kämpa med hjälp av exemplariska direkta aktioner som kan skapa mycket uppmärksamhet och kanske väcka några ytterligare individer till medvetenhet och i bästa fall leda till en viss förskjutning av styrkeförhållandena.

Identitetspolitiken uppfattas av många som ett radikalt och subversivt alternativ. Detta är helt fel. Det är i själva verket en avmobiliserande politik för navelskåderi och fredlig samexistens med kapitalismen. Historiskt har den sina sociologiska rötter hos ett skikt av vänsterintellektuella som demoraliserades av att revolutionen inte kom lika snabbt och problemfritt som 1970-talet hade tyckts utlova, men som ville fortsätta att vara i opposition utan att det skulle betyda en revolutionär kamp för ett annat samhälle.

Identitetspolitiken avmobiliserar kampen
Identitetspolitik kan antingen leda till total uppsplittring eller till kommersialisering. Den identitetspolitiskt influerade gayrörelsen är ett bra exempel på det. I USA hade gayrörelsen ett enormt uppsving i början av 1970-talet. Den mobiliserade tusentals i radikal masskamp och lyckades även påverka delar av övriga vänstern till att inta sundare och mer progressiva åsikter i denna fråga. Men på grund av reformismens och stalinismens grepp om vänstern, och på grund av dessa strömningars konservatism och undermåliga hållning till gaykampen, blev identitetspolitiken till slut en stark faktor istället.

Identitetspolitiken kan se bra ut som schema på pappret men innehåller en destruktiv logik i praktiken. Till en början splittrades rörelsen mellan lesbiska och bögar, där de lesbiska menade sig vara utsatta för patriarkalt förtryck av de manliga homosexuella. Sedan skedde en splittring längs etniska linjer när bl.a. svarta bögar och lesbiska menade sig vara förtryckta av de vita homosexuella. Den subjektivistiska uppfattningen om vad förtryck är i kombination med idén om varje kategoris separata kamp orsakade detta.

Liknande tendenser har funnits i Sverige också men ändå överflyglats av en annan inneboende logik i identitetspolitiken, nämligen kommersialiseringen. Genom att upphöja formandet av en subkultur till politisk strategi så har det inte funnits ett tillräckligt starkt korrelat till den påverkan som marknadskrafterna oundvikligen kommer att ha på varje grupp eller rörelse som baserar sig på affärsverksamhet och kultur. Prideveckans utveckling får stå som ett monument över hur meningslös pop, individualism och krämarmentalitet har ersatt verklig kamp. Detta ska inte uppfattas som ett påstående om att det är fel med subkulturella frizoner för gayfolk. Det är tvärtom förståeligt och bra med sådana. Men de utgör ingen kampstrategi, utan en strategi för att ha kul och må bra (vilket inte är att förakta, men det kommer inte krossa något förtryck).

Eftersom förtrycket skapas och ordnas diskursivt så blir det naturligt att tänka sig att kampen till stor del också är diskursiv. Identitetspolitisk kamp är till stor del en kamp om språket och symbolerna. Vilka är bäst skickade att föra en sådan kamp? Akademiker och intellektuella förstås! Här finns en nivågruppering. I bakgrunden finns de tunga teoretikerna, som Laclau och Mouffe. Författare till hemlighetsfulla verk med säregen jargong. På en mer framskjuten plats finns en liten armé av “stenkastare” som försöker att upprätthålla de separatistiska gränserna och monopolen mot både intrång och ignorans. Under 2013 fick Jonas Gardell utstå attacker från identitetspolitikens stenkastare för sina böcker om bögarnas verklighet i samband med aids-epidemins genombrott i Sverige. Kritiken var ett eko av de motsättningar som slet sönder gayrörelsen i USA. Gardell kritiserades för att inte ha lyft fram de lesbiskas erfarenheter under 1980-talet. Gardell var en förtryckare. Att böckerna utgick från hans personliga erfarenheter och att han varit en förkämpe för homosexuellas rättigheter i decennier var ointressant. Enligt det identitetspolitiska schemat var Jonas Gardell en del av ett manligt förtryck och osynliggörande av kvinnliga homosexuella. Eftersom Gardell arbetar med hjälp av ord så var det extra viktigt att attackera honom. Inte ens uttrycket “sila mygg och svälja kameler” är tillämpligt här. De identitetspolitiska doktrinerna gör att desorienteringen blir total när vän förvandlas till fiende.

I slutändan kommer det avgörande vara en gemensam masskamp av alla förtryckta

I slutändan kommer det avgörande vara en gemensam masskamp av alla förtryckta

Multikulturalismen är identitetspolitisk
Men identitetspolitiken som praktik i Sverige är inte bara ett fenomen bland subkulturer, aktivister och debattörer. Den har haft starkt realpolitiskt genomslag inom ett stort och viktigt område och det är integrationspolitiken. Det gäller den så kallade multikulturalismen som hade sin höjdpunkt under Mona Sahlins tid vid makten.

Multikulturalismen innebär att etnicitet och kultur kan utgöra den primära basen för identitet och för uppfattningen att vara förtryckt. Även i detta fall kommer utvecklingen att följa den identitetspolitiska logiken där skillnader och separation betonas. Som alltid styr identitetspolitiken bort intresset från att inkluderas och från att hitta broar och gemensamma punkter. Betoningen ligger på rätten till avskiljande (från förtryckarna) och rätten till särskilda lösningar och gruppspecifika rättigheter. När realpolitiker med makt har applicerat detta synsätt på integrationspolitiken gentemot invandrare så har resultatet varit det motsatta till integration.

Kategorin “invandrare” är för mycket av en abstraktion för att det ska gå att bygga en identitet på den. Däremot finns det grupper av människor som kan relatera till identiteter som somalier, kurd, turk, alban, muslim, kristen ortodox, osv. Till skillnad från med begreppet “invandrare” så finns det här ett hemland, språk, föreställningar, strukturer osv att falla tillbaka på.

De flesta som invandrat genom tiderna har tänkt sig att de flyttar till ett annat samhälle för att delta i det. Men enligt ett identitetspolitiskt resonemang så kommer detta oundvikligen att öppna upp för ett rasistiskt förtryck, vilket alltså skulle bestå i majoritetsgruppens språk och praktik för att underkasta de kulturella identiteterna sin auktoritet. Multikulturalismen predikar att lösningen på detta är att se samhället som en federation av olika kulturella grupper som lever sida vid sida. De ska dela på vissa grundläggande samhällsfunktioner men i övrigt leva sina egna liv separerade från varandra. Den identitetspolitiska agendan är tydlig. Utgå från subjektiva identiteter, se den närmaste omvärlden som förtryckande, betona skillnader och genomför någon form av separering.

Multikulturalismen har inte praktiserats i den här renodlade formen någonstans, inte heller i Sverige. Däremot har det satsats miljonbelopp ute i kommunerna på särskilda satsningar gentemot specifika invandrargrupper (identiteter). Pengar till etniska projekt har inte saknats. Det kan handlar om etniska fotbollslag, lokaler för specifika etniska grupper, kulturföreningar och olika satsningar på hemlandskultur för barn, osv. Friskolereformen öppnade för specifika religiösa och etniska skolor. Juridiskt har det gjorts eftergifter till kulturellt grupptänkande när man t.ex. medvetet har undvikit att lagstifta mot tvångsäktenskap därför att det skulle vara ett ingrepp i vissa gruppers kulturella traditioner.

Allt detta och mer därtill har lett till att invandrarna mer och mer har skiktats längs etniska och religiösa linjer. Invandrarföreningarna är en viktig struktur för detta och ger också staten den motpart de behöver för att kunna hantera de olika grupperna som just grupper.

Multikulturalismen i Sverige bidrog bara till att ghettoisera invandrargrupper. Det gav makt åt olika konservativa och traditionella etablissemang som fick samhällets legitimitet som “ledare” för “sina” grupper. Det har också skapat onödiga klyftor mellan svenskar och invandrare. Istället för segregerande särlösningar hade man kunnat koncentrera sig på samhällets gemensamma resurser och sett till att alla fått tillgång till dessa dvs kommunal service, sjukvård, skola osv. Men den verksamheten har istället utarmats och privatiserats.

Identitetspolitik eller marxism
Sin radikala framtoning till trots måste det konstateras att ingen verklig kamp är möjlig på identitetspolitisk grund. Det är talande att några av de största radikala mobiliseringarna i Sverige det senaste halvåret i praktiken har gått helt på tvärs mot alla identitetspolitiska resonemang. 15-20 000 demonstrerade i Kärrtorp i Stockholm mot fascistiskt våld i december 2013. Den demonstrationen hade varit betydligt mindre om bara de som själva är direkt offer för fascistiskt våld hade fått delta. Samma sak kan sägas om demonstrationen mot våldtäkter och för en samtyckeslagstiftning i januari 2014 i Stockholm.

Att kamp måste bygga på och ledas av de som främst drabbas av det aktuella förtrycket är en självklarhet. Det var de svarta som ledde kampen mot rasismen i Sydafrika och den amerikanska södern och det är naturligt. Men det var också naturligt att andra grupper slöt upp i kampen och deltog.

Ett av problemen med identitetspolitiken är att verkligheten krockar ganska kraftigt med deras prydliga schema för de olika förtryckslinjerna och de subjektiva identiteterna. Deras kategorier av förtryckta är abstrakta skrivbordsprodukter. I det verkliga liver finns ingen som bara är arbetare, eller bara gay, eller bara svart, enbart invandrare från en viss kultur osv. I de etniska identiteterna finns det sexuella minoriteter och folk som förtrycks pga sin klass eller sitt kön. Homosexuella är inte bara homosexuella utan hamnar i praktiken på helt olika sidor i många av de intressekonflikter som präglar samhället. Arbetarklassen har aldrig varit entydigt vit, manlig och heterosexuell. Den har alltid varit heterogen och bestått av olika socialt förtryckta grupper. Men allt identitetspolitiken har att erbjuda är splittring och smågruppskamp i liten skala. Identitetspolitiken är därför nederlagets politik.

Marxismen erbjuder en helt annan väg framåt för de förtryckta. Vi lägger fram den kollektiva masskampen mot kapitalismen som väg framåt. Våra teoretiska utgångspunkter är annorlunda än identitetspolitikens. Marxister har till att börja med en annan definition på vad förtryck är. Problemet med identitetspolitikens definition är att den inte gör någon skillnad på vad innehållet i auktoriteten och underkastelsen är. Den ignorerar frågan om vad syftet med dominansen är. Som marxister är vi mer precisa och menar att förtryck råder när en grupp människor tillskansar sig materiella fördelar på en annan grupps bekostnad och genom att kontrollera denna grupp. Genom en sådan definition ges en möjlighet att objektivt bedöma var det förekommer förtryck och var det är fråga om dominans utan förtryck.

Förtrycket är inte subjektivt
I många fall kommer vi att vara överens med identitetspolitiskt influerade grupper och personer om vilka de förtryckta grupperna i samhället. Det står klart att män tjänar materiellt på sexismen och kvinnoförtrycket. De har företräde till eftersträvansvärda positioner i samhället. De gynnas av rättssystemet som den senaste tidens debatter om friande våldtäktsdomar visar. De får bättre betalt än kvinnor. Psykologiskt stryker samhället män medhårs i större utsträckning än kvinnor. Tillräckligt många män deltar mer eller mindre aktivt av egenintresse i att upprätthålla denna diskriminerande ordning för att man ska kunna prata om ett manligt förtryck mot kvinnan. Liknande resonemang kan föras när det gäller både sexuella och etniska minoriteter i förhållande till majoritetssamhället.

Skillnaden mot identitetspolitiken är att vi marxister betraktar detta förtryck som objektiva sociala fakta. Rasism och sexism finns som förtryckande mönster vare sig vi är medvetna om dem eller inte. Dessa mönster kan mätas och analyseras. Deras utseende och omfattning ligger öppen för den som vill se och därmed kan alla ta ställning till dem också. Att se de förtryckande strukturerna som objektiva, och därmed tillgängliga för allas blick är det första steget mot en bred motmobilisering.

Där identitetspolitiken bara ser förtryck gör marxister en distinktion mellan exploatering och förtryck. Exploatering är när en klass systematiskt och med hjälp av våld utvinner rikedomar från det produktiva arbete som en annan klass utför. Både slavsamhället, feodalismen och kapitalismen är exempel på system som har haft exploateringen som sin innersta natur.

Analys av exploateringen är nyckeln
Marxister sätter exploateringsrelationen i en särställning bland de olika former av förtryck som finns i ett samhälle. Identitetspolitiskt inriktade personer brukar ofta missförstå vad denna betoning handlar om. Marxister säger inte att den kapitalistiska exploateringen – som också kan kallas för klassförtrycket – är hårdare eller allvarligare än annat förtryck. De här är inte en fråga om att tävla i vem som är mest förtryckt. Det råder för övrigt inget tvivel om att t.ex. transpersoner eller romer behandlas mycket mer hårdhänt i dagens Sverige än en genomsnittlig vit arbetare. Det är alltså inte det saken gäller.

Anledningen till att vi betonar exploateringens och klassförtryckets strategiska funktion är att det a) ligger till grund för samhället i stort b) ligger till grund för det sociala förtrycket. Varje samhällsformation vilar i sista hand på det arbete som görs för att bearbeta naturen så att människorna kan överleva. Exploatering kan vara ett sätt att organisera arbetsprocessen på. Under kapitalismen skapar arbetaren mervärde genom sitt obetalda arbete. Om inte kapitalisterna har tillgång till proletärer som säljer sin arbetskraft, som de köper och sen använder för att dra in mer pengar än vad de la ut för arbetskraften – då kommer inte ekonomin att fungera och samhället som helhet rasar samman. Hur smärtsamt det sociala förtrycket än är mot specifika grupper i samhället så fyller det förtrycket inte den avgörande funktion för samhällets uppbyggnad och fortlevnad som exploateringen gör.

Rasism, sexism och andra former av socialt förtryck skapas av det kapitalistiska klassamhället och fyller funktionen att säkra systemet. Rasismen utvecklades parallellt med marknaden, kolonialismen och imperialismen. När kapitalismen expanderade globalt innebar det automatiskt en attack på de icke-europeiska folken, som superexploaterades för att intensifiera kapitalets tillväxt i Europa. Det finns en praktisk diskriminering inbyggd i detta redan från första början. Rasismen är den ideologiska rationaliseringen av den imperialistiska världsordningen. Kapitalet behövde en hemmamarknad som utgångspunkt. Därför behövdes nationalstater. När dessa skulle homogeniseras var det nödvändigt att i viss utsträckning strömlinjeforma befolkningarna och då krävdes en kombination av både exkludering och assimilering av invandrare och minoriteter. Rasismen och chauvinismen har alltså en direkt koppling till centrala beståndsdelar av kapitalismen som produktionen, internationaliseringen och nationalstaten.

Sexismen har en lika tydlig koppling till kapitalismen i form av den borgerliga kärnfamiljen. Denna är inget annat än en enhet för reproduktion av arbetskraft såväl fysiskt som ideologiskt. När denna enhet hotas av levnadsformer som går utanför den traditionella heterosexualiteten så kommer samhällets försvarsmekanismer aktiveras. Det är vad vi ser i hetsen mot queera personer.

Både rasismen och sexismen, och andra former av socialt förtryck, fyller dessutom en mycket viktig politisk funktion för kapitalet. Dessa förtryck hjälper den styrande klassen att söndra och härska då arbetarklassen splittras upp i grupper som slåss mot varandra.

Samla de förtryckta i kollektiv kamp mot kapitalismen
Om sexismen och rasismen har en direkt koppling till kapitalismen så följer det att det är nödvändigt för kvinnokampen, den queera kampen och den antirasistiska kampen att vara antikapitalistiska och socialistiska. Men för att besegra kapitalet så krävs det något annat än smågruppskamp och symbolpolitik för att ändra på diskurser. Det krävs att hundratals miljoner människor över hela planeten förenar sig under upprorets fana. Den armén finns redan i form av den internationella arbetarklassen. En klass som står i direkt motsättning till kapitalisterna och som har styrkan att paralysera varje del av det borgerliga samhället genom samfälld aktion. Den som vill slåss för minoriteternas rättigheter, för de socialt förtrycktas rättigheter måste därför vända blicken åt arbetarklassens håll. Bara arbetarklassen kan samla alla som förtrycks av det borgerliga samhället i ett gemensamt angrepp mot de härskande.

Vad som sagts har ingenting att göra med att de socialt förtryckta ska ”vänta på revolutionen”, eller ännu värre, ”vänta på socialismen”. Det har ingenting att göra med idéer om att arbetarklassens ekonomiska kamp på något mystiskt sätt ska lösa en massa andra problem. Det har inget att göra med att kvinnor, queera samt etniska minoriteter ska skjuta sina frågor åt sidan. Den revolutionära kommunismens – trotskismens – linje är att arbetarklassen måste göra de förtryckta skiktens frågor till hela klassens frågor och kämpa för dem här och nu. Faktum är att de i objektiv mening redan är hela klassens frågor. Kvinnor, etniska minoriteter och queera är en väsentlig del av arbetarklassen och det går inte att mobilisera arbetarna genom att bejaka den splittring som samhället försöker driva igenom.

Eduardo Montero

No Responses